Är förlovad?!

Jag som inte ens tror på äktenskap, ringar och allt sånt där tjafs. Tjafs, förresten?! Vem har bestämt det? Jag vet inte.
Jag vet bara hur jag klargjort gång på gång att jag inte riktigt har kunnat se mig som en gift man. Har inte riktigt kunna identifiera mig som han som bara ska älska en kvinna, för resten av mitt liv. Det blir ju ändå bara strul när man ska skiljas, har varit min melodi.

Så hände nåt...

Här hade jag, efter separationen med Marie liksom hoppat från tuva till tuva. Jag blev småförälskad lite hela tiden, eller om det bara var åtrå?
Det kändes skönt att inte vara kär. Det kändes bra att kunna säga "tack och hej" när nyfikenheten var stillad. Jag var lite av ett svin, det ska erkännas. Men jag utnyttjade aldrig någon, eller sårade någon.

Så kom Lotta. Hejsansvejsan... hela mitt liv vändes uppochner på bara några minuter.
Jag insåg att jag hade mycket större känslor för henne än vad jag vågat erkänna för mig själv. Känslor som två år senare inte har svalnat det allra minsta, tvärtom.
Jag träffar inte Lotta så ofta som jag skulle vilja. Hon bor på sitt håll och jag på mitt. Jag har barnen i trädkojan och hon har sina barn. Det finns helt enkelt inte plats att tussa ihop båda familjerna, även om vi båda vill.

Jag hör ibland mina polare (män) som diskuterar sexfantasier och så... lustigt nog så är Lotta med i mina fantasier varje gång. Andra kanske fantiserar om grannfrun, Angelina Jolie eller "tjejen i kassan". Men jag har Lotta.

Jag hörde henne allt oftare prata om sina "delmål" och saker hon vill göra i livet, utan att specificera vad det är hon vill. Jag visste bara att det var henne jag ville leva med resten av mitt liv. 

Hennes två döttrar började ty sig till mig, och började liksom se mig som...inte en pappa kanske men i alla fall en fadersfigur. De ville att jag skulle vara med på utvecklingssamtal och möten. De ville så gärna att jag skulle vara med när de spelar XBOX, de ville följa med när jag gick ut med hunden. Jag blev en naturlig del av deras liv. 

Både Lotta och jag vet ju att som ensamstående förälder står man inte högt i kurs, när det kommer till skola eller andra institutioner. Men som par? Ja, där är det mycket lättare. 

Jag fick under några möten med skola i början ha på mig en ring så vi skulle se förlovade ut, för annars hade de rätt att neka mig att vara med. (en påhittad regel, tror jag)

Vi pratar om att köpa hus. Ett stort hus. Med många rum, för alla sex barnen och oss själva såklart. Jag vill kunna spela min musik utan att störa, hon vill ha en ateljé där hon inte blir störd. Det ska vara på landet, nära till sjö, skog och allt. Men ändå nära nog till skola och Stockholm. Troligtvis är det mycket enklare att få till en deal om man är ett par på riktigt. 

Så... i fredags frågade jag henne helt enkelt om hon ville gifta sig med mig. Hon svarade ja!

En kvinna jag älskar, och önskar leva med i resten av mitt liv... 

Vi satte oss och tatuerade in förlovningsringarna på våra handleder. 

Lotta har likadana. Vi gillar båda tatueringar, vi kommer ändå inte att ta av oss ringarna och kärleken ÄR lika evig som två ringar som sitter ihop. Enkelt.

Tarzan är en lycklig man... trots misärer och eländen, men det tar vi inte idag.

KRAM!