Idag blir det inte något långt, utdraget och invecklat inlägg. Tänkte mest bara önska er ett Gott Nytt År! Hoppas ni får ett fantastiskt 2012. Kram alla!
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
Det ständiga inre kampen...
Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
tisdag 27 december 2011
Ja...
Har inte uppdaterat på ett tag, märkte jag. Jag har inte heller någon vettig förklaring till det. Ibland kommer inte orden, helt enkelt.
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
måndag 19 december 2011
lördag 17 december 2011
AFTER SKI @ SNERIKES
RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
kram!
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
kram!
lördag 10 december 2011
jul i trädkojan
Ska fira jul i trädkojan för första gången. Det ser jag fram emot. Har ju liksom alltid haft någon sorts agg mot julen som jag har lite svårt att förklara. Vet inte hur jag ska ställa mig till hela den där hysterin.
När jag var liten grabb var julen något riktigt kul och spännande. Det var såklart presenterna och stämningen som lockade. Fast när jag blev äldre så var det ju mitt jobb att skapa stämningen och köpa presenterna. Det var nog ungefär där och då som jag började ändra åsikt om julfirandet. Jag menar, plötsligt var jag tvungen att se till att allt skulle vara så jäkla mysigt och trevligt.
Marie kom från en familj med starka traditioner. Grötfrukost, fasta rutiner gällande mat, julklappar och tv-tittande. Det var/är viktigt för henne. För mig var det ju inte så. Jag skulle ju bara vilja sjunka ner i soffan, luta mig tillbaka och ta en kopp glögg i lugn och ro. Lotta berättade att hon inte kommer att ha sina barn så jag föreslog att hon kunde vara här och fira med mig och barnen. Det ska bli mysigt.
Den här julen har vi gjort så att barnen kommer till mig på julafton, troligtvis lagom till Kalle. Sen blir det julklappar och "bara" soff-häng. Ingen gran, ingen tomte eller så. Det här har jag berättat för barnen och de är nöjda med det. Jag har sagt att jag kommer att plocka fram det där godaste, gällande godis och mat.
När julafton är avklarad ska jag nämligen fokusera på att spela med RABALDER. Vi ska till Katrineholm på juldagen, och sen är det ENGELEN som gäller resten av året.
Lustigt nog ser jag mer fram emot spelningarna än själva julfirandet.
Har jag någon önskelista?
Njae, egentligen inte... Jag har beställt en SCHATZ och önskar att den kommer innan jul. När jag gjorde beställningen verkade det som det skulle funka, men fabriken har visst haft lite trubbel så vi får se. Jag håller funk-tummarna.
När jag var liten grabb var julen något riktigt kul och spännande. Det var såklart presenterna och stämningen som lockade. Fast när jag blev äldre så var det ju mitt jobb att skapa stämningen och köpa presenterna. Det var nog ungefär där och då som jag började ändra åsikt om julfirandet. Jag menar, plötsligt var jag tvungen att se till att allt skulle vara så jäkla mysigt och trevligt.
Marie kom från en familj med starka traditioner. Grötfrukost, fasta rutiner gällande mat, julklappar och tv-tittande. Det var/är viktigt för henne. För mig var det ju inte så. Jag skulle ju bara vilja sjunka ner i soffan, luta mig tillbaka och ta en kopp glögg i lugn och ro. Lotta berättade att hon inte kommer att ha sina barn så jag föreslog att hon kunde vara här och fira med mig och barnen. Det ska bli mysigt.
Den här julen har vi gjort så att barnen kommer till mig på julafton, troligtvis lagom till Kalle. Sen blir det julklappar och "bara" soff-häng. Ingen gran, ingen tomte eller så. Det här har jag berättat för barnen och de är nöjda med det. Jag har sagt att jag kommer att plocka fram det där godaste, gällande godis och mat.
När julafton är avklarad ska jag nämligen fokusera på att spela med RABALDER. Vi ska till Katrineholm på juldagen, och sen är det ENGELEN som gäller resten av året.
Lustigt nog ser jag mer fram emot spelningarna än själva julfirandet.
Har jag någon önskelista?
Njae, egentligen inte... Jag har beställt en SCHATZ och önskar att den kommer innan jul. När jag gjorde beställningen verkade det som det skulle funka, men fabriken har visst haft lite trubbel så vi får se. Jag håller funk-tummarna.
tisdag 6 december 2011
Den goda boken
Jag har inget körkort. Det kommer nog inte som en överraskning för de flesta av er, men låt mig berätta att det har vissa fördelar. En fördel är ju att man kan tänka sig ett glas öl, eller vin extra var man än är. Och jag gillar sånt.
En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.
Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.
Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.
Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.
Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?
Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.
Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.
Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.
kram
En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.
Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.
Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.
Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.
Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?
Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.
Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.
Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.
kram
lördag 3 december 2011
Alltså...ibland vill man ju bara...
att det ska funka. Liksom allting.
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
torsdag 1 december 2011
Coverbandsmusiker...
Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.
Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.
Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.
Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.
Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.
Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.
iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.
Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.
Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.
Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!
Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.
Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.
Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.
Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.
Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.
Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.
iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.
Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.
Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.
Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!
Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.
tisdag 29 november 2011
En stolt pappa...
Idag har jag varit farsa i tolv år. Jäklar i min lilla låda vad tiden går.
Felicia har ju precis lärt sig gå, läsa och skriva... nu är hon lite orolig för betyg och framtid. Ja, jävlar.
Jag kan ju erkänna att även som förälder finns det en gnagande känsla av oro. Hon verkar inte bry sig om sin utbildning alls. Skyller på dåliga lärare, stökiga klasskompisar, inlåsta läxor och allt möjligt. Liksom allt för att slippa göra sitt arbete. Vad ska en pappa göra?
Ungefär samma är det här hemma. Hon undviker att städa, plocka upp sina kläder och duka av efter sig själv. Ett fenomen jag beskådar varje dag. Tro inte att jag inte tar upp kampen, men det känns som det inte hjälper. Jag plockar bort allt som distraherar... dator, telefon, XBOX... men lik förbannat blir inte hennes del av jobbet gjort. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få henne att hjälpa till.
Hennes syskon hjälper till lite grann. Den som är bäst på att plocka undan och faktiskt ser fram emot lite hushålls-göra är Maya. Men Felicia... näpp!
Äh, ska inte hänga ut henne för mycket såhär på hennes födelsedag och allt.
Kan istället berätta att idag blir det LAGRET på kvällen, och sen hem och börja skissa på terminsbetyg för alla elever.
På fredag sticker RABALDER och spelar på privatfest på Södermälarstrand, och på lördag drar vi till Järfälla för att spela på nån sorts MC-fest. Det blir med vik på gitarr för Stiff är på semester. Sexsträngen trakteras av min gamle, gode vän Mr. Shoobah från JUKEBOX. Roligt!
Muffin kommer att spela keyboard hela december också eftersom Hutten är kvar i Thailand.
Ikväll hejar vi på HAMMARBY!
Felicia har ju precis lärt sig gå, läsa och skriva... nu är hon lite orolig för betyg och framtid. Ja, jävlar.
Jag kan ju erkänna att även som förälder finns det en gnagande känsla av oro. Hon verkar inte bry sig om sin utbildning alls. Skyller på dåliga lärare, stökiga klasskompisar, inlåsta läxor och allt möjligt. Liksom allt för att slippa göra sitt arbete. Vad ska en pappa göra?
Ungefär samma är det här hemma. Hon undviker att städa, plocka upp sina kläder och duka av efter sig själv. Ett fenomen jag beskådar varje dag. Tro inte att jag inte tar upp kampen, men det känns som det inte hjälper. Jag plockar bort allt som distraherar... dator, telefon, XBOX... men lik förbannat blir inte hennes del av jobbet gjort. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få henne att hjälpa till.
Hennes syskon hjälper till lite grann. Den som är bäst på att plocka undan och faktiskt ser fram emot lite hushålls-göra är Maya. Men Felicia... näpp!
Äh, ska inte hänga ut henne för mycket såhär på hennes födelsedag och allt.
Kan istället berätta att idag blir det LAGRET på kvällen, och sen hem och börja skissa på terminsbetyg för alla elever.
På fredag sticker RABALDER och spelar på privatfest på Södermälarstrand, och på lördag drar vi till Järfälla för att spela på nån sorts MC-fest. Det blir med vik på gitarr för Stiff är på semester. Sexsträngen trakteras av min gamle, gode vän Mr. Shoobah från JUKEBOX. Roligt!
Muffin kommer att spela keyboard hela december också eftersom Hutten är kvar i Thailand.
Ikväll hejar vi på HAMMARBY!
söndag 27 november 2011
Första advent
Vilken jäkla vecka?!
Bra på många sätt, men också väldigt jobbig och jag är mycket glad att den är över. Jag inbillar mig på nåt sätt att nästa vecka blir en aning lugnare.
RABALDER var ute och spelade i onsdags. Vi var på Piperska Muren och spelade för Nynäs. Det är andra gången vi spelar för just dem. Däremot var det första gången vi spelade på just Piperska Muren. Det var också första gången vi spelade för BlueBird. De var nöjda, betalande kund var nöjd och vi var nöjda. Betalande kund, ja. Vi hade fått i uppdrag att "sätta" åtta låtar. Låtar som gästerna skulle sjunga och göra något roligt av under kvällen. Mitt jobb var att vara kapellmästare och se till att vi och gästerna gjorde ett så bra jobb som möjligt. Jag satt och tog ut ackord och melodislingor hela måndagen innan jag mailade runt harmisar och anteckningar till de andra i bandet. Vi var hemma före 02:00.
På torsdagen var det dags att spela igen. Den gången var det SMARTEQ i Kista som ville bli underhållna av självaste RABALDER. Den festen var väldigt skönt laid-back och anspråkslös. Så skönt lös ohc ledig att vi var tillfrågade att spela nån timme "lounge-musik"... Vilket vi på något märkligt sätt lyckades klara av. Jag beställde White Christmas (C-dur) av Muffin, och han hängde på. Vi spelade massor av mjuka, fina låtar... i långa versioner. Den festen slutade tidigt så vi var hemma någon gång runt midnatt.
Så kom fredagen och det var dags för oss att sticka till TB's i Tumba. Soundcheck och lite käk. Vi var i fin form trots långa dagar OCH nätter. På Tb's spelar man två set på ungefär en timme var. Jag tycker vi fick till låtvalet rätt bra. Fick egentligen bara en enda kommentar om låtval, just det att vi spelar "does your mother know" och "T-N-T". Hon ansåg att alla ju spelar dessa låtar och vi borde verkligen hitta några andra låtar att göra. Hmmm.... vi får se.
Efter spelningen packade vi in allting i släpet och de andra i bandet, Stiff, iMan och Muffin åkte för att rodda ur. Själv tog jag en taxi till Lotta. har varit hos henne hela helgen... hemkörningspizza, BiB-vin och filmer har varit på agendan resten av helgen. Har sovit en hel del, men det kanske beror på att jag på nåt sätt missat några värdefulla sovtimmar under veckodagarna.
Nu är det söndag kväll och jag har fixat advents-fint här hemma. Köpte ZEUNERTS julmust! Det är det enda rätta! Jag satte upp pepparkakor i rött sidensnöre i köket. På dessa pepparkakor hade jag skrivit barnens namn med såndär glasyr.
Nu chillar jag med ett glas öl och slökollar på NFL. Cowboys vann! yay!
Bra på många sätt, men också väldigt jobbig och jag är mycket glad att den är över. Jag inbillar mig på nåt sätt att nästa vecka blir en aning lugnare.
RABALDER var ute och spelade i onsdags. Vi var på Piperska Muren och spelade för Nynäs. Det är andra gången vi spelar för just dem. Däremot var det första gången vi spelade på just Piperska Muren. Det var också första gången vi spelade för BlueBird. De var nöjda, betalande kund var nöjd och vi var nöjda. Betalande kund, ja. Vi hade fått i uppdrag att "sätta" åtta låtar. Låtar som gästerna skulle sjunga och göra något roligt av under kvällen. Mitt jobb var att vara kapellmästare och se till att vi och gästerna gjorde ett så bra jobb som möjligt. Jag satt och tog ut ackord och melodislingor hela måndagen innan jag mailade runt harmisar och anteckningar till de andra i bandet. Vi var hemma före 02:00.
På torsdagen var det dags att spela igen. Den gången var det SMARTEQ i Kista som ville bli underhållna av självaste RABALDER. Den festen var väldigt skönt laid-back och anspråkslös. Så skönt lös ohc ledig att vi var tillfrågade att spela nån timme "lounge-musik"... Vilket vi på något märkligt sätt lyckades klara av. Jag beställde White Christmas (C-dur) av Muffin, och han hängde på. Vi spelade massor av mjuka, fina låtar... i långa versioner. Den festen slutade tidigt så vi var hemma någon gång runt midnatt.
Så kom fredagen och det var dags för oss att sticka till TB's i Tumba. Soundcheck och lite käk. Vi var i fin form trots långa dagar OCH nätter. På Tb's spelar man två set på ungefär en timme var. Jag tycker vi fick till låtvalet rätt bra. Fick egentligen bara en enda kommentar om låtval, just det att vi spelar "does your mother know" och "T-N-T". Hon ansåg att alla ju spelar dessa låtar och vi borde verkligen hitta några andra låtar att göra. Hmmm.... vi får se.
Efter spelningen packade vi in allting i släpet och de andra i bandet, Stiff, iMan och Muffin åkte för att rodda ur. Själv tog jag en taxi till Lotta. har varit hos henne hela helgen... hemkörningspizza, BiB-vin och filmer har varit på agendan resten av helgen. Har sovit en hel del, men det kanske beror på att jag på nåt sätt missat några värdefulla sovtimmar under veckodagarna.
Nu är det söndag kväll och jag har fixat advents-fint här hemma. Köpte ZEUNERTS julmust! Det är det enda rätta! Jag satte upp pepparkakor i rött sidensnöre i köket. På dessa pepparkakor hade jag skrivit barnens namn med såndär glasyr.
Nu chillar jag med ett glas öl och slökollar på NFL. Cowboys vann! yay!
söndag 20 november 2011
Bröllopsfesten...
Jag blev uppringd en gång för rätt så länge sen av Lasse M. Han frågade vad RABALDER skulle ta för ett bröllopsgig i mitten av november. Jag fick prata med Pirre (brudgummen) och vi kom överens om ett bra pris. Preliminärbokat...
Så blev jag uppringd av Pirre igen, för några veckor sen. Han och hans blivande fru, Veronica, var lite nervösa och oroliga för hur vi skulle klara av spelningen. De hade hört att ljudet hade varit lite dåligt på en fest på Tullen i Tullinge. Jag förklarade iskallt för honom att den gången spelade vi i en betongkorridor och den här gången skulle vi ju spela på Lida Värdshus. En scen och massor av trä. Det skulle inte bli några problem.
Veronica och Pirre hade ett önskemål. De ville att vi skulle spela den här:
Det var bara att dra till repan och repa in den. Jag satt hemma ett par gånger och verkligen försökte få in texten. Men det gick inte. Bara att ta med notställ och utskriven text. Det är ju ändå viktigare att brudparet får en rätt sjungen text än att jag går med nån sorts stolthet för att jag inte behöver texthjälp.
Vi svängde upp vid Lida före lunch, för att ställa iordning allting. Men det visade sig vara en rätt dålig idé. De hade fullt av lunchgäster så vi fick vänta en stund för att få in sakerna. Efter en väntan som verkade vara hur lång som helst fick vi ändå börja soundchecka. Det var Stiff, iMan, Muffin och jag. Muffin förresten. En vikarie eftersom Hutten är på semester i Thailand. Muffin spelade med oss första gången i linköping förra veckan, på Engelen i torsdags och nu på Lida. Han ska spela med oss året ut för Hutten landar på svensk mark 2/1 -12. Det känns som det kommer gå riktigt bra, för Muffin är en kul jävel!
Efter allt fick jag sällskap av L8, vi gjorde lite toast och jag drack en Maredsous 8. En fantastisk bira i 75cl flaska. Lotta såg till att jag var på plats igen runt 20. Där mötte jag några kompisar från Tumba. Vi började spela någon gång efter 22 och höll på till klockan var fanimig ett par minuter över tre. Kanske inte låter så farligt, men det tar på krafterna att hålla på att spela apa en hel kväll.
Jag tror att alla som var på festen var nöjda med oss. De som önskade låtar fick hela tiden hyggliga alternativ om vi inte kunde "deras" låtar. Mot slutet av kvällen hade folk börjat tackla av en del. Det kom fram en kvinna och jag kan erkänna att varken jag, Muffin eller iMan fattade vad hon egentligen ville. Det var omöjligt att avgöra om hon var arg, eller om hon stötte på någon av oss. Det var liksom inte så tydligt, om man säger.
Efter spelningen lastade vi in allting i släpet och stack till repan. jag kollade på klockan. 03:12.
Inte konstigt att man är lite seg idag.
Kram!
Så blev jag uppringd av Pirre igen, för några veckor sen. Han och hans blivande fru, Veronica, var lite nervösa och oroliga för hur vi skulle klara av spelningen. De hade hört att ljudet hade varit lite dåligt på en fest på Tullen i Tullinge. Jag förklarade iskallt för honom att den gången spelade vi i en betongkorridor och den här gången skulle vi ju spela på Lida Värdshus. En scen och massor av trä. Det skulle inte bli några problem.
Veronica och Pirre hade ett önskemål. De ville att vi skulle spela den här:
Det var bara att dra till repan och repa in den. Jag satt hemma ett par gånger och verkligen försökte få in texten. Men det gick inte. Bara att ta med notställ och utskriven text. Det är ju ändå viktigare att brudparet får en rätt sjungen text än att jag går med nån sorts stolthet för att jag inte behöver texthjälp.
Vi svängde upp vid Lida före lunch, för att ställa iordning allting. Men det visade sig vara en rätt dålig idé. De hade fullt av lunchgäster så vi fick vänta en stund för att få in sakerna. Efter en väntan som verkade vara hur lång som helst fick vi ändå börja soundchecka. Det var Stiff, iMan, Muffin och jag. Muffin förresten. En vikarie eftersom Hutten är på semester i Thailand. Muffin spelade med oss första gången i linköping förra veckan, på Engelen i torsdags och nu på Lida. Han ska spela med oss året ut för Hutten landar på svensk mark 2/1 -12. Det känns som det kommer gå riktigt bra, för Muffin är en kul jävel!
 | ||||||
| Muffinmannen |
Jag tror att alla som var på festen var nöjda med oss. De som önskade låtar fick hela tiden hyggliga alternativ om vi inte kunde "deras" låtar. Mot slutet av kvällen hade folk börjat tackla av en del. Det kom fram en kvinna och jag kan erkänna att varken jag, Muffin eller iMan fattade vad hon egentligen ville. Det var omöjligt att avgöra om hon var arg, eller om hon stötte på någon av oss. Det var liksom inte så tydligt, om man säger.
Efter spelningen lastade vi in allting i släpet och stack till repan. jag kollade på klockan. 03:12.
Inte konstigt att man är lite seg idag.
Kram!
tisdag 15 november 2011
Ups and downs...
Okej... Så kommer ytterligare en sån där gnällig uppdatering. En stressig morgon, med trötta barn. Tillsammans rusade vi över bron mot Björkhaga och Mayas dagis. Lyckades leverera barnen i tid. Jag hann dessutom komma upp till "min" skola i tid. På vägen upp ringde jag även till Marie för att lösa eftermiddagen/kvällen med Robins karate. Hon lovade att ta honom. Tack för det. På skolan var det järnet med lektioner fram till lunch, sen var det möte med rektorn och biträdande...
Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.
Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.
Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...
På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.
Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...
Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...
Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.
Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.
Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...
På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.
Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...
Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...
söndag 13 november 2011
Den här gången får man väl...
fira fars dag på riktigt.
Jag råkade ju räkna fel med en vecka och tog ut farsdags-depressionen lite i förskott. Anledningen till min starka känsla för fars dag är nog att jag förra året blev helt snuvad på uppskattning.
Det var just efter separationen, jag satt ensam i huset och höll i telefonen. Satt och önskade att något av mina barn skulle ringa eller skicka SMS. Men inget kom... inte på hela dan, inte på kvällen. Den dan var verkligen en riktig skitdag.
Det är ju inte presenter och sånt jag vill ha. Det är uppskattning och bekräftelse på att jag gör ett bra jobb som farsa. Jag tycker fortfarande att Marie kunde ha i alla fall sagt något till ungarna så de kunde ha hört av sig.
Så, förra veckan satt jag och föll ner i det där depp-hålet igen. Tyckte väldigt synd om mig själv ända tills någon på FACEBOOK berättade för mig att jag låg en vecka fel. Då tändes hoppet en smula och papparollen kändes rätt okej igen.
Imorse (runt 13:00) när jag vaknade sprang jag ner till butiken för att köpa lite gott och mysigt inför kvällen. Jag skyndade mig hem och roddade i ordning, med käk och fika. Så kommer Billy och Robin med hemgjord morotskaka och kramar. Det var PRECIS den sortens uppskattning jag ville ha och behövde. Vi käkade kakan, planerade julen en smula och pratade på ett mysigt och skönt sätt.
Nu ligger barnen och jag kan sitta och känna att jag nog gjort ett rätt så bra jobb som farsa ändå.
...FORZA BAJEN!
Hatten av för alla farson som gör något bra för sina barn!
KRAM!
Jag råkade ju räkna fel med en vecka och tog ut farsdags-depressionen lite i förskott. Anledningen till min starka känsla för fars dag är nog att jag förra året blev helt snuvad på uppskattning.
Det var just efter separationen, jag satt ensam i huset och höll i telefonen. Satt och önskade att något av mina barn skulle ringa eller skicka SMS. Men inget kom... inte på hela dan, inte på kvällen. Den dan var verkligen en riktig skitdag.
Det är ju inte presenter och sånt jag vill ha. Det är uppskattning och bekräftelse på att jag gör ett bra jobb som farsa. Jag tycker fortfarande att Marie kunde ha i alla fall sagt något till ungarna så de kunde ha hört av sig.
Så, förra veckan satt jag och föll ner i det där depp-hålet igen. Tyckte väldigt synd om mig själv ända tills någon på FACEBOOK berättade för mig att jag låg en vecka fel. Då tändes hoppet en smula och papparollen kändes rätt okej igen.
Imorse (runt 13:00) när jag vaknade sprang jag ner till butiken för att köpa lite gott och mysigt inför kvällen. Jag skyndade mig hem och roddade i ordning, med käk och fika. Så kommer Billy och Robin med hemgjord morotskaka och kramar. Det var PRECIS den sortens uppskattning jag ville ha och behövde. Vi käkade kakan, planerade julen en smula och pratade på ett mysigt och skönt sätt.
Nu ligger barnen och jag kan sitta och känna att jag nog gjort ett rätt så bra jobb som farsa ändå.
...FORZA BAJEN!
Hatten av för alla farson som gör något bra för sina barn!
KRAM!
lördag 12 november 2011
11-11-11 11:11
Spelade på ett bröllop igår, ute i Skogås.
De gifte sig klockan 11:11, den elfte november tvåtusenelva.
en annan tänker på den här...
(det gick inte att bädda in, med klicka på länken och njut!)
De gifte sig klockan 11:11, den elfte november tvåtusenelva.
en annan tänker på den här...
(det gick inte att bädda in, med klicka på länken och njut!)
onsdag 9 november 2011
Mitt bidrag...
till julmusik.
Kanske är det lite surt, kanske en smula otight... men ni får ju ändå känslan av hur jag vill att det ska låta. Inspelad en eftermiddag med feber, hosta och elände.
Slutet på December
Slutet på december, mörkret sänker sig
Du tänker på mig, jag tänker på dig
Slutet på december, jag tittar ut
på snön som faller, snart är året slut
våra barn får presenter ikväll
de som slipper oro, de som slipper skäll
Tänk egentligen vad vi har det bra
Med ett hem att gå till
en vän att gå till
Tänk egentligen vad vi har det bra
I slutet på december
Du och jag
Slutet på december och det finns dom
som inte har nån som bryr sig om
I slutet på december så sitter nån
och är ledsen för att inte tomten kom
Det finns barn som saknar hopp
Som har tappat tron och som har gett upp
Kanske är det lite surt, kanske en smula otight... men ni får ju ändå känslan av hur jag vill att det ska låta. Inspelad en eftermiddag med feber, hosta och elände.
Slutet på December
Slutet på december, mörkret sänker sig
Du tänker på mig, jag tänker på dig
Slutet på december, jag tittar ut
på snön som faller, snart är året slut
våra barn får presenter ikväll
de som slipper oro, de som slipper skäll
Tänk egentligen vad vi har det bra
Med ett hem att gå till
en vän att gå till
Tänk egentligen vad vi har det bra
I slutet på december
Du och jag
Slutet på december och det finns dom
som inte har nån som bryr sig om
I slutet på december så sitter nån
och är ledsen för att inte tomten kom
Det finns barn som saknar hopp
Som har tappat tron och som har gett upp
Tänk egentligen vad vi har det bra
Med ett hem att gå till
en vän att gå till
Tänk egentligen vad vi har det bra
I slutet på december
Du och jag
Kanske kan ni ladda ner den här, eller vänta tills jag lagt upp den på SPOTIFY...
kram
söndag 6 november 2011
Fars dag...igen...
... hoppsan...
insåg att mitt gnäll är en veckan för tidigt...
ni får helt enkelt vänta en vecka med att läsa mitt gnäll
-"om man tar ett helvete i taget så kommer de andra av sig själva"
Skål farsan... tänker på dig.
Mina vänner... skänk en tanke till de som drabbats av Leukemi. En skit-sjukdom!
kram
tisdag 1 november 2011
häng-höst?
Tisdag. Sjukskrev mig idag. Förkyld, ont i ryggen och huvudet. Lägg till ett dåligt humör och olust så har vi ett inte helt vinnande koncept.
Men det var inte av själv-ömkan jag började skriva idag.
Jag har börjat komponera en låt. En julsång.
Problemet är att jag aldrig tyckt särskilt mycket om julen så det är inte helt lätt att få till det. De första ackorden i versen låter bra. Även ett par passager i refrängen känns okej om jag får till melodin. Men sen är det helt enkelt tvärstopp. Orden kommer inte, ackorden sitter inte som de ska och melodin känns krystad. Jag tror att det är klassisk skrivkramp. Jag känner inte igen känslan.
Lite samma är det nog trots allt med bloggen, där man förväntas skriva lustiga saker i alla fall ett par gånger i veckan. Ibland har man ett "flow" och hittar kul saker att skriva om, och jag tycker ibland att jag får till det rätt bra. Timing och ordval är A och O.
Just nu i dessa oinspirerade dagar har jag varken A eller O, känns det som.
Som de flesta andra här i världen har jag börjat lira WORDFEUD. Inget konstigt med det, säkert. Vad som är lite märkligt är att jag spelar mot folk jag inte har en aning om vilka de är, fast jag känner dem. Och de känner mig. Här kommer en lista på vilka jag spelar mot just nu, klockan 0800 1/11.
Doublekick - Stefan N (trummis i FACESHIFT bl.a)
Reallybadcorrosion - Sunken (basist i LIBRAH)
hoho68 - Susanne
Mymamma - ?
Sussjo - Shoobahs hustru
Nxz_1 - Peter (gamla gitarristen i FACESHIFT)
faceshift - Petri
fredrikodelmalm - FreCko på PRATABAS
Obliviated - Mattis
pntsstrm - Pontus (han som tog över efter mig i dr. VINTAGE)
L8no1 - Lotta
Det är väl där mitt sociala liv ligger just nu. Jag hoppas verkligen att inspirationen kommer tillbaka snart. Att jag hittar tillbaka till något intressant och roligt att skriva om, och att det dessutom blir bra skrivet.
One love...
Men det var inte av själv-ömkan jag började skriva idag.
Jag har börjat komponera en låt. En julsång.
Problemet är att jag aldrig tyckt särskilt mycket om julen så det är inte helt lätt att få till det. De första ackorden i versen låter bra. Även ett par passager i refrängen känns okej om jag får till melodin. Men sen är det helt enkelt tvärstopp. Orden kommer inte, ackorden sitter inte som de ska och melodin känns krystad. Jag tror att det är klassisk skrivkramp. Jag känner inte igen känslan.
Lite samma är det nog trots allt med bloggen, där man förväntas skriva lustiga saker i alla fall ett par gånger i veckan. Ibland har man ett "flow" och hittar kul saker att skriva om, och jag tycker ibland att jag får till det rätt bra. Timing och ordval är A och O.
Just nu i dessa oinspirerade dagar har jag varken A eller O, känns det som.
Som de flesta andra här i världen har jag börjat lira WORDFEUD. Inget konstigt med det, säkert. Vad som är lite märkligt är att jag spelar mot folk jag inte har en aning om vilka de är, fast jag känner dem. Och de känner mig. Här kommer en lista på vilka jag spelar mot just nu, klockan 0800 1/11.
Doublekick - Stefan N (trummis i FACESHIFT bl.a)
Reallybadcorrosion - Sunken (basist i LIBRAH)
hoho68 - Susanne
Mymamma - ?
Sussjo - Shoobahs hustru
Nxz_1 - Peter (gamla gitarristen i FACESHIFT)
faceshift - Petri
fredrikodelmalm - FreCko på PRATABAS
Obliviated - Mattis
pntsstrm - Pontus (han som tog över efter mig i dr. VINTAGE)
L8no1 - Lotta
Det är väl där mitt sociala liv ligger just nu. Jag hoppas verkligen att inspirationen kommer tillbaka snart. Att jag hittar tillbaka till något intressant och roligt att skriva om, och att det dessutom blir bra skrivet.
One love...
måndag 31 oktober 2011
20089 läsare?!
Har nått över det där magiska 20K-strecket.
Och ändå har jag ännu inte skrivit nåt intressant än. Sedär ja.
Ni får ursäkta men jag är inte riktigt på humör för roliga, spännande och intressanta inlägg här nu för tiden. Tycker att det är uppförsbacke med det mesta.
Fast, äh... jag kommer tillbaka.
Vi siktar på 30K nu.
Och ändå har jag ännu inte skrivit nåt intressant än. Sedär ja.
Ni får ursäkta men jag är inte riktigt på humör för roliga, spännande och intressanta inlägg här nu för tiden. Tycker att det är uppförsbacke med det mesta.
Fast, äh... jag kommer tillbaka.
Vi siktar på 30K nu.
torsdag 27 oktober 2011
Dags att lägga upp...
lite låtar från studions lekstunder. Jag har bergis femton projekt, men bara två-tre stycken som jag är tillräckligt nöjd med än så länge för att publicera. Nu ska jag bara hitta en vettig väg ut i världen. Har hört att soundcloud ska vara bra. Kanske blir det där. Eller har någon av läsarna ett bättre förslag?
Jag är idel öra.
Det skulle ju vara lite lattjo att kunna länka till eländet via t.ex. SPOTIFY eller iTunes.
Håller just nu på med en julsång som jag hoppas ska bli klar rätt snart. I mitt huvud börjar den ta form ordentligt, men det låter inte riktigt som jag vill när jag spelar, än. Tålamod, sa Bull.
kram och trevlig helg, kosmonauter
Jag är idel öra.
Det skulle ju vara lite lattjo att kunna länka till eländet via t.ex. SPOTIFY eller iTunes.
Håller just nu på med en julsång som jag hoppas ska bli klar rätt snart. I mitt huvud börjar den ta form ordentligt, men det låter inte riktigt som jag vill när jag spelar, än. Tålamod, sa Bull.
kram och trevlig helg, kosmonauter
måndag 17 oktober 2011
söndag 16 oktober 2011
Veckan som gått...
Den här veckan var...onödig.
I fredags förra veckan drog jag på mig ett ryggskott från helvetet och är idag (nio dagar senare) inte helt bra. Jag har haft barnen hela veckan och det brukar vara roligt. Men just den här veckan har det varit rätt smärtsamt. Visst har de hjälpt till lite, men Det är vid såna här tillfällen man inser vad en frisk kropp kan åstadkomma. Kläder, disk, läxor, matlagning... vardagssysslor blir en kamp om man nätt och jämt kommer ur sängen.
Dessutom har jag haft rätt så jobbiga pappa/dotter-prat med Felicia som helt enkelt inte inser sin roll i den här familjen. Såhär en vecka senare och jag ser tillbaka kan jag konstatera att Maya har hjälpt till mer än vad hon har gjort. Tråkigt, sa Bull.
Den här veckan var...stressande.
Just nu håller vi på med utvecklingssamtal på skolan och som musiklärare ska jag fylla i "lakan". Det är en sorts blankett med omdöme för varje elev. Jag har lite över 350 elever. Varje lakan ska fyllas i med nulägesrapportering, vad som kan förbättras och lite kort om hur jag upplever varje elev i mitt ämne. Mina anteckningar har legat på skrivbordet på jobbet... på exakt samma jobb som jag inte varit på den här veckan. Det är nu vansinnigt stressande att försöka fylla i alla dessa jäkla lakan i tid. Alla nior och (tror det var fyror) ska vara klara imorgon måndag.
Den här veckan var...sorglig.
Jag såg på när BAJEN torskade mot Värnamo. Nuff' said.
Den här veckan var...musikalisk.
Jag var ju på musikmässa på Münchenbryggeriet samma vecka som vi lirade på ENGELEN för några veckor sen. Där träffade jag Marcus, Urban och Stefan. Det är herrarna bakom de fantastiska instrumenten SCHATZ. Jag råkade göra en beställning på en P-bas. Såhär såg mina specar ut:
Kropp.......svart (P-bas)
Hals..........Lönn
P-skiva......svart
Relic.........galen
Just nu sitter jag och funderar på slutmix på några av mina egna kompositioner som jag vill lägga upp på några sidor på nätet som gör att de blir tillgängliga på t.ex. SPOTIFY och iTunes.
Ah, visst fan...
Jag fick ett väldigt roligt, fint och smickrande inlägg från bästa Rolle... han tänkte utnämna en av mina kommentarer på FACEBOOK till "årets inlägg 2011"
Såhär skrev jag:
Peter, som jag skriver till är ingen annan än sköna katten i COOL COVERS. Coverbandskollegorna från Örebro.
Sådär ja... nu har jag nog fått med allt jag ville för den här gången.
Kram!
I fredags förra veckan drog jag på mig ett ryggskott från helvetet och är idag (nio dagar senare) inte helt bra. Jag har haft barnen hela veckan och det brukar vara roligt. Men just den här veckan har det varit rätt smärtsamt. Visst har de hjälpt till lite, men Det är vid såna här tillfällen man inser vad en frisk kropp kan åstadkomma. Kläder, disk, läxor, matlagning... vardagssysslor blir en kamp om man nätt och jämt kommer ur sängen.
Dessutom har jag haft rätt så jobbiga pappa/dotter-prat med Felicia som helt enkelt inte inser sin roll i den här familjen. Såhär en vecka senare och jag ser tillbaka kan jag konstatera att Maya har hjälpt till mer än vad hon har gjort. Tråkigt, sa Bull.
Den här veckan var...stressande.
Just nu håller vi på med utvecklingssamtal på skolan och som musiklärare ska jag fylla i "lakan". Det är en sorts blankett med omdöme för varje elev. Jag har lite över 350 elever. Varje lakan ska fyllas i med nulägesrapportering, vad som kan förbättras och lite kort om hur jag upplever varje elev i mitt ämne. Mina anteckningar har legat på skrivbordet på jobbet... på exakt samma jobb som jag inte varit på den här veckan. Det är nu vansinnigt stressande att försöka fylla i alla dessa jäkla lakan i tid. Alla nior och (tror det var fyror) ska vara klara imorgon måndag.
Den här veckan var...sorglig.
Jag såg på när BAJEN torskade mot Värnamo. Nuff' said.
Den här veckan var...musikalisk.
Jag var ju på musikmässa på Münchenbryggeriet samma vecka som vi lirade på ENGELEN för några veckor sen. Där träffade jag Marcus, Urban och Stefan. Det är herrarna bakom de fantastiska instrumenten SCHATZ. Jag råkade göra en beställning på en P-bas. Såhär såg mina specar ut:
Kropp.......svart (P-bas)
Hals..........Lönn
P-skiva......svart
Relic.........galen
Just nu sitter jag och funderar på slutmix på några av mina egna kompositioner som jag vill lägga upp på några sidor på nätet som gör att de blir tillgängliga på t.ex. SPOTIFY och iTunes.
Ah, visst fan...
Jag fick ett väldigt roligt, fint och smickrande inlägg från bästa Rolle... han tänkte utnämna en av mina kommentarer på FACEBOOK till "årets inlägg 2011"
Såhär skrev jag:
| ||
Peter, som jag skriver till är ingen annan än sköna katten i COOL COVERS. Coverbandskollegorna från Örebro.
Sådär ja... nu har jag nog fått med allt jag ville för den här gången.
Kram!
fredag 14 oktober 2011
Friday on my mind...
Trevlig helg, kosmonauter!
Jag stannar hemma, inne och här i helgen. Har barnen och ont i ryggen.
XBOX och studion får vara mitt nöje när barnen lagt sig.
Sjung med, inför helgen!
Jag stannar hemma, inne och här i helgen. Har barnen och ont i ryggen.
XBOX och studion får vara mitt nöje när barnen lagt sig.
Sjung med, inför helgen!
måndag 10 oktober 2011
...I don't like mondays
Måndag. Sjukanmäld på grund av ryggen. Har haft rätt så irriterande hugg i ryggen rätt så länge, men i fredags sa visst femte kotan upp sig. Allt enligt en rätt så gullig liten farbror på vårdcentralen i Storvreten. Han såg ut lite som Dr. Snuggles.
Han berättade för mig att han själv inte var tillräckligt utbildad i kiropraktik så han tänkte inte göra något mer än lite kläm och känn. Men det gick rätt fort för honom att ställa diagnosen att jag är en klantskalle. Det kostade mig 150:-
Han skrev ut ett recept på någon sorts smärtstillande, som jag inte minns namnet på, och lådan ligger i köket- flera meter härifrån så det får vara, helt enkelt...
Jag fick skjuts av bästa Lotta Graff till apoteket för att hämta ut den dära lådan... 300 bagis till... Fick berättat för mig att man knaprar en, MAX två om dan. Har tagit en nu och för första gången på flera dagar har jag kunnat böja mig till golvet och plocka upp efter barnen. Hoppas bara att det inte blir värre, bara för att jag inte känner smärtan... sånt där gör mig lite orolig. Visst är det mysigt med suset i skallen men till vilket pris?!
Jag bad barnen, redan igår när de kom hit att vara extra snälla och hjälpsamma. Robin (8 år) har verkligen varit kanon! Han har gjort sitt bästa för att hjälpa till med disk och dukning. Billy (10 år) berättade för mig att han INTE tänkte ta disken, men han låter mig stödja mot honom när jag vill resa mig ur soffan och så. Maya (3 år) kan jag ju kanske inte begära så mycket av, men hon bär så gärna smutskläder och hämtar nattblöjan själv. Hon borstar tänderna själv, med glädje. Den enda just nu som jag inte får hjälp av eller får att förstå allvaret är Felicia (12 år)
Hon struntar i allting! Jag fick ett mail av Marie med läxor från förra veckan, när jag var på ENGELEN som inte var gjorda. Dessa ska lämnas in i morgon. Då väljer såklart Felicia att gå hem till en kompis istället. Hon "har inte tid" att hjälpa Robin hem från skolan och har absolut inte tid att göra läxorna. Jag fick hem henne från kompisen vid 17-tiden ungefär. Har försökt med att be henne göra läxorna, har hotat med utegångsförbud, har skällt och skrikit, har kört martyr-pappan.. -"jag är besviken.. inte bara på dig, utan på mig själv som inte lyckas uppfostra mina barn rätt"... allt utan märkbart resultat.
NU är klockan snart 20 och hon kommer dansandes ut från rummet och vill låna min dator (den här datorn) för att hänga på FACEBOOK.
Ärligt talat... jag vet inte hur jag ska nå fram till henne. När till och med hennes treåriga (!) syster hjälper till mer?!
Lämnar bloggandet ikväll med en liten video som beskriver det hela rätt bra
Han berättade för mig att han själv inte var tillräckligt utbildad i kiropraktik så han tänkte inte göra något mer än lite kläm och känn. Men det gick rätt fort för honom att ställa diagnosen att jag är en klantskalle. Det kostade mig 150:-
Han skrev ut ett recept på någon sorts smärtstillande, som jag inte minns namnet på, och lådan ligger i köket- flera meter härifrån så det får vara, helt enkelt...
Jag fick skjuts av bästa Lotta Graff till apoteket för att hämta ut den dära lådan... 300 bagis till... Fick berättat för mig att man knaprar en, MAX två om dan. Har tagit en nu och för första gången på flera dagar har jag kunnat böja mig till golvet och plocka upp efter barnen. Hoppas bara att det inte blir värre, bara för att jag inte känner smärtan... sånt där gör mig lite orolig. Visst är det mysigt med suset i skallen men till vilket pris?!
Jag bad barnen, redan igår när de kom hit att vara extra snälla och hjälpsamma. Robin (8 år) har verkligen varit kanon! Han har gjort sitt bästa för att hjälpa till med disk och dukning. Billy (10 år) berättade för mig att han INTE tänkte ta disken, men han låter mig stödja mot honom när jag vill resa mig ur soffan och så. Maya (3 år) kan jag ju kanske inte begära så mycket av, men hon bär så gärna smutskläder och hämtar nattblöjan själv. Hon borstar tänderna själv, med glädje. Den enda just nu som jag inte får hjälp av eller får att förstå allvaret är Felicia (12 år)
Hon struntar i allting! Jag fick ett mail av Marie med läxor från förra veckan, när jag var på ENGELEN som inte var gjorda. Dessa ska lämnas in i morgon. Då väljer såklart Felicia att gå hem till en kompis istället. Hon "har inte tid" att hjälpa Robin hem från skolan och har absolut inte tid att göra läxorna. Jag fick hem henne från kompisen vid 17-tiden ungefär. Har försökt med att be henne göra läxorna, har hotat med utegångsförbud, har skällt och skrikit, har kört martyr-pappan.. -"jag är besviken.. inte bara på dig, utan på mig själv som inte lyckas uppfostra mina barn rätt"... allt utan märkbart resultat.
NU är klockan snart 20 och hon kommer dansandes ut från rummet och vill låna min dator (den här datorn) för att hänga på FACEBOOK.
Ärligt talat... jag vet inte hur jag ska nå fram till henne. När till och med hennes treåriga (!) syster hjälper till mer?!
Lämnar bloggandet ikväll med en liten video som beskriver det hela rätt bra
söndag 9 oktober 2011
Ännu mer manliga män...
Vi i RABALDER var ju och spelade för våra vänner på Södermalms Trä igen. Ett intressant gig, eftersom det handlar om ungefär tvåhundra män i blåkläder och kanske tio, max femton tjejer.
De har en fest varje höst och vi har fått äran att spela där tre år i rad nu. Något måste vi ju göra rätt.
Jag hade blandade känslor inför spelningen... just eftersom vi ju spelar bättre för en kvinnligare publik. Det är jäkligt svårjobbat att lira för en publik som inte riktigt vågar visa att de gillar det vi gör.
Vi hade sällskap på scen av Lennie Norman, vilket ju var lite roligt. Fick för mig att han bara körde kiss-å-bajs skämt, men gubben var riktigt fyndig. Han använde min mick så den luktade lite Lennie när han var klar och det var dags för mig att sjunga igen. Hehe...
Efter spelningen skulle vi rodda ner, som vanligt. Då hände det som inte fick hända. Något sa "klonk" i ryggen och jag fann mig själv liggandes i fosterställning på golvet. Kunde inte ens resa mig själv. Kunde inte bära in så mycket som en mick-låda. De andra i bandet fick rodda medan jag flåsandes stod och såg på. Väldigt frustrerande.
När vi kom till repan och skulle få ur allting var det samma sak. De andra fick bära, jag fick flämta... Hutten lovade att köra hem mig, och tog med sig vad han trodde var min bas. Problemet var att han fick med sig Stiff's gitarr istället. Vi har likadana gigbags, det är bara storleken som skiljer... men det är ju inget man tänker på när man bara vill hem!
Hela helgen har gått åt till att försöka kurera mig på alla tänkbara sätt. Voltaren-salva, tigerbalsam, alvedon och whisky har gjort dagarna liiite enklare. Nu är det söndagskväll och jag är på väg in i duschen för lite värme, innan det blir framstupa-sidoläge.
Så här jäkligt i ryggen önskar jag inte ens mina fiender...
kram, kosmonauter!
De har en fest varje höst och vi har fått äran att spela där tre år i rad nu. Något måste vi ju göra rätt.
Jag hade blandade känslor inför spelningen... just eftersom vi ju spelar bättre för en kvinnligare publik. Det är jäkligt svårjobbat att lira för en publik som inte riktigt vågar visa att de gillar det vi gör.
Vi hade sällskap på scen av Lennie Norman, vilket ju var lite roligt. Fick för mig att han bara körde kiss-å-bajs skämt, men gubben var riktigt fyndig. Han använde min mick så den luktade lite Lennie när han var klar och det var dags för mig att sjunga igen. Hehe...
Efter spelningen skulle vi rodda ner, som vanligt. Då hände det som inte fick hända. Något sa "klonk" i ryggen och jag fann mig själv liggandes i fosterställning på golvet. Kunde inte ens resa mig själv. Kunde inte bära in så mycket som en mick-låda. De andra i bandet fick rodda medan jag flåsandes stod och såg på. Väldigt frustrerande.
När vi kom till repan och skulle få ur allting var det samma sak. De andra fick bära, jag fick flämta... Hutten lovade att köra hem mig, och tog med sig vad han trodde var min bas. Problemet var att han fick med sig Stiff's gitarr istället. Vi har likadana gigbags, det är bara storleken som skiljer... men det är ju inget man tänker på när man bara vill hem!
Hela helgen har gått åt till att försöka kurera mig på alla tänkbara sätt. Voltaren-salva, tigerbalsam, alvedon och whisky har gjort dagarna liiite enklare. Nu är det söndagskväll och jag är på väg in i duschen för lite värme, innan det blir framstupa-sidoläge.
Så här jäkligt i ryggen önskar jag inte ens mina fiender...
kram, kosmonauter!
torsdag 6 oktober 2011
jäklar! Snart tjugotusen...
Snart är ni tjugotusen besökare?!
När jag kollade in för en minut sen stod det på 19090... kommer att ha tjugotusen innan månadsskiftet.
Ändå är ju det jag skriver inte särskilt intressant. Det är ju bara en massa gnäll och tjat om "stackars" mig. Jag lovar att skärpa mig och skriva något roligt. Jag tänker på vad broder Hasse Dahlgren sa en gång. Han slutade skriva för att han tyckte att han bara upprepade sig och tjatade om samma saker.
Jag tycker inte han gjorde det och saknar verkligen hans kåserier och blogginlägg.
när jag blir stor ska jag försöka skriva som honom.
Han är en bra snubbe.... fast han håller på packet.
När jag kollade in för en minut sen stod det på 19090... kommer att ha tjugotusen innan månadsskiftet.
Ändå är ju det jag skriver inte särskilt intressant. Det är ju bara en massa gnäll och tjat om "stackars" mig. Jag lovar att skärpa mig och skriva något roligt. Jag tänker på vad broder Hasse Dahlgren sa en gång. Han slutade skriva för att han tyckte att han bara upprepade sig och tjatade om samma saker.
Jag tycker inte han gjorde det och saknar verkligen hans kåserier och blogginlägg.
när jag blir stor ska jag försöka skriva som honom.
Han är en bra snubbe.... fast han håller på packet.
söndag 2 oktober 2011
Vilken jäkla vecka!
Veckan som gick kommer jag att komma ihåg länge. Så många små motgångar under så kort tid är inte bra för humöret. Hade jag inte spelat på Engelen på nätterna vettefan hur det hade gått. I måndags var det en rätt så dum sak som hände... tänker nog inte säga mer än så för att det handlar inte bara om mig. På tisdagen kom en kollega och nämnde att det har börjat florera små, små rykten om att jag är FÖR intim med mina elever. Jag suddade ut alla elever från FACEBOOK och har under veckan varit väldigt försiktig med att inte prata med elever ensam. Jag tycker såklart att det är helt galet och väldigt tråkigt. Men har hellre jobbet kvar och stoltheten intakt än alla dessa elever och ungdomar på fejjan. På onsdagen hade jag ett knepigt, långt och jobbigt samtal med Billy om hur han uppträder mot oss föräldrar och sina syskon. Om hans spelarvanor.
På torsdagen hade jag min första lediga eftermiddag (och tänkte försöka få igen några sovtimmar) på hela veckan. Då ringer Pontus från MUSIKHUSET LAGRET och kallar till krismöte. Tydligen har det förekommit någon sorts hot mot personalen och mötet gällde polisen, kommunen, socialen, oss anställda och nån snubbe som jag inte förstod vad han jobbade med. Ett bra möte, men jag var helt slut efteråt. Då var det bara att pallra sig iväg till stan och ställa sig på scenen igen.
På fredagen var det dags för nästa jobbiga möte. Då var det Felicias tur att bli grillad. Jag och Marie var kallade till Björkhaga för att diskutera Felicias skolgång. Tydligen missköter hon skolan, läxorna och så. Det är ju såklart oroande, särskilt (tror jag) för en pappa som är lärare själv. Men det som stör mig mest av allt är hennes attityd mot sin mamma. Uppkäftig och kaxig... Det är hon inte mot mig, än. Däremot visar hon absolut ingen respekt för mina beslut gällande tider och hennes skyldigheter, typ städa rummet och hjälpa till en smula hemma.
Vändningen kom på fredagskvällen. Stiff ringde och sa att vi skulle åka MC in till stan. Fick minsann en åktur på landets enda pärlemor-vita V-ROD!
Både till och från stan. Sånt är bra för själen. På lördagen Åkte jag till MUSICIANS PLANET för att träffa några PRATABAS-bröder. Träffade Stefan, Marcus och Urban som tillsammans sätter ihop SCHATZ-basar. Vilka fantastiska instrument!!!
De är väldigt relicade. Ser gamla och välanvända ut fast de är flång nya. Igår kväll när vi körde vårat sista gig på ENGELEN för den här gången hade jag fått låna en SCHATZ för att prova på scen. Tänkte köra några låtar i början men var helt och hållet tokkär så den fick hänga på magen hela kvällen. När vi spelat hejdå-funken kom Marcus fram och gav mig ett fantastiskt erbjudande. Tar mer om det lite senare.
Ska försöka jobba upp nån sorts bättre humör nu.
Wish me luck,
På torsdagen hade jag min första lediga eftermiddag (och tänkte försöka få igen några sovtimmar) på hela veckan. Då ringer Pontus från MUSIKHUSET LAGRET och kallar till krismöte. Tydligen har det förekommit någon sorts hot mot personalen och mötet gällde polisen, kommunen, socialen, oss anställda och nån snubbe som jag inte förstod vad han jobbade med. Ett bra möte, men jag var helt slut efteråt. Då var det bara att pallra sig iväg till stan och ställa sig på scenen igen.
På fredagen var det dags för nästa jobbiga möte. Då var det Felicias tur att bli grillad. Jag och Marie var kallade till Björkhaga för att diskutera Felicias skolgång. Tydligen missköter hon skolan, läxorna och så. Det är ju såklart oroande, särskilt (tror jag) för en pappa som är lärare själv. Men det som stör mig mest av allt är hennes attityd mot sin mamma. Uppkäftig och kaxig... Det är hon inte mot mig, än. Däremot visar hon absolut ingen respekt för mina beslut gällande tider och hennes skyldigheter, typ städa rummet och hjälpa till en smula hemma.
Vändningen kom på fredagskvällen. Stiff ringde och sa att vi skulle åka MC in till stan. Fick minsann en åktur på landets enda pärlemor-vita V-ROD!
Både till och från stan. Sånt är bra för själen. På lördagen Åkte jag till MUSICIANS PLANET för att träffa några PRATABAS-bröder. Träffade Stefan, Marcus och Urban som tillsammans sätter ihop SCHATZ-basar. Vilka fantastiska instrument!!!
Ska försöka jobba upp nån sorts bättre humör nu.
Wish me luck,
måndag 26 september 2011
The Funk Projekt...
En gång för många år sen köpte jag en bas. Det var min allra första bas. En WESTONE thunder II!
Men i och med att jag började spela metal så ville jag köpa en tuffare bas. Jag visste inte särskilt mycket om basar, mer än att jag egentligen ville ha en FENDER, för det var ju vad Steve Harris och Jaco spelade på. Det fick bli en Soundgear från IBANEZ. Efter några år med den basen råkade jag komma över en Spector V! Men någonstans långt inne i mig fanns ändå drömmarna om Fender. Nåja, gagen började ramla in och plötsligt hade jag råd att köpa! Min första FENDER var en -72 P-bas. Min andra var en -99 (som blev stulen ur bilen när vi höll på att rodda in. Värdelöst!
För pengen jag fick ut på försäkringen köpte jag den FENDER'n jag har nu. En P-bas HOTROD. Alltså en P-bas med extra J-mick i stalläge. Sen, i och med att jag sålde huset så har jag köpt upp mig på fler basar. Det är Maruszczyk, BBQV, två Fenderbasar till och en avbandad sex-strängad bas... och så fick jag en galen idé. Min gamla WESTONE står ju kvar i garderoben och skäms. Kanske skulle man göra något kul med den?
Jag strippade bort alla sladdar, stämskruvar och det gamla fula stallet. Här ska in med nytt! Jag har en LUNDGREN HOT som ligger i en låda, som ska i. Så letar jag nu så smått efter en liknande som jag ska ha i stalläge. Inga onödiga rattar eller knappar utan varsin volym. That's it! Jag har också fått en galen idé om att avlägsna greppbrädan och montera in LED-ljus där de små korsen (eller vad det är) sitter nu. Idag kom även ett nyköpt (begagnat) stall som jag fick tag på av den fantastiske Basmartin på PRATABAS.
Jag vet inte om någon mer än jag är intresserad av hur det här projektet fortlöper men jag kan ju hota med att det kommer uppdateringar här då och då. Det är ju en bra grej att fylla skallen med när det känns lite tungt såhär på höstjäveln!
LEDLJUS? Ja, det är ju lite såhär jag har tänkt:
Men i och med att jag började spela metal så ville jag köpa en tuffare bas. Jag visste inte särskilt mycket om basar, mer än att jag egentligen ville ha en FENDER, för det var ju vad Steve Harris och Jaco spelade på. Det fick bli en Soundgear från IBANEZ. Efter några år med den basen råkade jag komma över en Spector V! Men någonstans långt inne i mig fanns ändå drömmarna om Fender. Nåja, gagen började ramla in och plötsligt hade jag råd att köpa! Min första FENDER var en -72 P-bas. Min andra var en -99 (som blev stulen ur bilen när vi höll på att rodda in. Värdelöst!
För pengen jag fick ut på försäkringen köpte jag den FENDER'n jag har nu. En P-bas HOTROD. Alltså en P-bas med extra J-mick i stalläge. Sen, i och med att jag sålde huset så har jag köpt upp mig på fler basar. Det är Maruszczyk, BBQV, två Fenderbasar till och en avbandad sex-strängad bas... och så fick jag en galen idé. Min gamla WESTONE står ju kvar i garderoben och skäms. Kanske skulle man göra något kul med den?
Jag strippade bort alla sladdar, stämskruvar och det gamla fula stallet. Här ska in med nytt! Jag har en LUNDGREN HOT som ligger i en låda, som ska i. Så letar jag nu så smått efter en liknande som jag ska ha i stalläge. Inga onödiga rattar eller knappar utan varsin volym. That's it! Jag har också fått en galen idé om att avlägsna greppbrädan och montera in LED-ljus där de små korsen (eller vad det är) sitter nu. Idag kom även ett nyköpt (begagnat) stall som jag fick tag på av den fantastiske Basmartin på PRATABAS.
Jag vet inte om någon mer än jag är intresserad av hur det här projektet fortlöper men jag kan ju hota med att det kommer uppdateringar här då och då. Det är ju en bra grej att fylla skallen med när det känns lite tungt såhär på höstjäveln!
LEDLJUS? Ja, det är ju lite såhär jag har tänkt:
måndag 19 september 2011
giv mig styrka...
Jag vet inte om ni vet hur det är att lida av en höstdepression, men det är vad jag råkar ha. En ständig känsla av att inte ha lust med någonting. Jag vill inte gå upp på morgonen, jag vill inte gå till jobbet, jag vill inte träffa människor, jag vill inte vara den där roliga, mysiga, häftiga snubben som folk verkar tro att jag är.
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
fredag 16 september 2011
När världar möts...
Det var en gång två killar i Tumba utanför Stockholm. De gick i åttan i Björkhaga skola. Vi kan kalla den ena Kenta och den andra Jimmy. Detta är påhittade namn, även om killarna faktiskt finns och faktiskt gick på just den skolan just det här året. Det var 1986.
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.
Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.
Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.
Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.
De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.
Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"
Här är vad de fann...
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.
Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.
Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.
Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.
De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.
Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"
Här är vad de fann...
söndag 11 september 2011
Fy fan vad dåligt!
Igår spelade RABALDER på ett bröllopsgig. Vi gjorde bra ifrån oss och hade bra ljud. Soundcheck gick alldeles utmärkt och ljuset såg ut att vara nära på tiptop. Spelningen skulle äga rum på Odelsala bygdegård. När vi svängde upp på gårdsplanen kom vi på att vi faktiskt varit häroch spelat förut.
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!
Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.
När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.
När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....
Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!
Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!
Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.
När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.
När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....
Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!
Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...
onsdag 7 september 2011
Alla dessa läsare?!
En snabb titt på min bloggöversikt visar att jag har 17972 klick. Det betyder alltså att ni varit och läst här på min blogg nära på 18000 gånger. Det var som fan?!
Tack, eller vad man ska säga...
Skriver igen, när jag får tillbaka skrivlust.
Tack, eller vad man ska säga...
Skriver igen, när jag får tillbaka skrivlust.
fredag 2 september 2011
Jag...större än..?
Ibland får jag känslan av att jag borde ha varit något mer än vad jag är. Detta är väldigt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt känner mig rätt liten och betydelselös då och då. Jag är inte direkt något fan av jantelag, men hör mig själv ändå säga något i stil med -"äh, inte är väl jag så bra.."
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
torsdag 1 september 2011
fredag 26 augusti 2011
Gubbjävlaträff...
Imorgon är jag värd för en gubb-träff. Den skulle ha ägt rum tidigare men ni vet hur det är. Spelningar, semestrar och grejor satte olika käppar i olika hjul.
Bjudna "gubbar" är Leiding, Ted, Pontus och hans brorsa Pälle.
Ted ville visst kinesa här, för han skulle ut och glida med hojen imorgon.
Här berättas det hur skön kväll vi hade förra gången hos Ted!
Nu är jag på väg ner till Centrum för att handla inför imorgon. Lite bira, lite starkt kanske och lite bra mat. Ni får njuta av lite skön NIACIN sålänge. SKÅL, kompisar
Bjudna "gubbar" är Leiding, Ted, Pontus och hans brorsa Pälle.
Ted ville visst kinesa här, för han skulle ut och glida med hojen imorgon.
Här berättas det hur skön kväll vi hade förra gången hos Ted!
Nu är jag på väg ner till Centrum för att handla inför imorgon. Lite bira, lite starkt kanske och lite bra mat. Ni får njuta av lite skön NIACIN sålänge. SKÅL, kompisar
onsdag 24 augusti 2011
Samma saker men på olika sätt
Jesus och Mohammed satt och blaska' i en bar
De hade träffats för att komma fram till ett och annat svar
Så Jesus drog en Jäger och sa - Mohammed eru me
på att slå samman våra påsar å ena våra led?
Mohammed nicka' glatt och inhalerade ett bloss
Och sa - det finns en massa saker som tycks förena oss.
Vi ger cred till Abraham å saknar förhud båda två
Så låt oss ena våra led, tänk så många fans vi skulle få
Så skakade de hand och beställde in en vända till
Och som polare de blivit slog de en gemensam drill
Vid pissrännan sa de - Skönt att tjafsandet är slut
Vi kommer dominera, att vi inte tänkt på det här förut?!
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sen tog de in en vända till och dunka' lite rygg
Satt och plussade korancitat och snack om sila mygg
Det blev mera glas på bordet, ja de blaska' till rejält
De var enade som aldrig för allting artade sig väl
Då ropade nån på dem från ett bord ett stycke bort
Där satt Buddah med en GT och Gazetta Dello Sport
Han sa - jag slår mig ner hos er och snackar lite skit.
De nya kompanjonerna vinka' över honom dit
Så sa Mohammed - Lyssna, vi har världens grej på gång
Här är kapitel nummer ett i vår framgångsföljetong
Buddah lyssna' idogt på den marknadsstrategi
som profeterna drog upp och kalla' världsmoralsregi:
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Så Buddah sa - det låter som en lysande idé
Javisst, sa Jesus...kanske blir du partner nummer tre
Buddah svara' nej tack, visst... det kunde varit kul
men jag har fullt upp med att rodda fram en skiss till hjul
By the way, ni har väl en logga till er verksamhet?
Jesus sa att korset är en tung publikmagnet
Mohammed blängde surt och sa - det räcker inte till
en halvmåne är nyckeln för att få dem dit du vill
Jesus gav en putt och sa - jag börjar lacka ur
Mohammed kavla' upp och gav en höger i retur
Snart veva' dem för fullt och Buddah skyndade sig ut
och suckade lakoniskt att vi sett det här förut
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sverige – Vi säger samma saker men på olika sätt
De hade träffats för att komma fram till ett och annat svar
Så Jesus drog en Jäger och sa - Mohammed eru me
på att slå samman våra påsar å ena våra led?
Mohammed nicka' glatt och inhalerade ett bloss
Och sa - det finns en massa saker som tycks förena oss.
Vi ger cred till Abraham å saknar förhud båda två
Så låt oss ena våra led, tänk så många fans vi skulle få
Så skakade de hand och beställde in en vända till
Och som polare de blivit slog de en gemensam drill
Vid pissrännan sa de - Skönt att tjafsandet är slut
Vi kommer dominera, att vi inte tänkt på det här förut?!
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sen tog de in en vända till och dunka' lite rygg
Satt och plussade korancitat och snack om sila mygg
Det blev mera glas på bordet, ja de blaska' till rejält
De var enade som aldrig för allting artade sig väl
Då ropade nån på dem från ett bord ett stycke bort
Där satt Buddah med en GT och Gazetta Dello Sport
Han sa - jag slår mig ner hos er och snackar lite skit.
De nya kompanjonerna vinka' över honom dit
Så sa Mohammed - Lyssna, vi har världens grej på gång
Här är kapitel nummer ett i vår framgångsföljetong
Buddah lyssna' idogt på den marknadsstrategi
som profeterna drog upp och kalla' världsmoralsregi:
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Så Buddah sa - det låter som en lysande idé
Javisst, sa Jesus...kanske blir du partner nummer tre
Buddah svara' nej tack, visst... det kunde varit kul
men jag har fullt upp med att rodda fram en skiss till hjul
By the way, ni har väl en logga till er verksamhet?
Jesus sa att korset är en tung publikmagnet
Mohammed blängde surt och sa - det räcker inte till
en halvmåne är nyckeln för att få dem dit du vill
Jesus gav en putt och sa - jag börjar lacka ur
Mohammed kavla' upp och gav en höger i retur
Snart veva' dem för fullt och Buddah skyndade sig ut
och suckade lakoniskt att vi sett det här förut
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sverige – Vi säger samma saker men på olika sätt
söndag 21 augusti 2011
Festivalen 2011
Så var den avklarad. REUNION BOTKYRKA 2011. Det var andra gången vi gjorde den här festivalen, första gången var 2008 och det gick så bra att vi ville försöka oss på en till. Även denna gång var det helt enkelt en succé. Festen går kort sagt ut på att samla folk från förr för att spela tillsammans och ha så jäkla roligt som det går. Förra gången var det nästan 3000 besökare, men jag tror inte det var lika många den här gången. Mest beroende på vädret skulle jag tro.
Min roll, och mitt jobb på den här festivalen var enkelt... trodde jag.
Allt jag skulle göra var att presentera alla band på ROCKSCENEN. Som en sorts konferencier, kan man säga. Visst låter det lätt?! Men min enkla lilla uppgift till trots gjorde att vi låg sjukt före i tidsschemat. Jag insåg att det berodde på mig. Såhär, Alla banden hade ungefär 30 minuter var att uppträda på. Mellan banden var det 15 minuters "changeover". Nu är det så i praktiken att ett band tar ungefär tre minuter på sig att komma av en scen, och ungefär samtidigt kliver nästa band på. Det tar också ungefär tre minuter. Alltså: Sex minuter..MAX! Detta gör i runda slängar att det är tio minuters död tid. Jag (ivrig inför min uppgift) kastade mig upp på scen och presenterade nästa band så fort de var klara.
Detta gjorde naturligtvis att efter fem-sex band låg vi långt före i programmet. Jag klandrar mig själv!
Här är det coola bandet Cartago!
Jag kom in på området vid halv två, ungefär. Det regnade. Jag placerade mina grejor i backstage-tältet och fick en säkerhetsgenomgång. Det regnade då med. Efter genomgången hade jag ett snabbt möte med scenansvarig och områdesansvarig. Vi satt i tältet eftersom det regnade. Så var det dags för insläpp. Klockan hade hunnit bli 16.00 och självklart regnade det. Första bandet gick på strax före 17.00... då regnade det. Men så hände nåt... Vid sextiden så sprack det upp och vi fick några stackars solstrålar på oss.
Självklart gick tiden så fort att innan vi hann säga soundcheckskontroll så hade det blivit mörkt.
Mot slutet av kvällen kom en full och glad Mr Stiff och knackade mig på axeln. Han hade varit och åkt Mälaren Runt. Sen hade han visst dragit hem och tagit några bärs.... eller, ja... fler än några skulle jag tro.
Bästa Ted gav mig skjuts hem innan han skulle iväg på efterfest med FACESHIFT och ETERNAL OATH. Jag fick frågan om jag ville hänga med, men eftersom jag får hit ungarna idag så valde jag att stanna hemma.
Tack, ni som var där!
Osis... ni som inte var det!
Min roll, och mitt jobb på den här festivalen var enkelt... trodde jag.
Allt jag skulle göra var att presentera alla band på ROCKSCENEN. Som en sorts konferencier, kan man säga. Visst låter det lätt?! Men min enkla lilla uppgift till trots gjorde att vi låg sjukt före i tidsschemat. Jag insåg att det berodde på mig. Såhär, Alla banden hade ungefär 30 minuter var att uppträda på. Mellan banden var det 15 minuters "changeover". Nu är det så i praktiken att ett band tar ungefär tre minuter på sig att komma av en scen, och ungefär samtidigt kliver nästa band på. Det tar också ungefär tre minuter. Alltså: Sex minuter..MAX! Detta gör i runda slängar att det är tio minuters död tid. Jag (ivrig inför min uppgift) kastade mig upp på scen och presenterade nästa band så fort de var klara.
Detta gjorde naturligtvis att efter fem-sex band låg vi långt före i programmet. Jag klandrar mig själv!
Här är det coola bandet Cartago!
Jag kom in på området vid halv två, ungefär. Det regnade. Jag placerade mina grejor i backstage-tältet och fick en säkerhetsgenomgång. Det regnade då med. Efter genomgången hade jag ett snabbt möte med scenansvarig och områdesansvarig. Vi satt i tältet eftersom det regnade. Så var det dags för insläpp. Klockan hade hunnit bli 16.00 och självklart regnade det. Första bandet gick på strax före 17.00... då regnade det. Men så hände nåt... Vid sextiden så sprack det upp och vi fick några stackars solstrålar på oss.
Självklart gick tiden så fort att innan vi hann säga soundcheckskontroll så hade det blivit mörkt.
Mot slutet av kvällen kom en full och glad Mr Stiff och knackade mig på axeln. Han hade varit och åkt Mälaren Runt. Sen hade han visst dragit hem och tagit några bärs.... eller, ja... fler än några skulle jag tro.
Bästa Ted gav mig skjuts hem innan han skulle iväg på efterfest med FACESHIFT och ETERNAL OATH. Jag fick frågan om jag ville hänga med, men eftersom jag får hit ungarna idag så valde jag att stanna hemma.
Tack, ni som var där!
Osis... ni som inte var det!
onsdag 17 augusti 2011
REUNION 2011
Bröder och systrar, välkomna till REUNION BOTKYRKA!
Nu laddar jag upp för sommarens kanske sista storfest.
För er som läst mina kluddiga inlägg vet kanske att jag var lite inblandad i REUNION 2008. Ni kanske minns att jag spelade på REUNION 2010, med Beatles-tema.
När jag i år fick förfrågan om att vara konferencier på rockscenen så tackade jag självklart ja direkt.
Jag kommer naturligtvis att skriva något lattjo om festen, på söndag eller så....
fredag 12 augusti 2011
London dag 4
Så var det hemgång och slut för den här gången i London för mig och Felicia. Vi vaknade, åt frukost. Fnissade lite åt tjejerna som VARJE morgon frågade oss såhär:
-"would you like some toast?"
-"white or brown?"
-"what roomnumber?"
Alltså... Hotellet har tjugofyra rum. Bara två från Sverige. Det var kanske fem människor som åt frukost på det här hotellet. Hur jäkla svårt kan det vara att komma ihåg att vi bodde på B2? Att vi ville ha toast och att det skulle vara vitt bröd?!
Efter frullen städade vi ihop våra grejor, packade vettigt och checkade ut. Vi småpromenerade lite runt innan vi satte oss på tunnelbanan ner till flygplatsen. (Hela tunnelbanesystemet är FANTASTISKT i London... om man står ut med att det låter utav helvete)
När vi kom ner till Heathrow fick vi vänta en stund på att få checka in, så Felicia valde att öva på ukulelen igen.
Väl innanför boardinglinjen gick vi loss och shoppade igen, som dårar!
Jag köpte en liter Laphroaig och Felicia köpte en klocka. Dessutom handlade vi till Marie och barnen såklart.
På flyget var det lugn och ro. Men det var bara manlig personal på flyget. Det har jag aldrig varit med om förut. Kul!
Nu är det snart Billys tur att göra en resa till någon europeisk stad med farsan...
Ibland har man tur!
-"would you like some toast?"
-"white or brown?"
-"what roomnumber?"
Alltså... Hotellet har tjugofyra rum. Bara två från Sverige. Det var kanske fem människor som åt frukost på det här hotellet. Hur jäkla svårt kan det vara att komma ihåg att vi bodde på B2? Att vi ville ha toast och att det skulle vara vitt bröd?!
Efter frullen städade vi ihop våra grejor, packade vettigt och checkade ut. Vi småpromenerade lite runt innan vi satte oss på tunnelbanan ner till flygplatsen. (Hela tunnelbanesystemet är FANTASTISKT i London... om man står ut med att det låter utav helvete)
När vi kom ner till Heathrow fick vi vänta en stund på att få checka in, så Felicia valde att öva på ukulelen igen.
Väl innanför boardinglinjen gick vi loss och shoppade igen, som dårar!
Jag köpte en liter Laphroaig och Felicia köpte en klocka. Dessutom handlade vi till Marie och barnen såklart.
På flyget var det lugn och ro. Men det var bara manlig personal på flyget. Det har jag aldrig varit med om förut. Kul!
Nu är det snart Billys tur att göra en resa till någon europeisk stad med farsan...
Ibland har man tur!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
