Varför bloggar man? Finns man då?
Tänkte på det härom dagen, det haglar ju inte in kommentarer och därför är det ju lite lurigt att veta om någon läser läser här alls. Om man inte läser min blogg är det inte så märkligt. Det finns ju så jäkla många bloggar att följa, och läsa och kommentera överallt.
Om man kollar in fenomenet från början, vem är det som bloggar?
VEM SKRIVER?
Oftast en tonårstjej med uselt språk och ganska lite att berätta. Det hon berättar vet väl redan de flesta ändå? Jag menar, att hon är kär i en viss kille och att hon köpt nya kläder på någon butik. Kanske generaliserar jag lite, men jag tror inte att sanningen ligger så långt bort.
VEM LÄSER?
Oftast tonårstjejens kompisar. Se ovan.
VEM KOMMENTERAR?
Kanske var tionde läsare om de inte använder kommentatorrutan som ett chatfönster.
Baserat på dessa teorier är det inte så konstigt att inte jag har så många kommentarer.
En annan inte helt oviktig fråga är ju vad man skriver om, inte sant?!
Jag försöker att fylla din monitor med sånt som jag själv gillar att berätta. Tro inte att jag spiller ut hela mitt liv. Far from it!
hehe...på tal om det så tänkte jag på FACEBOOK. Ni vet de där "statusrutorna" i vilka folk lägger ut sina liv... De som skriver längst är kanske samma som inte vill ha kameror i tågen och bussarna av integritetsskäl?! haha!
De vill inte visa sig i lokaltrafiken, men över hela jäkla internet går det bra.
Vad tycker DU?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mmmm....vi har väl alla ställt oss den frågan? Jag bloggade bara för att jag blev ombedd att göra det. Men när man har vänt ut och in på alla ämnen för femtioelfte gången och bara upprepar sig så kände jag att det var dags att lägga av. Särskilt kul har jag aldrig tyckt att det är...man är nöjd med typ vart 100:e inlägg och det är för dåligt. Däremot har jag konstant vägrat att vara privat eller personlig. Ingen har med mitt liv att göra liksom...
Kommenterandet är intressant däremot. Jag har i princip aldrig fått kommentarer från andra än dig. Nu skiter jag fullständigt i det, men jag antar att det inte går att fiska efter kommentarer. Själv har jag då och då haft som målsättning att bli utsatt för näthat, mest för att jag tycker att det är ett intressant fenomen. Det roligaste jag har hört i den genren var Johan Rheborg, som under en kväll av total uttråkning uppfann Kjell Levrén; En aggressiv typ som kraschade diverse forum med faktafel och attitydproblem. Ett slags experiment för att se hur lång tid det tog innan folk gav sig in i ordalag. Jäkligt kul!
Någon typ av regissör eller vad fan hon var satt i TV och snackade om bloggande. Jag tror t.o.m. hon titulerade sig som bloggare, bara en sån sak! Men hon menade att hon bara hade fått strökommentarer tills en dag då hon skrev att hon var ledsen. Då strömmade kommentarerna in. Folk vill gotta sig i andras olycka, och här kan vi knyta ihop säcken genom att jämföra med statusrutan på fejan. Jag har tagit bort alla så kallade vänner som skriver om sina förbannade problem hela tiden, utan att egentligen berätta ett skit. Genast fylls det på med kommentarer som "din stackare" osv. Med andra ord, folk vill synas och folk mår dåligt. Jag vet varför dessutom; Väldigt få människor tycker om sig själva och tycker inte att de duger som de är. Bloggar man så både syns och finns man. Att typer som Linda Rosing får 750 kommentarer genom att berätta vad hon har ätit till frukost säger det mesta om dem som läser och kommenterar. Jag säger bara; Meh, orka! Samtidigt som jag skriver en av historiens längsta kommentarer just nu alltså...
Hej! Det är bara jag igen. Syns jag nu??!
Äh, jag kom bara på att man kan sammanfatta det som Hjalmar Söderberg gjorde i Doktor Glas;
"Man vill bli älskad, i brist därpå
beundrad, i brist därpå fruktad, i
brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon
slags känsla. Själen ryser för
tomrummet och vill få kontakt till vad pris som helst."
Huvudet på spiken, och ändå fanns det inga bloggar på hans tid hahaha...
Hej Kompis!
Jag läser.
//Sheriffen
Skicka en kommentar