I fredags var det avslutning på skolan. Som liksom spiken i kistan på ett rätt så långt lidande. Många frågor söker fortfarande svar. Många är besvikna, frusterarade och känner sig lurade. Ända sen det där med nerläggning och besked om förflyttning och avsked så har det kokat så mycket ilska och dålig energi i personalgruppen. Det mesta har riktats mot skolledningen. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är helt befogat.
Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.
TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.
ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.
TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.
FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.
Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.
Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.
Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!
Visar inlägg med etikett storvretskolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett storvretskolan. Visa alla inlägg
söndag 17 juni 2012
tisdag 17 april 2012
Tarzan funderar på jobb del 8
Ja, så kom alltså den dagen. Min första arbetsdag efter påsklovet och också det första personalmötet. Vi pratade lite om schema, tider och avslutning. Känns lite konstigt, måste jag säga. En del av mig vill göra en fantastisk avslutning. Som en hejdundrande sorti, liksom. En annan del av mig vill bara få det överstökat. Jag har liksom ingen lust att anstränga mig för den skolan mer. Det känns väldigt kluvet.
Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.
Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"
Ingen annan sa något.
Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.
Eller...?
Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...
Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.
De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!
Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.
Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"
Ingen annan sa något.
Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.
Eller...?
Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...
Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.
De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!
måndag 19 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 7
Ja, nu när skutan jag jobbat på verkar fått slagsida på riktigt och råttorna blivit beordrade att lämna skeppet för matroserna börjar bli trötta på att ro och ösa så tog jag det stora klivet över plankan och ut i det där riktiga vuxenlivet. Jag skickade in min anmälan till MUSIKHÖGSKOLAN.
Sökte helt enkelt till musiklärarlinjen för att äntligen få det där jäkla pappret som tydligen ska vara så viktigt. Pappret kommer att fungera som segel på detta hav av kunskap och inspiration. Jag gissar att det dessutom kommer att göra mig till en bättre människa. Kanske t.o.m lite snyggare och rikare. Mer framgångsrik och sådär skön.
Återkommer med rapport om hur det går där.
Kram
Sökte helt enkelt till musiklärarlinjen för att äntligen få det där jäkla pappret som tydligen ska vara så viktigt. Pappret kommer att fungera som segel på detta hav av kunskap och inspiration. Jag gissar att det dessutom kommer att göra mig till en bättre människa. Kanske t.o.m lite snyggare och rikare. Mer framgångsrik och sådär skön.
Återkommer med rapport om hur det går där.
Kram
onsdag 14 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 6
Jahapp... så kom då den där reaktionen från eleverna som jag gått och väntat på. Efter informationsmötet igår var det väldigt många upprörda känslor bland elever och föräldrar. Erik från utbildningsförvaltningen hade stått och förklarat om och om igen att det är en bra idé att låta eleverna gå till annan skola. När (gissar jag) han insåg att han inte kom längre i den frågan... eftersom föräldrar och elever inte höll med, började han istället prata om att det SKA finnas rätt papper på samtliga lärartjänster på Storvretskolan. Missförstå mig inte, jag håller med. Det är viktigt att folk med vettig utbildning håller i undervisningen. Det där med att renovera skolan håller jag också med om. Det är en bra idé att fixa till skolan så att den är fin att titta på. Men jag är fortfarande väldigt osäker på att man har gått helt rätt tillväga.
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul
That cannot sleep
At night when something
Just ain't right
Blood red
But without sight
Exploding egos
In the night
Mix like sticks
Of dynamite
Red black or white
This is my fight
Come on courage
Let's be heard
Turn feelings
Into words
American equality
Has always been sour
An attitude
I would like to devour
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Right or wrong
My song is strong
You don't like it
Get along
Say what I want
Do what I can
Death to the message
Of the Ku Klux Klan
I don't buy supremacy
Media chief
You menace me
The people you say
'Cause all the crime
Wake up motherfucker
And smell the slime
Blackest anger
Whitest fear
Can you hear me
Am I clear
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
I've got tapes
I've got CD's
I've got my public enemy
My lilly white ass
Is tickled pink
When I listen to the music
That makes me think
Not another
Motherfuckin' politician
Doin' nothin' but something
For his own ambition
Never touch
The sound we make
Soul sacred love
Vows that we take
To create straight
What is true
Yo he's with me
And what I do
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
The power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Madder than a motherfucker
Lick my finger
Can't forget
'Cause the memory lingers
Count 'em off quick
Little piccadilly sickness
Take me to the hick
Eat my thickness
I've got a welt
From the bible belt
Dealing with the hand
That I've been dealt
Sitting in the grip
Of a killing fist
Giving up blood
Just to exist
Rub me wrong
And I get pissed
No I cannot
Get to this
People in pain
I do not dig it
Change of brain
For Mr Bigot
Little brother do you hear me
Have a heart oh come get near me
Misery is not my friend
But I'll break before I bend
What I see is insanity
What ever happened to humanity
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul
That cannot sleep
At night when something
Just ain't right
Blood red
But without sight
Exploding egos
In the night
Mix like sticks
Of dynamite
Red black or white
This is my fight
Come on courage
Let's be heard
Turn feelings
Into words
American equality
Has always been sour
An attitude
I would like to devour
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Right or wrong
My song is strong
You don't like it
Get along
Say what I want
Do what I can
Death to the message
Of the Ku Klux Klan
I don't buy supremacy
Media chief
You menace me
The people you say
'Cause all the crime
Wake up motherfucker
And smell the slime
Blackest anger
Whitest fear
Can you hear me
Am I clear
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
I've got tapes
I've got CD's
I've got my public enemy
My lilly white ass
Is tickled pink
When I listen to the music
That makes me think
Not another
Motherfuckin' politician
Doin' nothin' but something
For his own ambition
Never touch
The sound we make
Soul sacred love
Vows that we take
To create straight
What is true
Yo he's with me
And what I do
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
The power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Madder than a motherfucker
Lick my finger
Can't forget
'Cause the memory lingers
Count 'em off quick
Little piccadilly sickness
Take me to the hick
Eat my thickness
I've got a welt
From the bible belt
Dealing with the hand
That I've been dealt
Sitting in the grip
Of a killing fist
Giving up blood
Just to exist
Rub me wrong
And I get pissed
No I cannot
Get to this
People in pain
I do not dig it
Change of brain
For Mr Bigot
Little brother do you hear me
Have a heart oh come get near me
Misery is not my friend
But I'll break before I bend
What I see is insanity
What ever happened to humanity
tisdag 13 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 5
Idag är det dagen D. Skolledning ihop med politiker och utbildningschefer ska informera föräldrarna till våra elever om hur de tänkt sig hur framtiden ska se ut för just eleverna. Lärarna tror jag inte nämns med större eftertryck just ikväll.
Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.
Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.
Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.
Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.
I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.
In another life...
Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.
Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.
Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.
Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.
I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.
In another life...
måndag 12 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 4
Det här med FACEBOOK är intressant. På bara ett dygn har över 350 personer bjudits in i en grupp som ifrågasätter hur saker har skötts på Storvretskolan. De är förbannade, ledsna, frustrerade. De letar svar och söker förklaringar från folk långt över rektor.
Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.
Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.
Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.
Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.
Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:
- Alla i mål -
Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.
Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!
Många dom låter strömmen föra dom fram
Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan
Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb
Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt
Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast
Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag
Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av
På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men
Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem
I landet med om största varmaste öppnade famnar
Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt
Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar
Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Dom lägger fram förslag efter den franska modellen
Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen)
Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det?
Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC
Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!
Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.
Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.
Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.
Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.
Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:
- Alla i mål -
Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.
Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!
Många dom låter strömmen föra dom fram
Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan
Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb
Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt
Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast
Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag
Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av
På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men
Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem
I landet med om största varmaste öppnade famnar
Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt
Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar
Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Dom lägger fram förslag efter den franska modellen
Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen)
Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det?
Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC
Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!
söndag 11 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 3
Sådär. En helg har gått och i morgon bär det av mot skolan igen. Det måste erkännas att det inte känns helt enkelt och roligt att gå dit och vara proffsig som skolledningen har bett mig och de andra lärarna att vara. Men självklart kommer jag att göra mitt jobb. Fylla mitt uppdrag och se till att mina lektioner styrs på rätt sätt.
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av
Bara lägga ner och låtsas som ingenting
Men det känns som om jag gräver min egen grav
Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig
Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig
Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt
Nåt som känns rätt, det vore så lätt
Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt
Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett
Jag står och tvekar, jag står och tvekar
Vad är det här för sätt?
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av
Bara lägga ner och låtsas som ingenting
Men det känns som om jag gräver min egen grav
Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig
Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig
Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt
Nåt som känns rätt, det vore så lätt
Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt
Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett
Jag står och tvekar, jag står och tvekar
Vad är det här för sätt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att du nån gång ska förstå
Att en av oss gör så gott han kan
Jag krigar för att det ska bli vi två
Idag är jag en ensam man
Det finns så många saker som jag vill säga dig
Få dig att höra och att du lyssnar på mig
Grejen är att det här känns som en monolog
Det är inte lätt att vara uppåt när man känner sig så låg
Jag skriker ut min frustration, men det hörs inte nåt
Jag målar fan på väggen i svart och i grått
Som om jag gått runt hela livet och sparat på en nitlott
Att få det jag önskar... vad är det för nåt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Det där skrev jag alltså INNAN jag visste om det här med jobbet. Spooky shit hur enkelt det är att läsa in hur jag och kollegorna känner i mina ord...
Kram!
fredag 9 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 2
Alltså, det kanske inte riktigt framgick i gårdagens gnälliga inlägg. Jag ÄR tacksam för att få ha jobbat på skolan. Jag ÄR glad att få ha lärt känna eleverna. Jag ÄR mycket glad åt att få ha det där förtroendet i dessa terminer och år som jag har jobbat på skolan. Jag skrev förut om lära-känna-samtalet med biträdande. Det var en trevlig bekantskap och jag önskar verkligen att fler kunde ha en sån biträdande.
Rektor kom in till mig idag, för att prata lite om vad jag skrivit på bloggen igår. Jag gillar att han tar tag i, och bemöter mina frågor och funderingar. Jag vet att alla inte känner sig besvarade och bemötta på skolan. Trodde inte att han ens läste det här.
Men i alla fall...
Tarzan funderar vidare.
Skolan jag jobbar på lägger ner, och de har ingen skyldighet att se till att jag har fortsatt anställning varken på den här skolan eller någon annan. Om de skulle komma på att de behöver en musiklärare till sina musiklektioner så har de ingen skyldighet att välja mig. De kan ta precis vem som helst. Skönt att veta, på nåt sätt. För nu kan jag släppa hela den här skolan och behöver inte längre tro, hoppas, fundera. Vi är klara med varandra, Storvretskolan och jag. Jag är övertygad om att den musikläraren som kommer efter mig kommer att göra ett bra jobb, bli omtyckt och respekterad på samma sätt som jag har blivit.
Var står jag idag då?
Jo, jag ska göra mitt bästa på skolan den här terminen.
På nåt sätt... gå med flaggan i topp, och "die with my boots on"
Enligt rektor så har allt det här skötts på ett rätt och riktigt sätt, och varför skulle han ljuga för mig? Säger han att det är så här vi ska göra så är det väl så. Jag tycker att det klingar lite knasigt, men det är bara min lilla åsikt. Ni behöver inte bry er om den.
Rektor kom in till mig idag, för att prata lite om vad jag skrivit på bloggen igår. Jag gillar att han tar tag i, och bemöter mina frågor och funderingar. Jag vet att alla inte känner sig besvarade och bemötta på skolan. Trodde inte att han ens läste det här.
Men i alla fall...
Tarzan funderar vidare.
Skolan jag jobbar på lägger ner, och de har ingen skyldighet att se till att jag har fortsatt anställning varken på den här skolan eller någon annan. Om de skulle komma på att de behöver en musiklärare till sina musiklektioner så har de ingen skyldighet att välja mig. De kan ta precis vem som helst. Skönt att veta, på nåt sätt. För nu kan jag släppa hela den här skolan och behöver inte längre tro, hoppas, fundera. Vi är klara med varandra, Storvretskolan och jag. Jag är övertygad om att den musikläraren som kommer efter mig kommer att göra ett bra jobb, bli omtyckt och respekterad på samma sätt som jag har blivit.
Var står jag idag då?
Jo, jag ska göra mitt bästa på skolan den här terminen.
På nåt sätt... gå med flaggan i topp, och "die with my boots on"
Enligt rektor så har allt det här skötts på ett rätt och riktigt sätt, och varför skulle han ljuga för mig? Säger han att det är så här vi ska göra så är det väl så. Jag tycker att det klingar lite knasigt, men det är bara min lilla åsikt. Ni behöver inte bry er om den.
torsdag 8 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 1
Ett litet tag sen jag bloggade. Har länge tänkt skriva något, men har inte känt att jag är/har varit tillräckligt intressant för ett enda inlägg. Säkert är inte det här heller särskilt intressant men jag tänker att det kan vara en smula spännande att få ta del av vad som snurrar i Tarzans skalle gällande jobbet just nu.
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
torsdag 2 februari 2012
Fantastiska fyran
Jag har det!
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
kram
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
kram
tisdag 17 januari 2012
Spooky shit
Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.
För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.
När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!
De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.
För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.
När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!
De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.
lördag 3 december 2011
Alltså...ibland vill man ju bara...
att det ska funka. Liksom allting.
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
tisdag 15 november 2011
Ups and downs...
Okej... Så kommer ytterligare en sån där gnällig uppdatering. En stressig morgon, med trötta barn. Tillsammans rusade vi över bron mot Björkhaga och Mayas dagis. Lyckades leverera barnen i tid. Jag hann dessutom komma upp till "min" skola i tid. På vägen upp ringde jag även till Marie för att lösa eftermiddagen/kvällen med Robins karate. Hon lovade att ta honom. Tack för det. På skolan var det järnet med lektioner fram till lunch, sen var det möte med rektorn och biträdande...
Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.
Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.
Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...
På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.
Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...
Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...
Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.
Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.
Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...
På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.
Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...
Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...
söndag 16 oktober 2011
Veckan som gått...
Den här veckan var...onödig.
I fredags förra veckan drog jag på mig ett ryggskott från helvetet och är idag (nio dagar senare) inte helt bra. Jag har haft barnen hela veckan och det brukar vara roligt. Men just den här veckan har det varit rätt smärtsamt. Visst har de hjälpt till lite, men Det är vid såna här tillfällen man inser vad en frisk kropp kan åstadkomma. Kläder, disk, läxor, matlagning... vardagssysslor blir en kamp om man nätt och jämt kommer ur sängen.
Dessutom har jag haft rätt så jobbiga pappa/dotter-prat med Felicia som helt enkelt inte inser sin roll i den här familjen. Såhär en vecka senare och jag ser tillbaka kan jag konstatera att Maya har hjälpt till mer än vad hon har gjort. Tråkigt, sa Bull.
Den här veckan var...stressande.
Just nu håller vi på med utvecklingssamtal på skolan och som musiklärare ska jag fylla i "lakan". Det är en sorts blankett med omdöme för varje elev. Jag har lite över 350 elever. Varje lakan ska fyllas i med nulägesrapportering, vad som kan förbättras och lite kort om hur jag upplever varje elev i mitt ämne. Mina anteckningar har legat på skrivbordet på jobbet... på exakt samma jobb som jag inte varit på den här veckan. Det är nu vansinnigt stressande att försöka fylla i alla dessa jäkla lakan i tid. Alla nior och (tror det var fyror) ska vara klara imorgon måndag.
Den här veckan var...sorglig.
Jag såg på när BAJEN torskade mot Värnamo. Nuff' said.
Den här veckan var...musikalisk.
Jag var ju på musikmässa på Münchenbryggeriet samma vecka som vi lirade på ENGELEN för några veckor sen. Där träffade jag Marcus, Urban och Stefan. Det är herrarna bakom de fantastiska instrumenten SCHATZ. Jag råkade göra en beställning på en P-bas. Såhär såg mina specar ut:
Kropp.......svart (P-bas)
Hals..........Lönn
P-skiva......svart
Relic.........galen
Just nu sitter jag och funderar på slutmix på några av mina egna kompositioner som jag vill lägga upp på några sidor på nätet som gör att de blir tillgängliga på t.ex. SPOTIFY och iTunes.
Ah, visst fan...
Jag fick ett väldigt roligt, fint och smickrande inlägg från bästa Rolle... han tänkte utnämna en av mina kommentarer på FACEBOOK till "årets inlägg 2011"
Såhär skrev jag:
Peter, som jag skriver till är ingen annan än sköna katten i COOL COVERS. Coverbandskollegorna från Örebro.
Sådär ja... nu har jag nog fått med allt jag ville för den här gången.
Kram!
I fredags förra veckan drog jag på mig ett ryggskott från helvetet och är idag (nio dagar senare) inte helt bra. Jag har haft barnen hela veckan och det brukar vara roligt. Men just den här veckan har det varit rätt smärtsamt. Visst har de hjälpt till lite, men Det är vid såna här tillfällen man inser vad en frisk kropp kan åstadkomma. Kläder, disk, läxor, matlagning... vardagssysslor blir en kamp om man nätt och jämt kommer ur sängen.
Dessutom har jag haft rätt så jobbiga pappa/dotter-prat med Felicia som helt enkelt inte inser sin roll i den här familjen. Såhär en vecka senare och jag ser tillbaka kan jag konstatera att Maya har hjälpt till mer än vad hon har gjort. Tråkigt, sa Bull.
Den här veckan var...stressande.
Just nu håller vi på med utvecklingssamtal på skolan och som musiklärare ska jag fylla i "lakan". Det är en sorts blankett med omdöme för varje elev. Jag har lite över 350 elever. Varje lakan ska fyllas i med nulägesrapportering, vad som kan förbättras och lite kort om hur jag upplever varje elev i mitt ämne. Mina anteckningar har legat på skrivbordet på jobbet... på exakt samma jobb som jag inte varit på den här veckan. Det är nu vansinnigt stressande att försöka fylla i alla dessa jäkla lakan i tid. Alla nior och (tror det var fyror) ska vara klara imorgon måndag.
Den här veckan var...sorglig.
Jag såg på när BAJEN torskade mot Värnamo. Nuff' said.
Den här veckan var...musikalisk.
Jag var ju på musikmässa på Münchenbryggeriet samma vecka som vi lirade på ENGELEN för några veckor sen. Där träffade jag Marcus, Urban och Stefan. Det är herrarna bakom de fantastiska instrumenten SCHATZ. Jag råkade göra en beställning på en P-bas. Såhär såg mina specar ut:
Kropp.......svart (P-bas)
Hals..........Lönn
P-skiva......svart
Relic.........galen
Just nu sitter jag och funderar på slutmix på några av mina egna kompositioner som jag vill lägga upp på några sidor på nätet som gör att de blir tillgängliga på t.ex. SPOTIFY och iTunes.
Ah, visst fan...
Jag fick ett väldigt roligt, fint och smickrande inlägg från bästa Rolle... han tänkte utnämna en av mina kommentarer på FACEBOOK till "årets inlägg 2011"
Såhär skrev jag:
| ||
Peter, som jag skriver till är ingen annan än sköna katten i COOL COVERS. Coverbandskollegorna från Örebro.
Sådär ja... nu har jag nog fått med allt jag ville för den här gången.
Kram!
söndag 2 oktober 2011
Vilken jäkla vecka!
Veckan som gick kommer jag att komma ihåg länge. Så många små motgångar under så kort tid är inte bra för humöret. Hade jag inte spelat på Engelen på nätterna vettefan hur det hade gått. I måndags var det en rätt så dum sak som hände... tänker nog inte säga mer än så för att det handlar inte bara om mig. På tisdagen kom en kollega och nämnde att det har börjat florera små, små rykten om att jag är FÖR intim med mina elever. Jag suddade ut alla elever från FACEBOOK och har under veckan varit väldigt försiktig med att inte prata med elever ensam. Jag tycker såklart att det är helt galet och väldigt tråkigt. Men har hellre jobbet kvar och stoltheten intakt än alla dessa elever och ungdomar på fejjan. På onsdagen hade jag ett knepigt, långt och jobbigt samtal med Billy om hur han uppträder mot oss föräldrar och sina syskon. Om hans spelarvanor.
På torsdagen hade jag min första lediga eftermiddag (och tänkte försöka få igen några sovtimmar) på hela veckan. Då ringer Pontus från MUSIKHUSET LAGRET och kallar till krismöte. Tydligen har det förekommit någon sorts hot mot personalen och mötet gällde polisen, kommunen, socialen, oss anställda och nån snubbe som jag inte förstod vad han jobbade med. Ett bra möte, men jag var helt slut efteråt. Då var det bara att pallra sig iväg till stan och ställa sig på scenen igen.
På fredagen var det dags för nästa jobbiga möte. Då var det Felicias tur att bli grillad. Jag och Marie var kallade till Björkhaga för att diskutera Felicias skolgång. Tydligen missköter hon skolan, läxorna och så. Det är ju såklart oroande, särskilt (tror jag) för en pappa som är lärare själv. Men det som stör mig mest av allt är hennes attityd mot sin mamma. Uppkäftig och kaxig... Det är hon inte mot mig, än. Däremot visar hon absolut ingen respekt för mina beslut gällande tider och hennes skyldigheter, typ städa rummet och hjälpa till en smula hemma.
Vändningen kom på fredagskvällen. Stiff ringde och sa att vi skulle åka MC in till stan. Fick minsann en åktur på landets enda pärlemor-vita V-ROD!
Både till och från stan. Sånt är bra för själen. På lördagen Åkte jag till MUSICIANS PLANET för att träffa några PRATABAS-bröder. Träffade Stefan, Marcus och Urban som tillsammans sätter ihop SCHATZ-basar. Vilka fantastiska instrument!!!
De är väldigt relicade. Ser gamla och välanvända ut fast de är flång nya. Igår kväll när vi körde vårat sista gig på ENGELEN för den här gången hade jag fått låna en SCHATZ för att prova på scen. Tänkte köra några låtar i början men var helt och hållet tokkär så den fick hänga på magen hela kvällen. När vi spelat hejdå-funken kom Marcus fram och gav mig ett fantastiskt erbjudande. Tar mer om det lite senare.
Ska försöka jobba upp nån sorts bättre humör nu.
Wish me luck,
På torsdagen hade jag min första lediga eftermiddag (och tänkte försöka få igen några sovtimmar) på hela veckan. Då ringer Pontus från MUSIKHUSET LAGRET och kallar till krismöte. Tydligen har det förekommit någon sorts hot mot personalen och mötet gällde polisen, kommunen, socialen, oss anställda och nån snubbe som jag inte förstod vad han jobbade med. Ett bra möte, men jag var helt slut efteråt. Då var det bara att pallra sig iväg till stan och ställa sig på scenen igen.
På fredagen var det dags för nästa jobbiga möte. Då var det Felicias tur att bli grillad. Jag och Marie var kallade till Björkhaga för att diskutera Felicias skolgång. Tydligen missköter hon skolan, läxorna och så. Det är ju såklart oroande, särskilt (tror jag) för en pappa som är lärare själv. Men det som stör mig mest av allt är hennes attityd mot sin mamma. Uppkäftig och kaxig... Det är hon inte mot mig, än. Däremot visar hon absolut ingen respekt för mina beslut gällande tider och hennes skyldigheter, typ städa rummet och hjälpa till en smula hemma.
Vändningen kom på fredagskvällen. Stiff ringde och sa att vi skulle åka MC in till stan. Fick minsann en åktur på landets enda pärlemor-vita V-ROD!
Både till och från stan. Sånt är bra för själen. På lördagen Åkte jag till MUSICIANS PLANET för att träffa några PRATABAS-bröder. Träffade Stefan, Marcus och Urban som tillsammans sätter ihop SCHATZ-basar. Vilka fantastiska instrument!!!
Ska försöka jobba upp nån sorts bättre humör nu.
Wish me luck,
fredag 2 september 2011
Jag...större än..?
Ibland får jag känslan av att jag borde ha varit något mer än vad jag är. Detta är väldigt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt känner mig rätt liten och betydelselös då och då. Jag är inte direkt något fan av jantelag, men hör mig själv ändå säga något i stil med -"äh, inte är väl jag så bra.."
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
Undrar varför det är så?!
Jag VET att jag är bra på en hel del grejor, men exhibitionisten i mig måste få det bekräftat så ofta att jag själv blir trött på mig själv.
Det slog mig igår, på väg hem från ett företagsgig. Spelningen gick bra och de som var där var nöjda. Men ändå kändes det som jag borde ha gjort något annat någon annanstans. Med några andra.
Jag älskar grabbarna i bandet, de vill jag aldrig byta bort. Det handlar inte om bandet... Inte heller om spelningarna. Jag hävdar att jag inte är såvärst mycket bättre än någon av dem. Men jag skulle kunna ge så mycket mer på en annan scen. Jag vet det.
En annan grej är ju det här med att vara pappa.
Jag får höra av folk som sett mig i min papparoll att jag är fantastisk på alla sätt och vis. Faktum är att jag ju skulle göra precis allt för barnen. De vet att jag jobbar häcken av mig för att de ska få det så bra som möjligt. De vet att min kärlek är helt ovillkorlig. Och ändå så kan jag verkligen inte få ungjävlarna att lyssna på mig. De tittar knappt på mig när jag ber dem hjälpa till att duka, eller plocka undan sina kläder eller det där vanliga. När jag så har bett dem fem gånger snällt, och två gånger med höjd röst... HELT UTAN REAKTION, så är det (tycker jag) inte så konstigt att det rinner över och jag börjar gapa och skrika på dem. Då ser de närmast chockade ut... Jag känner mig som en usel farsa på så många sätt.
Först för att jag inte når fram, efter att ha liksom bjudit först, sen inte genom tjat utan först med gap och skrik får jag dem att lyfta på häcken och göra sånt som borde vara självklart. Jag önskar ju bara att de ska vara stolta över mig, och nästan skryta på skolgården om vilken bra farsa de har.
En sak till.
Jag känner en sorts empati att hjälpa alla jag bryr mig om, och tänker på. Jag försöker att lyssna på mina vänners problem. Det kan vara en elev som inte vill prata med kurator, föräldrar eller så... Då väljer de kanske mig. Smickrande och jag försöker göra vad jag kan för att lyssna och komma med smarta tips. Det kan vara jämnåriga som har det knepigt med make/maka eller flickvän/pojkvän. Fan, man är som en frågespalt i nån sån där veckotidning för tonårstjejer. Haha...
Men ärligt... det är nog mitt egna behov av bekräftelse som skiner igenom, genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. Eftersom DÅ blir jag viktig för någon.
Ja, jag har inga svar på varför det är på det här sättet. Låg självkänsla i kombination med ett bekräftelsebehov från helvetet, kan vara svaret. Har ni något bra svar...?
Önskar bara ibland att jag slapp känna mig sådär envist otillräcklig här och där...
Lite mer:
söndag 19 juni 2011
Berlin...del 1
Torsdag morgon. Jag skulle bli upploäckad av Per och Kerstin för gemensam resa till Arlanda. Vi skulle till Berlin, damnit. Tyvärr hade jag missuppfattat tiden lite. Jag hade nämligen fått för mig att de skulle komma till Hålvägen tjugo ÖVER tre och inte tjugo i. Hade satt klockan på ringning just tjugo i, ungefär samtidigt som han ringde och frågade efter exakt vägbeskrivning. Nåja, det löste sig och jag kastade mig nerför trapporna och hoppade in i bilen, endast fem minuter försenad. Efter mig skulle vi plocka upp Frida, och därefter Fabbe. Det var förresten Fabbe som jag skulle dela rum med när vi kom till hotellet, var det bestämt.
Framme på Arlanda fick jag visa upp mitt provisoriska rosa pass, och sen ta plats inne i planet. Fick plats bakom Johanna, Frida och Tove. Bakom mig satt Inga och tjatade KONSTANT om hur man skulle undvika att få EHEC. Hennes recept var att man skulle dricka whisky, rom och sen tequila. Detta skulle intas upprepade gånger för säkrast resultat. Jag föreslog då att helt enkelt låta bli att käka färska grönsaker. Hennes version kanske är roligare, men min är nog säkrare.
Framme i Berlin. Det första jag slogs av är att Berlin är skitstort! Deras U-bahn och S-bahn är hur stora som helst. Vi testade alla sorters tillvägagångssätt för att komma till hotellet. Väl framme där så kastade vi in väskorna och gav oss sedan ut på promenad. vi gick längs Bundesallee mot Zoo. Där tog vi vår första öl och wienerkorv. Det skulle bli många bira under den här resan. Vi lyckades se några krigsmonument, en bit av muren och några minnesstenar med vackra inskrifter om judarna.
Här har jag varit.
Några öl senare gick vi mot Berlins variant av pendeltåg, kallad S-bahn. Då hade vi tagit en öl alldeles under TV-tornet på Alexanderplatz. Vi kom till slut in på rummet. Fabbe och jag gjorde oss hemmastadda, valde säng och så. Jag kollade in hotellbaren, för att inse att jag var nog tvungen att tjacka öl i någon affär istället. Sagt och gjort. Fabbe hade fått en allergisk reaktion så jag skickade in honom i duschen medan jag tog och gubbsov lite. Vid femrycket på eftermiddagen ringde Perra och frågade om vi ville hänga med på krog. Vi hamnade på en liten mysig rock-pub som skulle ha liveband senare på kvällen. De skulle bjuda på ett tributband som hette LORD ZEPPELIN, de var rätt okej. fast jäkligt tråkiga att se på. Här var första gången jag fick inse att man inte kan betala med VISA-kort i Berlin. Fick förklarat lite senare att det handlar om att tyskarna är livrädda för att bli kontrollerade av staten. Typ Stasi!
När vi sett nog av bandet gick vi tillbaka till hotellet för att försöka få lite sömn. Klockan var runt midnatt och jag var vansinnigt trött. Somnade direkt...
Snart kommer del två i sagan om Berlin....
Framme på Arlanda fick jag visa upp mitt provisoriska rosa pass, och sen ta plats inne i planet. Fick plats bakom Johanna, Frida och Tove. Bakom mig satt Inga och tjatade KONSTANT om hur man skulle undvika att få EHEC. Hennes recept var att man skulle dricka whisky, rom och sen tequila. Detta skulle intas upprepade gånger för säkrast resultat. Jag föreslog då att helt enkelt låta bli att käka färska grönsaker. Hennes version kanske är roligare, men min är nog säkrare.
Framme i Berlin. Det första jag slogs av är att Berlin är skitstort! Deras U-bahn och S-bahn är hur stora som helst. Vi testade alla sorters tillvägagångssätt för att komma till hotellet. Väl framme där så kastade vi in väskorna och gav oss sedan ut på promenad. vi gick längs Bundesallee mot Zoo. Där tog vi vår första öl och wienerkorv. Det skulle bli många bira under den här resan. Vi lyckades se några krigsmonument, en bit av muren och några minnesstenar med vackra inskrifter om judarna.
Här har jag varit.
Några öl senare gick vi mot Berlins variant av pendeltåg, kallad S-bahn. Då hade vi tagit en öl alldeles under TV-tornet på Alexanderplatz. Vi kom till slut in på rummet. Fabbe och jag gjorde oss hemmastadda, valde säng och så. Jag kollade in hotellbaren, för att inse att jag var nog tvungen att tjacka öl i någon affär istället. Sagt och gjort. Fabbe hade fått en allergisk reaktion så jag skickade in honom i duschen medan jag tog och gubbsov lite. Vid femrycket på eftermiddagen ringde Perra och frågade om vi ville hänga med på krog. Vi hamnade på en liten mysig rock-pub som skulle ha liveband senare på kvällen. De skulle bjuda på ett tributband som hette LORD ZEPPELIN, de var rätt okej. fast jäkligt tråkiga att se på. Här var första gången jag fick inse att man inte kan betala med VISA-kort i Berlin. Fick förklarat lite senare att det handlar om att tyskarna är livrädda för att bli kontrollerade av staten. Typ Stasi!
När vi sett nog av bandet gick vi tillbaka till hotellet för att försöka få lite sömn. Klockan var runt midnatt och jag var vansinnigt trött. Somnade direkt...
Snart kommer del två i sagan om Berlin....
söndag 12 juni 2011
this is goodbye...
Så är det alltså dags att vinka av ytterligare en årskull av elever. Jag har gjort några gånger nu men det är alltid lite vemodigt. Ska sanningen fram så känns det extra mycket den här gången. Jag vet inte riktigt varför, men just årets nior är förjäkla mysiga att ha att göra med. De flesta är verkligen bra! Inte bara som elever utan som människor.
Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.
Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!
Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.
Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.
Avslutning på tisdag! Yay!
Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.
Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!
Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.
Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.
Avslutning på tisdag! Yay!
onsdag 1 juni 2011
The big 38
Jahapp! Så fyller man år....
Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!
Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.
Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!
Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.
Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.
FISHBONE!!!
Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!
Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.
Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!
Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.
Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.
FISHBONE!!!
måndag 28 mars 2011
Iphone4
Jahapp... jag har alltså skaffat mig en sån där IPHONE4. Helt enkelt för att man måste ha en sån. Jag köpte min över nätet från nån web-butik i Portugal. Fick vänta några dagar extra men betalade 1500:- mindre än i Sverige.
En lite lattjo detalj är att i RABALDER har nu alla just den här modellen av telefon. Alla utom Iman som fortfarande kör med två telefoner. Varför har jag ingen aning om.
Jag kan ju konstatera att det är en jäkla lattjo pryl.
Annars då?
Håller på med utvecklingssamtalen nu, och det är ju lite sisådär. Men det är skönt när det är färdigt. I morgon har jag lektioner som vanligt, sen blir det konferens. Efter konferensen har jag några samtal till och efter det blir det en liten tripp till Södermalm och BISHOPS ARMS på Folkungagatan.
Det kommer nämligen lite basister från det fantastiska PRATABAS dit. Bl.a. Marcus från BASSTORE på västkusten. Kul!
Lägger självklart upp nån bild när jag får tillfälle. Har ju en Iphone4 att plåta med.
Dagens youtube får bli basrelaterat...
Fantastiska Jaco med Continuum
En lite lattjo detalj är att i RABALDER har nu alla just den här modellen av telefon. Alla utom Iman som fortfarande kör med två telefoner. Varför har jag ingen aning om.
Jag kan ju konstatera att det är en jäkla lattjo pryl.
Annars då?
Håller på med utvecklingssamtalen nu, och det är ju lite sisådär. Men det är skönt när det är färdigt. I morgon har jag lektioner som vanligt, sen blir det konferens. Efter konferensen har jag några samtal till och efter det blir det en liten tripp till Södermalm och BISHOPS ARMS på Folkungagatan.
Det kommer nämligen lite basister från det fantastiska PRATABAS dit. Bl.a. Marcus från BASSTORE på västkusten. Kul!
Lägger självklart upp nån bild när jag får tillfälle. Har ju en Iphone4 att plåta med.
Dagens youtube får bli basrelaterat...
Fantastiska Jaco med Continuum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
