tjugo år senare...

Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!

Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.

Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.

Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.

Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.

Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.

Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.

Kram alla!