Tio år sen

Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.

När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.

Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.

Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.

Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.

När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.

När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.


Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.