En gång för många år sen köpte jag en bas. Det var min allra första bas. En WESTONE thunder II!
Men i och med att jag började spela metal så ville jag köpa en tuffare bas. Jag visste inte särskilt mycket om basar, mer än att jag egentligen ville ha en FENDER, för det var ju vad Steve Harris och Jaco spelade på. Det fick bli en Soundgear från IBANEZ. Efter några år med den basen råkade jag komma över en Spector V! Men någonstans långt inne i mig fanns ändå drömmarna om Fender. Nåja, gagen började ramla in och plötsligt hade jag råd att köpa! Min första FENDER var en -72 P-bas. Min andra var en -99 (som blev stulen ur bilen när vi höll på att rodda in. Värdelöst!
För pengen jag fick ut på försäkringen köpte jag den FENDER'n jag har nu. En P-bas HOTROD. Alltså en P-bas med extra J-mick i stalläge. Sen, i och med att jag sålde huset så har jag köpt upp mig på fler basar. Det är Maruszczyk, BBQV, två Fenderbasar till och en avbandad sex-strängad bas... och så fick jag en galen idé. Min gamla WESTONE står ju kvar i garderoben och skäms. Kanske skulle man göra något kul med den?
Jag strippade bort alla sladdar, stämskruvar och det gamla fula stallet. Här ska in med nytt! Jag har en LUNDGREN HOT som ligger i en låda, som ska i. Så letar jag nu så smått efter en liknande som jag ska ha i stalläge. Inga onödiga rattar eller knappar utan varsin volym. That's it! Jag har också fått en galen idé om att avlägsna greppbrädan och montera in LED-ljus där de små korsen (eller vad det är) sitter nu. Idag kom även ett nyköpt (begagnat) stall som jag fick tag på av den fantastiske Basmartin på PRATABAS.
Jag vet inte om någon mer än jag är intresserad av hur det här projektet fortlöper men jag kan ju hota med att det kommer uppdateringar här då och då. Det är ju en bra grej att fylla skallen med när det känns lite tungt såhär på höstjäveln!
LEDLJUS? Ja, det är ju lite såhär jag har tänkt:
måndag 26 september 2011
måndag 19 september 2011
giv mig styrka...
Jag vet inte om ni vet hur det är att lida av en höstdepression, men det är vad jag råkar ha. En ständig känsla av att inte ha lust med någonting. Jag vill inte gå upp på morgonen, jag vill inte gå till jobbet, jag vill inte träffa människor, jag vill inte vara den där roliga, mysiga, häftiga snubben som folk verkar tro att jag är.
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
fredag 16 september 2011
När världar möts...
Det var en gång två killar i Tumba utanför Stockholm. De gick i åttan i Björkhaga skola. Vi kan kalla den ena Kenta och den andra Jimmy. Detta är påhittade namn, även om killarna faktiskt finns och faktiskt gick på just den skolan just det här året. Det var 1986.
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.
Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.
Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.
Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.
De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.
Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"
Här är vad de fann...
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.
Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.
Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.
Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.
De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.
Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"
Här är vad de fann...
söndag 11 september 2011
Fy fan vad dåligt!
Igår spelade RABALDER på ett bröllopsgig. Vi gjorde bra ifrån oss och hade bra ljud. Soundcheck gick alldeles utmärkt och ljuset såg ut att vara nära på tiptop. Spelningen skulle äga rum på Odelsala bygdegård. När vi svängde upp på gårdsplanen kom vi på att vi faktiskt varit häroch spelat förut.
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!
Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.
När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.
När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....
Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!
Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!
Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.
När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.
När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....
Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!
Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...
onsdag 7 september 2011
Alla dessa läsare?!
En snabb titt på min bloggöversikt visar att jag har 17972 klick. Det betyder alltså att ni varit och läst här på min blogg nära på 18000 gånger. Det var som fan?!
Tack, eller vad man ska säga...
Skriver igen, när jag får tillbaka skrivlust.
Tack, eller vad man ska säga...
Skriver igen, när jag får tillbaka skrivlust.
fredag 2 september 2011
Jag...större än..?
Ibland får jag känslan av att jag borde ha varit något mer än vad jag är. Detta är väldigt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt känner mig rätt liten och betydelselös då och då. Jag är inte direkt något fan av jantelag, men hör mig själv ändå säga något i stil med -"äh, inte är väl jag så bra.."
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
torsdag 1 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
