Säg den glädje...

...som varar...

Jag fick ju ett telefonsamtal härom veckan. Det var rektorn på en skola i närheten som frågade om jag kunde ta musiklektionerna eftersom ordinarie lärare hade råkat ut för en tragisk grej och behövde vara hemma. Ingen visste hur länge han skulle vara borta från skolan. Det började ryktas om både till sportlov, påsklov och kanske t.o.m terminen ut.

Jag har någonstans lärt mig att inte ta ut något i förskott, men ändå så hängde det en sorts förhoppning om att jag skulle ha hunnit göra mig oumbärlig på skolan innan ordinarie kom tillbaka. Nu fick jag besked idag att han kommer redan nästa vecka. Så det blev tillbaka till ruta ett för unge Tarzan.

Jag har på kort tid fått kramar av eleverna, fått hurrarop från kollegorna och lyckats bygga upp en sorts mystisk aura runt mig själv. På mina raster kommer eleverna in i klassrummet bara för att liksom hänga eller komma med några lite fåniga svepskäl för att få vara i "mitt" klassrum. Då ska vi komma ihåg att just musiksalen ligger i fel ände av skolan, så det är inte på vägen till någonting egentligen.

Men biträdande rektor frågade om det var okej att ringa vid vikariebehov, då de insett att jag är en bra snubbe i skolmiljö. Så vem vet... kanske kommer jag få fler timmar på skolan nu när jag inte har timmar på skolan? Logiskt, va?!

Jag fick också ett spännande mail från ett par musikproducenter som frågade om jag har lust att skriva lite musik till dem, jag har inte svarat ännu...för jag vill visa mailet för folk som är bättre i branschen än vad jag är. har inte någon lust att bli blåst på ett snik-kontrakt. Men är sjukt sugen på att få sälja lite grundkomp till folk som kan ha nytta av grejerna.

I morgon drar jag till Lotta för att försöka starta upp hennes bil, då den ska få åka in på service och besiktning.

PAY DIRT!

När man hittar tillbaka...

Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!

Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.

Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.

Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.

Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.

Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.

Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.

Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.

Så, Kenta!
Den här låten är till dig...



Jag har hittat tillbaka!

Tänk om...???

Fast så ska man väl inte säga?

Det ringde en rektor från en skola i närheten, och jag ska visst dit och jobba. Börjar imorgon 08:10. Det är bäst att lägga sig i tid då, eftersom jag bara fått lite över en timmes sömn i natt. Det är rätt så lite med tanke på att jag ändå har spelat på ENGELEN sen i onsdags.

Den här bilden är från omklädningsrummet. Vi hade nyss slutat spela.
Jag var mycket trött och hungrig... fast på bra humör.
Jag är fortfarande trött och hungrig, och på bra humör.


Kram!

2013...

Nytt år, nya tag och nytt liv.
I ärlighetens namn var ju inte andra halvan av 2012 något jag kommer minnas med glädje. Förlorade jobb, har varit arbetssökande sen oktober, lever helt på lånade pengar och ett och annat gage. Det har inte funkat att få ordning på alla a-kassepapper och försäkringskassan.

Robin har fått diagnos ADHD, vilket kanske är bra egentligen. Nu har man ju på något sätt fått svar på varför han reagerar som han gör i vissa olika situationer.
Jag ser Lotta bli mentalt överkörd av kommunen hon bor i. De verkar tro att de kan behandla henne lite som de vill... Jag har inte kollat med Lotta själv, så jag tänker inte "out-a" henne här mer än så.

Inför julen hade jag 78:- på kontot. Skulle ha barnen. Skulle köpa en hygglig julmiddag, med tillhörande julmys och godis. Naturligtvis skulle jag köpa julklappar och sånt också. Tjena!

Lyckades låna ihop så jag i alla fall kunde köpa en skinka, lite julmust, vörtbröd och ett par goda salamibitar. Jag gav mina barn varsitt kuvert, med ett handskrivet brev i. I brevet stod det att eftersom jag sitter i den ekonomiska sits jag gör så har jag inte möjlighet att ge något just nu, men lovar att de ska få en dag på stan. En dag när vi kan shoppa, hänga, fika, lattja och bara mysa. Viktigt är att det blir en dag för var och en.

Hela veckan, bortsett från juldagen då RABALDER spelade i Katrineholm så var jag hos Lotta. Nyårsafton tillbringade vi hos hennes härliga grannar. De bjöd på god mat, god öl och framförallt. ett trevligt umgänge.
Jag fick tillbaka barnen från Marie redan på nyårsdan. Men det var en rätt så kort visit den här gången eftersom jag hade spelning nu i helgen nere på Marstrand. Båtellet, eller restaurang Drott. Har ni vägarna förbi så tycker jag absolut ni ska försöka besöka. Det är vansinnigt vackert och härligt. (trots att det är i göteborg)

Av någon anledning har jag sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Troligtvis stress och nästa eker i depressionshjulet... Jag är ingen doktor så jag har ingen aning.
Det har gjort att under senaste helgen har jag...räknade jag ut...sovit sex-sju timmar på två dygn. Då har det varit gig och grejer också.
Nu är jag fruktansvärt sliten och trött. Jag ska bara ringa till penntrollet och säga god natt och sen är det utcheckning för lille Tarzan.