Imorgon är jag värd för en gubb-träff. Den skulle ha ägt rum tidigare men ni vet hur det är. Spelningar, semestrar och grejor satte olika käppar i olika hjul.
Bjudna "gubbar" är Leiding, Ted, Pontus och hans brorsa Pälle.
Ted ville visst kinesa här, för han skulle ut och glida med hojen imorgon.
Här berättas det hur skön kväll vi hade förra gången hos Ted!
Nu är jag på väg ner till Centrum för att handla inför imorgon. Lite bira, lite starkt kanske och lite bra mat. Ni får njuta av lite skön NIACIN sålänge. SKÅL, kompisar
fredag 26 augusti 2011
onsdag 24 augusti 2011
Samma saker men på olika sätt
Jesus och Mohammed satt och blaska' i en bar
De hade träffats för att komma fram till ett och annat svar
Så Jesus drog en Jäger och sa - Mohammed eru me
på att slå samman våra påsar å ena våra led?
Mohammed nicka' glatt och inhalerade ett bloss
Och sa - det finns en massa saker som tycks förena oss.
Vi ger cred till Abraham å saknar förhud båda två
Så låt oss ena våra led, tänk så många fans vi skulle få
Så skakade de hand och beställde in en vända till
Och som polare de blivit slog de en gemensam drill
Vid pissrännan sa de - Skönt att tjafsandet är slut
Vi kommer dominera, att vi inte tänkt på det här förut?!
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sen tog de in en vända till och dunka' lite rygg
Satt och plussade korancitat och snack om sila mygg
Det blev mera glas på bordet, ja de blaska' till rejält
De var enade som aldrig för allting artade sig väl
Då ropade nån på dem från ett bord ett stycke bort
Där satt Buddah med en GT och Gazetta Dello Sport
Han sa - jag slår mig ner hos er och snackar lite skit.
De nya kompanjonerna vinka' över honom dit
Så sa Mohammed - Lyssna, vi har världens grej på gång
Här är kapitel nummer ett i vår framgångsföljetong
Buddah lyssna' idogt på den marknadsstrategi
som profeterna drog upp och kalla' världsmoralsregi:
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Så Buddah sa - det låter som en lysande idé
Javisst, sa Jesus...kanske blir du partner nummer tre
Buddah svara' nej tack, visst... det kunde varit kul
men jag har fullt upp med att rodda fram en skiss till hjul
By the way, ni har väl en logga till er verksamhet?
Jesus sa att korset är en tung publikmagnet
Mohammed blängde surt och sa - det räcker inte till
en halvmåne är nyckeln för att få dem dit du vill
Jesus gav en putt och sa - jag börjar lacka ur
Mohammed kavla' upp och gav en höger i retur
Snart veva' dem för fullt och Buddah skyndade sig ut
och suckade lakoniskt att vi sett det här förut
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sverige – Vi säger samma saker men på olika sätt
De hade träffats för att komma fram till ett och annat svar
Så Jesus drog en Jäger och sa - Mohammed eru me
på att slå samman våra påsar å ena våra led?
Mohammed nicka' glatt och inhalerade ett bloss
Och sa - det finns en massa saker som tycks förena oss.
Vi ger cred till Abraham å saknar förhud båda två
Så låt oss ena våra led, tänk så många fans vi skulle få
Så skakade de hand och beställde in en vända till
Och som polare de blivit slog de en gemensam drill
Vid pissrännan sa de - Skönt att tjafsandet är slut
Vi kommer dominera, att vi inte tänkt på det här förut?!
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sen tog de in en vända till och dunka' lite rygg
Satt och plussade korancitat och snack om sila mygg
Det blev mera glas på bordet, ja de blaska' till rejält
De var enade som aldrig för allting artade sig väl
Då ropade nån på dem från ett bord ett stycke bort
Där satt Buddah med en GT och Gazetta Dello Sport
Han sa - jag slår mig ner hos er och snackar lite skit.
De nya kompanjonerna vinka' över honom dit
Så sa Mohammed - Lyssna, vi har världens grej på gång
Här är kapitel nummer ett i vår framgångsföljetong
Buddah lyssna' idogt på den marknadsstrategi
som profeterna drog upp och kalla' världsmoralsregi:
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Så Buddah sa - det låter som en lysande idé
Javisst, sa Jesus...kanske blir du partner nummer tre
Buddah svara' nej tack, visst... det kunde varit kul
men jag har fullt upp med att rodda fram en skiss till hjul
By the way, ni har väl en logga till er verksamhet?
Jesus sa att korset är en tung publikmagnet
Mohammed blängde surt och sa - det räcker inte till
en halvmåne är nyckeln för att få dem dit du vill
Jesus gav en putt och sa - jag börjar lacka ur
Mohammed kavla' upp och gav en höger i retur
Snart veva' dem för fullt och Buddah skyndade sig ut
och suckade lakoniskt att vi sett det här förut
Vi säger samma saker men på olika sätt
Vi säljer samma löften om en himmelsk biljett
Uppdiktar samma sagor som ska ge oss rätt
Att säga samma saker men på olika sätt
Sverige – Vi säger samma saker men på olika sätt
söndag 21 augusti 2011
Festivalen 2011
Så var den avklarad. REUNION BOTKYRKA 2011. Det var andra gången vi gjorde den här festivalen, första gången var 2008 och det gick så bra att vi ville försöka oss på en till. Även denna gång var det helt enkelt en succé. Festen går kort sagt ut på att samla folk från förr för att spela tillsammans och ha så jäkla roligt som det går. Förra gången var det nästan 3000 besökare, men jag tror inte det var lika många den här gången. Mest beroende på vädret skulle jag tro.
Min roll, och mitt jobb på den här festivalen var enkelt... trodde jag.
Allt jag skulle göra var att presentera alla band på ROCKSCENEN. Som en sorts konferencier, kan man säga. Visst låter det lätt?! Men min enkla lilla uppgift till trots gjorde att vi låg sjukt före i tidsschemat. Jag insåg att det berodde på mig. Såhär, Alla banden hade ungefär 30 minuter var att uppträda på. Mellan banden var det 15 minuters "changeover". Nu är det så i praktiken att ett band tar ungefär tre minuter på sig att komma av en scen, och ungefär samtidigt kliver nästa band på. Det tar också ungefär tre minuter. Alltså: Sex minuter..MAX! Detta gör i runda slängar att det är tio minuters död tid. Jag (ivrig inför min uppgift) kastade mig upp på scen och presenterade nästa band så fort de var klara.
Detta gjorde naturligtvis att efter fem-sex band låg vi långt före i programmet. Jag klandrar mig själv!
Här är det coola bandet Cartago!
Jag kom in på området vid halv två, ungefär. Det regnade. Jag placerade mina grejor i backstage-tältet och fick en säkerhetsgenomgång. Det regnade då med. Efter genomgången hade jag ett snabbt möte med scenansvarig och områdesansvarig. Vi satt i tältet eftersom det regnade. Så var det dags för insläpp. Klockan hade hunnit bli 16.00 och självklart regnade det. Första bandet gick på strax före 17.00... då regnade det. Men så hände nåt... Vid sextiden så sprack det upp och vi fick några stackars solstrålar på oss.
Självklart gick tiden så fort att innan vi hann säga soundcheckskontroll så hade det blivit mörkt.
Mot slutet av kvällen kom en full och glad Mr Stiff och knackade mig på axeln. Han hade varit och åkt Mälaren Runt. Sen hade han visst dragit hem och tagit några bärs.... eller, ja... fler än några skulle jag tro.
Bästa Ted gav mig skjuts hem innan han skulle iväg på efterfest med FACESHIFT och ETERNAL OATH. Jag fick frågan om jag ville hänga med, men eftersom jag får hit ungarna idag så valde jag att stanna hemma.
Tack, ni som var där!
Osis... ni som inte var det!
Min roll, och mitt jobb på den här festivalen var enkelt... trodde jag.
Allt jag skulle göra var att presentera alla band på ROCKSCENEN. Som en sorts konferencier, kan man säga. Visst låter det lätt?! Men min enkla lilla uppgift till trots gjorde att vi låg sjukt före i tidsschemat. Jag insåg att det berodde på mig. Såhär, Alla banden hade ungefär 30 minuter var att uppträda på. Mellan banden var det 15 minuters "changeover". Nu är det så i praktiken att ett band tar ungefär tre minuter på sig att komma av en scen, och ungefär samtidigt kliver nästa band på. Det tar också ungefär tre minuter. Alltså: Sex minuter..MAX! Detta gör i runda slängar att det är tio minuters död tid. Jag (ivrig inför min uppgift) kastade mig upp på scen och presenterade nästa band så fort de var klara.
Detta gjorde naturligtvis att efter fem-sex band låg vi långt före i programmet. Jag klandrar mig själv!
Här är det coola bandet Cartago!
Jag kom in på området vid halv två, ungefär. Det regnade. Jag placerade mina grejor i backstage-tältet och fick en säkerhetsgenomgång. Det regnade då med. Efter genomgången hade jag ett snabbt möte med scenansvarig och områdesansvarig. Vi satt i tältet eftersom det regnade. Så var det dags för insläpp. Klockan hade hunnit bli 16.00 och självklart regnade det. Första bandet gick på strax före 17.00... då regnade det. Men så hände nåt... Vid sextiden så sprack det upp och vi fick några stackars solstrålar på oss.
Självklart gick tiden så fort att innan vi hann säga soundcheckskontroll så hade det blivit mörkt.
Mot slutet av kvällen kom en full och glad Mr Stiff och knackade mig på axeln. Han hade varit och åkt Mälaren Runt. Sen hade han visst dragit hem och tagit några bärs.... eller, ja... fler än några skulle jag tro.
Bästa Ted gav mig skjuts hem innan han skulle iväg på efterfest med FACESHIFT och ETERNAL OATH. Jag fick frågan om jag ville hänga med, men eftersom jag får hit ungarna idag så valde jag att stanna hemma.
Tack, ni som var där!
Osis... ni som inte var det!
onsdag 17 augusti 2011
REUNION 2011
Bröder och systrar, välkomna till REUNION BOTKYRKA!
Nu laddar jag upp för sommarens kanske sista storfest.
För er som läst mina kluddiga inlägg vet kanske att jag var lite inblandad i REUNION 2008. Ni kanske minns att jag spelade på REUNION 2010, med Beatles-tema.
När jag i år fick förfrågan om att vara konferencier på rockscenen så tackade jag självklart ja direkt.
Jag kommer naturligtvis att skriva något lattjo om festen, på söndag eller så....
fredag 12 augusti 2011
London dag 4
Så var det hemgång och slut för den här gången i London för mig och Felicia. Vi vaknade, åt frukost. Fnissade lite åt tjejerna som VARJE morgon frågade oss såhär:
-"would you like some toast?"
-"white or brown?"
-"what roomnumber?"
Alltså... Hotellet har tjugofyra rum. Bara två från Sverige. Det var kanske fem människor som åt frukost på det här hotellet. Hur jäkla svårt kan det vara att komma ihåg att vi bodde på B2? Att vi ville ha toast och att det skulle vara vitt bröd?!
Efter frullen städade vi ihop våra grejor, packade vettigt och checkade ut. Vi småpromenerade lite runt innan vi satte oss på tunnelbanan ner till flygplatsen. (Hela tunnelbanesystemet är FANTASTISKT i London... om man står ut med att det låter utav helvete)
När vi kom ner till Heathrow fick vi vänta en stund på att få checka in, så Felicia valde att öva på ukulelen igen.
Väl innanför boardinglinjen gick vi loss och shoppade igen, som dårar!
Jag köpte en liter Laphroaig och Felicia köpte en klocka. Dessutom handlade vi till Marie och barnen såklart.
På flyget var det lugn och ro. Men det var bara manlig personal på flyget. Det har jag aldrig varit med om förut. Kul!
Nu är det snart Billys tur att göra en resa till någon europeisk stad med farsan...
Ibland har man tur!
-"would you like some toast?"
-"white or brown?"
-"what roomnumber?"
Alltså... Hotellet har tjugofyra rum. Bara två från Sverige. Det var kanske fem människor som åt frukost på det här hotellet. Hur jäkla svårt kan det vara att komma ihåg att vi bodde på B2? Att vi ville ha toast och att det skulle vara vitt bröd?!
Efter frullen städade vi ihop våra grejor, packade vettigt och checkade ut. Vi småpromenerade lite runt innan vi satte oss på tunnelbanan ner till flygplatsen. (Hela tunnelbanesystemet är FANTASTISKT i London... om man står ut med att det låter utav helvete)
När vi kom ner till Heathrow fick vi vänta en stund på att få checka in, så Felicia valde att öva på ukulelen igen.
Väl innanför boardinglinjen gick vi loss och shoppade igen, som dårar!
Jag köpte en liter Laphroaig och Felicia köpte en klocka. Dessutom handlade vi till Marie och barnen såklart.
På flyget var det lugn och ro. Men det var bara manlig personal på flyget. Det har jag aldrig varit med om förut. Kul!
Nu är det snart Billys tur att göra en resa till någon europeisk stad med farsan...
Ibland har man tur!
London dag 3
Den här dagen tänkte vi ägna åt lite vad som föll oss in. Jag hade planer 
på HARD ROCK.
Felicia hade siktet inställt på mer shopping. Vi fick båda som vi ville. Vi tog tunnelbanan upp till Piccadilly för en mysig promenad runt i Soho. Jag var intresserad av Denmark Street efter ett tips jag fått på PRATABAS. Det var nämligen där alla musikaffärer skulle ligga. När vi hittade den så gick vi in och ut i alla små mysiga butiker efter att ha känt på olika gitarrer och basar. Jag föll för en bandlös gammal Fender. Kolsvart. Tyvärr tog jag inga bilder på den. Däremot köpte Felicia en notbok med låtar av Bruno Mars. Sånt sponsrar jag gärna! Framme vid disken hittade jag en penna formad som en G-klav och hörde mig själv säga att hon kunde ju köpa den också. Felicia är nu uppe i fyra pennor från souvenirbutiker.
I en liten skön butik med acke-instrument hittade jag en ukulele! En svart med mik!
notera les Paul-cutaway!
Vi åt och drack gott på Hard Rock, pratade lite med den svenska bartjejen innan vi tog bussen tillbaka. Felicia ville ju så gärna sitta på övre däck, längst fram. Farsan lyder!
In på hotellet igen och dumpa de nya sakerna vi köpt och sen stack vi till RIPLEY's på Piccadilly... Där fick vi titta på massor av bisarra och sjuka saker. Lite tråkigt att det inte fanns några "äkta" freakshows. Allt var på antingen bild, video eller som vaxdocka. Lite synd....
Felicia var i extas i alla fall. Hon sprang runt bland knasiga statyer, kossor med fem ben, katter med två huvuden, fakirer och svärdslukare.
150x150 tavla gjord av otuggade tuggummin....
skulptur gjord av tuggade tuggummin...
Det finns fler bilder på min FACEBOOK-sida om man orkar kolla på sånt....
Efter besöket på RIPLEY's åkte vi tillbaka till hotellet och övade på att spela ukulele. Jag skrev upp alla grundackorden och Felicia lärde sig plocka ut några låtar. Bra sysselsättning när staden utanför fönstret brinner.
på HARD ROCK.
Felicia hade siktet inställt på mer shopping. Vi fick båda som vi ville. Vi tog tunnelbanan upp till Piccadilly för en mysig promenad runt i Soho. Jag var intresserad av Denmark Street efter ett tips jag fått på PRATABAS. Det var nämligen där alla musikaffärer skulle ligga. När vi hittade den så gick vi in och ut i alla små mysiga butiker efter att ha känt på olika gitarrer och basar. Jag föll för en bandlös gammal Fender. Kolsvart. Tyvärr tog jag inga bilder på den. Däremot köpte Felicia en notbok med låtar av Bruno Mars. Sånt sponsrar jag gärna! Framme vid disken hittade jag en penna formad som en G-klav och hörde mig själv säga att hon kunde ju köpa den också. Felicia är nu uppe i fyra pennor från souvenirbutiker.
I en liten skön butik med acke-instrument hittade jag en ukulele! En svart med mik!
notera les Paul-cutaway!
Vi åt och drack gott på Hard Rock, pratade lite med den svenska bartjejen innan vi tog bussen tillbaka. Felicia ville ju så gärna sitta på övre däck, längst fram. Farsan lyder!
In på hotellet igen och dumpa de nya sakerna vi köpt och sen stack vi till RIPLEY's på Piccadilly... Där fick vi titta på massor av bisarra och sjuka saker. Lite tråkigt att det inte fanns några "äkta" freakshows. Allt var på antingen bild, video eller som vaxdocka. Lite synd....
Felicia var i extas i alla fall. Hon sprang runt bland knasiga statyer, kossor med fem ben, katter med två huvuden, fakirer och svärdslukare.
150x150 tavla gjord av otuggade tuggummin....
skulptur gjord av tuggade tuggummin...
Det finns fler bilder på min FACEBOOK-sida om man orkar kolla på sånt....
Efter besöket på RIPLEY's åkte vi tillbaka till hotellet och övade på att spela ukulele. Jag skrev upp alla grundackorden och Felicia lärde sig plocka ut några låtar. Bra sysselsättning när staden utanför fönstret brinner.
London dag 2
Dag två i denna fantastiska stad skulle ägnas åt shopping. Det var ju trots allt därför vi åkte hit. Jag hade fått tipset att åka upp till Camden Market. Där kunde man hitta samma prylar som nere i city fast billigare och sålda av roligare människor. Det var ju alltså givet att Felicia och jag skulle åka dit.
Jag kollade hela tiden på nyheterna på hotellrummet för att känna av upploppen och kravallerna. De hade klampat igenom just i Camden kvällen innan. Men jag kände att det borde ju vara lugnt på dagarna. Upp till Leicester Square igen med Piccadilly line. Byte till vad-den-nu-hette för några stationer till. Så klev vi av... Det var som att komma till ett annat land. När Kensington är grått, lite slitet och ganska tråkigt är Camden dess raka motsats! Här var det färger, ljud, dofter och intryck som fick både mig och Felicia att nästan ta ett steg bakåt. Vi köpte massor av coola grejor. Skor, tröjor, solglasögon och bälten. Jag fick även tag på några coola målningar (digital art) som ska hänga i köket hos mig.
Hittade även en riktigt ball butik som sålde väskor. Kanske ska ta och handla en ny gigbag?
Seriöst, det fanns en butik som sålde sneakers, väldigt billigt och kanonservice! Jag tjackade ett par svarta all stars till mig, ett par rutiga till Felicia och ett par blåa till Maya för bara £110.
Det är ungefär 1100:-
Vi käkade på ett av alla thaiställen i Camden, för det har jag hört att man ska. Sen fick vi tipset av flera av butiksägarna och de andra ute på gatorna att det var nog dags att åka ifrån den här stadsdelen. Poliserna hade börjat spärra av gator, några butiker hade valt att stänga tidigare och sätta upp plåtar och träskivor för sina skyltfönster. Snart var det dags för idioterna att förstöra, elda, sparka och slå sönder London en gång till. Vi passade på att åka till hotellet och mysa framför TV'n och nyheterna. Det var liksom lagom spännande...
Jag kollade hela tiden på nyheterna på hotellrummet för att känna av upploppen och kravallerna. De hade klampat igenom just i Camden kvällen innan. Men jag kände att det borde ju vara lugnt på dagarna. Upp till Leicester Square igen med Piccadilly line. Byte till vad-den-nu-hette för några stationer till. Så klev vi av... Det var som att komma till ett annat land. När Kensington är grått, lite slitet och ganska tråkigt är Camden dess raka motsats! Här var det färger, ljud, dofter och intryck som fick både mig och Felicia att nästan ta ett steg bakåt. Vi köpte massor av coola grejor. Skor, tröjor, solglasögon och bälten. Jag fick även tag på några coola målningar (digital art) som ska hänga i köket hos mig.
Hittade även en riktigt ball butik som sålde väskor. Kanske ska ta och handla en ny gigbag?
Seriöst, det fanns en butik som sålde sneakers, väldigt billigt och kanonservice! Jag tjackade ett par svarta all stars till mig, ett par rutiga till Felicia och ett par blåa till Maya för bara £110.
Det är ungefär 1100:-
Vi käkade på ett av alla thaiställen i Camden, för det har jag hört att man ska. Sen fick vi tipset av flera av butiksägarna och de andra ute på gatorna att det var nog dags att åka ifrån den här stadsdelen. Poliserna hade börjat spärra av gator, några butiker hade valt att stänga tidigare och sätta upp plåtar och träskivor för sina skyltfönster. Snart var det dags för idioterna att förstöra, elda, sparka och slå sönder London en gång till. Vi passade på att åka till hotellet och mysa framför TV'n och nyheterna. Det var liksom lagom spännande...
London dag 1
Ja, vi åkte till London. Jag och Felicia. Stack i måndags och kom hem sent igår kväll. Det var hennes första resa utomlands överhuvudtaget och min första resa med barn. Spännande.
Här är Felicia på flyget ner. Glad, förväntansfull och ivrig att komma upp i luften. Väl framme på Heathrow köpte vi biljetter till kollektivtrafiken så vi kunde ta oss fram och tillbaka genom stan som vi ville. Upploppen hade just börjat kvällen innan vi åkte ner så det förklarade väl varför det var poliser lite överallt som såg lite stressade ut. Till slut hittade vi rätt tunnelbana och klev på. Jag vet inte om ni varit i London och åkt tunnelbana, men JÄVLAR vad det låter på detta annars så smidiga färdmedel.
Jag hade redan innan kollat in var vi skulle bo, men tänkte helt galet så vi klev av vid fel station. Det var helt enkelt vara att vänta på nästa tåg och på nåt sätt hitta rätt. Det gick bra efter ett tag.
Hotellet vi bodde på heter ABCONE HOTEL. Ett litet trevligt bed-and-breakfast nära stationen.
Vi kom in tidigare än vi skulle, så vi skeppade in väskorna och gick sen ut på stan för att se vad som fanns för två dårar från Sverige. Felicia gick loss på ALLA souvenirbutiker i hela jäkla stan tror jag. Hon tittade på pennor, glasminiatyrer av Big Ben, t-shirts, koppar, askfat, block, dockor, leksaksbilar, mer pennor och fler miniatyrer av Big Ben, ännu fler koppar och nallebjörnar och skit.
Look kids, Big Ben... and house of Parlament....
Efter en liten promenad kom vi fram till Leicester Square. (Fler souvenirbutiker)... Där fick vi se en gatuartist. Skön snubbe som kunde typ vända ut och in på sig själv. Hans näst sista nummer var att han ståendes, böjd vid midjan kom igenom en tub som var bara 15 tum(!)
Därefter kröp den lille jäkeln in i en glaslåda som bara var en halvmeter i kubik...
OCH STÄNGDE!!!
Efter den showen åkte vi tunnelbana tillbaka till våra kvarter vi Kensington och hittade en liten pizzeria som vi käkade middag på. Efter maten var ingen av oss särskilt svårsomnad.
Dag ett i London var avklarad!
Här är Felicia på flyget ner. Glad, förväntansfull och ivrig att komma upp i luften. Väl framme på Heathrow köpte vi biljetter till kollektivtrafiken så vi kunde ta oss fram och tillbaka genom stan som vi ville. Upploppen hade just börjat kvällen innan vi åkte ner så det förklarade väl varför det var poliser lite överallt som såg lite stressade ut. Till slut hittade vi rätt tunnelbana och klev på. Jag vet inte om ni varit i London och åkt tunnelbana, men JÄVLAR vad det låter på detta annars så smidiga färdmedel.
Jag hade redan innan kollat in var vi skulle bo, men tänkte helt galet så vi klev av vid fel station. Det var helt enkelt vara att vänta på nästa tåg och på nåt sätt hitta rätt. Det gick bra efter ett tag.
Hotellet vi bodde på heter ABCONE HOTEL. Ett litet trevligt bed-and-breakfast nära stationen.
Vi kom in tidigare än vi skulle, så vi skeppade in väskorna och gick sen ut på stan för att se vad som fanns för två dårar från Sverige. Felicia gick loss på ALLA souvenirbutiker i hela jäkla stan tror jag. Hon tittade på pennor, glasminiatyrer av Big Ben, t-shirts, koppar, askfat, block, dockor, leksaksbilar, mer pennor och fler miniatyrer av Big Ben, ännu fler koppar och nallebjörnar och skit.
Look kids, Big Ben... and house of Parlament....
Efter en liten promenad kom vi fram till Leicester Square. (Fler souvenirbutiker)... Där fick vi se en gatuartist. Skön snubbe som kunde typ vända ut och in på sig själv. Hans näst sista nummer var att han ståendes, böjd vid midjan kom igenom en tub som var bara 15 tum(!)
Därefter kröp den lille jäkeln in i en glaslåda som bara var en halvmeter i kubik...
OCH STÄNGDE!!!
Efter den showen åkte vi tunnelbana tillbaka till våra kvarter vi Kensington och hittade en liten pizzeria som vi käkade middag på. Efter maten var ingen av oss särskilt svårsomnad.
Dag ett i London var avklarad!
söndag 7 augusti 2011
Gig på Djurgården.
Ja, vi skulle spela på AQUARIUM på Djurgården. Ett bröllop minsann. Min första tanke var att det kändes lite dagis att ordna festen just där. I cafédelen på ett jäkla fiskmuséum.
Det stod såhär i mailet:
17:30 - Båten lägger till vid Allmänna Gränd för upphämtning av trubadur samt personal som ställer iordning inför brudskålen.
Det visade sig att det var JAG som skulle vara trubadur... Inga problem egentligen. Det enda jag tänkte på var att vi hade lite kort om folk som kunde bära. Stiff och Hutten fick sköta nära på hela inroddning och uppställning av RABALDER-grejer. Vår lilla sköna trumslagarpojke iMan är nyopererad och kan varken lyfta eller ta i för mycket.
Så medan mina kumpaner fixade till vad man skulle kunna kalla för scen stack jag iväg med en liten färja med alla bröllopsgäster. Jag skulle spela lite trubadurlåtar i sisådär 45 minuter. Här kommer ett pyttelitet problem. Jag hade ingen förstärkning alls. Bara jag och en gitarr. Vet inte om ni tänkt på hur jäkla mycket en båtmotor låter när man inte har chans att överrösta?! Jag gjorde lite vad jag kunde och det kändes som dynamik var något jag fick strunta i. Det var bara fullt läge på allt. Hårda anslag på guran och nära på skrik på sången för att kunna höras över salongen. Detta gjorde såklart i sin tur att publiken, gästerna... inte riktigt brydde sig om vad jag gjorde. De hade fullt upp att småprata med varandra och för egen del överrösta båtmotorn.
Men så... plötsligt... när jag spelat i kanske en halvtimme så kommer det fram tre, fyra manliga gäster och ställer sig och faktiskt lyssnar på det jag gör. Jag fick applåder, vilket såklart i sin tur ledde till att fler och fler började lyssna på mig. Kul!
När vi kom iland igen så skyndade jag mig upp till "scenen" för att koppla in basen och hjälpa till med det sista. Nu skulle vi ju bara inte synas på tre timmar. Enkel match... Vi drog till ENGELEN en stund. Det var iMan som fick köra eftersom han ändå inte kunde bära liksom efter giget. Han kunde ställa sin bil vid Slussen och köra direkt hem efter spelningen.
På anrika ENGELEN var det inte mindre än Farbror Fläsk som stod för underhållningen. Sjukt mysiga snubbar. Eller... Det var väl egentligen bara Björn (sång) kvar. De andra var vikarier och inhyrda. Keyboardisten, som jag tyvärr glömt namnet på var magiskt bra!
Vi kunde ju inte stänna så länge, utan lyssnade klart på första set innan vi gick ner till klassiska Djurgårdsfärjan för en liten båtresa över till giget.
Själva kom vi inte igång förrän nästan en timme efter utsatt tid. Det tar ju tid att fika och sånt, särskilt när man är på bröllop. Men jag satt och njöt av den vackra utsikten... tropisk värme, palmer och vattenfall och en vy över Södermalm... sämre kan man ha det.
Vi spelade 3x45 minuter... Jag brukar ju hålla i låtval och mellansnack och tycker själv att jag fick till det ordentligt bra, flera gånger. Gästerna, brudparet och personalen verkade verkligen gilla RABALDER. Det har nog att göra med att vi hade fått till ett så riktigt bra ljud. Det lät verkligen dyrt, om ni förstår... Synd bara att det var så trångt, för jag hade gärna spelat över lite, ni vet, med fåniga små danssteg och bjuda upp folk på scen och sånt. Det hade verkligen varit kul och uppskattat.
Efter spelningen så packade vi ihop allting och fyllde RABALDERsläpet. Jag hoppade in i baksätet och tittade på klockan... 03:23... nåja, tur att man var i Stockholm i alla fall.
Nu är det söndag och jag väntar på min fina dotter Felicia. Hon ska sova för vi åker ju till London om några timmar.
Passar på att lägga upp sköna katten Frecko's band The SUPERJAMS
fredag 5 augusti 2011
Det här med att hålla på BAJEN
Det är fanimig inte någon lek.
Jag håller på Sveriges kanske sämsta lag i näst högsta serien. Inte sett till tabellplacering utan sett till vad som förväntas av laget och föreningen.
Vi som håller på BAJEN är inte vana att vinna. Vi är vana att slå underifrån och allt som oftast gå från arenan med tre pinnar back.
Ska man se det ur en sportslig synvinkel så är det inget annat än katastrof. Vi har bra killar på plan som SKA leverera. HAMMARBY IF har köpt in gubbar som SKA göra mål, jobba framåt och vinna varje match. Svårare än så är det inte.
Varför gör vi inte det då?
Jag har inget svar på det, men det ser ju ut som killarna på plan liksom har gett upp. Det ser ut som de inte VILL vinna. Man kan inte springa häcken av sig bara till halva planhalvan... då blir det inte något mål.
BAJEN ställde upp Runa, Pålle, Maic, Sinan och de andra och lik förbannat torskar vi mot vilket jäkla brögäng som helst. Vafan?!
Så vad är det som gör att nästan tiotusen supportrar fortfarande kommer till Söderstadion på matchdag?
Min gissning är att som det stod på en banderoll för några år sen...
våra färger går inte bort med terpentin
det är skillnad på en BAJARE och ett djurgårdsglin
Vår passion för klubben, spelarna, varandra, färgerna och allt det andra känns som något mer än vad andra supportrar känner för sina lag. Det är tradition. Det är också tradition av klubben att ge tröjnummer 12 till fansen på läktaren. Ni kommer aldrig se en spelare med det numret på gräset. Det är VÅRT nummer.
Så varför har man en sån passion för ett lag som bevisligen inte kan vinna? Ja, fan vet...
Men Lasse Anrell skrev det rätt bra tycker jag:
Att vara HAMMARBYARE är lite som att gå med en miljon i sedlar i en plastkasse. Man vet om det, och det är en hemlis. Det gör en glad och det syns på en. Andra skulle vilja vara du, för de ser att du vet något som de inte vet. Du HAR något som andra inte har.
SKÅL FÖR BAJEN!
(alla bilderna är lånade)
Jag håller på Sveriges kanske sämsta lag i näst högsta serien. Inte sett till tabellplacering utan sett till vad som förväntas av laget och föreningen.
Vi som håller på BAJEN är inte vana att vinna. Vi är vana att slå underifrån och allt som oftast gå från arenan med tre pinnar back.
Ska man se det ur en sportslig synvinkel så är det inget annat än katastrof. Vi har bra killar på plan som SKA leverera. HAMMARBY IF har köpt in gubbar som SKA göra mål, jobba framåt och vinna varje match. Svårare än så är det inte.
Varför gör vi inte det då?
Jag har inget svar på det, men det ser ju ut som killarna på plan liksom har gett upp. Det ser ut som de inte VILL vinna. Man kan inte springa häcken av sig bara till halva planhalvan... då blir det inte något mål.
BAJEN ställde upp Runa, Pålle, Maic, Sinan och de andra och lik förbannat torskar vi mot vilket jäkla brögäng som helst. Vafan?!
Så vad är det som gör att nästan tiotusen supportrar fortfarande kommer till Söderstadion på matchdag?
Min gissning är att som det stod på en banderoll för några år sen...
våra färger går inte bort med terpentin
det är skillnad på en BAJARE och ett djurgårdsglin
Vår passion för klubben, spelarna, varandra, färgerna och allt det andra känns som något mer än vad andra supportrar känner för sina lag. Det är tradition. Det är också tradition av klubben att ge tröjnummer 12 till fansen på läktaren. Ni kommer aldrig se en spelare med det numret på gräset. Det är VÅRT nummer.
Så varför har man en sån passion för ett lag som bevisligen inte kan vinna? Ja, fan vet...
Men Lasse Anrell skrev det rätt bra tycker jag:
Att vara HAMMARBYARE är lite som att gå med en miljon i sedlar i en plastkasse. Man vet om det, och det är en hemlis. Det gör en glad och det syns på en. Andra skulle vilja vara du, för de ser att du vet något som de inte vet. Du HAR något som andra inte har.
SKÅL FÖR BAJEN!
(alla bilderna är lånade)
måndag 1 augusti 2011
Semester
Kanske är det nu dags att på nåt sätt summera sommaren och semestern såhär långt. Jag gjorde en lista på saker jag gjort sen skolavslutningen. Den kommer här:
Inget särskilt.
Eller äh, visst har jag gjort saker... Jag tog med barnen till GRÖNA LUND, jag har hängt med några av barnen i stan. Jag har köpt en egen studio. Jag har köpt några basar. Jag har varit på basträff. Jag åkte till Borlänge och spelade. Jag har varit på fotboll. Jag har hängt med många roliga vänner. Jag har läst, lyssnat på musik, sett film, skrivit och verkligen tagit det lugnt.
Men för mig är det viktigt att inte stressa runt på ledigheten. Man ska ta sovmorgon, vara uppe så länge man känner att man har lust. Man ska helt enkelt ta det lugnt.
Idag är det måndag och många av mina vänner går tillbaka till jobbet nu idag. Själv har jag två veckor kvar... tänkte ägna mina sista dagar i ledigheten ungefär såhär:
Beerfest -11 och London med Felicia.
Det är en polare från PRATABAS som skapat den här traditionen och vi är visst inne på det fjärde året nu.
Igår var jag på trädgårddsfika i basismens tecken. Hemma hos självaste Roland samlades nio gubbar (och gumma) för att fika och känna på varandras basar och pedaler. Jag har nu ett svårt ha-begär efter en vit LIGHTHOUSE...
Roligast på basfikat var nog när Sunken från LIBRAH skulle testa en Mammoth-clon med Gate på MAX, tone på MAX och drive på MAX... lät förjävligt eftersom han bara fjuppade på basen.
Många skratt!
ungefär såhär kunde det ha låtit... Grannarna älskar Roland idag.
Har haft sällskap av Lotta och hennes två döttrar några nätter här nu. Det är mysigt att kolla på film och hänga hela nätterna med någon man uppskattar och tycker om.
HURRA!!!
Kram, mina vänner..
Inget särskilt.
Eller äh, visst har jag gjort saker... Jag tog med barnen till GRÖNA LUND, jag har hängt med några av barnen i stan. Jag har köpt en egen studio. Jag har köpt några basar. Jag har varit på basträff. Jag åkte till Borlänge och spelade. Jag har varit på fotboll. Jag har hängt med många roliga vänner. Jag har läst, lyssnat på musik, sett film, skrivit och verkligen tagit det lugnt.
Men för mig är det viktigt att inte stressa runt på ledigheten. Man ska ta sovmorgon, vara uppe så länge man känner att man har lust. Man ska helt enkelt ta det lugnt.
Idag är det måndag och många av mina vänner går tillbaka till jobbet nu idag. Själv har jag två veckor kvar... tänkte ägna mina sista dagar i ledigheten ungefär såhär:
Beerfest -11 och London med Felicia.
Det är en polare från PRATABAS som skapat den här traditionen och vi är visst inne på det fjärde året nu.
Igår var jag på trädgårddsfika i basismens tecken. Hemma hos självaste Roland samlades nio gubbar (och gumma) för att fika och känna på varandras basar och pedaler. Jag har nu ett svårt ha-begär efter en vit LIGHTHOUSE...
Roligast på basfikat var nog när Sunken från LIBRAH skulle testa en Mammoth-clon med Gate på MAX, tone på MAX och drive på MAX... lät förjävligt eftersom han bara fjuppade på basen.
Många skratt!
ungefär såhär kunde det ha låtit... Grannarna älskar Roland idag.
Har haft sällskap av Lotta och hennes två döttrar några nätter här nu. Det är mysigt att kolla på film och hänga hela nätterna med någon man uppskattar och tycker om.
HURRA!!!
Kram, mina vänner..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
