Saker om och med Tarzan...
Killen längst fram i RABALDER, längst bak i familjen och lagom långt upp i BAJENklacken.
Vill man läsa om FENDER, SCHATZ, bärs, BAJEN, familjen och egna grubblerier kan man fortsätta häråt....ta en drink och sätt igång vettja!
RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.
Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!
Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.
Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!
Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.
Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.
Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...
Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:
-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.
Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.
Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.
Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.
Livet?
Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv.
men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga.
Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja.
Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.
Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.
Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.
Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.
Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.
Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.
iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.
Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en
sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en
låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.
Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.
Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!
Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.
Tisdag. Sjukskrev mig idag. Förkyld, ont i ryggen och huvudet. Lägg till ett dåligt humör och olust så har vi ett inte helt vinnande koncept.
Men det var inte av själv-ömkan jag började skriva idag.
Jag har börjat komponera en låt. En julsång.
Problemet är att jag aldrig tyckt särskilt mycket om julen så det är inte helt lätt att få till det. De första ackorden i versen låter bra. Även ett par passager i refrängen känns okej om jag får till melodin. Men sen är det helt enkelt tvärstopp. Orden kommer inte, ackorden sitter inte som de ska och melodin känns krystad. Jag tror att det är klassisk skrivkramp. Jag känner inte igen känslan.
Lite samma är det nog trots allt med bloggen, där man förväntas skriva lustiga saker i alla fall ett par gånger i veckan. Ibland har man ett "flow" och hittar kul saker att skriva om, och jag tycker ibland att jag får till det rätt bra. Timing och ordval är A och O.
Just nu i dessa oinspirerade dagar har jag varken A eller O, känns det som.
Som de flesta andra här i världen har jag börjat lira WORDFEUD. Inget konstigt med det, säkert. Vad som är lite märkligt är att jag spelar mot folk jag inte har en aning om vilka de är, fast jag känner dem. Och de känner mig. Här kommer en lista på vilka jag spelar mot just nu, klockan 0800 1/11.
Doublekick - Stefan N (trummis i FACESHIFT bl.a)
Reallybadcorrosion - Sunken (basist i LIBRAH)
hoho68 - Susanne
Mymamma - ?
Sussjo - Shoobahs hustru
Nxz_1 - Peter (gamla gitarristen i FACESHIFT)
faceshift - Petri
fredrikodelmalm - FreCko på PRATABAS
Obliviated - Mattis
pntsstrm - Pontus (han som tog över efter mig i dr. VINTAGE)
L8no1 - Lotta
Det är väl där mitt sociala liv ligger just nu. Jag hoppas verkligen att inspirationen kommer tillbaka snart. Att jag hittar tillbaka till något intressant och roligt att skriva om, och att det dessutom blir bra skrivet.
Igår spelade RABALDER på ett bröllopsgig. Vi gjorde bra ifrån oss och hade bra ljud. Soundcheck gick alldeles utmärkt och ljuset såg ut att vara nära på tiptop. Spelningen skulle äga rum på Odelsala bygdegård. När vi svängde upp på gårdsplanen kom vi på att vi faktiskt varit häroch spelat förut.
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!
Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.
När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.
När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....
Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!
Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...
Ibland får jag känslan av att jag borde ha varit något mer än vad jag är. Detta är väldigt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt känner mig rätt liten och betydelselös då och då. Jag är inte direkt något fan av jantelag, men hör mig själv ändå säga något i stil med -"äh, inte är väl jag så bra.."
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
Torsdag morgon. Jag skulle bli upploäckad av Per och Kerstin för gemensam resa till Arlanda. Vi skulle till Berlin, damnit. Tyvärr hade jag missuppfattat tiden lite. Jag hade nämligen fått för mig att de skulle komma till Hålvägen tjugo ÖVER tre och inte tjugo i. Hade satt klockan på ringning just tjugo i, ungefär samtidigt som han ringde och frågade efter exakt vägbeskrivning. Nåja, det löste sig och jag kastade mig nerför trapporna och hoppade in i bilen, endast fem minuter försenad. Efter mig skulle vi plocka upp Frida, och därefter Fabbe. Det var förresten Fabbe som jag skulle dela rum med när vi kom till hotellet, var det bestämt.
Framme på Arlanda fick jag visa upp mitt provisoriska rosa pass, och sen ta plats inne i planet. Fick plats bakom Johanna, Frida och Tove. Bakom mig satt Inga och tjatade KONSTANT om hur man skulle undvika att få EHEC. Hennes recept var att man skulle dricka whisky, rom och sen tequila. Detta skulle intas upprepade gånger för säkrast resultat. Jag föreslog då att helt enkelt låta bli att käka färska grönsaker. Hennes version kanske är roligare, men min är nog säkrare.
Framme i Berlin. Det första jag slogs av är att Berlin är skitstort! Deras U-bahn och S-bahn är hur stora som helst. Vi testade alla sorters tillvägagångssätt för att komma till hotellet. Väl framme där så kastade vi in väskorna och gav oss sedan ut på promenad. vi gick längs Bundesallee mot Zoo. Där tog vi vår första öl och wienerkorv. Det skulle bli många bira under den här resan. Vi lyckades se några krigsmonument, en bit av muren och några minnesstenar med vackra inskrifter om judarna. Här har jag varit.
Några öl senare gick vi mot Berlins variant av pendeltåg, kallad S-bahn. Då hade vi tagit en öl alldeles under TV-tornet på Alexanderplatz. Vi kom till slut in på rummet. Fabbe och jag gjorde oss hemmastadda, valde säng och så. Jag kollade in hotellbaren, för att inse att jag var nog tvungen att tjacka öl i någon affär istället. Sagt och gjort. Fabbe hade fått en allergisk reaktion så jag skickade in honom i duschen medan jag tog och gubbsov lite. Vid femrycket på eftermiddagen ringde Perra och frågade om vi ville hänga med på krog. Vi hamnade på en liten mysig rock-pub som skulle ha liveband senare på kvällen. De skulle bjuda på ett tributband som hette LORD ZEPPELIN, de var rätt okej. fast jäkligt tråkiga att se på. Här var första gången jag fick inse att man inte kan betala med VISA-kort i Berlin. Fick förklarat lite senare att det handlar om att tyskarna är livrädda för att bli kontrollerade av staten. Typ Stasi!
När vi sett nog av bandet gick vi tillbaka till hotellet för att försöka få lite sömn. Klockan var runt midnatt och jag var vansinnigt trött. Somnade direkt... Snart kommer del två i sagan om Berlin....
finns. Så är det. Ibland i fiktiv version... men ack så sann! Min gode vän Hasse Dahlgren gästbloggar visst igen. Det gläder mig mycket. Den här gången på RABALDER-bloggen. Den här gången om Tranzan som anordnar herrmiddag för sina grabbar.
Tranzan hade de båda sönerna Billig och Kamprad på besök. Dagen till ära skulle han överraska med herrmiddag. Han ropade på de båda grabbarna från köket, där maten snart skulle göras i ordning: "Tira grabbar va' en annan har kirrat!" Billig replikerade genast: "Äh men va' skådar ens norra?! Stabben har vart hos kryddkrafsarn å tjackat nagg" Kamprad fyllde i: "Nu blommar löken minsann" "Det kan ni haja era små battingar", sa Tranzan. "Här vankas det slang me' halka å sidovagn för oss riktiga florodollknuttar!"
Tranzan la korven i en kastrull och satte på spisen. Så snart den var kokt kunde han servera sina middagsgäster: "Öh, fram me' våfflerna å greppa vurren nu knodds, så hugger vi in vettja." "De' här'e alla tajders stabben", sa sönerna i munnen på varandra. "Gaffla inte me' krubb i foderluckan", uppmanade Tranzan. "Å ni har ju halka i hela plåten vettja! Tagga ner å låt nagge' tysta mun!" "Topp", sa grabbarna.
Efter maten hade Tranzan ytterligare en överraskning i bakfickan: "Tira här'å! En annan har tankat hem nya dumburkslir också! Men knip ihop om're för stomman. Om tant får nys om mitt lilla mellanhavande så e're kokta fläsket stekt." "Vi lovar", skrek grabbarna i kör. "Stabben e' alla tajders." "Inte nog me' de'. En annan funtar på å tjacka varsin burk åt er svampar när ja' har flyttat till den nya råttskrubben", sa Tranzan. "Då kan en annan spana på när bajen joxar me' trasan ifred."
De båda sönerna kivades lite om vem som skulle spela de nya TV-spelen först. Tranzan fick styra upp dem lite innan det blev bråk: "Nu har'u suttit tillräckligt länge me' kontrollen i vedknippan. Vigga ut den till brollan nu innan en annan blir syrak", sa han med myndig stämma. Barnen lydde genast. Efter några timmars spelande hade det blivit sent och dags för sänggång. "Äh, nu gäspar skorpan svart", sa Tranzan. "Kila ut på muggen å slå en läns nu vettja, så får ni kvarta över sen."
Precis innan de skulle somna sa Billig: "Öh stabben, kan vi inte kila över till dej imorrn å ta me' varsin kontroll å lira vidare?" "Topp", sa Tranzan och svängde med armen och viftade på tummen. "Åsså kan vi palla buller å göra bullerpaj me' mormors hosta", sa Kamprad. "De kirrar sej säkert", sa Tranzan. "Klipp igen gluggarna å kinesa nu." "Du e' en toppenstabbe!", sa grabbarna innan de somnade...
Det är ju en bekräftelse om något att få en novell av det här slaget dedikerad till sig. Mina grabbar heter ju Billy och Robin. Jag köper ju grejer... och ibland "glömmer" jag att berätta för Marie vad vi gör här hemma.
Jag har just insett en sak. Samma helg som RABALDER spelar på TB's så flyttar jag till lägenheten. Ingen stor grej för er kanske... eller för mig när jag tänker efter. Det mesta är ju redan packat, bortplockat och så. Men OM jag har kommit in redan då, det finns nämligen en minimalisk chans att jag får det. Så ska man vingla uppför backen åt det hållet istället efter gig. Det har jag ju inte gjort på många år...(femton om man ska vara petnoga) Jag har nu helt och hållet börjat fokusera på hur jag vill ha det i nya lägenheten. Hur det ska se ut, vem som ska bo var, vilka möbler som får följa med och vilka som kommer att skänkas bort, slängas eller glömmas kvar till nya ägaren i huset. Om det är någon av ER som saknar en hylla eller nåt så får ni höra av er... kanske har jag något ni kan få. Igår fredag var första gången jag var utomhus på flera dar, jävla hosta! Skulle försöka ta mig till Tullinge för att bli uppfiskad av Stiff så vi kunde dra på gig. Självklart hade jag ingen remsa till tåget, och självklart var det jäktigt och stressigt för att hinna med just 15.52-tåget. Jag stod vid den där fåniga maskinen utanför spärrarna och tryckte på en ful touch-screen för att få en biljett till Tullinge. Den vägrade tjurigt att förstå vad det var jag tryckte på. "klicka godkänn" uppmanades jag. Jag förde resolut mitt finger mot den gröna rutan med texten GODKÄNN på. Inget hände. Jag provade igen.... Ingenting. Så plingade det till för att annonsera att tåget var på väg in. Hade inget strulat så hade jag hunnit. Jag vill bara berätta det redan nu. Men efter vad som kändes som mer än tjugo tryck på den fula rutan uppmanades jag att föra in mitt kontokort i maskinen... "det kanske funkar, jag kanske hinner"- tänkte jag febrilt och fumlade med kortet. In och ut, som värsta porrfilmen med korthelevetet. Det slutade med att jag fick ut en kvittoremsa som förklarade att jag köpt en biljett... för 30 spänn, men att jag inte får någon biljett eftersom köpet inte kunde godkännas. Tåget hade jag redan missat... det har ni nog redan räknat ut. I morse kollade jag om de dragit pengar...fast det hade de inte. Visst, det är bara trettio spänn. Men nu är det en fråga om principer, damnit!
Nu har de självklart dessutom fått nåt knas på spåren mellan Tumba och Flempan så det blir bussar om man ska till Tullinge. Jag ska försöka smörja Stiff så jag blir uppfiskad här hemma istället inför kvällens spelning i Spånga. Orkar inte bråka med bussarna också.
Härom dan köpte jag The Wall på CDON och har lyssnat på den plattan från början till slut kanske fyra gånger redan. Vilken fantastisk platta! KÖP!
Så är det liksom bara.... När livet då och då väljer att rumpköra en bakifrån så det svider, så är det ju lätt att antingen bli förbannad, ledsen eller vända andra kinden till. Jag har provat alla tre lösningarna, plus några andra som inte funkar alls. Men nu när jag halkat runt länge nog i geggamojan ser jag äntligen slutet på lerpölen och kan så smått börja fundera på vilken ny väg i livet jag ska ta. Idag t.ex. var jag med alla fyra barnen och badade i Salem. Marie sa att hon aldrig skulle våga ta med barnen dit?! Men de är ju stora och duktiga! Klart att Felicia hjälper till med Maya, och klart att Billy hjälper till med Robin. Jag har fantastiska barn! Salemsbadet är en bra simhall, det är inte djupt, och de kör med saltvatten istället för klorvatten. Bra och skönt. Dessutom kör de med 32+ vilket passar en frusen jävel som jag.
På PRATABAS har man nu en omröstning om vem som är årets pratabasare 2010. Det har kommit in röster på massor av sköna gubbar som gjort sig förtjänta av titeln. Här är vad BLUEFRUIT skrev:
Väldigt många bra människor som nämnts, men jag saknar ett namn: Tarzan. Alltid positiv och jobbar hårt för att stämningen på forumet ska vara bra. Puss på dig Björne.
CUBA skrev:
Jag har haft skitsvårt att lägga min seriösa röst på en person. Man vill ju välja så många. Det blir ändå Tarzan. Karln' ju haft en del osis den senaste tiden, ändå sprudlar han av outtömlig positivitet.
POSEDIN skrev:
Oj det finns många som jag tycker är förtjänta av utmärkelsen men jag tycker som några andra här att bl a Tarzan borde få den då han alltid är glad, positiv och ödmjuk i sina inlägg.
Grejen är, att jag på vanligt (äh, inte ska väl lilla jag...) sätt inte tycker att jag gjort något speciellt för PRATABAS, har ju mest goofat runt och svarat knasigt. Kul att de uppskattar en clown då och då....
Bjuder på en fantastisk video från REUNION BOTKYRKA också
2011 är året då det vänder. Det är året då saker börjar rulla och uppförsbackarna planar ut. Det är året då det är lätt att gå till jobbet, hem från jobbet, till spelningar, från spelningar, till affären, från affären.
Det är året då NI, mina vänner... kommer att inse att jag verkligen uppskattar er. Jag är inte så bra på att visa uppskattning. Men ska visa er på något sätt att det är NI som är de viktiga!
Så var det dags för årets julöl. Jag har redan köpt in mig på Oppigårds Winter Ale från Hedemora i Dalarna, Shepards Winter Ale från Kent i England och N´Ice Chouffe från Frankrike. Har njutit en Oppigård och en Shepards så här långt. Ska försöka köpa in mig på fler så fort jag har en bra tid att ta mig ner till systemet.
Jag brukar köpa två-tre av varje sort för att liksom försäkra mig om att vad jag kände första gången stämmer. Man är ju liiiiite smakfjolla. Men jag använder bara två sorters glas, ett vanligt sånt där som man hittar på krogen, och en ölkupa. Det är ungefär som en congac-kupa fast mycket större. Jag har fler glas men pallar inte diska hur mycket som helst.
Jag är lite intresserad av Samuel Adams, och om de svenska mikrobryggerierna kommer att koka ihop ett julöl... Dugges skulle vara intressant. Jag har några lager no1 som väntar på mig i kylen.
Förra året satte jag egen julsnaps men vet inet om jag pallar fixa med det iår. jag gjorde en jordgubb/acasiahonung...vilket blev gott och nästan lite som likör.
Vin borde man ha på julbordet också. Sist köpte jag Cameleon Chardonnay, för att vitt vin tänkte jag skulle lira bättre till det mesta på bordet. Jag köpte även en del cider från Normandie. Förra året hade jag nog bara Oppigårds Julöl på bordet, men tänker att iår kan det bli några fler sorter. Vi får se...jag ska vara hemma hos Marie och barnen är det tänkt så det blir nog rätt så lugnt över huvudtaget med bärsa...
Annars gigar jag ju på ENGELEN hela veckan runt jul...där finns det vanlig öl.
med ny-gamla FENDERN...jäklar i hela helvetet vilken output det är i Lundgrens pickuper?! Normalt brukar jag köra med gain på 5-6 sådär....beroende på hur stor scen vi har...i helgen när jag körde sunburst fick jag sänka gain till 2(!) Slängde ut frågan på PRATABAS också om URBAN PICKUPS...låter som jag får ett riktigt bra pris...så jag ska nog ombestycka den svarta också, efter sommaren. Här har vi ju P-mick OCH J-mick i stallet. Kan bli spännande.
Nu är jag bara på jakt efter en lönnhals så är jag nästan nöjd. Det är klart att jag har sneglat på basPOD'en, Bonkers bandlösa, så skulle det vara cool med en Musicman...bäst jag slutar drömma nu för jag är redan uppe i över 50 lök...
Varför ska basister förresten mäta allt i pengar, gitarrister mäter ju i fart eller vintage, trummisar i hur många saker de har...eller hur Buddy Rich skulle ha gjort
