Idag blir det inte något långt, utdraget och invecklat inlägg. Tänkte mest bara önska er ett Gott Nytt År! Hoppas ni får ett fantastiskt 2012. Kram alla!
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
Det ständiga inre kampen...
Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
tisdag 27 december 2011
Ja...
Har inte uppdaterat på ett tag, märkte jag. Jag har inte heller någon vettig förklaring till det. Ibland kommer inte orden, helt enkelt.
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
måndag 19 december 2011
lördag 17 december 2011
AFTER SKI @ SNERIKES
RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
kram!
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
kram!
lördag 10 december 2011
jul i trädkojan
Ska fira jul i trädkojan för första gången. Det ser jag fram emot. Har ju liksom alltid haft någon sorts agg mot julen som jag har lite svårt att förklara. Vet inte hur jag ska ställa mig till hela den där hysterin.
När jag var liten grabb var julen något riktigt kul och spännande. Det var såklart presenterna och stämningen som lockade. Fast när jag blev äldre så var det ju mitt jobb att skapa stämningen och köpa presenterna. Det var nog ungefär där och då som jag började ändra åsikt om julfirandet. Jag menar, plötsligt var jag tvungen att se till att allt skulle vara så jäkla mysigt och trevligt.
Marie kom från en familj med starka traditioner. Grötfrukost, fasta rutiner gällande mat, julklappar och tv-tittande. Det var/är viktigt för henne. För mig var det ju inte så. Jag skulle ju bara vilja sjunka ner i soffan, luta mig tillbaka och ta en kopp glögg i lugn och ro. Lotta berättade att hon inte kommer att ha sina barn så jag föreslog att hon kunde vara här och fira med mig och barnen. Det ska bli mysigt.
Den här julen har vi gjort så att barnen kommer till mig på julafton, troligtvis lagom till Kalle. Sen blir det julklappar och "bara" soff-häng. Ingen gran, ingen tomte eller så. Det här har jag berättat för barnen och de är nöjda med det. Jag har sagt att jag kommer att plocka fram det där godaste, gällande godis och mat.
När julafton är avklarad ska jag nämligen fokusera på att spela med RABALDER. Vi ska till Katrineholm på juldagen, och sen är det ENGELEN som gäller resten av året.
Lustigt nog ser jag mer fram emot spelningarna än själva julfirandet.
Har jag någon önskelista?
Njae, egentligen inte... Jag har beställt en SCHATZ och önskar att den kommer innan jul. När jag gjorde beställningen verkade det som det skulle funka, men fabriken har visst haft lite trubbel så vi får se. Jag håller funk-tummarna.
När jag var liten grabb var julen något riktigt kul och spännande. Det var såklart presenterna och stämningen som lockade. Fast när jag blev äldre så var det ju mitt jobb att skapa stämningen och köpa presenterna. Det var nog ungefär där och då som jag började ändra åsikt om julfirandet. Jag menar, plötsligt var jag tvungen att se till att allt skulle vara så jäkla mysigt och trevligt.
Marie kom från en familj med starka traditioner. Grötfrukost, fasta rutiner gällande mat, julklappar och tv-tittande. Det var/är viktigt för henne. För mig var det ju inte så. Jag skulle ju bara vilja sjunka ner i soffan, luta mig tillbaka och ta en kopp glögg i lugn och ro. Lotta berättade att hon inte kommer att ha sina barn så jag föreslog att hon kunde vara här och fira med mig och barnen. Det ska bli mysigt.
Den här julen har vi gjort så att barnen kommer till mig på julafton, troligtvis lagom till Kalle. Sen blir det julklappar och "bara" soff-häng. Ingen gran, ingen tomte eller så. Det här har jag berättat för barnen och de är nöjda med det. Jag har sagt att jag kommer att plocka fram det där godaste, gällande godis och mat.
När julafton är avklarad ska jag nämligen fokusera på att spela med RABALDER. Vi ska till Katrineholm på juldagen, och sen är det ENGELEN som gäller resten av året.
Lustigt nog ser jag mer fram emot spelningarna än själva julfirandet.
Har jag någon önskelista?
Njae, egentligen inte... Jag har beställt en SCHATZ och önskar att den kommer innan jul. När jag gjorde beställningen verkade det som det skulle funka, men fabriken har visst haft lite trubbel så vi får se. Jag håller funk-tummarna.
tisdag 6 december 2011
Den goda boken
Jag har inget körkort. Det kommer nog inte som en överraskning för de flesta av er, men låt mig berätta att det har vissa fördelar. En fördel är ju att man kan tänka sig ett glas öl, eller vin extra var man än är. Och jag gillar sånt.
En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.
Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.
Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.
Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.
Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?
Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.
Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.
Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.
kram
En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.
Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.
Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.
Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.
Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?
Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.
Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.
Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.
kram
lördag 3 december 2011
Alltså...ibland vill man ju bara...
att det ska funka. Liksom allting.
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
torsdag 1 december 2011
Coverbandsmusiker...
Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.
Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.
Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.
Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.
Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.
Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.
iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.
Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.
Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.
Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!
Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.
Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.
Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.
Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.
Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.
Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.
iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.
Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.
Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.
Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!
Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
