Den här gången får man väl...

fira fars dag på riktigt.
Jag råkade ju räkna fel med en vecka och tog ut farsdags-depressionen lite i förskott. Anledningen till min starka känsla för fars dag är nog att jag förra året blev helt snuvad på uppskattning.

Det var just efter separationen, jag satt ensam i huset och höll i telefonen. Satt och önskade att något av mina barn skulle ringa eller skicka SMS. Men inget kom... inte på hela dan, inte på kvällen. Den dan var verkligen en riktig skitdag.
Det är ju inte presenter och sånt jag vill ha. Det är uppskattning och bekräftelse på att jag gör ett bra jobb som farsa. Jag tycker fortfarande att Marie kunde ha i alla fall sagt något till ungarna så de kunde ha hört av sig.

Så, förra veckan satt jag och föll ner i det där depp-hålet igen. Tyckte väldigt synd om mig själv ända tills någon på FACEBOOK berättade för mig att jag låg en vecka fel. Då tändes hoppet en smula och papparollen kändes rätt okej igen.

Imorse (runt 13:00) när jag vaknade sprang jag ner till butiken för att köpa lite gott och mysigt inför kvällen. Jag skyndade mig hem och roddade i ordning, med käk och fika. Så kommer Billy och Robin med hemgjord morotskaka och kramar. Det var PRECIS den sortens uppskattning jag ville ha och behövde. Vi käkade kakan, planerade julen en smula och pratade på ett mysigt och skönt sätt.

Nu ligger barnen och jag kan sitta och känna att jag nog gjort ett rätt så bra jobb som farsa ändå.



...FORZA BAJEN!

Hatten av för alla farson som gör något bra för sina barn!
KRAM!

Fars dag...igen...

... hoppsan...

insåg att mitt gnäll är en veckan för tidigt...

ni får helt enkelt vänta en vecka med att läsa mitt gnäll

-"om man tar ett helvete i taget så kommer de andra av sig själva"
Skål farsan... tänker på dig.

Mina vänner... skänk en tanke till de som drabbats av Leukemi. En skit-sjukdom!

kram

Friday on my mind...

Trevlig helg, kosmonauter!

Jag stannar hemma, inne och här i helgen. Har barnen och ont i ryggen.
XBOX och studion får vara mitt nöje när barnen lagt sig.

Sjung med, inför helgen!

...I don't like mondays

Måndag. Sjukanmäld på grund av ryggen. Har haft rätt så irriterande hugg i ryggen rätt så länge, men i fredags sa visst femte kotan upp sig. Allt enligt en rätt så gullig liten farbror på vårdcentralen i Storvreten. Han såg ut lite som Dr. Snuggles.

Han berättade för mig att han själv inte var tillräckligt utbildad i kiropraktik så han tänkte inte göra något mer än lite kläm och känn. Men det gick rätt fort för honom att ställa diagnosen att jag är en klantskalle. Det kostade mig 150:-
Han skrev ut ett recept på någon sorts smärtstillande, som jag inte minns namnet på, och lådan ligger i köket- flera meter härifrån så det får vara, helt enkelt...

Jag fick skjuts av bästa Lotta Graff till apoteket för att hämta ut den dära lådan... 300 bagis till... Fick berättat för mig att man knaprar en, MAX två om dan. Har tagit en nu och för första gången på flera dagar har jag kunnat böja mig till golvet och plocka upp efter barnen. Hoppas bara att det inte blir värre, bara för att jag inte känner smärtan... sånt där gör mig lite orolig. Visst är det mysigt med suset i skallen men till vilket pris?!

Jag bad barnen, redan igår när de kom hit att vara extra snälla och hjälpsamma. Robin (8 år) har verkligen varit kanon! Han har gjort sitt bästa för att hjälpa till med disk och dukning. Billy (10 år) berättade för mig att han INTE tänkte ta disken, men han låter mig stödja mot honom när jag vill resa mig ur soffan och så. Maya (3 år) kan jag ju kanske inte begära så mycket av, men hon bär så gärna smutskläder och hämtar nattblöjan själv. Hon borstar tänderna själv, med glädje. Den enda just nu som jag inte får hjälp av eller får att förstå allvaret är Felicia (12 år)

Hon struntar i allting! Jag fick ett mail av Marie med läxor från förra veckan, när jag var på ENGELEN som inte var gjorda. Dessa ska lämnas in i morgon. Då väljer såklart Felicia att gå hem till en kompis istället. Hon "har inte tid" att hjälpa Robin hem från skolan och har absolut inte tid att göra läxorna. Jag fick hem henne från kompisen vid 17-tiden ungefär. Har försökt med att be henne göra läxorna, har hotat med utegångsförbud, har skällt och skrikit, har kört martyr-pappan.. -"jag är besviken.. inte bara på dig, utan på mig själv som inte lyckas uppfostra mina barn rätt"... allt utan märkbart resultat.
NU är klockan snart 20 och hon kommer dansandes ut från rummet och vill låna min dator (den här datorn) för att hänga på FACEBOOK.

Ärligt talat... jag vet inte hur jag ska nå fram till henne. När till och med hennes treåriga (!) syster hjälper till mer?!

Lämnar bloggandet ikväll med en liten video som beskriver det hela rätt bra

giv mig styrka...

Jag vet inte om ni vet hur det är att lida av en höstdepression, men det är vad jag råkar ha. En ständig känsla av att inte ha lust med någonting. Jag vill inte gå upp på morgonen, jag vill inte gå till jobbet, jag vill inte träffa människor, jag vill inte vara den där roliga, mysiga, häftiga snubben som folk verkar tro att jag är.

Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)

Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...

Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.

Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?

Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?

Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.

Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?

Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....

Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?!  Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.

Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.

Äh...

Jag...större än..?

Ibland får jag känslan av att jag borde ha varit något mer än vad jag är. Detta är väldigt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt känner mig rätt liten och betydelselös då och då. Jag är inte direkt något fan av jantelag, men hör mig själv ändå säga något i stil med -"äh, inte är väl jag så bra.."
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.

En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.

En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.

Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?

Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:

på plats.... typ

Jaha, jag har alltså flyttat in nu.
Ett av problemen jag hade var att jag var tvungen att vara ur huset på måndagen, men fick inte komma in i lägenheten förrän på tisdagen. Det gjorde att jag var tvungen att sätta bohaget i RABALDER-släpet och hyra en bil och köra upp det som inte fick plats till LAGRET. Det var då, på tisdagseftermiddagen jag fick hjälp av Stiff från bandet. Det var tungt att flytta själv. Alla som hade sagt att de skulle hjälpa till hade visst annat, viktigare att göra. Kan inte begära att folk tar ledigt från jobbet för att bära mitt skit, men fan... nån kunde ju väl ha tackat ja? Så här kommer ett litet thank you for nothing.

Men det som har varit värst, tror jag är det faktum att jag inte hade TV eller Internet förrän för nån timme sen. Har haft barnen här, men de har bara kunnat kolla DVD eller vara ute på gården. Vilket är kallt och jävligt... Nu har jag tjackat soffor och TV-apparater åt alla håll och kanter så nu är allt frid och fröjd. Om några dagar kommer alla barnen igen, och då får vi fredagsmysa ordentligt...

förresten fyller både Teresia (lillasyster) och HAMMARBY år idag... Grattis till er båda!

Sweet!

Herrmiddag....

Jag hade herrmiddag igår. Jag bjöd på en jamaica-inspirerad kasslergryta. Körde på med banan, ananas, kokosmjölk och curry. I med grädde och Västerbotten-ost till gratinering. Serverades med ris. I glasen hade vi Trocadero. Herrarna som var på besök var nämligen Billy och Robin. Jag ringde Marie igår på dan och frågade om inte Billy ville komma över och kolla på några TV-spel som jag laddat ner. Självklart ville han det, och självklart ville Robin med. Och självklart ville de även sova över. Och självklart fick de det. Det var lite trångt, men det är mysigt att somna nära sina egna barn. Så enkelt är det.

Spelen jag har fixat är Battlefield II (bad company) och Guitar Hero WT
Båda spelen var mycket uppskattade hos både Robin och Billy. De var noga med att berätta för mig hur mycket de älskade mig, och hur roligt det var att få komma hit och hänga med gamle farsan. Jag önskar såklart att jag redan hade flyttat in i lägenheten så jag har plats för alla barn, nu får jag ta två i taget... för jag har ingenstans att sätta, eller lägga fler. Men snart så...
Imorgon kommer grabbarna över igen, troligtvis med egna kontroller till XBOX'et då... det var lite suckar och sura miner för jag har ju bara en kontroll och det är tråkigt att vänta på roliga saker.

Just nu lyssnar jag på Dweezil Zappa... när han tolkar sin farsa Frank Zappa och låten Montana.

Riktiga män...

fick jag hänga med igår.
Marie tänkte ta med Felicia, Billy och Robin på bio så jag hade Maya här. Vi sjöng, kramades, vilade, åt, såg på film. En sån där fantastisk eftermiddag ni vet. Jag försökte spela in med webcam fast det blev inte bra. Jag ska göra ett nytt försök nästa gång hon kommer hit. Det är absolut värt att titta på. Hon är riktigt tonsäker. Klart att farsan blir stolt! Här är den gamla filmen...

Men när Marie kom och hämtade henne så skulle jag ju iväg och ha lite gubb-mys med Ted, Leiding och Dennis. Kruxet var att jag tänkte dra ner till bolaget för att handla lite gott öl, men trettondagen rörde till just den detaljen lite. Tur att jag hade lite grejor hemma då. Jag packade ryggsäcken med en Maredsous, en blå Chimay, en Seven giraffes, en flaska Motörhead Shiraz, en öppnad flaska Bowmore. Ja, jag var ju inte ensam på vinet och whiskyn utan bjöd generöst. Grabbarna verkade nöjda.

Ted stod vid spisen när jag dök upp. Han hade roddat ihop pannbiff och stekte lök med grädde. I ugnen låg det klyftpotatis med morötter... Vi andra satt vid bordet och pratade om precis allt. Brudar, bågar, fotboll, artister, böcker. Härligt otvunget och opretentiöst. Efter middagen åkte bastun på och fyra glada gubbar klär av sig naket och kliver in i bastun. Mer småprat och mer slappa framför TV'n. Kanalen var VH1 och showen....minns jag inte vad den hette men de visade en ny och en gammal låt varvat liksom. Klockan var nog närmare två när jag och Leiding beslöt oss för att bryta upp och bege oss hemåt. Dennis stannade kvar en stund. Tack grabbar för en pfekt middag. Det är min tur att bjugga när jag flyttat in i lägenheten.

Ibland är man bäst!

Så är det liksom bara....
När livet då och då väljer att rumpköra en bakifrån så det svider, så är det ju lätt att antingen bli förbannad, ledsen eller vända andra kinden till. Jag har provat alla tre lösningarna, plus några andra som inte funkar alls. Men nu när jag halkat runt länge nog i geggamojan ser jag äntligen slutet på lerpölen och kan så smått börja fundera på vilken ny väg i livet jag ska ta.
Idag t.ex. var jag med alla fyra barnen och badade i Salem. Marie sa att hon aldrig skulle våga ta med barnen dit?! Men de är ju stora och duktiga! Klart att Felicia hjälper till med Maya, och klart att Billy hjälper till med Robin. Jag har fantastiska barn! Salemsbadet är en bra simhall, det är inte djupt, och de kör med saltvatten istället för klorvatten. Bra och skönt. Dessutom kör de med 32+ vilket passar en frusen jävel som jag.

På PRATABAS har man nu en omröstning om vem som är årets pratabasare 2010. Det har kommit in röster på massor av sköna gubbar som gjort sig förtjänta av titeln. Här är vad BLUEFRUIT skrev:

Väldigt många bra människor som nämnts, men jag saknar ett namn:
Tarzan.
Alltid positiv och jobbar hårt för att stämningen på forumet ska vara bra.
Puss på dig Björne.

CUBA skrev:

Jag har haft skitsvårt att lägga min seriösa röst på en person. Man vill ju välja så många.
Det blir ändå Tarzan. Karln' ju haft en del osis den senaste tiden, ändå sprudlar han av outtömlig positivitet.

POSEDIN skrev:

Oj det finns många som jag tycker är förtjänta av utmärkelsen men jag tycker som några andra här att bl a Tarzan borde få den då han alltid är glad, positiv och ödmjuk i sina inlägg.

POSEDIN har en blogg som ni hittar här

Grejen är, att jag på vanligt (äh, inte ska väl lilla jag...) sätt inte tycker att jag gjort något speciellt för PRATABAS, har ju mest goofat runt och svarat knasigt. Kul att de uppskattar en clown då och då....

Bjuder på en fantastisk video från REUNION BOTKYRKA också

Nyårslöften....?

Är det något att tänka på?

Jag hade som nyårslöfte att under 2010 lära mig att knyta slipsknut med en hand. Heh...det har ju gått sisådär om man ska vara petnoga. Kan ju knappt fortfarande få till en hygglig med två händer. Så man får väl, om jag inte lär mig tills på fredag anta att jag helt enkelt har brutit mitt nyårslöfte. I år också.

Inför 2011 har jag gjort det lite enklare för mig.
Tänkte helt enkelt lova att vara en sån där förälder som alla barn vill ha, alla andra föräldrar vill vara och framför allt...en som jag själv vill vara.
Jag ska fokusera på mig själv, mina barn och mina vänner... Det ska formligen slösas kärlek och omtanke åt alla håll och kanter!

Vad har ni själva för nyårslöften?
Det gamla vanliga sluta-röka-löftet... ?
Det gamla vanliga träna-och-ta-hand-om-min-kropp-löftet?

Det finns några roliga idéer på PRATABAS i ämnet.
Gott slut!

//Tarzan

Gott slut....

Året börjar klättra mot sitt slut och jag borde kanske ta titta tillbaka lite på vad som hänt under 2010.
Tänkte inte göra någon lista för det är omöjligt att kategorisera ett liv och händelser. Eftersom t.o.m det dummaste kan ha något gott med sig.

Jag har sålt huset... dåligt.
Fast försäljningen gick bra... bra.
Första mäklaren kom med ett vansinneshögt pris... bra.
Andra mäklaren kom med ett mycket lågt pris... dåligt.
Köparen gav ett högre pris än vad mäklaren sagt... bra.
Jag har gått ifrån Marie.
Vi insåg att vi fortfarande tycker massor om varandra, fast vi ska inte bo tillsammans. Passionen är inte där... men jag är så tacksam för att vi kan umgås och hänga på ett moget och vuxet sätt. Tack Marie! Jag tror att vi inte har varit såhär bra kompisar sen separationen...någonsin.

Min dotter Felicia har kommit in vid musikklass. Jag har lovat henne att jag ska köpa en bra keyboard till henne så hon kan börja spela hemma också. Det är roligt!

Min son Billy har ju haft en fantastisk sommar. Han lärde sig dyka från bryggan. Han har varit ute och seglat. Han har haft klack-premiär. Vi var och kollade på en BAJEN-match och han frågade om vi inte kunde stå i klacken istället för på familjeläktaren. Vi mötte landskrona och Hammarby vann. FORZA BILLY!

Min andra son, Robin... han är nog den som har tagit separationen hårdast. Han är sju år och en ganska ömtålig liten kille. Jag vet att det är en klen tröst men jag försökte kompensera genom att ge honom ett XBOX360 med Kinect. Det var riktigt roligt att se honom packa upp den julklappen. Jag vet att ett tv-spel inte kan byta ut min egen roll i hans liv... men ni skulle ha sett hans min när han packade upp. Han har ju liksom alltid fått ärva Fisens och Billys grejor. För första gången i hans liv fick han vara först...

Min yngsta...Maya... Just nu händer det massor i hennes liv. Hon pratar, sjunger och dansar. Jag är mycket ledsen att jag missar det. Jag försöker träffa mina barn så mycket jag hinner just nu. Det är dem jag saknar. Det är dem jag tänker på. Jag har valt att inte vara i deras liv... När jag får lägenheten i Storvreten kommer jag att kunna umgås och hänga med mina barn mycket mer och det ser jag fram emot.

Jag har ju köpt några basar.


P-ray


Maruszczyk

En fantastisk P-RAY av min vän BBQ och en Maruszczyk av min vän Hellish...
Nu ska jag bara handla ett bra ljudkort och en hygglig keyboard. Sen ska här spelas in minsann. Då blir det hits på Hålvägen.
Måste handla en mxr-envelope också, och en bra choruspedal. Några förslag?

Mitt bloggande har fått fart. Sen i höstas har jag haft nästan 7000 läsare. Coolt!

En sak till... jag var och spelade på Folkets Hus juh... där kom det fram en kvinna (du vet vem du är) och berättade att hon läser det här. Hon gav mig en öl och sa att min blogg är intressant att läsa. Så sa hon en sak som låter ganska vettig. Jag tycker nog bara synd om mig själv... och liksom snyftar ut här i bloggen. Det är nog sant. Jag använder nog bloggen för att liksom få bekräftat vad jag känner och ni som kommenterar här och på FACEBOOK och i det där riktiga livet utanför datorn hjälper ju till just med att ni finns.

MItt nyårslöfte blir att jag ska skriva om något annat för en gångs skull än
"tarzan buhu...!" -sakerna... jag lovar!

Seså...ut i friska luften nu, sitt inte inne och läs bloggar!
kramar!

God Jul från trädkojan.

Julafton 2010 har kommit och gått. Jag firade jul hemma hos Marie och barnen i Salem. Rätt skönt.
Hela dagen var en enda lång lekstund med Robin och Billy. Jag hade ju köpt
CoD (BLACK OPS) till Billy... Så köpte jag en XBOX 360 KINECT till Robin.
Felicia fick en digitalkamera och Maya fick massor av grejor till sitt dockhus med Pippi-tema. Marie fick en systemkamera från Olympus. Alla nöjda, tror jag.

Maya innan de andra kom och hälsade på.

Jag själv fick ett par cigarrer (Romeo y Juliette) och en rejäl kokbok. Jag hade med mig lite vin, öl, glögg och snaps. Det låter kanske som vi hade fyllefest, men det var mycket städat och tillbakalutat. Nåt glas vin till maten, nån öl efteråt. Jag bjöd Inga-Lill på några irish coffee.



Maries morsa med en kaffedrink från undertecknad

Kvällen slutade med ett glas whiskey från Irland. Nämligen Jameson... Jag hann med att skratta lite åt Chevy Chase i "Ett päron till farsa firar jul" också.

Snart drar jag till Engelen för att spela med RABALDER! Juldagsparty, FTW!

GOD JUL, mina vänner!

//Tarzan

life is a rollercoaster...

Har ni tänkt på att ibland går det upp och ibland går det ner?

Igårkväll var jag hemma hos Marie och kramade mina barn tills de somnade, en efter en. Alltså, känslan av att få vara nära mina egna barn är obeskrivlig. Mina barn har tagit det här med separationen ganska bra tycker jag. Alla utom Robin, som gråter ofta och har börjat göra dumma saker i skolan och så. Hans fröken säger att han är ett typiskt skilsmässobarn.
Därför känns det extra bra att få hålla om honom, och pussa honom mjukt i pannan och på kunden när han somnat. Då kan man få ett snett leende, liksom i sömnen... Jag skulle kunna betala mycket pengar för att få det leendet varje dag.
Felicia och Billy verkar klara det mycket bättre, men jag vet inte varför egentligen. Kanske förstår de att jag och Marie inte är osams utan vill deras bästa oavsett hur våra egna liv ser ut.

När jag kom hem igår kväll var jag på något sätt varm inombords och tomheten och ensamheten var inte så jobbig som den kan vara. Jag surfade in på PRATABAS och råkade hamna på köp/sälj. Mats Helli från MEADOWS END sålde en Maruszczyk
Så här ser den fina basen ut...



Så fick jag imorse ett mycket jobbigt och tragiskt besked, som gjorde att jag hade svårt att glädjas åt min nya fina bas. Kanske berättar jag mer om den tråkiga nyheten någon annan dag.

Det är inte alltid så djefvla enkelt att vara rolig!

Andra advent...

...och man borde kanske skriva något vettigt för en gångs skull.

En del av er som läser här vet ju rätt så mycket om min livssituation just nu. Så det är nog inte någon hemlighet att jag har det lite sådär på hemmafronten. Men ljuset har skådats, eller... i alla fall har jag en bra känsla inför framtiden. Såhär...

Jag ville ha en lägenhet rätt så nära barnens skola, för att jag tycker det är bra att de kan komma hem till mig lite när de själva känner för. Jag vill inte vara en helg-pappa eller varannan-vecka-pappa. Vill Felicia komma en måndag och sova hos mig tills på fredag så ska hon få göra det, menar jag. Det gäller såklart de andra barnen också. Det är jäkligt viktigt för mig att mina barn känner att de har mitt fulla stod och min totala, villkorslösa kärlek och mitt stöd i vad de än hittar på och tar sig för. Fick erbjudande av BOTKYRKABYGGEN om en lägenhet på fyra rum, i rätt så rackigt skick, men de skulle fixa iordning den, och jag fick göra lite som jag ville också med den, sålänge de kan godkänna mitt arbete. Så nu för tiden får man visst lägga in klickgolv och måla om i lägenheterna. P'fekt! Jag fick ett erbjudande om en trea i Östra Storvreten också, på en riktigt mysig gård. Problemet är att jag är liksom tvåa på bollen där och så är det ju trots allt "bara" en trea. Jag tycker att jag har råd med en fyra...

Jag måste bestämma mig före tisdag. Hua!

Nästa vecka är det 70-talsfesten, med REUNION och vi håller på och repar för fullt. Men jag vet inte om jag tycker det är så jäkla kul att bara repa CCR-låtar inför ett gig där vi inte får betalt. Vi repade idag söndag och det sitter. Fast tydligen ska vi repa imorgon också. Hade hellre åkt till Salem och kramat på barnen... nåja.

Tänkte försöka hinna in till Basse på 4SOUND för att handla en mxr envelope och en bra choruspedal. Måste tjacka lite nya strängar också. Här ska det bli funk!

Jag har som ett lite för tidigt nyårslöfte tänkt att bli bra på drinkar och sånt under 2011. Jag tycker jag har hygglig koll på whisky, rom, öl och sånt. Nu är det liksom combo som gäller. Jag vill bli bra på att blanda till en bra drink för varje gäst och varje tillfälle.
Nu ska jag ha en bra shaker, några vettiga glas.
Jag måste köpa congacskupor och martiniglas.

Nu ska jag bara tömma ur de sista möblerna till Marie. Lägger in lite bilder på mitt vardagsrum när jag är klar.

Kram kompisar!

//Tarzan

Felicia goes eleven...

Ja, det här var ju en lattjo dag?!
Dagen började nog redan igårkväll om jag tänker efter. Köparna på huset ville komma över och kolla på lite saker. Jag märkte redan på vägen hem att det var strömavbrott på hela gatan. Eftersom jag inte hade deras nummer fick jag ringa Marie och be henne SMS'a över deras mobilnummer så jag kunde avblåsa titten. Ingen idé att kolla på hus när det är vinterkväll och fanimig kolsvart! Men de kom ändå och vi satt i ljuset av några nyss inköpta stearinljus och pratade om huset. Jag förklarade att pizzerian hade okej mat, och att det var dit jag tänkte gå eftersom det inte går att laga mat här nu när strömmen gått. De hängde med och beställde pizzor att ta med. Jag satt kvar och kollade in på förnedringen i El Clasico! En av kvinnorna hade den goda smaken att fylla år dagen efter (alltså idag!) och föreslog att jag skulle komma in och ta en öl. Hon tänkte bjuda på lite gott och så. Jag förklarade att jag skulle vara hos Felicia, min vackra dotter som fyller 11.

För några dagar sen frågade jag henne vad hon önskar sig och hon sa att allt hon ville ha var ett par CONVERSE

Jag köpte ett par blåa höga, hon var så glad och nöjd och det gjorde mig riktigt gott att se henne lycklig. Det är ju väldigt viktigt att liksom vara "inne" när man är i hennes ålder och har nyss bytt klass och allt det där.

Fast jag blandar ihop begreppen lite.
Jag har ju tjatat om min oro för att stå bostadslös efter jul. Nu har det hänt något riktigt konstigt... jag har av Botkyrkabyggen fått tre (!!!) visningar på två dagar!!!
Det är en fyra på Hålvägen, en trea och en tvåa på Harbrovägen. Det är adresser i Storvreten där jag jobbar både i skolan och på ungdomsgården/musikhuset Lagret . Jag är inte helt nöjd med att bo så nära jobbet, fast har inte råd helt enkelt att vara kräsen.

Nu när strömmen kommit tillbaka så lovar jag att jag ska fylla på med lite sköna inlägg... Hur är det med dessa "legender från Tumba"? Gillar vi eller struntar vi?

Förresten fick jag ett låååångt meddelande på FACEBOOK av en kvinna som sett oss live och tyckte att den här bloggen är intressant. Man ska lyssna på sin publik.

Tjenare!

Legender i Tumba del 1

Jag bor i Tumba. Det har jag gjort sen juni 1978. Inget konstigt i det egentligen, fast jag tänkte ändå liksom nämna några av originalen som har funnits här omkring när jag växte upp och nu för tiden. Det finns ju en del att berätta om varje knasboll så jag väljer att bygga egna kapitel om varje kuf så ni som tycker att det är roligt att läsa kan ju leta efter just den här titeln på inläggen.

Den första jag kommer att tänka på är Kapten Rödskägg.

Jag tror inte att han lever idag. Han var en färgglad jävel under min uppväxt trots allt. En klassisk fullgubbe som gapade och skrek och alla var rädda för honom. Hahaha... När jag jobbade på systemet och vi började prata om dessa legender kom han såklart på tal och det fanns nog ingen mer ofarlig person i den kretsen.

Namnet kommer från hans (på 70- och 80-talet) yviga röda skägg och att han gått på sjön i sin ungdom. Det var en mycket social och pratsam man som hade ett mycket gott öga till kvinnor. Unga, gamla, ljusa, mörka...alla uppskattades av Rödskägg. Det enda han blev arg av var just skolungdomar, och jag råkade ju vara skolungdom under 80-talet. Han bodde i Salem men var gärna i Tumba Centrum, innan man byggde om. Det var nog flera unga tjejer som valde att inte åka 725'an om de såg att Rödskägg stod/satt/låg vid just den busshållplatsen. För om man gick på samma buss som Rödskägg så visste man att man skulle bli antastad. Så enkelt var det.

Ja, en del av Er som läser kommer nog ihåg honom. Sist jag såg så satt han i rullstol med amputerade ben. Tråkigt.

Har ni något kul att berätta om Rödskägg så får ni gärna kommentera.

Fars dag

Sådär ja, FARS DAG är över och mina barn har inte ringt, sms'at eller hört av sig på något sätt. Man skulle ju kanske tycka att Marie kunde ha påmint dem att i alla fall säga till lite grann.

Jag hade tyckt om att få höra mina barn säga att de älskar mig. Det är lättare att vara den bästa farsan om det man jobbar för ger utdelning. Jag vill inte ha presenter, bakverk eller påklistrad kommers, utan mina barns ovillkorliga kärlek en dag som den här.

Förra veckan fick jag en kartong engelsk lakritskonfekt i farsdagspresent, vilket var väldigt uppskattat. Men det är det där lilla samtalet jag vill ha. Och det hade varit skönt för mig om det kommit idag.

Livsinventering

Nu ska vi se här...

Dags att på något sätt inventera sig själv lite tror jag.
Vem är jag? Vad vill jag? Hur kommer jag dit?
Första frågan är rätt så enkel och går att göra precis så djup som behövs.

Jag är den där killen som alla hela tiden förväntar sig ska vara rolig, kul, trevlig och alltid kirra biffen åt andra. Han som man gärna har med på fest för att han ju säger roliga saker och spelar gitarr och kan så många låtar. Han som nu när han är singel har fått en annan status bland de ensamstående morsorna här på byn. Jag är smickrad och glad för det...fast jag gjorde ju inte slut med Marie för att starta något nytt med någon annan. Jag håller som ni vet på BAJEN.
Det där laget som inte kan vinna. Har ett jobb som går bra, spelar i rabalder som går bra. Spelar också i björn-ligan som också går bra. Jag borde vara lycklig. Fast är det inte...

Så vad vill jag?
Tja... först och främst vill jag kunna gå upp på morgonen och kunna känna att det här blir en skön, bra och rolig dag. Så känner jag inte längre. Man håller upp nån jäkla fasad, eller tavla som folk får se på så de tror att livet är en fest. Det blir liksom skönast så för allihopa. Eftersom jag är....se punkt ett.
Jag vill att det ska ordna sig med boende för mig. Marie och barnen har kommit iordning i Salem och det har blivit fint där. De ser ut att trivas. Jag är glad för deras skull. Men jag tänker lite såhär: Nu är det väl fanimig min tur?!
Jag begär inte mycket av livet egentligen. En hyrestrea nära barnens skola är ungefär allt jag vill ha. Den behöver inte vara särskilt flashig eller så. Hel och ren räcker.
Jag vill bli tillräckligt bra och erkänd som basist att folk ringer till MIG och ber om bas. Jag vet ju att jag skulle fixa att spela t.ex. bakom Martin Stenmarck eller nån. Önskar att jag hade en bra mall för hur man kommer dit.

Hur ska jag kunna uppnå mina mål då?
Ja, fan vet...
Vissa dagar är det inte så svårt att vara målmedveten och fokuserad. Andra dagar, som idag känner jag mer för att bara gå och lägga mig igen. Jag måste få undan allt skit på tomten och slänga i containern som hämtas imorgon bitti. Men jag har verkligen ingen lust att ta tag i nånting just nu. Har ni förslag så tar jag tacksamt emot. Just idag är jag tom...

Tarzans trädkoja...

Nu håller det på att bli allvar liksom på riktigt. Mäklaren är taggad att sälja, jag har haft fotograf här som har plåtat varenda rum och varenda vrå i huset. Just nu, när jag skriver det här står en snubbe från ANTICIMEX och gör en grundlig besiktning av huset. Detta känns lite genant, på något sätt. Mest för att jag liksom vet hur många fel och brister det finns i huset. Men jag ska sälja, och jag vet att jag inte kommer att få särskilt mycket för huset. Lite så att köparen får helt enkelt vad han betalar för.
Jag och Marie köpte det här huset 1996. Flyttade in i November och jag har fått lära mig på egen hand hur man gör, när saker och ting går sönder. För det gör det!
Nu har hon flyttat och jag sitter ensam, lite tragiskt...men det kommer att bli bra.

Jag är inne på Botkyrkabyggens hemsa varje dag för att rota runt bland lägenheter. Jag vill bo i Tumba. Jag vill bo nära Björkhaga där mina barn går i skolan. Jag vill att de ska kunna komma hem till mig när de vill. De ska ha sin egen krok i hallen och sin egna säng... En del av mina läsare säger att det är unikt att bry sig om sina barn som jag gör...men vettefan asså, det är ju av ego-skäl jag gör det. Det kommer ju så mycket tillbaka från glada barn, så är det bara.