Den här gången får man väl...

fira fars dag på riktigt.
Jag råkade ju räkna fel med en vecka och tog ut farsdags-depressionen lite i förskott. Anledningen till min starka känsla för fars dag är nog att jag förra året blev helt snuvad på uppskattning.

Det var just efter separationen, jag satt ensam i huset och höll i telefonen. Satt och önskade att något av mina barn skulle ringa eller skicka SMS. Men inget kom... inte på hela dan, inte på kvällen. Den dan var verkligen en riktig skitdag.
Det är ju inte presenter och sånt jag vill ha. Det är uppskattning och bekräftelse på att jag gör ett bra jobb som farsa. Jag tycker fortfarande att Marie kunde ha i alla fall sagt något till ungarna så de kunde ha hört av sig.

Så, förra veckan satt jag och föll ner i det där depp-hålet igen. Tyckte väldigt synd om mig själv ända tills någon på FACEBOOK berättade för mig att jag låg en vecka fel. Då tändes hoppet en smula och papparollen kändes rätt okej igen.

Imorse (runt 13:00) när jag vaknade sprang jag ner till butiken för att köpa lite gott och mysigt inför kvällen. Jag skyndade mig hem och roddade i ordning, med käk och fika. Så kommer Billy och Robin med hemgjord morotskaka och kramar. Det var PRECIS den sortens uppskattning jag ville ha och behövde. Vi käkade kakan, planerade julen en smula och pratade på ett mysigt och skönt sätt.

Nu ligger barnen och jag kan sitta och känna att jag nog gjort ett rätt så bra jobb som farsa ändå.



...FORZA BAJEN!

Hatten av för alla farson som gör något bra för sina barn!
KRAM!