Better Days

Jag har haft en låtidé i huvudet i ett par år. Den har blivit inspelad några gånger, fast jag har liksom aldrig känt att jag varit riktigt, riktigt nöjd. Den här inspelningen är ganska nära... Jag försökte få till ett bra reverb, men det är ju skitsvårt! Tänkte att det skulle låta lite drömskt och sådär flytande, men jag är rädd att det bara blev lite kladdigt i ljudbilden. Ni får väl lyssna och bilda en egen uppfattning.

Låten är inspelad såhär:
# shaker-loop (klippt och fixad såklart)
# hemgjort programmerat trumkomp med fula crashar. (måste hitta bättre trumljud)
# SCHATZ-basen kompar och spelar flagoletter
# Bandlös spelar melodi
# midi-tvärflöjt med lite effekter på



Kommentera gärna och säg vad ni tycker.

KRAM!

Get it?

Spelade in en låt igår. Jag kallar den för Get it?

Hade en feeling av att jag ville göra något med GTA-vibbar, samtidigt som jag ville ha lite lounge, lite Stakka Bo och lite avskalat.
Låten är inspelad i "Studio Treehouse" med grejorna jag har till hands. Basen är min kära SCHATZ.



En kompis lyssnade på den och sa att det låter lite som "Twin Peaks goes Tumba". Ja, jag gillar den liknelsen.

Tio år sen

Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.

När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.

Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.

Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.

Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.

När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.

När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.


Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.

tjugo år senare...

Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!

Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.

Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.

Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.

Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.

Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.

Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.

Kram alla!

Den som lever får se...

DEN SOM LEVER FÅR SE

Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge
Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se

Jag vill komma hem, jag vill ha ett hem att komma hem till
Och jag vill vara den som någon vill komma hem till
För när vemodet kickar in och när deppen faller på
När skrattet har dött ut, var är du då?

Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge

Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se

Jag vill säga något smart, något klokt som du kan tänka på
Men det är ju helt klart; han som ger är han som får
Hur mycket jag än ger och hur lite jag än får
Hur jag än bönar och ber så blir jag utan ändå

Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge
Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se

Frågestund...

Jag har ju en dotter, som ni kanske vet. Hon heter Felicia och har en alldeles egen blogg. Den hittar man här, om man är intresserad av vad som rör sig i en ung flickas huvud.

På hennes, och många andra bloggsidor har jag sett att man tydligen ska ha frågestund.
Det är antagligen på det sättet att läsarna får ställa frågor i kommentarfältet. Det kan vara vilka frågor som helst och bloggaren (jag) ska svara så ärligt, uppriktigt och vettigt som möjligt på frågorna.

Jag är modig... Jag uppmanar er härmed att komma med frågor så lovar jag att svara på allihop, sålänge jag kan och tycker det har tillräckligt värde att få bli publicerat.

Om man tycker att det är svårt att komma på en bra fråga så kan jag ju föreslå saker som musik, öl, mat, basar, favoritsaker och ställen... ja, jag tror ni fattar.

Jag tänker bara publicera de kommentarerna jag besvarar, så ni kan komma med vilka frågor som helst.

Kör hårt!

Slänger förresten in en youtubegrej också. Det är ni värda, eftersom ni orkat läsa ända hit.

KRAM!