Jag...större än..?

Ibland får jag känslan av att jag borde ha varit något mer än vad jag är. Detta är väldigt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt känner mig rätt liten och betydelselös då och då. Jag är inte direkt något fan av jantelag, men hör mig själv ändå säga något i stil med -"äh, inte är väl jag så bra.."
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.

En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.

En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.

Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?

Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer: