Tio år sen

Häromdagen var det tio år sen farsan gick bort i leukemi. Tio år av saknad och tio år av någon sorts "jahapp, då får man fixa det själv då?!"
Det har ju gått rätt så bra, men det finns stunder då även en vuxen människa (ja, jag ser mig som vuxen) faktiskt skulle behöva en farsa att få råd av, hjälp av, några sköna tips av och bara lite sällskap.
Farsan var kanske inte den mest sociala människan jag träffat. Han höll sig gärna lite för sig själv i något hus ute i skogen. Han flyttade till Tuna (i Tumba) efter skilsmässan med morsan. Därefter hittade han ett pyttelitet hus utanför Södertälje och efter det ett stort jäkla hus i Björnlunda. På tomten fanns även ett gästhus som bara det var ungefär dubbelt så stort som huset han bodde i i Södertälje.

När han först fick beskedet om att han hade cancer så var det som en chock, för honom, mig, syskon och vänner. Naturligtvis.
Det var som om själva livet kröp ur honom. Han blev uppgiven och deppig. Visst, han åkte till jobbet, han var på möten och grejor...men det var liksom inte samma sak.

Så hände något... Jag vet inte vad, men kanske hade han pratat med någon som på ett mirakulöst sätt gav honom en gnutta hopp. Eller... han visste ju att dagen skulle komma, men det var som om det inte längre spelade någon roll. Han började leva. Han tog upp måleriet igen, han köpte verktyg för fönsterrenovering, han började brygga eget öl.
Resorna in och ut på sjukhuset gjorde honom svag, med alla provsvar och tester som bara visade att han blev sämre.

Vi syskon gjorde vad vi kunde för att underlätta, på olika sätt. Mot slutet, när han låg inne på "gröna milen" var vi där hela tiden för att hålla sällskap, stötta och bara vara nära. Jag vet inte hur de andra egentligen kände, men jag la nära på hela mitt eget liv åt sidan en stund för att fokusera på hans liv.
Jag minns hur han låg naken, med bara ett tunt lakan och svettades, fönstret var öppet och det var minusgrader utanför. På huvudet hade han en blå ispåse som såg ut ungefär som en gammal JOFA-hjälm. Cancern hade slagit ut nerverna. Den hade spridit sig inifrån och ut. Allting där inne var trasigt, och nu började det synas på huden och i blicken, de få gångerna han orkade öppna ögonen.
Personalen på Eskilstuna Sjukhus hade bäddat iordning en gästsäng där jag låg och huttrade med dubbla jackor och täcke. Det var en lång natt.

Vi pratade om livet, om saker vi gjort och borde ha gjort. Vi mindes roliga stunder och händelser. Det var lite svårt att hänga med i hans resonemang ibland för medicinerna gjorde ett bra jobb i hans rätt så förvirrade skalle.
Men plötsligt, från ingenstans blev han nästan helt klar i tanke och ord.
Han bad om ursäkt för de gånger han inte varit med på mina föreställningar, matcher, shower och avslutningar. Han bad om ursäkt för att han låtit sin egen karriär komma ivägen för livet. Han bad om ursäkt för att det hade tagit så lång tid att se mig som en "riktig" son, eftersom vi egentligen inte har blodsband. I det lugna tonfallet, det stilla rummet och den sena timmen kunde jag inte annat än bara nicka försiktigt och säga att inget av det spelar någon roll. Han var "farsan" och ingen sjukdom i världen kan ändra det.
Jag bad om ursäkt för alla dumma och dåliga saker jag gjort som barn och ungdom. Jag lättade mitt hjärta helt... Inga hemligheter skulle finnas kvar. När jag var färdig hade jag avslöjat allt från de stora sakerna ner till de allra minsta, så som att det var jag som hade stulit den där nougatkakan i skafferiet inför julbaket 1979. När alla kort låg på bordet var jag så lättad, och så avslappnad. Vi hade äntligen blivit klara med varandra. Nya blanka papper. Inga dolda agendor eller fåniga sägningar för att rädda sig själv. Det behövdes inte längre.
Han log, jag log, fast med tårar. Det var nära nu, det visste jag.

När morgonen kom åkte jag tillbaka till Tumba. Farsan dog några timmar senare.
Då jag kom tillbaka till sjukhuset, med Teresia så var de andra syskonen där. Vi tog farväl av kroppen och jag kände en sorts lugn som jag inte kan förklara. Farsan och jag var färdiga. Det var inte de andra syskonen. Det kändes som jag hade vunnit, som jag visste saker de inte visste. Det kändes som det MIG han valde att vakta när han drog ur proppen på sig själv.

När vi läste vita arkivet stod det att det var jag som skulle välja all musik inför begravningen.


Jag valde den här som första psalm. För mig är det harmoni och en känsla av att komma hem. Vi satt i kapellet på Skogskyrkogården. Det var kallt, men en konstig värme där inne. Väldigt andaktsfullt och med en vacker respekt, inte bara för honom, utan även för oss syskon.

tjugo år senare...

Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!

Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.

Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.

Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.

Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.

Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.

Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.

Kram alla!

Den goda boken

Jag har inget körkort. Det kommer nog inte som en överraskning för de flesta av er, men låt mig berätta att det har vissa fördelar. En fördel är ju att man kan tänka sig ett glas öl, eller vin extra var man än är. Och jag gillar sånt.

En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.

Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.

Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.

Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.

Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?

Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.

Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.

Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.

kram