Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!
Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.
Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.
Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.
Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.
Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.
Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.
Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.
Så, Kenta!
Den här låten är till dig...
Jag har hittat tillbaka!
Visar inlägg med etikett tumba. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tumba. Visa alla inlägg
lördag 19 januari 2013
måndag 5 november 2012
TB's i lördags...
RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.
Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!
Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.
Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!
Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.
Kram!
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.
Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!
Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!
Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.
Kram!
tisdag 23 oktober 2012
Get it?
Spelade in en låt igår. Jag kallar den för Get it?
Hade en feeling av att jag ville göra något med GTA-vibbar, samtidigt som jag ville ha lite lounge, lite Stakka Bo och lite avskalat.
Låten är inspelad i "Studio Treehouse" med grejorna jag har till hands. Basen är min kära SCHATZ.
En kompis lyssnade på den och sa att det låter lite som "Twin Peaks goes Tumba". Ja, jag gillar den liknelsen.
Hade en feeling av att jag ville göra något med GTA-vibbar, samtidigt som jag ville ha lite lounge, lite Stakka Bo och lite avskalat.
Låten är inspelad i "Studio Treehouse" med grejorna jag har till hands. Basen är min kära SCHATZ.
En kompis lyssnade på den och sa att det låter lite som "Twin Peaks goes Tumba". Ja, jag gillar den liknelsen.
måndag 22 oktober 2012
Tio år sen
Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.
När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.
Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.
Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.
Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.
När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.
När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.
Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.
När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.
Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.
Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.
Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.
När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.
När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.
Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.
söndag 23 september 2012
Börjar om igen...
med bloggen alltså.
Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.
Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...
Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:
-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.
Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.
Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.
Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.
Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.
Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...
Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:
-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.
Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.
Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.
Livet?
Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv.
men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga.
Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja.
kram
lördag 7 januari 2012
att döma en hund efter håren...
är ju jäkligt enkelt.
Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.
Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.
Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.
Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.
Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast.
Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...
Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.
Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.
Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.
Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.
Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast.
Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...
fredag 16 september 2011
När världar möts...
Det var en gång två killar i Tumba utanför Stockholm. De gick i åttan i Björkhaga skola. Vi kan kalla den ena Kenta och den andra Jimmy. Detta är påhittade namn, även om killarna faktiskt finns och faktiskt gick på just den skolan just det här året. Det var 1986.
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.
Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.
Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.
Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.
De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.
Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"
Här är vad de fann...
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.
Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.
Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.
Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.
De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.
Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"
Här är vad de fann...
söndag 3 juli 2011
Om att lida på Lida....
Jag tog med mig alla fyra barnen till Lida igår. Det var dags för countryfestival. Själv har jag aldrig varit på den festivalen men jag har hört att det brukar vara rätt så kul.
Vi tog tåget från Tumba till Tullinge. Där fanns det en abonnerad buss som tog oss direkt till festivalområdet. Smidigt! Barnen var på strålande humör, vilket naturligtvis smittade av sig på farsan.
Det första vi kollade in var nån sorts basketboll-i-korg-grej. Robin kirrade två av tre bollar och vann en popcornstrut. Solen sken precis på det där sättet man lovade på nyheterna att den inte skulle göra. Bra gjort, solen!
Vi gick upp till liksom slutet av området där man satt upp ett ambulerande tivoli. Sju biljetter kostade 200:-, farsan köpte tre såna remsor.
Alla nöjda!
Vidare ner till cowboyhatt-ståndet där Felicia, Billy och Robin fick varsin "äkta" cowboyhatt. Snygga, för att vara liksom knalle-marknad... Vi mötte Teresia och hennes fina familj och käkade glass ihop. Kul att träffa henne sådär lite spontant. Vid sexrycket gav vi upp och tog den abonnerade bussen tillbaka till Tullinge station för att komma tillbaka till gamla fina Tumba. Jag bjöd ungarna på pangmiddag på restaurang...nåja, Sibylla vid TB's... Men de var nöjda.
Därefter var det en trött, men glad familj som stapplade uppför backen mot Storvreten och lägenheten. När vi kom hem hällde vi ut oss i sofforna och kollade på tv6 play... underskattad underhållning, tycker jag.
Vi tog tåget från Tumba till Tullinge. Där fanns det en abonnerad buss som tog oss direkt till festivalområdet. Smidigt! Barnen var på strålande humör, vilket naturligtvis smittade av sig på farsan.
Det första vi kollade in var nån sorts basketboll-i-korg-grej. Robin kirrade två av tre bollar och vann en popcornstrut. Solen sken precis på det där sättet man lovade på nyheterna att den inte skulle göra. Bra gjort, solen!
Vi gick upp till liksom slutet av området där man satt upp ett ambulerande tivoli. Sju biljetter kostade 200:-, farsan köpte tre såna remsor.
Alla nöjda!
Vidare ner till cowboyhatt-ståndet där Felicia, Billy och Robin fick varsin "äkta" cowboyhatt. Snygga, för att vara liksom knalle-marknad... Vi mötte Teresia och hennes fina familj och käkade glass ihop. Kul att träffa henne sådär lite spontant. Vid sexrycket gav vi upp och tog den abonnerade bussen tillbaka till Tullinge station för att komma tillbaka till gamla fina Tumba. Jag bjöd ungarna på pangmiddag på restaurang...nåja, Sibylla vid TB's... Men de var nöjda.
Därefter var det en trött, men glad familj som stapplade uppför backen mot Storvreten och lägenheten. När vi kom hem hällde vi ut oss i sofforna och kollade på tv6 play... underskattad underhållning, tycker jag.
lördag 15 januari 2011
Reflektion kolon...
Jag har just insett en sak. Samma helg som RABALDER spelar på TB's så flyttar jag till lägenheten. Ingen stor grej för er kanske... eller för mig när jag tänker efter. Det mesta är ju redan packat, bortplockat och så. Men OM jag har kommit in redan då, det finns nämligen en minimalisk chans att jag får det. Så ska man vingla uppför backen åt det hållet istället efter gig. Det har jag ju inte gjort på många år...(femton om man ska vara petnoga)
Jag har nu helt och hållet börjat fokusera på hur jag vill ha det i nya lägenheten. Hur det ska se ut, vem som ska bo var, vilka möbler som får följa med och vilka som kommer att skänkas bort, slängas eller glömmas kvar till nya ägaren i huset. Om det är någon av ER som saknar en hylla eller nåt så får ni höra av er... kanske har jag något ni kan få.
Igår fredag var första gången jag var utomhus på flera dar, jävla hosta! Skulle försöka ta mig till Tullinge för att bli uppfiskad av Stiff så vi kunde dra på gig. Självklart hade jag ingen remsa till tåget, och självklart var det jäktigt och stressigt för att hinna med just 15.52-tåget. Jag stod vid den där fåniga maskinen utanför spärrarna och tryckte på en ful touch-screen för att få en biljett till Tullinge. Den vägrade tjurigt att förstå vad det var jag tryckte på. "klicka godkänn" uppmanades jag. Jag förde resolut mitt finger mot den gröna rutan med texten GODKÄNN på. Inget hände. Jag provade igen.... Ingenting. Så plingade det till för att annonsera att tåget var på väg in. Hade inget strulat så hade jag hunnit. Jag vill bara berätta det redan nu. Men efter vad som kändes som mer än tjugo tryck på den fula rutan uppmanades jag att föra in mitt kontokort i maskinen... "det kanske funkar, jag kanske hinner"- tänkte jag febrilt och fumlade med kortet. In och ut, som värsta porrfilmen med korthelevetet. Det slutade med att jag fick ut en kvittoremsa som förklarade att jag köpt en biljett... för 30 spänn, men att jag inte får någon biljett eftersom köpet inte kunde godkännas. Tåget hade jag redan missat... det har ni nog redan räknat ut.
I morse kollade jag om de dragit pengar...fast det hade de inte. Visst, det är bara trettio spänn. Men nu är det en fråga om principer, damnit!
Nu har de självklart dessutom fått nåt knas på spåren mellan Tumba och Flempan så det blir bussar om man ska till Tullinge. Jag ska försöka smörja Stiff så jag blir uppfiskad här hemma istället inför kvällens spelning i Spånga. Orkar inte bråka med bussarna också.
Härom dan köpte jag The Wall på CDON och har lyssnat på den plattan från början till slut kanske fyra gånger redan. Vilken fantastisk platta! KÖP!
Kram!
onsdag 29 december 2010
10 shades of grey?
Har hängt med Maya igår, inatt och idag. Marie tog med sig de tre äldre på kryssning. Enligt ett sms har de haft riktigt roligt på båten. Bra! Jag har eftersom jag inte har några möbler och knappt någon värme i huset valt att vara hemma hos Marie. Ungefär samtidigt som hon stängde dörren igår eftermiddag blev Maya sjuk. Hon somnade vid 1630 kanske... och har sen vaknat och gråtit ungefär 20 gånger inatt.
Hon bara ropar efter mamma... rätt så frustrerande, när allt man vill är att hon ska må bra. Allt jag kunde göra var egentligen att fylla på med rump-medicin och se till att hon drack tillräckligt...
Favoriten förstod jag var att bli killad på ryggen... fast vem gillar inte det då?
Jag bar in datorn i sovrummet och kollade på INCEPTION... fast måste ha somnat ifrån den för plötsligt fanns det saker i filmen som jag inte förstod alls. Får väl ge den en chans till när jag är lite piggare. Maya ville höra saga så SPOTIFY fick läsa samtliga Lindeman-scenerna. Jag gissar att det är lite lugnande med publikskratt.
Idag är det onsdag, det är förmiddag och vi två har käkat frukost... just nu ligger Maya och sover i soffan och jag slökollar på ROBIN HOOD med Russel Crowe samtidigt som jag skriver det här. Utanför fönstret är det grått. Jag hostar och snorar... känns också rätt grått.
Hade det inte varit för att finaste Lotta kommit upp från jäkla Skåne hade jag nog valt att stanna i bingen hela dan. Hade det inte varit för att jag ska jobba på LAGRET idag hade jag stannat i sängen.
jag vet att det borde vara onsdag idag
men det är söndag i sängen hos mig - w.crafoord
Hon bara ropar efter mamma... rätt så frustrerande, när allt man vill är att hon ska må bra. Allt jag kunde göra var egentligen att fylla på med rump-medicin och se till att hon drack tillräckligt...
Favoriten förstod jag var att bli killad på ryggen... fast vem gillar inte det då?
Jag bar in datorn i sovrummet och kollade på INCEPTION... fast måste ha somnat ifrån den för plötsligt fanns det saker i filmen som jag inte förstod alls. Får väl ge den en chans till när jag är lite piggare. Maya ville höra saga så SPOTIFY fick läsa samtliga Lindeman-scenerna. Jag gissar att det är lite lugnande med publikskratt.
Idag är det onsdag, det är förmiddag och vi två har käkat frukost... just nu ligger Maya och sover i soffan och jag slökollar på ROBIN HOOD med Russel Crowe samtidigt som jag skriver det här. Utanför fönstret är det grått. Jag hostar och snorar... känns också rätt grått.
Hade det inte varit för att finaste Lotta kommit upp från jäkla Skåne hade jag nog valt att stanna i bingen hela dan. Hade det inte varit för att jag ska jobba på LAGRET idag hade jag stannat i sängen.
jag vet att det borde vara onsdag idag
men det är söndag i sängen hos mig - w.crafoord
torsdag 16 december 2010
Legender i Tumba del 4
Nästa legend, hjälte eller vad vi nu vill kalla honom bor inte alls i Tumba. Han är Tullingebo och arbetar i Fittja. Jag vill skriva lite om Kjelle Allinger!
Vi som känner honom vet att man kan se på honom på lite olika sätt.
Som musiker, kompis och lärare/fritidsledare t.ex.
Låt oss se på Kjelle som musiklärare/fritidsledare...
Han är rättvis, noga och jäkligt duktig. Jag som har haft äran att jobba med honom på Storvretskolan och på musikhuset Lagret vet att han fanimig alltid sätter ungdomar och elever först. Detta har resulterat i bl.a. en rejäl uppfräshning och ombyggnad hemma hos honom. EN del av er såg säkert showen på TV3. Jag tror inte att det finns någon som inte tycker om honom. Definitivt inte utan anledning, och tonåringar har ju rätt märkliga anledningar ibland.
Jag gillar honom!
Låt oss nu se på Kjelle som musiker...
Han spelar keyboard/hammond. Kjelle har en spännande spelteknik som närmast kan beskrivas som rutinerad. Han har spelat tamigfan JÄMT!
På sin "riktiga" hammond lirar han med någon sorts finkänsla som är huggen i sten. Jag har försökt att formulera det på något annat sätt, men det tycker jag passar ho nom bäst. Fina nyanser i volym och med lesley dras brutalt genom låtarna han ofta själv har arrangerat och fixat till. Jag har själv bara gigat två gånger med honom liksom på riktigt. Det var på REUNION-festen förra året och på REUNION-festen i år. VI var tighta och samspelta men inte särskilt repade. Det är inte alltid antal timmar i replokalen som skapar ett bra framträdande. Rutin och ödmjukhet kommer man långt med. Kjelle har rutin och ödmjukhet.
Jag gillar honom!
Låt oss se på Kjelle som kompis...
Kjelle är fantastiskt duktig på att se sina egna svaga sidor och nästan lika dålig på att inte se sina starka sidor och sina styrkor. Jantelagen har honom "By the balls" liksom.
Han sa till mig igår på Studiefrämjandets julbord att han har fått alldeles för mycket uppskattning och cred under 2010. I form av TV-showen, hyllningar och hurrarop från alla håll och kanter. Igår fick han en present från grabbarna på förbundet... en flyttkartong FULL med LP-skivor. Det var bara coola titlar och album, jag såg bl.a. samtliga Jimi Hendrix plattor. Några Stones-skivor och sånt. Kan det ha varit 250 skivor?! De flesta i originalplast och mint-kondition.
Han ifrågasatte ärligt om han är värd all denna uppskattning och jag kan bara konstatera att en som givit i hela sitt 50-åriga liv kan väl få några plattor tillbaka, liksom?!
Jag gillar Kjelle!
Nu väntar jag bara på en inbjudan att få komma och dricka sprit och lyssna på sköna plattor, Kjelle... haha
//Din vän
tisdag 14 december 2010
...och ibland så...
händer det grejor. Jag har nu skrivit kontrakt på fyran som jag berättade lite om. Senaste datum för inflyttning är sista februari. Med en jäkla tur så kommer jag in tidigare och det ger ju tillfälle för de som tjackat kåken av mig att komma in tidigare också. Hurra!
Jag var ju och spelade på REUNION-festen i helgen. Det var kul att träffa allihopa igen. Jag gjorde två spelningar, en med The Seventies...
Ion Olteanu, Kjelle Allinger och Magnus Brandell är katterna som jag spelade med.
Vi startade med LED BOOTS av Jeff Beck, fortsatte med Deep Purple och Eric Clapton. Det såg ut att vara uppskattat. Synd att scenljudet var lite rackigt. Så var Wana med, en rumänsk sångerska som sjunger fantastiskt bra.
Det andra jobbet jag skulle göra var ihop med Kenta, Kjelle O, Fredrik H och Fredrik M... Vi kallade oss för Dr. Vintage och spelade CCR-låtar. Också uppskattat.
Jag passade på att testa min nya MARUSZCZYK... funkade fint.
När jag kom hem visade det sig att mitt modem gått sönder så jag kan inte uppdatera bloggen hemifrån. Detta skriver jag på skolan... säg inget till chefen!
Igår hade vi luciatåg på skolan. Jag hade lyckats få ihop ett litet men ambitiöst tåg. Vi gjorde "bara" sex låtar men jäklar vad duktiga mina elever är. Man vet att man lyckats när SO-läraren torkar emotionella tårar redan i tredje sången...(silent night)
Jag har suttit och funderat just lite på det här med karaktärer...
Tarzan är ju inte samma snubbe som Björn.
Det händer ju mer än en gång att Björne får sota och betala för vad Tarzan hittar på.
Ibland är man schitzo...
Skriver lite mer om det när jag får tillbaka mitt modem.
tja!
Jag var ju och spelade på REUNION-festen i helgen. Det var kul att träffa allihopa igen. Jag gjorde två spelningar, en med The Seventies...
Ion Olteanu, Kjelle Allinger och Magnus Brandell är katterna som jag spelade med.
Vi startade med LED BOOTS av Jeff Beck, fortsatte med Deep Purple och Eric Clapton. Det såg ut att vara uppskattat. Synd att scenljudet var lite rackigt. Så var Wana med, en rumänsk sångerska som sjunger fantastiskt bra.
Det andra jobbet jag skulle göra var ihop med Kenta, Kjelle O, Fredrik H och Fredrik M... Vi kallade oss för Dr. Vintage och spelade CCR-låtar. Också uppskattat.
Jag passade på att testa min nya MARUSZCZYK... funkade fint.
När jag kom hem visade det sig att mitt modem gått sönder så jag kan inte uppdatera bloggen hemifrån. Detta skriver jag på skolan... säg inget till chefen!
Igår hade vi luciatåg på skolan. Jag hade lyckats få ihop ett litet men ambitiöst tåg. Vi gjorde "bara" sex låtar men jäklar vad duktiga mina elever är. Man vet att man lyckats när SO-läraren torkar emotionella tårar redan i tredje sången...(silent night)
Jag har suttit och funderat just lite på det här med karaktärer...
Tarzan är ju inte samma snubbe som Björn.
Det händer ju mer än en gång att Björne får sota och betala för vad Tarzan hittar på.
Ibland är man schitzo...
Skriver lite mer om det när jag får tillbaka mitt modem.
tja!
söndag 28 november 2010
Legender i Tumba del 3
Dags nu att kolla in nästa legend. Ni vet... man hälsar på någon varje gång man ses och har gjort så i många år. Egentligen vet man inte så mycket om personen ifråga. Nästa snubbe är just en sån.
Man kallar honom för Greven. Han går runt och har en FN-basker. Jag vet inte så mycket om honom utan det mesta är rykten. Visst har han berättat en och annan grej när jag jobbade på bolaget. Fast det är ju lätt att skarva, lägga till och dra ifrån inför killen på systemet.
Han var inne nästan varje dag. När jag började på systembolaget i Tumba hade vi ju överdisk-försäljning. Han beställde alltid sex burkar blågul. Han hade alltid jämna pengar. Han hade alltid egen påse. Varje gång sa han...
-"Ja' har stålar här i lommen, de' e' bäst 'ru räknar så ja' ha' gjort rätt"
Det stämde alltid på öret. Sen var han noga med att jag skulle visa honom när jag rev kvittot. Han var orolig att det skulle finnas hemlig information om honom på kvittot. Vid ett tillfälle sa han att han var säker på att han skulle bli "skimmad". Jag försökte på ett vänligt och pedagogiskt sätt förklara att man inte kan skimma någon som betalar med kontanter...inte ens när det är jämna pengar.
När vi byggde om och det blev självplock bytte Greven ölsort. Han gick på Sofiero. Den sista gången jag tog betalt av honom för öl betalade han 63.50... Han bor nära skolan och jag brukar se honom när han är på väg antingen till systemet eller därifrån. Ibland går jag med mina barn och han vill gärna prata lite med dem. Han verkar gilla barn och eftersom han är en rätt kul kille har jag inga problem med det.
Han brukar säga ungefär
-"Åh fan...E'ru ute med farsan ida'...skaru bli musiker som han elle' skaru göra nå' vettigt?"
Det går rykten om att han själv var en duktig snickare. Men jag vet inte.
Kanske ska fråga honom nån gång...
Nu ska jag göra mig iordning för glöggafton hos kompis Pontius!
Man kallar honom för Greven. Han går runt och har en FN-basker. Jag vet inte så mycket om honom utan det mesta är rykten. Visst har han berättat en och annan grej när jag jobbade på bolaget. Fast det är ju lätt att skarva, lägga till och dra ifrån inför killen på systemet.
Han var inne nästan varje dag. När jag började på systembolaget i Tumba hade vi ju överdisk-försäljning. Han beställde alltid sex burkar blågul. Han hade alltid jämna pengar. Han hade alltid egen påse. Varje gång sa han...
-"Ja' har stålar här i lommen, de' e' bäst 'ru räknar så ja' ha' gjort rätt"
Det stämde alltid på öret. Sen var han noga med att jag skulle visa honom när jag rev kvittot. Han var orolig att det skulle finnas hemlig information om honom på kvittot. Vid ett tillfälle sa han att han var säker på att han skulle bli "skimmad". Jag försökte på ett vänligt och pedagogiskt sätt förklara att man inte kan skimma någon som betalar med kontanter...inte ens när det är jämna pengar.
När vi byggde om och det blev självplock bytte Greven ölsort. Han gick på Sofiero. Den sista gången jag tog betalt av honom för öl betalade han 63.50... Han bor nära skolan och jag brukar se honom när han är på väg antingen till systemet eller därifrån. Ibland går jag med mina barn och han vill gärna prata lite med dem. Han verkar gilla barn och eftersom han är en rätt kul kille har jag inga problem med det.
Han brukar säga ungefär
-"Åh fan...E'ru ute med farsan ida'...skaru bli musiker som han elle' skaru göra nå' vettigt?"
Det går rykten om att han själv var en duktig snickare. Men jag vet inte.
Kanske ska fråga honom nån gång...
Nu ska jag göra mig iordning för glöggafton hos kompis Pontius!
fredag 26 november 2010
Legender i Tumba del 2
Nästa figur jag minns från när jag var ung var "jägarn". Han bodde i Tuna. Boställsvägen har jag för mig. Han var skäggig, rätt så långhårig och tatuerad. Självklart hemgjorda och självklart nästan bara kvinnonamn. Han körde motorcykel, en Honda 500cc vill jag minnas. Han hade dubbla strålkastare på styret och en sån där mojo-svans ungefär vid bränslekranen. Han var alltid klädd i jägarväst, hade ofta kniv modell vansinnigt stor utefter låret. På ryggen hade han ett gevär. På somrarna kunde man se honom med pilbåge också.
Vi brukade ta långa omvägar när han stod och packade motorcykeln utanför porten inför helgens jakt-resa. Han gjorde nog hela jäkla Södertörn osäkert tror jag. När jag blev lite äldre vågade jag mig på att hälsa lite på honom ibland. Han hade ett ganska originellt sätt att hälsa på. Han liksom grymtade fram ett "tjena" som om det var det första han sagt till någon på väldigt lång tid. Jag såg honom aldrig ihop med någon utan det var nog en mycket ensam man.
När jag blev 17 flyttade jag till Boställsvägen, i samma port som Jägarn. Fortfarande fick man ett "tjena" när vi sågs, och det var aldrig mer än så. Jag var inte rädd för honom längre utan mer fashinerad av hur han som var så stor hade på något sätt krympt och blivit lite mindre. Borta var den stora magen, och det stora skägget. Istället var han muskulös och hade klippt mohikanfrisyr. Geväret hade han bytt mot en ryggsäck på vilken han hade skrivit med spritpenna "Sniper" och ritat ett kikarsikte. Han hade många örhängen, med fjädrar och grejor. Jägarn såg vild ut. Han hade sålt motorcykeln och köpt en liten moppe istället.
När jag flyttade till Segersjö hittade jag honom i kön till kassan i vår lokala butik. Den här gången kände jag mig större än honom, och jag hörde honom prata ordentligt för första gången i mitt liv. Han pratade om vilket bröd han skulle handla till sin morsa som tydligen bor i Segersjö. Nu var t.o.m mopeden borta till förmån för en cykel. Jag vet inte vad han heter, inte heller var han bor. Frisyren är fortfarande mohikan, tatueringarna finns kvar och ryggan med "Sniper" finns kvar.
Jag tror att det är en rätt rolig jävel om man bara vågar prata med honom...
Vi brukade ta långa omvägar när han stod och packade motorcykeln utanför porten inför helgens jakt-resa. Han gjorde nog hela jäkla Södertörn osäkert tror jag. När jag blev lite äldre vågade jag mig på att hälsa lite på honom ibland. Han hade ett ganska originellt sätt att hälsa på. Han liksom grymtade fram ett "tjena" som om det var det första han sagt till någon på väldigt lång tid. Jag såg honom aldrig ihop med någon utan det var nog en mycket ensam man.
När jag blev 17 flyttade jag till Boställsvägen, i samma port som Jägarn. Fortfarande fick man ett "tjena" när vi sågs, och det var aldrig mer än så. Jag var inte rädd för honom längre utan mer fashinerad av hur han som var så stor hade på något sätt krympt och blivit lite mindre. Borta var den stora magen, och det stora skägget. Istället var han muskulös och hade klippt mohikanfrisyr. Geväret hade han bytt mot en ryggsäck på vilken han hade skrivit med spritpenna "Sniper" och ritat ett kikarsikte. Han hade många örhängen, med fjädrar och grejor. Jägarn såg vild ut. Han hade sålt motorcykeln och köpt en liten moppe istället.
När jag flyttade till Segersjö hittade jag honom i kön till kassan i vår lokala butik. Den här gången kände jag mig större än honom, och jag hörde honom prata ordentligt för första gången i mitt liv. Han pratade om vilket bröd han skulle handla till sin morsa som tydligen bor i Segersjö. Nu var t.o.m mopeden borta till förmån för en cykel. Jag vet inte vad han heter, inte heller var han bor. Frisyren är fortfarande mohikan, tatueringarna finns kvar och ryggan med "Sniper" finns kvar.
Jag tror att det är en rätt rolig jävel om man bara vågar prata med honom...
torsdag 25 november 2010
Legender i Tumba del 1
Jag bor i Tumba. Det har jag gjort sen juni 1978. Inget konstigt i det egentligen, fast jag tänkte ändå liksom nämna några av originalen som har funnits här omkring när jag växte upp och nu för tiden. Det finns ju en del att berätta om varje knasboll så jag väljer att bygga egna kapitel om varje kuf så ni som tycker att det är roligt att läsa kan ju leta efter just den här titeln på inläggen.
Den första jag kommer att tänka på är Kapten Rödskägg.
Jag tror inte att han lever idag. Han var en färgglad jävel under min uppväxt trots allt. En klassisk fullgubbe som gapade och skrek och alla var rädda för honom. Hahaha... När jag jobbade på systemet och vi började prata om dessa legender kom han såklart på tal och det fanns nog ingen mer ofarlig person i den kretsen.
Namnet kommer från hans (på 70- och 80-talet) yviga röda skägg och att han gått på sjön i sin ungdom. Det var en mycket social och pratsam man som hade ett mycket gott öga till kvinnor. Unga, gamla, ljusa, mörka...alla uppskattades av Rödskägg. Det enda han blev arg av var just skolungdomar, och jag råkade ju vara skolungdom under 80-talet. Han bodde i Salem men var gärna i Tumba Centrum, innan man byggde om. Det var nog flera unga tjejer som valde att inte åka 725'an om de såg att Rödskägg stod/satt/låg vid just den busshållplatsen. För om man gick på samma buss som Rödskägg så visste man att man skulle bli antastad. Så enkelt var det.
Ja, en del av Er som läser kommer nog ihåg honom. Sist jag såg så satt han i rullstol med amputerade ben. Tråkigt.
Har ni något kul att berätta om Rödskägg så får ni gärna kommentera.
fredag 12 november 2010
Tarzans trädkoja...
Nu håller det på att bli allvar liksom på riktigt. Mäklaren är taggad att sälja, jag har haft fotograf här som har plåtat varenda rum och varenda vrå i huset. Just nu, när jag skriver det här står en snubbe från ANTICIMEX och gör en grundlig besiktning av huset. Detta känns lite genant, på något sätt. Mest för att jag liksom vet hur många fel och brister det finns i huset. Men jag ska sälja, och jag vet att jag inte kommer att få särskilt mycket för huset. Lite så att köparen får helt enkelt vad han betalar för.
Jag och Marie köpte det här huset 1996. Flyttade in i November och jag har fått lära mig på egen hand hur man gör, när saker och ting går sönder. För det gör det!
Nu har hon flyttat och jag sitter ensam, lite tragiskt...men det kommer att bli bra.
Jag är inne på Botkyrkabyggens hemsa varje dag för att rota runt bland lägenheter. Jag vill bo i Tumba. Jag vill bo nära Björkhaga där mina barn går i skolan. Jag vill att de ska kunna komma hem till mig när de vill. De ska ha sin egen krok i hallen och sin egna säng... En del av mina läsare säger att det är unikt att bry sig om sina barn som jag gör...men vettefan asså, det är ju av ego-skäl jag gör det. Det kommer ju så mycket tillbaka från glada barn, så är det bara.
Jag och Marie köpte det här huset 1996. Flyttade in i November och jag har fått lära mig på egen hand hur man gör, när saker och ting går sönder. För det gör det!
Nu har hon flyttat och jag sitter ensam, lite tragiskt...men det kommer att bli bra.
Jag är inne på Botkyrkabyggens hemsa varje dag för att rota runt bland lägenheter. Jag vill bo i Tumba. Jag vill bo nära Björkhaga där mina barn går i skolan. Jag vill att de ska kunna komma hem till mig när de vill. De ska ha sin egen krok i hallen och sin egna säng... En del av mina läsare säger att det är unikt att bry sig om sina barn som jag gör...men vettefan asså, det är ju av ego-skäl jag gör det. Det kommer ju så mycket tillbaka från glada barn, så är det bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
