Berlin del 4

Så var det söndag och dags att lämna denna knasiga stad. Vi samlades i lobbyn vid tio. Eller... Jag och Fabbe gick för att lösa biljett 9.40, ta ut lite pengar och så... Sen upp på rummet för att plocka ihop grejorna, och då visar det sig att Fabbe inte hade riktig koll på var han hade pass, medicin och sånt. Det blev lite stressigt. Men vi grejade det.
U-bahn till Berliner Strasse, för att ta bussen till flygplatsen. Såhär efteråt kan jag bara konstatera att ALLT har bara funkat. Tyskarna har verkligen koll på funktionalitet. Hur det är med servicemind och estetik kan vi ju låta vara osagt.
På flyget, jag hamnade brevid Per och sämre sällskap kan man ha.
Framme i Stockholm var allting också väldigt smidigt.
Jag var hemma i Storvreten nånstans på eftermiddagen. Kläderna i tvättmaskinen, mig själv i soffan innan barnen kom över från Marie.

SÅ ska en helg vara.

Berlin del 3

På lördagen vaknade jag av hotellpersonalen som hade för avsikt att städa runt i rummet. Det här var vid tiotiden ungefär. Äntligen fick jag nytta av mina bländande språkkunskaper och förklarade vänligt att hon kunde komma tillbaka "später". Det hade hunnit bli bra jäkla varmt i rummet så vid tolvtiden gav jag upp, gick upp och gjorde upp med mig själv. En dusch och en promenad till kvartersbutiken för att handla juice.
Fick ett SMS av Ulrika som hade lite tråkigt, och hon föreslog en fika eller så på stan. Vi åkte S-bahn och U-bahn till Alexanderplatz. Vi hittade fram till en mexikansk restaurang där vi tänkte käka lite. Man har grymma hamburgertallrikar på CANCUN i Berlin. Riktigt trevlig personal och ett riktigt trevligt bemötande fick vi också. När vi hade käkat och druckit ett par bira på uteserveringen öppnade sig himlen och det formligen öste ner. Vi bad att få betala och väntade på uppehåll. Precis när vi rest oss upp och tänkte dra kom nästa skur. Den var bra mycket värre än den första så det var ju bara att söka skydd inne på restaurangen. Där råkade vi köpa ett par Bloody Mary och den trevlige bartendern bjöd på Tequila Margarita. Det lustiga var att det var EFTER att jag sagt att vi kommer från Stockholm och att vi har sponsrat hans land med bra fotbollsspelare. Vi pratade om Erkan Zengin, Kennedy och Linderoth. Han ville också nämna Elmander. En bra snubbe, den där bartendern.

Det kryllar av björnar överallt i Berlin. På flaggor, skyltar och annat. Jag tror att björnen är någon sorts stadsvapen. Ungefär som Stockholm har St. Erik.

Efter vår trevliga stund på CANCUN tog vi alla tåg tillbaka till hotellet. Där fick vi höra att alla i sällskapet var på väg ut för att käka på olika restauranger. Jag var mätt sedan mitt besök, men var sugen på att fördjupa mig i den berlinska öl-kulturen. Jag hade sett en bierstube på vägen, vilken såg väldigt mysig ut. Vi gick dit.

Problemet med att ha varit på kanske femton såna här pubar gör att man tappar koll på vilken öl man druckit, och vilken man vill testa. De flesta etiketter ser likadana ut. Vit bakgrund och guldiga bokstäver i något långt, krångligt, tyskt ord. Det fick bli lite på måfå. Min favorit från Berlin är en schwartzbier som heter Märkischer Landmann. Den hittade jag på den sista ölstugan, såklart.

När de stängde gick vi till hotellbaren för att möta upp med de andra i kollegiet och prata om våra erfarenheter av Berlin.

Berlin del 2

Fredag. Vaknade vid niotiden och stack ner och käkade frukost. Lyssnade runt lite vad folk hade för planer och föll för Fridas och Linnéas alternativ, med promenad längs shoppingstråket. De hade några planer och jag tänkte att jag kunde hänga på. Jag fick...om jag lovade att inte klaga, eller gnälla. Jag fick inte ens sucka eller himla med ögonen. Haha... Efter tre butiker med sjalar, väskor och stövlar var jag den enda som hade handlat. Jag hittade en ball t-shirt med texten "BAMBI SAY FEAR" från Berlins egna klädmärke "who killed bambi". Lite senare sprang jag in i en skivaffär och botaniserade järnet bland funk och disco. Dessvärre insåg jag att jag inte hade väska stor nog att bära hem grejorna i så jag gick över till att leta CD-skivor. Det blev lite Jamiroquai och BECK.

Vi lunchade på nåt knepigt ställe som gjorde nån sorts pizza på naanbröd. Därefter tog vi en kort promenad till Der Lycklische Park, som serverade den godaste glass jag någonsin ätit, tror jag. Därefter var vi starka och orkade gå igen.

Plötsligt hade vi kommit till den turkiska stadsdelen. Allting var annorlunda här. Dofterna, ljudet och inte minst folket. Det var som att komma in i ett annat land. VI promenerade längs den turkiska marknaden. Linnea som är syslöjdslärare gick hårt på tyger och sånt, Frida letade mer efter tröjor och sånt till sina barn. Jag köpte ett kilo wasabinötter för 5€. Vi var på marknaden i flera timmar så det var extra skönt att komma tillbaka till hotellet.
Vi hade en enda gemensam samling, alla 34 kollegor. Det var nu det skulle ske. Vi skulle bege oss till en restaurang och käka tyskt. Frågan var bara vilken restaurang som spontant kan ta emot trettiofyra svenskar. Det fick bli Landau... De var inte beredda på att vi skulle komma, men servitristjejen gjorde ett alldeles fantastiskt jobb med oss. Jag var nöjd med både bemötande, mat, dryck och sällskap. Billigt var det också! 25€ för Lammpfanne och tre Berliner-bier.
Efter middagen var vi några som åkte in mot stan, andra åkte tillbaka till hotellet och säkert var det några som stack någon annanstans. Vi hamnade till sist på en alternativ kulturfestival. Folk drack öl och vin, spelade TWISTER mitt på gatan. Man hade dessutom byggt upp en bar mitt i gatan. Ungefär som det var självklart att den skulle stå just där. Tänk er ett vänligt och roligt "reclaim the streets"

En märklig grej var när vi råkade kliva in på någon sorts radikal anarkist-pub. Först fick man inte beställa vid baren, och till borden verkade de inte ha lust att komma. När vi till sist fick beställa så tog det en evighet att få in bärsen. När vi druckit upp tog det en evighet till innan vi fick betala. Vi övervägde att ta en springnota. Men så kommer en stor, arg, ung man med ett anteckningsblock och sätter sig vid vårt bord. Tänder en cigarett och blåser röken i ansiktet på stackars Ellen som satt med... vi berättade vad vi druckit och han räknade ut vad vi var skyldiga. Alla betalade och alla var nöjda. Inte han såklart...men han verkade arg på allting. Vi lämnade det stället och kom in på någon sorts karibisk bar. Den stora skillnaden var nog att snubben bakom baren inte hade koll på någonting. Eller som vår gotländska fina kollega Tove sa... -"Han är söjt, men kan inte blande drinku"

Jag tror att det var här som vi mötte Göran och Benjamin. De hade med sig nån liten tysk flicka också som jag aldrig uppfattade namnet på. De frågade om vi ville hänga med på svartklubb och ärligt talat... det var ju JUST det jag ville med hela berlinresan. Vi hängde med dessa tre unga partypeople till en diskret dörr. Utanför stod det några hipsters och innanför stod en enorm, mörk människa som tydligen arbetade som dörrvakt. Han hyschade oss hela tiden när vi gick in och visade vägen nerför en smutsig trappa. Det var så dammigt, så smutsigt och så fult... och alldeles underbart dekadent. Svetten rann nerför ryggen på mig, och tydligen på flera andra. Vi var där till klockan... ingen aning. Fem, halv sex... Tunnelbanan, eller U-bahn fick ta oss hem till hotellet. Där hade serveringspersonalen börjat plocka fram frukost redan så vi tänkte att vafan, vi käkar frulle INNAN vi går och sover. Smart drag, tror jag.
Jag var i säng någon gång efter sju på morgonen...

... från dagens shoppingrunda...

Berlin...del 1

Torsdag morgon. Jag skulle bli upploäckad av Per och Kerstin för gemensam resa till Arlanda. Vi skulle till Berlin, damnit. Tyvärr hade jag missuppfattat tiden lite. Jag hade nämligen fått för mig att de skulle komma till Hålvägen tjugo ÖVER tre och inte tjugo i. Hade satt klockan på ringning just tjugo i, ungefär samtidigt som han ringde och frågade efter exakt vägbeskrivning. Nåja, det löste sig och jag kastade mig nerför trapporna och hoppade in i bilen, endast fem minuter försenad. Efter mig skulle vi plocka upp Frida, och därefter Fabbe. Det var förresten Fabbe som jag skulle dela rum med när vi kom till hotellet, var det bestämt.

Framme på Arlanda fick jag visa upp mitt provisoriska rosa pass, och sen ta plats inne i planet. Fick plats bakom Johanna, Frida och Tove. Bakom mig satt Inga och tjatade KONSTANT om hur man skulle undvika att få EHEC. Hennes recept var att man skulle dricka whisky, rom och sen tequila. Detta skulle intas upprepade gånger för säkrast resultat. Jag föreslog då att helt enkelt låta bli att käka färska grönsaker. Hennes version kanske är roligare, men min är nog säkrare.

Framme i Berlin. Det första jag slogs av är att Berlin är skitstort! Deras U-bahn och S-bahn är hur stora som helst. Vi testade alla sorters tillvägagångssätt för att komma till hotellet. Väl framme där så kastade vi in väskorna och gav oss sedan ut på promenad. vi gick längs Bundesallee mot Zoo. Där tog vi vår första öl och wienerkorv. Det skulle bli många bira under den här resan. Vi lyckades se några krigsmonument, en bit av muren och några minnesstenar med vackra inskrifter om judarna.

Här har jag varit.

Några öl senare gick vi mot Berlins variant av pendeltåg, kallad S-bahn. Då hade vi tagit en öl alldeles under TV-tornet på Alexanderplatz. Vi kom till slut in på rummet. Fabbe och jag gjorde oss hemmastadda, valde säng och så. Jag kollade in hotellbaren, för att inse att jag var nog tvungen att tjacka öl i någon affär istället. Sagt och gjort. Fabbe hade fått en allergisk reaktion så jag skickade in honom i duschen medan jag tog och gubbsov lite. Vid femrycket på eftermiddagen ringde Perra och frågade om vi ville hänga med på krog. Vi hamnade på en liten mysig rock-pub som skulle ha liveband senare på kvällen. De skulle bjuda på ett tributband som hette LORD ZEPPELIN, de var rätt okej. fast jäkligt tråkiga att se på. Här var första gången jag fick inse att man inte kan betala med VISA-kort i Berlin. Fick förklarat lite senare att det handlar om att tyskarna är livrädda för att bli kontrollerade av staten. Typ Stasi!

När vi sett nog av bandet gick vi tillbaka till hotellet för att försöka få lite sömn. Klockan var runt midnatt och jag var vansinnigt trött. Somnade direkt...
Snart kommer del två i sagan om Berlin....

från dåligt till sämre...

Jag ska till Berlin. Vi är ungefär trettio stycken som åker med jobbet. Resan sker på fredag morgon och vi kommer hem på söndag kväll... Men i skrivande stund är det väldans osäkert om er favorit-Tarzan kommer med. Mitt pass har nämligen gått ut, och jag tänkte idag åka till Södertörns Polishus för att kirra ett nytt pass. Insåg när jag stått i kö i en och en halv timme att de inte kunde utfärda ett riktigt pass på några dagar, utan jag skulle vara tvungen att ha ett provisoriskt pass. Såna utfärdas inte på Södertörn, utan på Arlanda... senast 24 timmar innan avresa. Om man (som jag) har häcken full är det lite av ett äventyr att ta sig till Arlanda senast torsdag. Det är ju avslutning och allt emellan. Nåväl... Jag tog tåget tillbaka från Flemingsberg till Tumba. Där blev jag mött av sju kontrollanter med sina biljettscanners i högsta hugg... Jag som har löst ett sånt där blått kort hade ju inget att dölja så jag flashade kortet glatt. Då berättade farbror kontrollant att jag åker på reducerad plåt. Jag berättade då för honom att jag köpt ett kort för 690:- vilket borde ge mig rätt att nyttja SL hur mycket jag vill. Han visade då att kortet jag håller i är ett så kallat reducerat kort. Alltså giltigt för resenärer under 18.
Nu är grejen den att jag för några dagar sen var inne på Pressbyrån för att få reda vilket av de TVÅ korten jag köpt var reducerat, och den söta tjejen i kassan sa att båda korten jag höll i var fullpris! Min son, Billy åker alltså på fullt pris, och det gör alltså jag med. (trodde jag!)
Alltså... Inget pass, och böter på 1200:- för att jag trodde att jag hade ordentlig biljett. Det blir lite värre...

När jag sen går in på Pressbyrån för att reda ut mitt lilla problem blir jag bemött av en inte alls service-minded snubbe som förklarade att jag nog borde ha varit misstänksam mot att tjejen i kassan kunde ha sagt fel till mig, eller missat att jag ville veta om jag hade ett reducerat kort. Konstigt... jag som i min enfald och naivitet tänkte att hon kunde sitt jobb?!

När jag kom upp i lägenheten, kokande av ilska fick jag se att mina två äldsta barn har förvandlat min hem till en krigszon, med sopor, skräp och matrester tamigfan överallt... Tyvärr hade jag inte tid att bråka om det, eftersom jag var tvungen att springa ner till Tumba Centrum igen för att köpa presenter till deras lärare, eftersom det är avslutning även i deras skola. Detta gjorde naturligtvis att jag var försenad till personalmötet på MUSIKHUSET LAGRET.

Nu sitter jag på balkongen, känner att det börjar bli dags att checka ut... Om jag sover kan det väl inte hända mer skit? Väl?

this is goodbye...

Så är det alltså dags att vinka av ytterligare en årskull av elever. Jag har gjort några gånger nu men det är alltid lite vemodigt. Ska sanningen fram så känns det extra mycket den här gången. Jag vet inte riktigt varför, men just årets nior är förjäkla mysiga att ha att göra med. De flesta är verkligen bra! Inte bara som elever utan som människor.

Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.

Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!

Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.

Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.

Avslutning på tisdag! Yay!

Helgen...

börjar så smått lida mot sitt slut.
Barnen kommer hem från Kålmården där de varit med Marie och hennes kille. Billy ringde i morse och var helt extas för att det fanns livs levande djur där. När jag försökte förklara att det är ju lite av konceptet med en djurpark berättade han att det var ungefär som Madagaskar, fast på riktigt. Skön jävel, det där...

I torsdags råkade jag ramla in på AKKURAT för att kolla in Bonne Löfman och hans polare i TWANG BROTHERS. Bra jäkla sväng!
Igår var jag på ENGELEN för att kolla in kompisarna i NO COMMENTS. Trevligt.

Idag har jag suttit och komponerat en liten låt. Det är bara lite finlir och mix kvar, sen lägger jag väl upp den här. Det är en liten hyllning till Marie... och nån sorts present för att hon stått ut med mig så länge.

Nu blir det vacker basmusik, på en rätt så ful bas...

The big 38

Jahapp! Så fyller man år....

Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!
Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.

Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!

Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.

Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.



FISHBONE!!!