Fredag...

Fredag. En dag då man av tradition ska känna sig glad, lättsam och sådär sprallig och skön. Jag vaknade runt 6:30 och väckte tjejerna. Igång med frulle och få rätt kläder på rätt barn. Kaffe och utfodra Bonna. Sen var det ut och halka i snön på morgonpromenad.

Därefter hem och fortsätta med kaffedrickandet. Det är jag rätt bra på.
Igår gjorde jag en musikersida på FACEBOOK. Det är tänkt att den ska generera kontakter, tillfällen till spelningar och musikjobb. Den är såklart under ständig uppbyggnad men ni kan kolla här om ni är nyfikna.
Det kommer inte att bli en rolig sida... mer information och skamlöst gigfiske.

Just nu sitter jag och laddar lite inför att åka och hålla i gitarrlektion istället för Ion som är på turné i Rumänien. Vet inte än om jag ska ha lektioner nästa vecka... Han gav mig datumen, men det är ju sportlov och då brukar de ju vara lediga även från kulturskola. Nåja, det är långt till måndag.

Kram och trevlig helg, vänner!

I nöden prövas vännen...

Ok. Jag var med på ett basforum som heter Pratabas. Det var ett underbart ställe med sån fantastisk kunskap, värme, humor och kamratskap. Det var helt unikt.
T.ex. minns jag en gång när jag hittade en bas jag ville ha. Det var lite bråttom att få fram pengar till den och jag misslyckades såklart. Då glider en kille in och betalar den åt mig. En kille jag aldrig träffat, sett eller ens pratat med. Vi hade bara skrivit lite till varandra på forumet.
Jag hade sen möjlighet att dels betala tillbaka till honom och dessutom göra liknande saker för andra medlemmar.
Hade man en fråga om precis vad som helst så tog det inte lång tid innan man hade ett svar. Det kunde gälla sport, juridik, musik, historia eller vad som helst.

Så hände det något. En kille reggade sig som medlem, men lyckades på kort tid göra sig ovän med flera av medlemmarna. Plötsligt började det ifrågasättas vem som var bra och vem som var dålig. Vem som kunde musik och vem som inte kunde. I slutändan var det den här killen som hade rätt hur fel han än hade. OK... Det borde ju vara lätt att ignorera honom och köra på som vanligt, tänker man kanske. Fast det var inte så lätt. Hans närvaro på PB infekterade så mycket och människor blev förändrade. En del valde att avregistrera sig, pga den här killen. En sorglig sak är att en annan medlem (som jag egentligen tyckte/tycker om) valde att ta varenda strid. Han skrev lååååååånga inlägg till mina vänner och kallde folk för vuxenmobbare och klumpade ihop "den nya killens" fiender för The Nasty Twelve.

Idag är nog ingen ur The Nasty Twelve med på Pratabas. Istället har man valt att starta upp ett nytt forum som heter Basistforum. Alla är rätt tydliga med vad som gäller där. Ingen påstår sig vara vakren mer eller mindre än någon annan där. Om jag är sämre på bas men har ett bättre ljud så hyllas jag för det. Folk ställer upp för varandra! Så enkelt är det.

I helgen var det vintermöte för TNT. Jag hade redan tidigt tackat ja till inbjudan och såg verkligen fram emot denna helg. Nu blev det lite knas med min ekonomi... (fogden, vräkning och så vidare) så jag blev helt enkelt tvungen att tacka nej i sista stund. Det tog ungefär tjugo minuter innan de andra i TNT hade gått ihop och degat in min del, och alltså bjuder mig på den här helgen. Helt utan att de behövde. De bara gjorde!

Vi bodde tolv män i två stugor utanför Örebro, det var god mat, gott öl, gott sällskap och det fanns ingenting att klaga på eller vara grinig på. Skulle eventuellt vara brist på sovtimmar... men det är ju mest mitt eget fel.
Såhär efteråt känner jag bara en sån total ödmjukhet och lycka för att få ha varit med (igen) på en sån här träff. Så, mina herrar... TACK!
ni vet vilka ni är...

Från det ena till det andra...

Mår inget vidare just nu. Det är lite för mycket skit i Tarzans liv....

Och på grund av omständigheter så kan jag egentligen inte berätta så mycket mer än att det kommer bli ändringar. Stora ändringar. Många ändringar.

Bjuggar på några av låtarna jag skrivit ihop under hösten och vintern.
Man får gärna lyssna och gilla. Man får tillochmed kommentera.

At the end
Pianomelodin var det som kom först. Kompet följde på i rask följd. Det percussiva kändes rätt, kaxigt utan att bli för hiphop eller "gangsta"

A Happy Man
En låt jag skriv för flera år sen, men mixade om en smula. Jag kommer nog att göra om den några gånger till innan jag blir helt nöjd, men det känns som om jag närmar mig. En sommarkänsla.

That guy
Den här låten skrev jag till Lotta. Eller...texten skrev jag till henne för rätt så länge sen, och musiken kom långt senare. Intressant med tre solon i rad. Det förekommer ju annars bara i jazz och sånt.

Kram...

Nytt år...

Nytt år.

Kanske ska ta tag i det här med att skriva igen. Det har hänt så mycket saker i mitt liv att jag inte kan/orkar/vill ta upp allt.
En del riktigt dåliga saker, men också en hel del riktigt bra saker.

2014 är året då det SKA vända. Det måste bli bra...

Kram

Är förlovad?!

Jag som inte ens tror på äktenskap, ringar och allt sånt där tjafs. Tjafs, förresten?! Vem har bestämt det? Jag vet inte.
Jag vet bara hur jag klargjort gång på gång att jag inte riktigt har kunnat se mig som en gift man. Har inte riktigt kunna identifiera mig som han som bara ska älska en kvinna, för resten av mitt liv. Det blir ju ändå bara strul när man ska skiljas, har varit min melodi.

Så hände nåt...

Här hade jag, efter separationen med Marie liksom hoppat från tuva till tuva. Jag blev småförälskad lite hela tiden, eller om det bara var åtrå?
Det kändes skönt att inte vara kär. Det kändes bra att kunna säga "tack och hej" när nyfikenheten var stillad. Jag var lite av ett svin, det ska erkännas. Men jag utnyttjade aldrig någon, eller sårade någon.

Så kom Lotta. Hejsansvejsan... hela mitt liv vändes uppochner på bara några minuter.
Jag insåg att jag hade mycket större känslor för henne än vad jag vågat erkänna för mig själv. Känslor som två år senare inte har svalnat det allra minsta, tvärtom.
Jag träffar inte Lotta så ofta som jag skulle vilja. Hon bor på sitt håll och jag på mitt. Jag har barnen i trädkojan och hon har sina barn. Det finns helt enkelt inte plats att tussa ihop båda familjerna, även om vi båda vill.

Jag hör ibland mina polare (män) som diskuterar sexfantasier och så... lustigt nog så är Lotta med i mina fantasier varje gång. Andra kanske fantiserar om grannfrun, Angelina Jolie eller "tjejen i kassan". Men jag har Lotta.

Jag hörde henne allt oftare prata om sina "delmål" och saker hon vill göra i livet, utan att specificera vad det är hon vill. Jag visste bara att det var henne jag ville leva med resten av mitt liv. 

Hennes två döttrar började ty sig till mig, och började liksom se mig som...inte en pappa kanske men i alla fall en fadersfigur. De ville att jag skulle vara med på utvecklingssamtal och möten. De ville så gärna att jag skulle vara med när de spelar XBOX, de ville följa med när jag gick ut med hunden. Jag blev en naturlig del av deras liv. 

Både Lotta och jag vet ju att som ensamstående förälder står man inte högt i kurs, när det kommer till skola eller andra institutioner. Men som par? Ja, där är det mycket lättare. 

Jag fick under några möten med skola i början ha på mig en ring så vi skulle se förlovade ut, för annars hade de rätt att neka mig att vara med. (en påhittad regel, tror jag)

Vi pratar om att köpa hus. Ett stort hus. Med många rum, för alla sex barnen och oss själva såklart. Jag vill kunna spela min musik utan att störa, hon vill ha en ateljé där hon inte blir störd. Det ska vara på landet, nära till sjö, skog och allt. Men ändå nära nog till skola och Stockholm. Troligtvis är det mycket enklare att få till en deal om man är ett par på riktigt. 

Så... i fredags frågade jag henne helt enkelt om hon ville gifta sig med mig. Hon svarade ja!

En kvinna jag älskar, och önskar leva med i resten av mitt liv... 

Vi satte oss och tatuerade in förlovningsringarna på våra handleder. 

Lotta har likadana. Vi gillar båda tatueringar, vi kommer ändå inte att ta av oss ringarna och kärleken ÄR lika evig som två ringar som sitter ihop. Enkelt.

Tarzan är en lycklig man... trots misärer och eländen, men det tar vi inte idag.

KRAM!

...men en del har det sämre

Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.

Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.

Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.

När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.

Men det finns säkert de som har det sämre.

Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.

Säg den glädje...

...som varar...

Jag fick ju ett telefonsamtal härom veckan. Det var rektorn på en skola i närheten som frågade om jag kunde ta musiklektionerna eftersom ordinarie lärare hade råkat ut för en tragisk grej och behövde vara hemma. Ingen visste hur länge han skulle vara borta från skolan. Det började ryktas om både till sportlov, påsklov och kanske t.o.m terminen ut.

Jag har någonstans lärt mig att inte ta ut något i förskott, men ändå så hängde det en sorts förhoppning om att jag skulle ha hunnit göra mig oumbärlig på skolan innan ordinarie kom tillbaka. Nu fick jag besked idag att han kommer redan nästa vecka. Så det blev tillbaka till ruta ett för unge Tarzan.

Jag har på kort tid fått kramar av eleverna, fått hurrarop från kollegorna och lyckats bygga upp en sorts mystisk aura runt mig själv. På mina raster kommer eleverna in i klassrummet bara för att liksom hänga eller komma med några lite fåniga svepskäl för att få vara i "mitt" klassrum. Då ska vi komma ihåg att just musiksalen ligger i fel ände av skolan, så det är inte på vägen till någonting egentligen.

Men biträdande rektor frågade om det var okej att ringa vid vikariebehov, då de insett att jag är en bra snubbe i skolmiljö. Så vem vet... kanske kommer jag få fler timmar på skolan nu när jag inte har timmar på skolan? Logiskt, va?!

Jag fick också ett spännande mail från ett par musikproducenter som frågade om jag har lust att skriva lite musik till dem, jag har inte svarat ännu...för jag vill visa mailet för folk som är bättre i branschen än vad jag är. har inte någon lust att bli blåst på ett snik-kontrakt. Men är sjukt sugen på att få sälja lite grundkomp till folk som kan ha nytta av grejerna.

I morgon drar jag till Lotta för att försöka starta upp hennes bil, då den ska få åka in på service och besiktning.

PAY DIRT!