RABALDER på bröllopet...

Vi var och spelade på bröllop i lördags, jag och grabbarna i RABALDER. Ett vanligt gig sånär som på vem som skulle traska till altaret. Självaste statsministerns sekreterare och hans blivande hustru. Jag hade fått frågan redan tidigare om jag kunde sjunga några låtar i kyrkan, under själva akten. När jag såg vilka låtar det var och hade lyssnat på dem en gång så sa jag okej.
Det var Sweet child o mine, Hon gör mig galen och If I should fall behind.

När jag satte mig för att planka låtarna så insåg jag rätt fort att det kanske var lättare sagt än gjort. Ingen av låtarna är särskilt svår, men det är ju sjukt viktigt att det blir rätt. Det är ju ändå ett bröllop. Den viktigaste dagen i dessa människors liv. De betalade ju bra så jag kände en enorm press att det skulle bli riktigt bra. Kan såhär efteråt erkänna att jag goofade på både ackord och text (trots notställ).
I programmet stod det att solisten "Björn" skulle sjunga en helt annan låt, men jag lyckades snacka bort den och ta den där Lundell-låten istället.

Efter kyrkan (Vätö kyrka) så åkte jag tillbaka till festlokalen, Båthuset på Barnens Ö för att möta upp med de andra i bandet. Vi bestämde oss för att dra till Norrtälje för middag och kanske ett glas öl. Polaren Gidbo och hans gäng TDHP spelade på en av krogarna och vi mötte upp, som en liten överraskning till de gamla bluesboogierockrävarna. Kul!

Senare (efter en hamburgertallrik och ett par öl) åkte vi tillbaka till festen och gjorde oss redo för gig.
Jag tänkte på min syster Anneli, som hade tänkt ha sin 40-fest just den här dagen och att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte var i Oskarshamn istället. Men jag hade försökt förklara för henne att det var ett viktigt gig, inte bara för mig utan för hela bandet. Dessa människor, i publiken, betalar ordentligt och gjorde vi ett bra jobb så garanterar det fler jobb. Det är aldrig fel att ha en fot inne i maktens korridorer, även om det bara är som gycklare.

Spelningen kom igång långt senare än planerat, men det är ju som vanligt på bröllop. Vi gjorde 2x60 minuter och alla var riktigt nöjda. Det gör mig glad. Carl (brudgummen) önskade lite mer hårdrock och sånt, så vi brände av allt vi hade i den genren. Det är en mycket unik upplevelse att se Carl Swanson stå och sjunga med i 800° och andra låtar som inte borde höras på en sån här fest.

Det regnade hela eftermiddagen och nära på hela kvällen. Men runt tio så lugnade det ner sig och vi hade "bara" myggen att slåss med. Vid halv två ungefär var det dags för hejdå-funken och vi kunde börja packa ner riggen. Det gick rätt fort ändå, för att trots att vi stannade för urroddning så var jag hemma i trädkojan vid 04:33.

Detta skriver jag på måndagen 18/6. Min syster fyller 40 och jag försökte ringa henne för att gratulera. Hon plockade bort mig från FACEBOOK när hon hörde att jag inte skulle komma på hennes fest. Tråkigt. Hon plockade bort Lotta också, av samma anledning... tror jag.
Tydligen har hon plockat bort morsan också... Jag vet inte riktigt vad problemet är, men jag tycker det är tråkigt. Hade gärna haft kvar min egen syster på FACEBOOK, för där vet jag att jag kan nå henne. Tycker inte själv att jag gjort något dumt så att jag borde plockas bort. Det är väl inte fel att värna om spelningar och framtiden. Hoppas min syster vet att jag älskar henne ändå, och att varken mil eller månader kommer ivägen för syskonkärlek.

Tarzan funderar på jobb... kanske sista delen.

I fredags var det avslutning på skolan. Som liksom spiken i kistan på ett rätt så långt lidande. Många frågor söker fortfarande svar. Många är besvikna, frusterarade och känner sig lurade. Ända sen det där med nerläggning och besked om förflyttning och avsked så har det kokat så mycket ilska och dålig energi i personalgruppen. Det mesta har riktats mot skolledningen. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är helt befogat.

Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.

TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.

ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.

TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.

FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.

Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.

Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.

Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!