...som varar...
Jag fick ju ett telefonsamtal härom veckan. Det var rektorn på en skola i närheten som frågade om jag kunde ta musiklektionerna eftersom ordinarie lärare hade råkat ut för en tragisk grej och behövde vara hemma. Ingen visste hur länge han skulle vara borta från skolan. Det började ryktas om både till sportlov, påsklov och kanske t.o.m terminen ut.
Jag har någonstans lärt mig att inte ta ut något i förskott, men ändå så hängde det en sorts förhoppning om att jag skulle ha hunnit göra mig oumbärlig på skolan innan ordinarie kom tillbaka. Nu fick jag besked idag att han kommer redan nästa vecka. Så det blev tillbaka till ruta ett för unge Tarzan.
Jag har på kort tid fått kramar av eleverna, fått hurrarop från kollegorna och lyckats bygga upp en sorts mystisk aura runt mig själv. På mina raster kommer eleverna in i klassrummet bara för att liksom hänga eller komma med några lite fåniga svepskäl för att få vara i "mitt" klassrum. Då ska vi komma ihåg att just musiksalen ligger i fel ände av skolan, så det är inte på vägen till någonting egentligen.
Men biträdande rektor frågade om det var okej att ringa vid vikariebehov, då de insett att jag är en bra snubbe i skolmiljö. Så vem vet... kanske kommer jag få fler timmar på skolan nu när jag inte har timmar på skolan? Logiskt, va?!
Jag fick också ett spännande mail från ett par musikproducenter som frågade om jag har lust att skriva lite musik till dem, jag har inte svarat ännu...för jag vill visa mailet för folk som är bättre i branschen än vad jag är. har inte någon lust att bli blåst på ett snik-kontrakt. Men är sjukt sugen på att få sälja lite grundkomp till folk som kan ha nytta av grejerna.
I morgon drar jag till Lotta för att försöka starta upp hennes bil, då den ska få åka in på service och besiktning.
PAY DIRT!
Visar inlägg med etikett youtube. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett youtube. Visa alla inlägg
tisdag 29 januari 2013
lördag 19 januari 2013
När man hittar tillbaka...
Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!
Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.
Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.
Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.
Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.
Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.
Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.
Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.
Så, Kenta!
Den här låten är till dig...
Jag har hittat tillbaka!
Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.
Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.
Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.
Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.
Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.
Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.
Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.
Så, Kenta!
Den här låten är till dig...
Jag har hittat tillbaka!
måndag 22 oktober 2012
Tio år sen
Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.
När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.
Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.
Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.
Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.
När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.
När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.
Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.
När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.
Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.
Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.
Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.
När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.
När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.
Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.
söndag 14 oktober 2012
tjugo år senare...
Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!
Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.
Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.
Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.
Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.
Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.
Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.
Kram alla!
Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.
Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.
Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.
Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.
Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.
Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.
Kram alla!
tisdag 2 oktober 2012
Frågestund...
Jag har ju en dotter, som ni kanske vet. Hon heter Felicia och har en alldeles egen blogg. Den hittar man här, om man är intresserad av vad som rör sig i en ung flickas huvud.
På hennes, och många andra bloggsidor har jag sett att man tydligen ska ha frågestund.
Det är antagligen på det sättet att läsarna får ställa frågor i kommentarfältet. Det kan vara vilka frågor som helst och bloggaren (jag) ska svara så ärligt, uppriktigt och vettigt som möjligt på frågorna.
Jag är modig... Jag uppmanar er härmed att komma med frågor så lovar jag att svara på allihop, sålänge jag kan och tycker det har tillräckligt värde att få bli publicerat.
Om man tycker att det är svårt att komma på en bra fråga så kan jag ju föreslå saker som musik, öl, mat, basar, favoritsaker och ställen... ja, jag tror ni fattar.
Jag tänker bara publicera de kommentarerna jag besvarar, så ni kan komma med vilka frågor som helst.
Kör hårt!
Slänger förresten in en youtubegrej också. Det är ni värda, eftersom ni orkat läsa ända hit.
KRAM!
På hennes, och många andra bloggsidor har jag sett att man tydligen ska ha frågestund.
Det är antagligen på det sättet att läsarna får ställa frågor i kommentarfältet. Det kan vara vilka frågor som helst och bloggaren (jag) ska svara så ärligt, uppriktigt och vettigt som möjligt på frågorna.
Jag är modig... Jag uppmanar er härmed att komma med frågor så lovar jag att svara på allihop, sålänge jag kan och tycker det har tillräckligt värde att få bli publicerat.
Om man tycker att det är svårt att komma på en bra fråga så kan jag ju föreslå saker som musik, öl, mat, basar, favoritsaker och ställen... ja, jag tror ni fattar.
Jag tänker bara publicera de kommentarerna jag besvarar, så ni kan komma med vilka frågor som helst.
Kör hårt!
Slänger förresten in en youtubegrej också. Det är ni värda, eftersom ni orkat läsa ända hit.
KRAM!
söndag 17 juni 2012
Tarzan funderar på jobb... kanske sista delen.
I fredags var det avslutning på skolan. Som liksom spiken i kistan på ett rätt så långt lidande. Många frågor söker fortfarande svar. Många är besvikna, frusterarade och känner sig lurade. Ända sen det där med nerläggning och besked om förflyttning och avsked så har det kokat så mycket ilska och dålig energi i personalgruppen. Det mesta har riktats mot skolledningen. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är helt befogat.
Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.
TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.
ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.
TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.
FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.
Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.
Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.
Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!
Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.
TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.
ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.
TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.
FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.
Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.
Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.
Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!
tisdag 17 april 2012
Tarzan funderar på jobb del 8
Ja, så kom alltså den dagen. Min första arbetsdag efter påsklovet och också det första personalmötet. Vi pratade lite om schema, tider och avslutning. Känns lite konstigt, måste jag säga. En del av mig vill göra en fantastisk avslutning. Som en hejdundrande sorti, liksom. En annan del av mig vill bara få det överstökat. Jag har liksom ingen lust att anstränga mig för den skolan mer. Det känns väldigt kluvet.
Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.
Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"
Ingen annan sa något.
Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.
Eller...?
Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...
Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.
De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!
Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.
Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"
Ingen annan sa något.
Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.
Eller...?
Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...
Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.
De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!
tisdag 10 april 2012
BAJEN!
Premiären är avklarad och vi vann med 1-0 (Bojan). Motståndet stod håbekå för. De gjorde inget bra jobb och matchen var rätt så ful. Domaren kändes köpt. Lite som att han ville befästa sin roll på plan mer än döma rättvist. Men vafan, vi vann och det är det viktiga.
Fast det är en annan sak som hände på Söderstadion som stor, retar och irriterar mig. Tydligen har det skett en våldtäkt under match. Tydligen har en 19-årig tjej tvingats in på en toalett under läktaren under match. Det är många som uttrycker sitt hat och förakt mot den här sortens lägre stående varelser. Jag är en av dem som föraktar mest. Som avskyr mest.
Såhär skriver en BAJENbroder.
Till dig som gjorde det:
Du är en skam. Ett svin. Du har förstört hennes liv, för alltid. Du har förstört minnet av premiärseger för nästan tolvtusen riktiga supportrar. Du är kanske sjuk... kanske inser du inte rätt och fel. Hur som helst har du inte på Söderstadion att göra om du inte kan hålla dina smutsiga fingrar ifrån BAJENBRUDAR!
Du är en skam.
En skam för alla män. Det är ungefär tusen år sen män var tvungna att "ta" en kvinna. Vi har utvecklats och vi uppskattar att kvinnor vill ha oss också. Såhär, tusen år senare är vi stolta över att uppskatta och hedra kvinnor. Vi män njuter av kvinnor, vi misshandlar inte. Vi skadar inte och vi förstör inte.
Du är en skam.
En skam för alla HAMMARBYARE. Det har sen länge varit helt utsålt inför den här matchen och du, ditt äckliga svin, har alltså en biljett som någon som uppskattar BAJEN och kvinnor kunnat ha istället. Vi andra i grönvita färger blir mer eller mindre stämplade för dina smutsiga gärningar på toaletten. Det ger folk som inte förstår fotboll mer vatten på sin kvarn. Du har sänkt den grönvita flaggan ner på en nivå långt under BAJENS lägsta.
Du är en skam.
En skam för alla pappor. Jag har verkligen försökt att visa mina barn allt om jämlikhet, om att inte ta det som inte tillhör dem. Jag har lärt ut och fostrat att det är fel att skada och vara dum med flit. Ditt äckliga beteende gör att mina egna barn tvekar inför vuxenlivet. Jag avskyr ditt beteende.
Fy Fan!
Här är kingens klipp...
Fast det är en annan sak som hände på Söderstadion som stor, retar och irriterar mig. Tydligen har det skett en våldtäkt under match. Tydligen har en 19-årig tjej tvingats in på en toalett under läktaren under match. Det är många som uttrycker sitt hat och förakt mot den här sortens lägre stående varelser. Jag är en av dem som föraktar mest. Som avskyr mest.
Såhär skriver en BAJENbroder.
Till dig som gjorde det:
Du är en skam. Ett svin. Du har förstört hennes liv, för alltid. Du har förstört minnet av premiärseger för nästan tolvtusen riktiga supportrar. Du är kanske sjuk... kanske inser du inte rätt och fel. Hur som helst har du inte på Söderstadion att göra om du inte kan hålla dina smutsiga fingrar ifrån BAJENBRUDAR!
Du är en skam.
En skam för alla män. Det är ungefär tusen år sen män var tvungna att "ta" en kvinna. Vi har utvecklats och vi uppskattar att kvinnor vill ha oss också. Såhär, tusen år senare är vi stolta över att uppskatta och hedra kvinnor. Vi män njuter av kvinnor, vi misshandlar inte. Vi skadar inte och vi förstör inte.
Du är en skam.
En skam för alla HAMMARBYARE. Det har sen länge varit helt utsålt inför den här matchen och du, ditt äckliga svin, har alltså en biljett som någon som uppskattar BAJEN och kvinnor kunnat ha istället. Vi andra i grönvita färger blir mer eller mindre stämplade för dina smutsiga gärningar på toaletten. Det ger folk som inte förstår fotboll mer vatten på sin kvarn. Du har sänkt den grönvita flaggan ner på en nivå långt under BAJENS lägsta.
Du är en skam.
En skam för alla pappor. Jag har verkligen försökt att visa mina barn allt om jämlikhet, om att inte ta det som inte tillhör dem. Jag har lärt ut och fostrat att det är fel att skada och vara dum med flit. Ditt äckliga beteende gör att mina egna barn tvekar inför vuxenlivet. Jag avskyr ditt beteende.
Fy Fan!
Här är kingens klipp...
onsdag 14 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 6
Jahapp... så kom då den där reaktionen från eleverna som jag gått och väntat på. Efter informationsmötet igår var det väldigt många upprörda känslor bland elever och föräldrar. Erik från utbildningsförvaltningen hade stått och förklarat om och om igen att det är en bra idé att låta eleverna gå till annan skola. När (gissar jag) han insåg att han inte kom längre i den frågan... eftersom föräldrar och elever inte höll med, började han istället prata om att det SKA finnas rätt papper på samtliga lärartjänster på Storvretskolan. Missförstå mig inte, jag håller med. Det är viktigt att folk med vettig utbildning håller i undervisningen. Det där med att renovera skolan håller jag också med om. Det är en bra idé att fixa till skolan så att den är fin att titta på. Men jag är fortfarande väldigt osäker på att man har gått helt rätt tillväga.
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul
That cannot sleep
At night when something
Just ain't right
Blood red
But without sight
Exploding egos
In the night
Mix like sticks
Of dynamite
Red black or white
This is my fight
Come on courage
Let's be heard
Turn feelings
Into words
American equality
Has always been sour
An attitude
I would like to devour
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Right or wrong
My song is strong
You don't like it
Get along
Say what I want
Do what I can
Death to the message
Of the Ku Klux Klan
I don't buy supremacy
Media chief
You menace me
The people you say
'Cause all the crime
Wake up motherfucker
And smell the slime
Blackest anger
Whitest fear
Can you hear me
Am I clear
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
I've got tapes
I've got CD's
I've got my public enemy
My lilly white ass
Is tickled pink
When I listen to the music
That makes me think
Not another
Motherfuckin' politician
Doin' nothin' but something
For his own ambition
Never touch
The sound we make
Soul sacred love
Vows that we take
To create straight
What is true
Yo he's with me
And what I do
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
The power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Madder than a motherfucker
Lick my finger
Can't forget
'Cause the memory lingers
Count 'em off quick
Little piccadilly sickness
Take me to the hick
Eat my thickness
I've got a welt
From the bible belt
Dealing with the hand
That I've been dealt
Sitting in the grip
Of a killing fist
Giving up blood
Just to exist
Rub me wrong
And I get pissed
No I cannot
Get to this
People in pain
I do not dig it
Change of brain
For Mr Bigot
Little brother do you hear me
Have a heart oh come get near me
Misery is not my friend
But I'll break before I bend
What I see is insanity
What ever happened to humanity
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul
That cannot sleep
At night when something
Just ain't right
Blood red
But without sight
Exploding egos
In the night
Mix like sticks
Of dynamite
Red black or white
This is my fight
Come on courage
Let's be heard
Turn feelings
Into words
American equality
Has always been sour
An attitude
I would like to devour
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Right or wrong
My song is strong
You don't like it
Get along
Say what I want
Do what I can
Death to the message
Of the Ku Klux Klan
I don't buy supremacy
Media chief
You menace me
The people you say
'Cause all the crime
Wake up motherfucker
And smell the slime
Blackest anger
Whitest fear
Can you hear me
Am I clear
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
I've got tapes
I've got CD's
I've got my public enemy
My lilly white ass
Is tickled pink
When I listen to the music
That makes me think
Not another
Motherfuckin' politician
Doin' nothin' but something
For his own ambition
Never touch
The sound we make
Soul sacred love
Vows that we take
To create straight
What is true
Yo he's with me
And what I do
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
The power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Madder than a motherfucker
Lick my finger
Can't forget
'Cause the memory lingers
Count 'em off quick
Little piccadilly sickness
Take me to the hick
Eat my thickness
I've got a welt
From the bible belt
Dealing with the hand
That I've been dealt
Sitting in the grip
Of a killing fist
Giving up blood
Just to exist
Rub me wrong
And I get pissed
No I cannot
Get to this
People in pain
I do not dig it
Change of brain
For Mr Bigot
Little brother do you hear me
Have a heart oh come get near me
Misery is not my friend
But I'll break before I bend
What I see is insanity
What ever happened to humanity
tisdag 13 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 5
Idag är det dagen D. Skolledning ihop med politiker och utbildningschefer ska informera föräldrarna till våra elever om hur de tänkt sig hur framtiden ska se ut för just eleverna. Lärarna tror jag inte nämns med större eftertryck just ikväll.
Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.
Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.
Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.
Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.
I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.
In another life...
Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.
Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.
Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.
Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.
I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.
In another life...
måndag 12 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 4
Det här med FACEBOOK är intressant. På bara ett dygn har över 350 personer bjudits in i en grupp som ifrågasätter hur saker har skötts på Storvretskolan. De är förbannade, ledsna, frustrerade. De letar svar och söker förklaringar från folk långt över rektor.
Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.
Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.
Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.
Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.
Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:
- Alla i mål -
Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.
Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!
Många dom låter strömmen föra dom fram
Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan
Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb
Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt
Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast
Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag
Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av
På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men
Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem
I landet med om största varmaste öppnade famnar
Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt
Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar
Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Dom lägger fram förslag efter den franska modellen
Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen)
Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det?
Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC
Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!
Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.
Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.
Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.
Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.
Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:
- Alla i mål -
Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.
Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!
Många dom låter strömmen föra dom fram
Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan
Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb
Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt
Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast
Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag
Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av
På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men
Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem
I landet med om största varmaste öppnade famnar
Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt
Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar
Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur
Allting kommer lösas och bli bättre igen...
Dom lägger fram förslag efter den franska modellen
Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen)
Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det?
Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC
Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!
onsdag 15 februari 2012
Årets första supporterinlägg.
Jag har inte skrivit om BAJEN ännu under 2012. Det ändrar vi på nu.
Träningsmatcherna har kommit igång och jag har med stort intresse kollat in hur det ser ut (på pappret). Det verkar lovande. HAMMARBY har ju lite av tradition att i likhet med scenfolk nästan längta efter en usel genrepetition för då kommer troligen säsongen gå bra. Än så länge ligger vi på plus. Vilket i så fall skulle vara ett dåligt tecken. Men vafan?! Det är VI som är HAMMARBY!
BAJENBRUDAR är officiella som supportergrupp. Det gillar vi BAJENKILLAR!
Så hör det ju till vanligheterna att häckla de andra supportrarna lite. Just idag har TV4 rullat sin sportrapportering från gårdagen. Resultaten blev torsk för packet, torsk för apa och seger för BAJEN FANS.
Jag surfade runt lite på FACEBOOK och såg att jämmerkaninerna minsann har gått ut med en officiell uppmaning till sina supportrar att inte gå på hockey. Det bottnar i deras missnöje över polisens övervåld vid senaste derbyt mot packet. Jag anser såklart att det är helt jävla galet med övervåld från poliser. Det finns inget försvar! Men det är två saker jag inte riktigt får ihop...
1: Vad vinner dif på att deras supportrar inte går på match? Jag menar, polisen kan nog inte bry sig mindre... de är nog snarast glada att inte behöva brottas med hormonstinna snorvalpar med bakslick och Gant-jacka.
Själva budskapet kommer ju snarast att tolkas som att "buhu... fajbjoj polisen slog oss, så nu vågaj vi inte gå på hokki"
2: Supportrarnas kommentarer på facebooksidan!
Det är märkligt många som skriver saker som "skönt, nu kan man sitta hemma i soffan och kolla matchen istället"
Ummm... inte så jäkla supporter, va?
Lite medgång... de ligger ju trots alls på kvalplats, och fortsätter att förlora.
aik... äh, jag har inte hämtat mig än från att ha varit och spelat i puben inne på Råsunda. I restaurangen. Bland massor av ful-gulsvarta vimplar och flaggor. Det var bara tragiskt och på något sätt lite sådär olustigt. Märkligt att de vill ha en så dyster feeling på sina egna fester?!
Träningsmatcherna har kommit igång och jag har med stort intresse kollat in hur det ser ut (på pappret). Det verkar lovande. HAMMARBY har ju lite av tradition att i likhet med scenfolk nästan längta efter en usel genrepetition för då kommer troligen säsongen gå bra. Än så länge ligger vi på plus. Vilket i så fall skulle vara ett dåligt tecken. Men vafan?! Det är VI som är HAMMARBY!
BAJENBRUDAR är officiella som supportergrupp. Det gillar vi BAJENKILLAR!
Så hör det ju till vanligheterna att häckla de andra supportrarna lite. Just idag har TV4 rullat sin sportrapportering från gårdagen. Resultaten blev torsk för packet, torsk för apa och seger för BAJEN FANS.
Jag surfade runt lite på FACEBOOK och såg att jämmerkaninerna minsann har gått ut med en officiell uppmaning till sina supportrar att inte gå på hockey. Det bottnar i deras missnöje över polisens övervåld vid senaste derbyt mot packet. Jag anser såklart att det är helt jävla galet med övervåld från poliser. Det finns inget försvar! Men det är två saker jag inte riktigt får ihop...
1: Vad vinner dif på att deras supportrar inte går på match? Jag menar, polisen kan nog inte bry sig mindre... de är nog snarast glada att inte behöva brottas med hormonstinna snorvalpar med bakslick och Gant-jacka.
Själva budskapet kommer ju snarast att tolkas som att "buhu... fajbjoj polisen slog oss, så nu vågaj vi inte gå på hokki"
2: Supportrarnas kommentarer på facebooksidan!
Det är märkligt många som skriver saker som "skönt, nu kan man sitta hemma i soffan och kolla matchen istället"
Ummm... inte så jäkla supporter, va?
Lite medgång... de ligger ju trots alls på kvalplats, och fortsätter att förlora.
aik... äh, jag har inte hämtat mig än från att ha varit och spelat i puben inne på Råsunda. I restaurangen. Bland massor av ful-gulsvarta vimplar och flaggor. Det var bara tragiskt och på något sätt lite sådär olustigt. Märkligt att de vill ha en så dyster feeling på sina egna fester?!
lördag 4 februari 2012
341
läsare till 25000. Bäst att skriva något smart och roligt och duktigt.
BAJEN hade över 8300 plåtar sålda igår. På en div2 match!
Kallt upp till knäna men jag är på bra humör.
Min gode vän MARSHALL lämnade min Roger Waters-Fender igår, bara för att konstatera att han ville kolla på min MARUSZCZYK istället. Hehe... Man är som en godisbutik där det är okej att ha en godispåse i en vecka och sen lämna tillbaka.
Nåja, nu ska jag gå och ta ett litet pipstopp.
BAJEN hade över 8300 plåtar sålda igår. På en div2 match!
Kallt upp till knäna men jag är på bra humör.
Min gode vän MARSHALL lämnade min Roger Waters-Fender igår, bara för att konstatera att han ville kolla på min MARUSZCZYK istället. Hehe... Man är som en godisbutik där det är okej att ha en godispåse i en vecka och sen lämna tillbaka.
Nåja, nu ska jag gå och ta ett litet pipstopp.
torsdag 2 februari 2012
Fantastiska fyran
Jag har det!
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
kram
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
kram
tisdag 17 januari 2012
Spooky shit
Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.
För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.
När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!
De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.
För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.
När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!
De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.
onsdag 4 januari 2012
Såhär borde alla dagar börja.
Tydligen hade jag slagit på TV4 imorse. Inget jag minns, men i drömmen hörde jag några välkända toner. Samtidigt kom en varm kropp och kröp ner under täcket. Det var Maya. När jag kom till sans lagom mycket insåg jag att någon sitter på nyhetsmorgon och pratar om Pink Floyd. Man pratade om en eventuell återförening lagom till OS-invigningen. De var lite osäkra på om det var en tillräckligt viktig spelning, och pratade om ett gig som skulle lösa alla problem i t.ex. Palestina. DET skulle ha varit ett tillräckligt viktigt gig att återförena ett av världens ballaste band.
Jag höjde ljudet och njöt av tonerna till låten Money. Man förklarade att låten ju handlar om att det är fult att tjäna pengar, och att det samtidigt var just den låten som gav Pink Floyd ett ekonomiskt oberoende, total stjärnstatus och ett erkännande som ett av världens allra bästa band.
Efter reklamen var det dags för nästa stora glädje. Thin Lizzy! Robertson är i Sverige för att hylla Phil Lynnot. Bandet spelade It's only Money.
Jag kollade på telefonen för att få ett hum av vad klockan är. Noterade två sms. Det första var från Lotta. Hon skrev att det är lättare och mysigare att sova om man får göra det tillsammans. Ja, så är det ju... Det andra sms't kom ifrån Bussgods i Södertälje. Min bas har äntligen kommit! Den ligger där och väntar på mig. En sprillans ny SCHATZ. Den är så ny att den blev monterad i fredags. Jag gissar att det är den sista basen som blev monterad 2011.
Det är en bra dag att vara vid liv...
Kram!
Jag höjde ljudet och njöt av tonerna till låten Money. Man förklarade att låten ju handlar om att det är fult att tjäna pengar, och att det samtidigt var just den låten som gav Pink Floyd ett ekonomiskt oberoende, total stjärnstatus och ett erkännande som ett av världens allra bästa band.
Efter reklamen var det dags för nästa stora glädje. Thin Lizzy! Robertson är i Sverige för att hylla Phil Lynnot. Bandet spelade It's only Money.
Det är en bra dag att vara vid liv...
Kram!
lördag 31 december 2011
GOTT NYTT ÅR!
Idag blir det inte något långt, utdraget och invecklat inlägg. Tänkte mest bara önska er ett Gott Nytt År! Hoppas ni får ett fantastiskt 2012. Kram alla!
onsdag 28 december 2011
Det ständiga inre kampen...
Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.
Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"
På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.
Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....
tisdag 27 december 2011
Ja...
Har inte uppdaterat på ett tag, märkte jag. Jag har inte heller någon vettig förklaring till det. Ibland kommer inte orden, helt enkelt.
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
lördag 17 december 2011
AFTER SKI @ SNERIKES
RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
kram!
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.
Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.
Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.
Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.
Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?
Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.
Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...
Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.
kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
