i de fyra strängarnas tecken...

Vi var tio vuxna män som hängde i helgen. Inget konstigt med det. Vi är alla intresserade av god mat, god dricka, gott umgänge och skönt, avslappnat snack. Inget märkligt alls. Vi spelar bas, allihopa! Rätt konstigt. Vi har alla "träffats" på PRATABAS och insåg att vi skulle komma att trivas om vi bara fick åka till Herrfallet (Hjälmaren) en helg och göra det vi gör bäst.

Jag blev upplockad av Marshall just efter 1500 på fredagen. Vi åkte tillsammans mot Eskilstuna där vi hämtade Simon. Därefter är det inte så långt kvar till stugbyn vid Hjälmaren. Mike och Rolle var redan på plats. Sunken, Geddan, Liten och Matte dök upp just bakom oss. Med var också Floke.
Konstiga namn?
Rolles fru hade visst sagt
-"Jaja, du umgås med vem eller vilka du vill"

Här kommer förresten Rolles bilder från helgen.

Skriver mer om det imorgon.

Hylla Telenor!

Jag vet att en del har någon sorts agg mot telebolaget Telenor. Det har inte jag. Jag har varit kund hos Telenor ända sen de hette Europolitan. Jag tror att jag "signade" upp -92 eller -93. Jag har aldrig haft problem eller strul sen dess.

Ofta (när jag var yngre) så kunde det ju bli så att man inte betalade i tid. Då räckte det med att bara smöra lite för kundtjänst och så kom telefonen igång igen, bara man lovade att betala nästkommande vardag. Något jag självklart gjorde.

För en tid sen så ringde de från Telenor och sa att eftersom jag varit kund så länge så ville de bjuda på en telefon. När jag berättade om mina barn som ville ha telefoner så öppnade de tre konton och skickade två telefoner. Det kostade nästan ingenting.
Så härom veckan så tänkte jag vara bussiga farsan och uppgradera telefonparken lite, eftersom både Felicia och Robin har kvaddat sina telefoner.

Jag köpte två Sony Ericsson xperia pro...


En vit och en svart... De skulle skickas inom fem arbetsdagar. Det var för lite över en vecka sen. Så idag när jag fick en avi om att jag hade ett litet paket att hämta ut så gick såklart jag och Robin ner för att kvittera ut deras telefoner. När söta fröken på utlämningen kom med paketet såg jag till min förvåning att det stod "Thomann" på tejpen. Lustigt... jag väntade paket därifrån också, men det stod på "online tracking" att det paketet låg i Hamburg?!

Så självklart gick jag hem och ringde till Telenor och kollade var telefonerna var någonstans. Matilda på kundservice berättade för mig att det visst hade strulat med någon gammal räkning och jag var skyldig 28:- och 49:-

Jahapp?! Då fick jag helt enkelt betala 75:- så ordern skulle gå igenom. Sagt och gjort, jag surfade in på min internetbank för att föra över rätt summa pengar. Innan jag hann göra något förhastat ringde Matilda igen och sa att jag inte skulle göra någon överföring alls... Istället hade jag tjufyra spänn till godo på mitt egna abonnemang. Hon förde över pengar, strök fakturor och roddade runt så nu är allt på banan igen och alla är glada. Servicemind och som vanligt ett fantastiskt bemötande!

HURRA!!!

Schatz

Jag fick ju hem min SCHATZ just efter nyår. Det var så inspirerande att jag började bygga ihop ett litet riff, som blev ett riff till. Till sist hade jag en låt i huvudet.


Den här

Kram!

Spooky shit

Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.

För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.

När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!

De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.

att döma en hund efter håren...

är ju jäkligt enkelt.

Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.

Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.

Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.

Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.

Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast. 

Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...

Såhär borde alla dagar börja.

Tydligen hade jag slagit på TV4 imorse. Inget jag minns, men i drömmen hörde jag några välkända toner. Samtidigt kom en varm kropp och kröp ner under täcket. Det var Maya. När jag kom till sans lagom mycket insåg jag att någon sitter på nyhetsmorgon och pratar om Pink Floyd. Man pratade om en eventuell återförening lagom till OS-invigningen. De var lite osäkra på om det var en tillräckligt viktig spelning, och pratade om ett gig som skulle lösa alla problem i t.ex. Palestina. DET skulle ha varit ett tillräckligt viktigt gig att återförena ett av världens ballaste band.

Jag höjde ljudet och njöt av tonerna till låten Money. Man förklarade att låten ju handlar om att det är fult att tjäna pengar, och att det samtidigt var just den låten som gav Pink Floyd ett ekonomiskt oberoende, total stjärnstatus och ett erkännande som ett av världens allra bästa band.

Efter reklamen var det dags för nästa stora glädje. Thin Lizzy! Robertson är i Sverige för att hylla Phil Lynnot. Bandet spelade It's only Money.

 Jag kollade på telefonen för att få ett hum av vad klockan är. Noterade två sms. Det första var från Lotta. Hon skrev att det är lättare och mysigare att sova om man får göra det tillsammans. Ja, så är det ju... Det andra sms't kom ifrån Bussgods i Södertälje. Min bas har äntligen kommit! Den ligger där och väntar på mig. En sprillans ny SCHATZ. Den är så ny att den blev monterad i fredags. Jag gissar att det är den sista basen som blev monterad 2011.



Det är en bra dag att vara vid liv...

Kram!