Saker om och med Tarzan...
Killen längst fram i RABALDER, längst bak i familjen och lagom långt upp i BAJENklacken.
Vill man läsa om FENDER, SCHATZ, bärs, BAJEN, familjen och egna grubblerier kan man fortsätta häråt....ta en drink och sätt igång vettja!
Fredag. En dag då man av tradition ska känna sig glad, lättsam och sådär sprallig och skön. Jag vaknade runt 6:30 och väckte tjejerna. Igång med frulle och få rätt kläder på rätt barn. Kaffe och utfodra Bonna. Sen var det ut och halka i snön på morgonpromenad.
Därefter hem och fortsätta med kaffedrickandet. Det är jag rätt bra på.
Igår gjorde jag en musikersida på FACEBOOK. Det är tänkt att den ska generera kontakter, tillfällen till spelningar och musikjobb. Den är såklart under ständig uppbyggnad men ni kan kolla här om ni är nyfikna.
Det kommer inte att bli en rolig sida... mer information och skamlöst gigfiske.
Just nu sitter jag och laddar lite inför att åka och hålla i gitarrlektion istället för Ion som är på turné i Rumänien. Vet inte än om jag ska ha lektioner nästa vecka... Han gav mig datumen, men det är ju sportlov och då brukar de ju vara lediga även från kulturskola. Nåja, det är långt till måndag.
Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.
Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.
Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.
När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.
Men det finns säkert de som har det sämre.
Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.
RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.
Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!
Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.
Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!
Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.
Jag håller på BAJEN, det vet ni ju om. Att en del av er håller på andra lag kan jag inte göra så mycket åt. Ni får väl hålla på vilka lag ni vill... Men en sak retar mig lite. Det är det här med att klampa in på mitt lags revir. Så fort BAJEN har lirat så kommer kommentarerna haglande från supportrar till både aik och djurgårn och kladdar ner min och andras sidor på FACEBOOK. Varför, liksom? Även om mitt kära lag spelar uselt så behöver vi grönvita inte ta snacket med smutsiga råttorna eller fåniga aporna. Jag går knappt in på andras sidor om det handlar om andra lag. Jag tycker mest synd om folk som inte förstått vilken glädje och lycka det är att vara Hammarbyare.
Jag bjuder här på ett favoritstycke ur Supportern. (Slas -62)
"Är det nåt fel på Djurgårn, sa killen"
Njutbart stycke ur "Supportern" utgiven 1962 av Stig "Slas" Claesson (1928-2008).
"DJURGÅRN, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn.
Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn.
Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar väl inte bättre. Men sen sa han att jag var lokalpatriot. Han mena på att bara för att en annan var från trakterna så höll man på Hammarby. Att jag i själva verket inte hajade fotboll. -Men du har ju själv sagt Djurgårn, sa jag. -Vadå?, sa killen. -Du sa ju själv Djurgårn. Och nu snackar du om att haja fotboll. För det första snackar vi inte om fotboll. Vi talar om LAG.Lag som är roliga bara för att dom finns. Har du som kil kutat i gräset vid Blockhusudden? -Nä, sa killen. -Det har jag heller aldrig trott, sa jag. Snacka inte om lokalpatriotism. Jag kunde lika bra ha sagt Reimers, sa jag åt killen. -Reimers?, sa killen. -Ja just det. Mulle och Masse.Dra inte in Djurgårn i det här. -Är det nåt fel på Djurgårn?, sa killen. -Fel och fel. Det är inge fel på Djurgårn. Vi snackar inte om Djurgårn. Vi talade om fotbollslag som vi kände för. -Ja och då sa jag Djurgårn, sa killen. -Ja och det passar inte mej, sa jag. Då börja han igen. Likadant. -Du är lokalpatriot. Det är väl inge med Hammarby. Vad är det för bra med Hammarby? Killen börja mena på. -Det är inge med Hammarby, sa jag. Vi snackar inte om, om det är någe med Hammarby. Vi talar om kvalitet.Vi talar om lag som får finnas.Som man inte blir förbannad på bara man hör namnet. Säg Karlberg, sa jag. Eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn. -Det finns väl många som håller på Djurgårn. -Det är klart att det finns många som håller på Djurgårn, sa jag. Vi snackar inte om det. -Du sa ju Hammarby och så sa jag Djurgårn. Är inte det samma sak? -Samma sak. Nää, det är det förbanne mej inte, sa jag.Jag sa Hammarby och det står jag för. Kom inte med Djurgårn. Jag var färdig att nita killen. Du förstår. Sen sa han nånting om att han i alla fall höll på Djurgårn och så pös han med sin spårvagn. Där stod jag ursinnig. Jag va så lack så jag kunde inte åka trick ens en gång. Då hade jag mördat kondisen. Dom blårandiga! Dra åt helvete."
Vi var och spelade på bröllop i lördags, jag och grabbarna i RABALDER. Ett vanligt gig sånär som på vem som skulle traska till altaret. Självaste statsministerns sekreterare och hans blivande hustru. Jag hade fått frågan redan tidigare om jag kunde sjunga några låtar i kyrkan, under själva akten. När jag såg vilka låtar det var och hade lyssnat på dem en gång så sa jag okej.
Det var Sweet child o mine, Hon gör mig galen och If I should fall behind.
När jag satte mig för att planka låtarna så insåg jag rätt fort att det kanske var lättare sagt än gjort. Ingen av låtarna är särskilt svår, men det är ju sjukt viktigt att det blir rätt. Det är ju ändå ett bröllop. Den viktigaste dagen i dessa människors liv. De betalade ju bra så jag kände en enorm press att det skulle bli riktigt bra. Kan såhär efteråt erkänna att jag goofade på både ackord och text (trots notställ).
I programmet stod det att solisten "Björn" skulle sjunga en helt annan låt, men jag lyckades snacka bort den och ta den där Lundell-låten istället.
Efter kyrkan (Vätö kyrka) så åkte jag tillbaka till festlokalen, Båthuset på Barnens Ö för att möta upp med de andra i bandet. Vi bestämde oss för att dra till Norrtälje för middag och kanske ett glas öl. Polaren Gidbo och hans gäng TDHP spelade på en av krogarna och vi mötte upp, som en liten överraskning till de gamla bluesboogierockrävarna. Kul!
Senare (efter en hamburgertallrik och ett par öl) åkte vi tillbaka till festen och gjorde oss redo för gig.
Jag tänkte på min syster Anneli, som hade tänkt ha sin 40-fest just den här dagen och att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte var i Oskarshamn istället. Men jag hade försökt förklara för henne att det var ett viktigt gig, inte bara för mig utan för hela bandet. Dessa människor, i publiken, betalar ordentligt och gjorde vi ett bra jobb så garanterar det fler jobb. Det är aldrig fel att ha en fot inne i maktens korridorer, även om det bara är som gycklare.
Spelningen kom igång långt senare än planerat, men det är ju som vanligt på bröllop. Vi gjorde 2x60 minuter och alla var riktigt nöjda. Det gör mig glad. Carl (brudgummen) önskade lite mer hårdrock och sånt, så vi brände av allt vi hade i den genren. Det är en mycket unik upplevelse att se Carl Swanson stå och sjunga med i 800° och andra låtar som inte borde höras på en sån här fest.
Det regnade hela eftermiddagen och nära på hela kvällen. Men runt tio så lugnade det ner sig och vi hade "bara" myggen att slåss med. Vid halv två ungefär var det dags för hejdå-funken och vi kunde börja packa ner riggen. Det gick rätt fort ändå, för att trots att vi stannade för urroddning så var jag hemma i trädkojan vid 04:33.
Detta skriver jag på måndagen 18/6. Min syster fyller 40 och jag försökte ringa henne för att gratulera. Hon plockade bort mig från FACEBOOK när hon hörde att jag inte skulle komma på hennes fest. Tråkigt. Hon plockade bort Lotta också, av samma anledning... tror jag.
Tydligen har hon plockat bort morsan också... Jag vet inte riktigt vad problemet är, men jag tycker det är tråkigt. Hade gärna haft kvar min egen syster på FACEBOOK, för där vet jag att jag kan nå henne. Tycker inte själv att jag gjort något dumt så att jag borde plockas bort. Det är väl inte fel att värna om spelningar och framtiden. Hoppas min syster vet att jag älskar henne ändå, och att varken mil eller månader kommer ivägen för syskonkärlek.
Jahapp... så kom då den där reaktionen från eleverna som jag gått och väntat på. Efter informationsmötet igår var det väldigt många upprörda känslor bland elever och föräldrar. Erik från utbildningsförvaltningen hade stått och förklarat om och om igen att det är en bra idé att låta eleverna gå till annan skola. När (gissar jag) han insåg att han inte kom längre i den frågan... eftersom föräldrar och elever inte höll med, började han istället prata om att det SKA finnas rätt papper på samtliga lärartjänster på Storvretskolan. Missförstå mig inte, jag håller med. Det är viktigt att folk med vettig utbildning håller i undervisningen. Det där med att renovera skolan håller jag också med om. Det är en bra idé att fixa till skolan så att den är fin att titta på. Men jag är fortfarande väldigt osäker på att man har gått helt rätt tillväga.
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul That cannot sleep At night when something Just ain't right Blood red But without sight Exploding egos In the night Mix like sticks Of dynamite Red black or white This is my fight Come on courage Let's be heard Turn feelings Into words American equality Has always been sour An attitude I would like to devour My name is peace This is my hour Can I get Just a little bit of power
Power of equality Is not yet what it ought to be (ought to be) It fills me up like a hollow tree (hollow tree) The power of equality
Right or wrong My song is strong You don't like it Get along Say what I want Do what I can Death to the message Of the Ku Klux Klan I don't buy supremacy Media chief You menace me The people you say 'Cause all the crime Wake up motherfucker And smell the slime Blackest anger Whitest fear Can you hear me Am I clear My name is peace This is my hour Can I get Just a little bit of power
Power of equality Is not yet what it ought to be (ought to be) It fills me up like a hollow tree (hollow tree) The power of equality
I've got tapes I've got CD's I've got my public enemy My lilly white ass Is tickled pink When I listen to the music That makes me think Not another Motherfuckin' politician Doin' nothin' but something For his own ambition Never touch The sound we make Soul sacred love Vows that we take To create straight What is true Yo he's with me And what I do My name is peace This is my hour Can I get Just a little bit of power
The power of equality Is not yet what it ought to be (ought to be) It fills me up like a hollow tree (hollow tree) The power of equality
Madder than a motherfucker Lick my finger Can't forget 'Cause the memory lingers Count 'em off quick Little piccadilly sickness Take me to the hick Eat my thickness I've got a welt From the bible belt Dealing with the hand That I've been dealt Sitting in the grip Of a killing fist Giving up blood Just to exist Rub me wrong And I get pissed No I cannot Get to this People in pain I do not dig it Change of brain For Mr Bigot
Little brother do you hear me Have a heart oh come get near me Misery is not my friend But I'll break before I bend What I see is insanity What ever happened to humanity
Idag är det dagen D. Skolledning ihop med politiker och utbildningschefer ska informera föräldrarna till våra elever om hur de tänkt sig hur framtiden ska se ut för just eleverna. Lärarna tror jag inte nämns med större eftertryck just ikväll.
Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.
Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.
Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.
Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.
I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.
Det här med FACEBOOK är intressant. På bara ett dygn har över 350 personer bjudits in i en grupp som ifrågasätter hur saker har skötts på Storvretskolan. De är förbannade, ledsna, frustrerade. De letar svar och söker förklaringar från folk långt över rektor.
Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.
Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.
Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.
Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.
Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:
- Alla i mål -
Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.
Allting kommer lösas och bli bättre igen Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm Och vi tror vi strävar mot samma mål Men när man tittar på dig är det bara all you!
Många dom låter strömmen föra dom fram Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem I landet med om största varmaste öppnade famnar Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Dom lägger fram förslag efter den franska modellen Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen) Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det? Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!
Sådär. En helg har gått och i morgon bär det av mot skolan igen. Det måste erkännas att det inte känns helt enkelt och roligt att gå dit och vara proffsig som skolledningen har bett mig och de andra lärarna att vara. Men självklart kommer jag att göra mitt jobb. Fylla mitt uppdrag och se till att mina lektioner styrs på rätt sätt.
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar Det finns alltid känslor som dröjer kvar Det finns alltid en orsak jag inte förstår Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av Bara lägga ner och låtsas som ingenting Men det känns som om jag gräver min egen grav Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt Nåt som känns rätt, det vore så lätt Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett Jag står och tvekar, jag står och tvekar Vad är det här för sätt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att du nån gång ska förstå
Att en av oss gör så gott han kan
Jag krigar för att det ska bli vi två
Idag är jag en ensam man
Det finns så många saker som jag vill säga dig
Få dig att höra och att du lyssnar på mig
Grejen är att det här känns som en monolog
Det är inte lätt att vara uppåt när man känner sig så låg
Jag skriker ut min frustration, men det hörs inte nåt
Jag målar fan på väggen i svart och i grått
Som om jag gått runt hela livet och sparat på en nitlott
Att få det jag önskar... vad är det för nåt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Det där skrev jag alltså INNAN jag visste om det här med jobbet. Spooky shit hur enkelt det är att läsa in hur jag och kollegorna känner i mina ord...
Jag har inte skrivit om BAJEN ännu under 2012. Det ändrar vi på nu.
Träningsmatcherna har kommit igång och jag har med stort intresse kollat in hur det ser ut (på pappret). Det verkar lovande. HAMMARBY har ju lite av tradition att i likhet med scenfolk nästan längta efter en usel genrepetition för då kommer troligen säsongen gå bra. Än så länge ligger vi på plus. Vilket i så fall skulle vara ett dåligt tecken. Men vafan?! Det är VI som är HAMMARBY!
BAJENBRUDAR är officiella som supportergrupp. Det gillar vi BAJENKILLAR!
Så hör det ju till vanligheterna att häckla de andra supportrarna lite. Just idag har TV4 rullat sin sportrapportering från gårdagen. Resultaten blev torsk för packet, torsk för apa och seger för BAJEN FANS.
Jag surfade runt lite på FACEBOOK och såg att jämmerkaninerna minsann har gått ut med en officiell uppmaning till sina supportrar att inte gå på hockey. Det bottnar i deras missnöje över polisens övervåld vid senaste derbyt mot packet. Jag anser såklart att det är helt jävla galet med övervåld från poliser. Det finns inget försvar! Men det är två saker jag inte riktigt får ihop...
1: Vad vinner dif på att deras supportrar inte går på match? Jag menar, polisen kan nog inte bry sig mindre... de är nog snarast glada att inte behöva brottas med hormonstinna snorvalpar med bakslick och Gant-jacka.
Själva budskapet kommer ju snarast att tolkas som att "buhu... fajbjoj polisen slog oss, så nu vågaj vi inte gå på hokki"
2: Supportrarnas kommentarer på facebooksidan!
Det är märkligt många som skriver saker som "skönt, nu kan man sitta hemma i soffan och kolla matchen istället"
Ummm... inte så jäkla supporter, va?
Lite medgång... de ligger ju trots alls på kvalplats, och fortsätter att förlora.
aik... äh, jag har inte hämtat mig än från att ha varit och spelat i puben inne på Råsunda. I restaurangen. Bland massor av ful-gulsvarta vimplar och flaggor. Det var bara tragiskt och på något sätt lite sådär olustigt. Märkligt att de vill ha en så dyster feeling på sina egna fester?!
läsare till 25000. Bäst att skriva något smart och roligt och duktigt.
BAJEN hade över 8300 plåtar sålda igår. På en div2 match!
Kallt upp till knäna men jag är på bra humör.
Min gode vän MARSHALL lämnade min Roger Waters-Fender igår, bara för att konstatera att han ville kolla på min MARUSZCZYK istället. Hehe... Man är som en godisbutik där det är okej att ha en godispåse i en vecka och sen lämna tillbaka.
Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
Jag har inget körkort. Det kommer nog inte som en överraskning för de flesta av er, men låt mig berätta att det har vissa fördelar. En fördel är ju att man kan tänka sig ett glas öl, eller vin extra var man än är. Och jag gillar sånt.
En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.
Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.
Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.
Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.
Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?
Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.
Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.
Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.
Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.
Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.
Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.
Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.
Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.
Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.
iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.
Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en
sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en
låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.
Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.
Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!
Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.
fira fars dag på riktigt.
Jag råkade ju räkna fel med en vecka och tog ut farsdags-depressionen lite i förskott. Anledningen till min starka känsla för fars dag är nog att jag förra året blev helt snuvad på uppskattning.
Det var just efter separationen, jag satt ensam i huset och höll i telefonen. Satt och önskade att något av mina barn skulle ringa eller skicka SMS. Men inget kom... inte på hela dan, inte på kvällen. Den dan var verkligen en riktig skitdag.
Det är ju inte presenter och sånt jag vill ha. Det är uppskattning och bekräftelse på att jag gör ett bra jobb som farsa. Jag tycker fortfarande att Marie kunde ha i alla fall sagt något till ungarna så de kunde ha hört av sig.
Så, förra veckan satt jag och föll ner i det där depp-hålet igen. Tyckte väldigt synd om mig själv ända tills någon på FACEBOOK berättade för mig att jag låg en vecka fel. Då tändes hoppet en smula och papparollen kändes rätt okej igen.
Imorse (runt 13:00) när jag vaknade sprang jag ner till butiken för att köpa lite gott och mysigt inför kvällen. Jag skyndade mig hem och roddade i ordning, med käk och fika. Så kommer Billy och Robin med hemgjord morotskaka och kramar. Det var PRECIS den sortens uppskattning jag ville ha och behövde. Vi käkade kakan, planerade julen en smula och pratade på ett mysigt och skönt sätt.
Nu ligger barnen och jag kan sitta och känna att jag nog gjort ett rätt så bra jobb som farsa ändå.
...FORZA BAJEN!
Hatten av för alla farson som gör något bra för sina barn!
KRAM!
Den här veckan var...onödig.
I fredags förra veckan drog jag på mig ett ryggskott från helvetet och är idag (nio dagar senare) inte helt bra. Jag har haft barnen hela veckan och det brukar vara roligt. Men just den här veckan har det varit rätt smärtsamt. Visst har de hjälpt till lite, men Det är vid såna här tillfällen man inser vad en frisk kropp kan åstadkomma. Kläder, disk, läxor, matlagning... vardagssysslor blir en kamp om man nätt och jämt kommer ur sängen.
Dessutom har jag haft rätt så jobbiga pappa/dotter-prat med Felicia som helt enkelt inte inser sin roll i den här familjen. Såhär en vecka senare och jag ser tillbaka kan jag konstatera att Maya har hjälpt till mer än vad hon har gjort. Tråkigt, sa Bull.
Den här veckan var...stressande.
Just nu håller vi på med utvecklingssamtal på skolan och som musiklärare ska jag fylla i "lakan". Det är en sorts blankett med omdöme för varje elev. Jag har lite över 350 elever. Varje lakan ska fyllas i med nulägesrapportering, vad som kan förbättras och lite kort om hur jag upplever varje elev i mitt ämne. Mina anteckningar har legat på skrivbordet på jobbet... på exakt samma jobb som jag inte varit på den här veckan. Det är nu vansinnigt stressande att försöka fylla i alla dessa jäkla lakan i tid. Alla nior och (tror det var fyror) ska vara klara imorgon måndag.
Den här veckan var...sorglig.
Jag såg på när BAJEN torskade mot Värnamo. Nuff' said.
Den här veckan var...musikalisk.
Jag var ju på musikmässa på Münchenbryggeriet samma vecka som vi lirade på ENGELEN för några veckor sen. Där träffade jag Marcus, Urban och Stefan. Det är herrarna bakom de fantastiska instrumenten SCHATZ. Jag råkade göra en beställning på en P-bas. Såhär såg mina specar ut:
Just nu sitter jag och funderar på slutmix på några av mina egna kompositioner som jag vill lägga upp på några sidor på nätet som gör att de blir tillgängliga på t.ex. SPOTIFY och iTunes.
Ah, visst fan...
Jag fick ett väldigt roligt, fint och smickrande inlägg från bästa Rolle... han tänkte utnämna en av mina kommentarer på FACEBOOK till "årets inlägg 2011"
Såhär skrev jag:
Jag måste ju ha en fet mick OCH LED-ljus i brädan för här ska fanimig byggas manlighetens svärd! Ett vapen för alla coverbasister som ska försöka synas lite här och där på scen. Likt Excalibur ska den trona i mälardalen, lika mytomspunnen som Loch Ness eller snickarsonen på korset. Det ska skrivas sånger, dikter och noveller om min bas, Peter. Ja Jävlar!
Peter, som jag skriver till är ingen annan än sköna katten i COOL COVERS. Coverbandskollegorna från Örebro.
Sådär ja... nu har jag nog fått med allt jag ville för den här gången.
Kram!
Måndag. Sjukanmäld på grund av ryggen. Har haft rätt så irriterande hugg i ryggen rätt så länge, men i fredags sa visst femte kotan upp sig. Allt enligt en rätt så gullig liten farbror på vårdcentralen i Storvreten. Han såg ut lite som Dr. Snuggles.
Han berättade för mig att han själv inte var tillräckligt utbildad i kiropraktik så han tänkte inte göra något mer än lite kläm och känn. Men det gick rätt fort för honom att ställa diagnosen att jag är en klantskalle. Det kostade mig 150:-
Han skrev ut ett recept på någon sorts smärtstillande, som jag inte minns namnet på, och lådan ligger i köket- flera meter härifrån så det får vara, helt enkelt...
Jag fick skjuts av bästa Lotta Graff till apoteket för att hämta ut den dära lådan... 300 bagis till... Fick berättat för mig att man knaprar en, MAX två om dan. Har tagit en nu och för första gången på flera dagar har jag kunnat böja mig till golvet och plocka upp efter barnen. Hoppas bara att det inte blir värre, bara för att jag inte känner smärtan... sånt där gör mig lite orolig. Visst är det mysigt med suset i skallen men till vilket pris?!
Jag bad barnen, redan igår när de kom hit att vara extra snälla och hjälpsamma. Robin (8 år) har verkligen varit kanon! Han har gjort sitt bästa för att hjälpa till med disk och dukning. Billy (10 år) berättade för mig att han INTE tänkte ta disken, men han låter mig stödja mot honom när jag vill resa mig ur soffan och så. Maya (3 år) kan jag ju kanske inte begära så mycket av, men hon bär så gärna smutskläder och hämtar nattblöjan själv. Hon borstar tänderna själv, med glädje. Den enda just nu som jag inte får hjälp av eller får att förstå allvaret är Felicia (12 år)
Hon struntar i allting! Jag fick ett mail av Marie med läxor från förra veckan, när jag var på ENGELEN som inte var gjorda. Dessa ska lämnas in i morgon. Då väljer såklart Felicia att gå hem till en kompis istället. Hon "har inte tid" att hjälpa Robin hem från skolan och har absolut inte tid att göra läxorna. Jag fick hem henne från kompisen vid 17-tiden ungefär. Har försökt med att be henne göra läxorna, har hotat med utegångsförbud, har skällt och skrikit, har kört martyr-pappan.. -"jag är besviken.. inte bara på dig, utan på mig själv som inte lyckas uppfostra mina barn rätt"... allt utan märkbart resultat.
NU är klockan snart 20 och hon kommer dansandes ut från rummet och vill låna min dator (den här datorn) för att hänga på FACEBOOK.
Ärligt talat... jag vet inte hur jag ska nå fram till henne. När till och med hennes treåriga (!) syster hjälper till mer?!
Lämnar bloggandet ikväll med en liten video som beskriver det hela rätt bra
Snart är ni tjugotusen besökare?!
När jag kollade in för en minut sen stod det på 19090... kommer att ha tjugotusen innan månadsskiftet.
Ändå är ju det jag skriver inte särskilt intressant. Det är ju bara en massa gnäll och tjat om "stackars" mig. Jag lovar att skärpa mig och skriva något roligt. Jag tänker på vad broder Hasse Dahlgren sa en gång. Han slutade skriva för att han tyckte att han bara upprepade sig och tjatade om samma saker.
Jag tycker inte han gjorde det och saknar verkligen hans kåserier och blogginlägg.
när jag blir stor ska jag försöka skriva som honom.
Han är en bra snubbe.... fast han håller på packet.
Veckan som gick kommer jag att komma ihåg länge. Så många små motgångar under så kort tid är inte bra för humöret. Hade jag inte spelat på Engelen på nätterna vettefan hur det hade gått. I måndags var det en rätt så dum sak som hände... tänker nog inte säga mer än så för att det handlar inte bara om mig. På tisdagen kom en kollega och nämnde att det har börjat florera små, små rykten om att jag är FÖR intim med mina elever. Jag suddade ut alla elever från FACEBOOK och har under veckan varit väldigt försiktig med att inte prata med elever ensam. Jag tycker såklart att det är helt galet och väldigt tråkigt. Men har hellre jobbet kvar och stoltheten intakt än alla dessa elever och ungdomar på fejjan. På onsdagen hade jag ett knepigt, långt och jobbigt samtal med Billy om hur han uppträder mot oss föräldrar och sina syskon. Om hans spelarvanor.
På torsdagen hade jag min första lediga eftermiddag (och tänkte försöka få igen några sovtimmar) på hela veckan. Då ringer Pontus från MUSIKHUSET LAGRET och kallar till krismöte. Tydligen har det förekommit någon sorts hot mot personalen och mötet gällde polisen, kommunen, socialen, oss anställda och nån snubbe som jag inte förstod vad han jobbade med. Ett bra möte, men jag var helt slut efteråt. Då var det bara att pallra sig iväg till stan och ställa sig på scenen igen.
På fredagen var det dags för nästa jobbiga möte. Då var det Felicias tur att bli grillad. Jag och Marie var kallade till Björkhaga för att diskutera Felicias skolgång. Tydligen missköter hon skolan, läxorna och så. Det är ju såklart oroande, särskilt (tror jag) för en pappa som är lärare själv. Men det som stör mig mest av allt är hennes attityd mot sin mamma. Uppkäftig och kaxig... Det är hon inte mot mig, än. Däremot visar hon absolut ingen respekt för mina beslut gällande tider och hennes skyldigheter, typ städa rummet och hjälpa till en smula hemma.
Vändningen kom på fredagskvällen. Stiff ringde och sa att vi skulle åka MC in till stan. Fick minsann en åktur på landets enda pärlemor-vita V-ROD!
Både till och från stan. Sånt är bra för själen. På lördagen Åkte jag till MUSICIANS PLANET för att träffa några PRATABAS-bröder. Träffade Stefan, Marcus och Urban som tillsammans sätter ihop SCHATZ-basar. Vilka fantastiska instrument!!!
De är väldigt relicade. Ser gamla och välanvända ut fast de är flång nya. Igår kväll när vi körde vårat sista gig på ENGELEN för den här gången hade jag fått låna en SCHATZ för att prova på scen. Tänkte köra några låtar i början men var helt och hållet tokkär så den fick hänga på magen hela kvällen. När vi spelat hejdå-funken kom Marcus fram och gav mig ett fantastiskt erbjudande. Tar mer om det lite senare.
Ska försöka jobba upp nån sorts bättre humör nu.
Wish me luck,
