Saker om och med Tarzan...
Killen längst fram i RABALDER, längst bak i familjen och lagom långt upp i BAJENklacken.
Vill man läsa om FENDER, SCHATZ, bärs, BAJEN, familjen och egna grubblerier kan man fortsätta häråt....ta en drink och sätt igång vettja!
RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.
Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!
Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.
Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!
Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.
Jag har haft en låtidé i huvudet i ett par år. Den har blivit inspelad några gånger, fast jag har liksom aldrig känt att jag varit riktigt, riktigt nöjd. Den här inspelningen är ganska nära... Jag försökte få till ett bra reverb, men det är ju skitsvårt! Tänkte att det skulle låta lite drömskt och sådär flytande, men jag är rädd att det bara blev lite kladdigt i ljudbilden. Ni får väl lyssna och bilda en egen uppfattning.
Låten är inspelad såhär:
# shaker-loop (klippt och fixad såklart)
# hemgjort programmerat trumkomp med fula crashar. (måste hitta bättre trumljud)
# SCHATZ-basen kompar och spelar flagoletter
# Bandlös spelar melodi
# midi-tvärflöjt med lite effekter på
Spelade in en låt igår. Jag kallar den för Get it?
Hade en feeling av att jag ville göra något med GTA-vibbar, samtidigt som jag ville ha lite lounge, lite Stakka Bo och lite avskalat.
Låten är inspelad i "Studio Treehouse" med grejorna jag har till hands. Basen är min kära SCHATZ.
En kompis lyssnade på den och sa att det låter lite som "Twin Peaks goes Tumba". Ja, jag gillar den liknelsen.
Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.
När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.
Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.
Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.
Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.
När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.
När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.
Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.
Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!
Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.
Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.
Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.
Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.
Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.
Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.
Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se Jag vill komma hem, jag vill ha ett hem att komma hem till Och jag vill vara den som någon vill komma hem till För när vemodet kickar in och när deppen faller på När skrattet har dött ut, var är du då? Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge
Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se
Jag vill säga något smart, något klokt som du kan tänka på Men det är ju helt klart; han som ger är han som får Hur mycket jag än ger och hur lite jag än får Hur jag än bönar och ber så blir jag utan ändå
Man säger det är lätt att ta, jag säger det är lätt att ge Man säger exakt hur det ska va', jag säger den som lever får se
Jag har ju en dotter, som ni kanske vet. Hon heter Felicia och har en alldeles egen blogg. Den hittar man här, om man är intresserad av vad som rör sig i en ung flickas huvud.
På hennes, och många andra bloggsidor har jag sett att man tydligen ska ha frågestund.
Det är antagligen på det sättet att läsarna får ställa frågor i kommentarfältet. Det kan vara vilka frågor som helst och bloggaren (jag) ska svara så ärligt, uppriktigt och vettigt som möjligt på frågorna.
Jag är modig... Jag uppmanar er härmed att komma med frågor så lovar jag att svara på allihop, sålänge jag kan och tycker det har tillräckligt värde att få bli publicerat.
Om man tycker att det är svårt att komma på en bra fråga så kan jag ju föreslå saker som musik, öl, mat, basar, favoritsaker och ställen... ja, jag tror ni fattar.
Jag tänker bara publicera de kommentarerna jag besvarar, så ni kan komma med vilka frågor som helst.
Kör hårt!
Slänger förresten in en youtubegrej också. Det är ni värda, eftersom ni orkat läsa ända hit.
Jag håller på BAJEN, det vet ni ju om. Att en del av er håller på andra lag kan jag inte göra så mycket åt. Ni får väl hålla på vilka lag ni vill... Men en sak retar mig lite. Det är det här med att klampa in på mitt lags revir. Så fort BAJEN har lirat så kommer kommentarerna haglande från supportrar till både aik och djurgårn och kladdar ner min och andras sidor på FACEBOOK. Varför, liksom? Även om mitt kära lag spelar uselt så behöver vi grönvita inte ta snacket med smutsiga råttorna eller fåniga aporna. Jag går knappt in på andras sidor om det handlar om andra lag. Jag tycker mest synd om folk som inte förstått vilken glädje och lycka det är att vara Hammarbyare.
Jag bjuder här på ett favoritstycke ur Supportern. (Slas -62)
"Är det nåt fel på Djurgårn, sa killen"
Njutbart stycke ur "Supportern" utgiven 1962 av Stig "Slas" Claesson (1928-2008).
"DJURGÅRN, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn.
Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn.
Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar väl inte bättre. Men sen sa han att jag var lokalpatriot. Han mena på att bara för att en annan var från trakterna så höll man på Hammarby. Att jag i själva verket inte hajade fotboll. -Men du har ju själv sagt Djurgårn, sa jag. -Vadå?, sa killen. -Du sa ju själv Djurgårn. Och nu snackar du om att haja fotboll. För det första snackar vi inte om fotboll. Vi talar om LAG.Lag som är roliga bara för att dom finns. Har du som kil kutat i gräset vid Blockhusudden? -Nä, sa killen. -Det har jag heller aldrig trott, sa jag. Snacka inte om lokalpatriotism. Jag kunde lika bra ha sagt Reimers, sa jag åt killen. -Reimers?, sa killen. -Ja just det. Mulle och Masse.Dra inte in Djurgårn i det här. -Är det nåt fel på Djurgårn?, sa killen. -Fel och fel. Det är inge fel på Djurgårn. Vi snackar inte om Djurgårn. Vi talade om fotbollslag som vi kände för. -Ja och då sa jag Djurgårn, sa killen. -Ja och det passar inte mej, sa jag. Då börja han igen. Likadant. -Du är lokalpatriot. Det är väl inge med Hammarby. Vad är det för bra med Hammarby? Killen börja mena på. -Det är inge med Hammarby, sa jag. Vi snackar inte om, om det är någe med Hammarby. Vi talar om kvalitet.Vi talar om lag som får finnas.Som man inte blir förbannad på bara man hör namnet. Säg Karlberg, sa jag. Eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn. -Det finns väl många som håller på Djurgårn. -Det är klart att det finns många som håller på Djurgårn, sa jag. Vi snackar inte om det. -Du sa ju Hammarby och så sa jag Djurgårn. Är inte det samma sak? -Samma sak. Nää, det är det förbanne mej inte, sa jag.Jag sa Hammarby och det står jag för. Kom inte med Djurgårn. Jag var färdig att nita killen. Du förstår. Sen sa han nånting om att han i alla fall höll på Djurgårn och så pös han med sin spårvagn. Där stod jag ursinnig. Jag va så lack så jag kunde inte åka trick ens en gång. Då hade jag mördat kondisen. Dom blårandiga! Dra åt helvete."
Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.
Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...
Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:
-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.
Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.
Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.
Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.
Livet?
Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv.
men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga.
Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja.
Vi var och spelade på bröllop i lördags, jag och grabbarna i RABALDER. Ett vanligt gig sånär som på vem som skulle traska till altaret. Självaste statsministerns sekreterare och hans blivande hustru. Jag hade fått frågan redan tidigare om jag kunde sjunga några låtar i kyrkan, under själva akten. När jag såg vilka låtar det var och hade lyssnat på dem en gång så sa jag okej.
Det var Sweet child o mine, Hon gör mig galen och If I should fall behind.
När jag satte mig för att planka låtarna så insåg jag rätt fort att det kanske var lättare sagt än gjort. Ingen av låtarna är särskilt svår, men det är ju sjukt viktigt att det blir rätt. Det är ju ändå ett bröllop. Den viktigaste dagen i dessa människors liv. De betalade ju bra så jag kände en enorm press att det skulle bli riktigt bra. Kan såhär efteråt erkänna att jag goofade på både ackord och text (trots notställ).
I programmet stod det att solisten "Björn" skulle sjunga en helt annan låt, men jag lyckades snacka bort den och ta den där Lundell-låten istället.
Efter kyrkan (Vätö kyrka) så åkte jag tillbaka till festlokalen, Båthuset på Barnens Ö för att möta upp med de andra i bandet. Vi bestämde oss för att dra till Norrtälje för middag och kanske ett glas öl. Polaren Gidbo och hans gäng TDHP spelade på en av krogarna och vi mötte upp, som en liten överraskning till de gamla bluesboogierockrävarna. Kul!
Senare (efter en hamburgertallrik och ett par öl) åkte vi tillbaka till festen och gjorde oss redo för gig.
Jag tänkte på min syster Anneli, som hade tänkt ha sin 40-fest just den här dagen och att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte var i Oskarshamn istället. Men jag hade försökt förklara för henne att det var ett viktigt gig, inte bara för mig utan för hela bandet. Dessa människor, i publiken, betalar ordentligt och gjorde vi ett bra jobb så garanterar det fler jobb. Det är aldrig fel att ha en fot inne i maktens korridorer, även om det bara är som gycklare.
Spelningen kom igång långt senare än planerat, men det är ju som vanligt på bröllop. Vi gjorde 2x60 minuter och alla var riktigt nöjda. Det gör mig glad. Carl (brudgummen) önskade lite mer hårdrock och sånt, så vi brände av allt vi hade i den genren. Det är en mycket unik upplevelse att se Carl Swanson stå och sjunga med i 800° och andra låtar som inte borde höras på en sån här fest.
Det regnade hela eftermiddagen och nära på hela kvällen. Men runt tio så lugnade det ner sig och vi hade "bara" myggen att slåss med. Vid halv två ungefär var det dags för hejdå-funken och vi kunde börja packa ner riggen. Det gick rätt fort ändå, för att trots att vi stannade för urroddning så var jag hemma i trädkojan vid 04:33.
Detta skriver jag på måndagen 18/6. Min syster fyller 40 och jag försökte ringa henne för att gratulera. Hon plockade bort mig från FACEBOOK när hon hörde att jag inte skulle komma på hennes fest. Tråkigt. Hon plockade bort Lotta också, av samma anledning... tror jag.
Tydligen har hon plockat bort morsan också... Jag vet inte riktigt vad problemet är, men jag tycker det är tråkigt. Hade gärna haft kvar min egen syster på FACEBOOK, för där vet jag att jag kan nå henne. Tycker inte själv att jag gjort något dumt så att jag borde plockas bort. Det är väl inte fel att värna om spelningar och framtiden. Hoppas min syster vet att jag älskar henne ändå, och att varken mil eller månader kommer ivägen för syskonkärlek.
I fredags var det avslutning på skolan. Som liksom spiken i kistan på ett rätt så långt lidande. Många frågor söker fortfarande svar. Många är besvikna, frusterarade och känner sig lurade. Ända sen det där med nerläggning och besked om förflyttning och avsked så har det kokat så mycket ilska och dålig energi i personalgruppen. Det mesta har riktats mot skolledningen. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är helt befogat.
Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.
TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.
ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.
TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.
FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.
Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.
Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.
Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!
Ja, så kom alltså den dagen. Min första arbetsdag efter påsklovet och också det första personalmötet. Vi pratade lite om schema, tider och avslutning. Känns lite konstigt, måste jag säga. En del av mig vill göra en fantastisk avslutning. Som en hejdundrande sorti, liksom. En annan del av mig vill bara få det överstökat. Jag har liksom ingen lust att anstränga mig för den skolan mer. Det känns väldigt kluvet.
Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.
Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"
Ingen annan sa något.
Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.
Eller...?
Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...
Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.
De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!
Premiären är avklarad och vi vann med 1-0 (Bojan). Motståndet stod håbekå för. De gjorde inget bra jobb och matchen var rätt så ful. Domaren kändes köpt. Lite som att han ville befästa sin roll på plan mer än döma rättvist. Men vafan, vi vann och det är det viktiga.
Fast det är en annan sak som hände på Söderstadion som stor, retar och irriterar mig. Tydligen har det skett en våldtäkt under match. Tydligen har en 19-årig tjej tvingats in på en toalett under läktaren under match. Det är många som uttrycker sitt hat och förakt mot den här sortens lägre stående varelser. Jag är en av dem som föraktar mest. Som avskyr mest. Såhär skriver en BAJENbroder.
Till dig som gjorde det:
Du är en skam. Ett svin. Du har förstört hennes liv, för alltid. Du har förstört minnet av premiärseger för nästan tolvtusen riktiga supportrar. Du är kanske sjuk... kanske inser du inte rätt och fel. Hur som helst har du inte på Söderstadion att göra om du inte kan hålla dina smutsiga fingrar ifrån BAJENBRUDAR!
Du är en skam.
En skam för alla män. Det är ungefär tusen år sen män var tvungna att "ta" en kvinna. Vi har utvecklats och vi uppskattar att kvinnor vill ha oss också. Såhär, tusen år senare är vi stolta över att uppskatta och hedra kvinnor. Vi män njuter av kvinnor, vi misshandlar inte. Vi skadar inte och vi förstör inte.
Du är en skam.
En skam för alla HAMMARBYARE. Det har sen länge varit helt utsålt inför den här matchen och du, ditt äckliga svin, har alltså en biljett som någon som uppskattar BAJEN och kvinnor kunnat ha istället. Vi andra i grönvita färger blir mer eller mindre stämplade för dina smutsiga gärningar på toaletten. Det ger folk som inte förstår fotboll mer vatten på sin kvarn. Du har sänkt den grönvita flaggan ner på en nivå långt under BAJENS lägsta.
Du är en skam.
En skam för alla pappor. Jag har verkligen försökt att visa mina barn allt om jämlikhet, om att inte ta det som inte tillhör dem. Jag har lärt ut och fostrat att det är fel att skada och vara dum med flit. Ditt äckliga beteende gör att mina egna barn tvekar inför vuxenlivet. Jag avskyr ditt beteende.
Ja, nu när skutan jag jobbat på verkar fått slagsida på riktigt och råttorna blivit beordrade att lämna skeppet för matroserna börjar bli trötta på att ro och ösa så tog jag det stora klivet över plankan och ut i det där riktiga vuxenlivet. Jag skickade in min anmälan till MUSIKHÖGSKOLAN.
Sökte helt enkelt till musiklärarlinjen för att äntligen få det där jäkla pappret som tydligen ska vara så viktigt. Pappret kommer att fungera som segel på detta hav av kunskap och inspiration. Jag gissar att det dessutom kommer att göra mig till en bättre människa. Kanske t.o.m lite snyggare och rikare. Mer framgångsrik och sådär skön.
Jahapp... så kom då den där reaktionen från eleverna som jag gått och väntat på. Efter informationsmötet igår var det väldigt många upprörda känslor bland elever och föräldrar. Erik från utbildningsförvaltningen hade stått och förklarat om och om igen att det är en bra idé att låta eleverna gå till annan skola. När (gissar jag) han insåg att han inte kom längre i den frågan... eftersom föräldrar och elever inte höll med, började han istället prata om att det SKA finnas rätt papper på samtliga lärartjänster på Storvretskolan. Missförstå mig inte, jag håller med. Det är viktigt att folk med vettig utbildning håller i undervisningen. Det där med att renovera skolan håller jag också med om. Det är en bra idé att fixa till skolan så att den är fin att titta på. Men jag är fortfarande väldigt osäker på att man har gått helt rätt tillväga.
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul That cannot sleep At night when something Just ain't right Blood red But without sight Exploding egos In the night Mix like sticks Of dynamite Red black or white This is my fight Come on courage Let's be heard Turn feelings Into words American equality Has always been sour An attitude I would like to devour My name is peace This is my hour Can I get Just a little bit of power
Power of equality Is not yet what it ought to be (ought to be) It fills me up like a hollow tree (hollow tree) The power of equality
Right or wrong My song is strong You don't like it Get along Say what I want Do what I can Death to the message Of the Ku Klux Klan I don't buy supremacy Media chief You menace me The people you say 'Cause all the crime Wake up motherfucker And smell the slime Blackest anger Whitest fear Can you hear me Am I clear My name is peace This is my hour Can I get Just a little bit of power
Power of equality Is not yet what it ought to be (ought to be) It fills me up like a hollow tree (hollow tree) The power of equality
I've got tapes I've got CD's I've got my public enemy My lilly white ass Is tickled pink When I listen to the music That makes me think Not another Motherfuckin' politician Doin' nothin' but something For his own ambition Never touch The sound we make Soul sacred love Vows that we take To create straight What is true Yo he's with me And what I do My name is peace This is my hour Can I get Just a little bit of power
The power of equality Is not yet what it ought to be (ought to be) It fills me up like a hollow tree (hollow tree) The power of equality
Madder than a motherfucker Lick my finger Can't forget 'Cause the memory lingers Count 'em off quick Little piccadilly sickness Take me to the hick Eat my thickness I've got a welt From the bible belt Dealing with the hand That I've been dealt Sitting in the grip Of a killing fist Giving up blood Just to exist Rub me wrong And I get pissed No I cannot Get to this People in pain I do not dig it Change of brain For Mr Bigot
Little brother do you hear me Have a heart oh come get near me Misery is not my friend But I'll break before I bend What I see is insanity What ever happened to humanity
Idag är det dagen D. Skolledning ihop med politiker och utbildningschefer ska informera föräldrarna till våra elever om hur de tänkt sig hur framtiden ska se ut för just eleverna. Lärarna tror jag inte nämns med större eftertryck just ikväll.
Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.
Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.
Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.
Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.
I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.
Det här med FACEBOOK är intressant. På bara ett dygn har över 350 personer bjudits in i en grupp som ifrågasätter hur saker har skötts på Storvretskolan. De är förbannade, ledsna, frustrerade. De letar svar och söker förklaringar från folk långt över rektor.
Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.
Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.
Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.
Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.
Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:
- Alla i mål -
Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.
Allting kommer lösas och bli bättre igen Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm Och vi tror vi strävar mot samma mål Men när man tittar på dig är det bara all you!
Många dom låter strömmen föra dom fram Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem I landet med om största varmaste öppnade famnar Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Dom lägger fram förslag efter den franska modellen Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen) Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det? Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!
Sådär. En helg har gått och i morgon bär det av mot skolan igen. Det måste erkännas att det inte känns helt enkelt och roligt att gå dit och vara proffsig som skolledningen har bett mig och de andra lärarna att vara. Men självklart kommer jag att göra mitt jobb. Fylla mitt uppdrag och se till att mina lektioner styrs på rätt sätt.
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar Det finns alltid känslor som dröjer kvar Det finns alltid en orsak jag inte förstår Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av Bara lägga ner och låtsas som ingenting Men det känns som om jag gräver min egen grav Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt Nåt som känns rätt, det vore så lätt Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett Jag står och tvekar, jag står och tvekar Vad är det här för sätt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att du nån gång ska förstå
Att en av oss gör så gott han kan
Jag krigar för att det ska bli vi två
Idag är jag en ensam man
Det finns så många saker som jag vill säga dig
Få dig att höra och att du lyssnar på mig
Grejen är att det här känns som en monolog
Det är inte lätt att vara uppåt när man känner sig så låg
Jag skriker ut min frustration, men det hörs inte nåt
Jag målar fan på väggen i svart och i grått
Som om jag gått runt hela livet och sparat på en nitlott
Att få det jag önskar... vad är det för nåt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Det där skrev jag alltså INNAN jag visste om det här med jobbet. Spooky shit hur enkelt det är att läsa in hur jag och kollegorna känner i mina ord...
Alltså, det kanske inte riktigt framgick i gårdagens gnälliga inlägg. Jag ÄR tacksam för att få ha jobbat på skolan. Jag ÄR glad att få ha lärt känna eleverna. Jag ÄR mycket glad åt att få ha det där förtroendet i dessa terminer och år som jag har jobbat på skolan. Jag skrev förut om lära-känna-samtalet med biträdande. Det var en trevlig bekantskap och jag önskar verkligen att fler kunde ha en sån biträdande.
Rektor kom in till mig idag, för att prata lite om vad jag skrivit på bloggen igår. Jag gillar att han tar tag i, och bemöter mina frågor och funderingar. Jag vet att alla inte känner sig besvarade och bemötta på skolan. Trodde inte att han ens läste det här.
Men i alla fall...
Tarzan funderar vidare.
Skolan jag jobbar på lägger ner, och de har ingen skyldighet att se till att jag har fortsatt anställning varken på den här skolan eller någon annan. Om de skulle komma på att de behöver en musiklärare till sina musiklektioner så har de ingen skyldighet att välja mig. De kan ta precis vem som helst. Skönt att veta, på nåt sätt. För nu kan jag släppa hela den här skolan och behöver inte längre tro, hoppas, fundera. Vi är klara med varandra, Storvretskolan och jag. Jag är övertygad om att den musikläraren som kommer efter mig kommer att göra ett bra jobb, bli omtyckt och respekterad på samma sätt som jag har blivit.
Var står jag idag då?
Jo, jag ska göra mitt bästa på skolan den här terminen.
På nåt sätt... gå med flaggan i topp, och "die with my boots on"
Enligt rektor så har allt det här skötts på ett rätt och riktigt sätt, och varför skulle han ljuga för mig? Säger han att det är så här vi ska göra så är det väl så. Jag tycker att det klingar lite knasigt, men det är bara min lilla åsikt. Ni behöver inte bry er om den.
Ett litet tag sen jag bloggade. Har länge tänkt skriva något, men har inte känt att jag är/har varit tillräckligt intressant för ett enda inlägg. Säkert är inte det här heller särskilt intressant men jag tänker att det kan vara en smula spännande att få ta del av vad som snurrar i Tarzans skalle gällande jobbet just nu.
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
Ja, kanske är det dags att lägga in bilder och lite nördigt snack om basarna som hänger i trädkojan...
Jag har under åren samlat på mig lite härliga basar, sådär som jag vill ha dem. Man skulle nog kunna hävda att jag har dålig fantasi gällande färg, form och modell...men vafan?! Det är ju såhär jag vill att de ska se ut och kännas...
Min Schatz. Trots att den ser gammal och sliten ut så är den byggd så sent som dagen före nyårsafton. Det är en klassisk P-bas med de rätta måtten och specarna. Den väger inte så mycket och låter sjukt bra. Grabbarna på SCHATZ GUITARS har verkligen fått till det med sina instrument. Ett särskilt tack tror jag att Urban på Urban pickups ska ha!
BBQV! Det här är en one-of-a-kind. P-kropp, J-hals och Musicmanelektronik. Byggd av Per Sporrong på Barbequevillage. Han sa i säljannonsen att han inte hade tänkt att bygga en bas. Men så blev det som det blev och han gjorde den här. Jag fick köpa den billigt!
Min FENDER HOT ROD. En helt vanlig P-bas fast med J-mick i stalläge. Det här har länge varit min arbetshäst och favorit. Hade den bara haft lönnhals så hade jag nog fortfarande spelat nästan bara på den här.
MARUSZCZYK! Ett jäkla komplicerat namn på ett jäkla enkelt instrument. Det är en P-bas (som vanligt) fast den här gången med en dubbel J-mick i stalläge. Det går att fasvända bakre micken så man får ett liksom "pruttigare" sound. Tänk Jaco...
Den avbandade. Namnet kommer jag inte ihåg, om jag ska vara ärlig. Har för mig att den heter High Coast eller så... Jag "råkade" få med mig den från Stiff, och så låg den hemma hos mig i över ett år. När jag plockade upp den för att testa den lite så kände jag att alla bandstavarna från V'e till XIII''e band hade krypit ur sina spår. Så jag drog fram en tång och pillade bort stavarna. Nu är den bandlös och lite spännande. Den väger hur mycket som helst... Jag tror den har passerat sex kilo.
FENDER igen. Den här gången en P-bas JUNIOR. Jag köpte den billigt av en kille på PRATABAS, mest för att barnen skulle ha något att lira på. Den är gullig, och jag har funderat på att låta den följa med på nåt gig nån gång.
Tänkte lägga den intill min SCHATZ för att visa storleksskillnaden. Den är alltså nästan ett huvud mindre än en traditionell P-bas.
Den här har en spacing som är utan like! (Spacing är avstånd mellan strängarna, kan man säga). Jag gillar att det är svart lack, svart plektrumskydd, svarta rattar och ljus hals.
Jag har ingen bild på mitt funkprojekt, för den ligger i delar på skolan. Naturligtvis kommer jag att hålla er uppdaterade om den också. Den ska få en pimpad hals, nytt stall och ny lack. Om det går som jag vill kommer den att bli knasig! Den kommer inte att ha en enda svart fläck, förresten...
Jag har inte skrivit om BAJEN ännu under 2012. Det ändrar vi på nu.
Träningsmatcherna har kommit igång och jag har med stort intresse kollat in hur det ser ut (på pappret). Det verkar lovande. HAMMARBY har ju lite av tradition att i likhet med scenfolk nästan längta efter en usel genrepetition för då kommer troligen säsongen gå bra. Än så länge ligger vi på plus. Vilket i så fall skulle vara ett dåligt tecken. Men vafan?! Det är VI som är HAMMARBY!
BAJENBRUDAR är officiella som supportergrupp. Det gillar vi BAJENKILLAR!
Så hör det ju till vanligheterna att häckla de andra supportrarna lite. Just idag har TV4 rullat sin sportrapportering från gårdagen. Resultaten blev torsk för packet, torsk för apa och seger för BAJEN FANS.
Jag surfade runt lite på FACEBOOK och såg att jämmerkaninerna minsann har gått ut med en officiell uppmaning till sina supportrar att inte gå på hockey. Det bottnar i deras missnöje över polisens övervåld vid senaste derbyt mot packet. Jag anser såklart att det är helt jävla galet med övervåld från poliser. Det finns inget försvar! Men det är två saker jag inte riktigt får ihop...
1: Vad vinner dif på att deras supportrar inte går på match? Jag menar, polisen kan nog inte bry sig mindre... de är nog snarast glada att inte behöva brottas med hormonstinna snorvalpar med bakslick och Gant-jacka.
Själva budskapet kommer ju snarast att tolkas som att "buhu... fajbjoj polisen slog oss, så nu vågaj vi inte gå på hokki"
2: Supportrarnas kommentarer på facebooksidan!
Det är märkligt många som skriver saker som "skönt, nu kan man sitta hemma i soffan och kolla matchen istället"
Ummm... inte så jäkla supporter, va?
Lite medgång... de ligger ju trots alls på kvalplats, och fortsätter att förlora.
aik... äh, jag har inte hämtat mig än från att ha varit och spelat i puben inne på Råsunda. I restaurangen. Bland massor av ful-gulsvarta vimplar och flaggor. Det var bara tragiskt och på något sätt lite sådär olustigt. Märkligt att de vill ha en så dyster feeling på sina egna fester?!
I och med det här inlägget kommer jag att ha över 25000 klick på den här bloggen.
Det borde firas med någon form av kalas, kan man ju tycka.
Jag har en del att vara glad över, anser jag. Har lyckats tussa ihop det med min barndomskärlek. En tjej som trots att jag känt henne i snart trettio år fortfarande kan förvåna mig och överraska mig. Big up!
RABALDER har bytt upp sig gällande replokal också. Nu för tiden hänger vi hatten på Norrtull. Här är lite bilder från nya repan...
Med lite trix och fix kommer vi att få riktigt snyggt och mysigt där.
Om ungefär två veckor är det sportlov och jag tänkte försöka vara en bra farsa och ta med barnen till t.ex. Flottsbro för att åka lite skidor eller snowboard.
Nåja, njut av veckan som kommer... jag tycker om att ni pallar titta in här.
Ska skärpa ihop mig och börja skriva lite mer frekvent, nån dag.
läsare till 25000. Bäst att skriva något smart och roligt och duktigt.
BAJEN hade över 8300 plåtar sålda igår. På en div2 match!
Kallt upp till knäna men jag är på bra humör.
Min gode vän MARSHALL lämnade min Roger Waters-Fender igår, bara för att konstatera att han ville kolla på min MARUSZCZYK istället. Hehe... Man är som en godisbutik där det är okej att ha en godispåse i en vecka och sen lämna tillbaka.
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
