Är förlovad?!

Jag som inte ens tror på äktenskap, ringar och allt sånt där tjafs. Tjafs, förresten?! Vem har bestämt det? Jag vet inte.
Jag vet bara hur jag klargjort gång på gång att jag inte riktigt har kunnat se mig som en gift man. Har inte riktigt kunna identifiera mig som han som bara ska älska en kvinna, för resten av mitt liv. Det blir ju ändå bara strul när man ska skiljas, har varit min melodi.

Så hände nåt...

Här hade jag, efter separationen med Marie liksom hoppat från tuva till tuva. Jag blev småförälskad lite hela tiden, eller om det bara var åtrå?
Det kändes skönt att inte vara kär. Det kändes bra att kunna säga "tack och hej" när nyfikenheten var stillad. Jag var lite av ett svin, det ska erkännas. Men jag utnyttjade aldrig någon, eller sårade någon.

Så kom Lotta. Hejsansvejsan... hela mitt liv vändes uppochner på bara några minuter.
Jag insåg att jag hade mycket större känslor för henne än vad jag vågat erkänna för mig själv. Känslor som två år senare inte har svalnat det allra minsta, tvärtom.
Jag träffar inte Lotta så ofta som jag skulle vilja. Hon bor på sitt håll och jag på mitt. Jag har barnen i trädkojan och hon har sina barn. Det finns helt enkelt inte plats att tussa ihop båda familjerna, även om vi båda vill.

Jag hör ibland mina polare (män) som diskuterar sexfantasier och så... lustigt nog så är Lotta med i mina fantasier varje gång. Andra kanske fantiserar om grannfrun, Angelina Jolie eller "tjejen i kassan". Men jag har Lotta.

Jag hörde henne allt oftare prata om sina "delmål" och saker hon vill göra i livet, utan att specificera vad det är hon vill. Jag visste bara att det var henne jag ville leva med resten av mitt liv. 

Hennes två döttrar började ty sig till mig, och började liksom se mig som...inte en pappa kanske men i alla fall en fadersfigur. De ville att jag skulle vara med på utvecklingssamtal och möten. De ville så gärna att jag skulle vara med när de spelar XBOX, de ville följa med när jag gick ut med hunden. Jag blev en naturlig del av deras liv. 

Både Lotta och jag vet ju att som ensamstående förälder står man inte högt i kurs, när det kommer till skola eller andra institutioner. Men som par? Ja, där är det mycket lättare. 

Jag fick under några möten med skola i början ha på mig en ring så vi skulle se förlovade ut, för annars hade de rätt att neka mig att vara med. (en påhittad regel, tror jag)

Vi pratar om att köpa hus. Ett stort hus. Med många rum, för alla sex barnen och oss själva såklart. Jag vill kunna spela min musik utan att störa, hon vill ha en ateljé där hon inte blir störd. Det ska vara på landet, nära till sjö, skog och allt. Men ändå nära nog till skola och Stockholm. Troligtvis är det mycket enklare att få till en deal om man är ett par på riktigt. 

Så... i fredags frågade jag henne helt enkelt om hon ville gifta sig med mig. Hon svarade ja!

En kvinna jag älskar, och önskar leva med i resten av mitt liv... 

Vi satte oss och tatuerade in förlovningsringarna på våra handleder. 

Lotta har likadana. Vi gillar båda tatueringar, vi kommer ändå inte att ta av oss ringarna och kärleken ÄR lika evig som två ringar som sitter ihop. Enkelt.

Tarzan är en lycklig man... trots misärer och eländen, men det tar vi inte idag.

KRAM!

RABALDER på bröllopet...

Vi var och spelade på bröllop i lördags, jag och grabbarna i RABALDER. Ett vanligt gig sånär som på vem som skulle traska till altaret. Självaste statsministerns sekreterare och hans blivande hustru. Jag hade fått frågan redan tidigare om jag kunde sjunga några låtar i kyrkan, under själva akten. När jag såg vilka låtar det var och hade lyssnat på dem en gång så sa jag okej.
Det var Sweet child o mine, Hon gör mig galen och If I should fall behind.

När jag satte mig för att planka låtarna så insåg jag rätt fort att det kanske var lättare sagt än gjort. Ingen av låtarna är särskilt svår, men det är ju sjukt viktigt att det blir rätt. Det är ju ändå ett bröllop. Den viktigaste dagen i dessa människors liv. De betalade ju bra så jag kände en enorm press att det skulle bli riktigt bra. Kan såhär efteråt erkänna att jag goofade på både ackord och text (trots notställ).
I programmet stod det att solisten "Björn" skulle sjunga en helt annan låt, men jag lyckades snacka bort den och ta den där Lundell-låten istället.

Efter kyrkan (Vätö kyrka) så åkte jag tillbaka till festlokalen, Båthuset på Barnens Ö för att möta upp med de andra i bandet. Vi bestämde oss för att dra till Norrtälje för middag och kanske ett glas öl. Polaren Gidbo och hans gäng TDHP spelade på en av krogarna och vi mötte upp, som en liten överraskning till de gamla bluesboogierockrävarna. Kul!

Senare (efter en hamburgertallrik och ett par öl) åkte vi tillbaka till festen och gjorde oss redo för gig.
Jag tänkte på min syster Anneli, som hade tänkt ha sin 40-fest just den här dagen och att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte var i Oskarshamn istället. Men jag hade försökt förklara för henne att det var ett viktigt gig, inte bara för mig utan för hela bandet. Dessa människor, i publiken, betalar ordentligt och gjorde vi ett bra jobb så garanterar det fler jobb. Det är aldrig fel att ha en fot inne i maktens korridorer, även om det bara är som gycklare.

Spelningen kom igång långt senare än planerat, men det är ju som vanligt på bröllop. Vi gjorde 2x60 minuter och alla var riktigt nöjda. Det gör mig glad. Carl (brudgummen) önskade lite mer hårdrock och sånt, så vi brände av allt vi hade i den genren. Det är en mycket unik upplevelse att se Carl Swanson stå och sjunga med i 800° och andra låtar som inte borde höras på en sån här fest.

Det regnade hela eftermiddagen och nära på hela kvällen. Men runt tio så lugnade det ner sig och vi hade "bara" myggen att slåss med. Vid halv två ungefär var det dags för hejdå-funken och vi kunde börja packa ner riggen. Det gick rätt fort ändå, för att trots att vi stannade för urroddning så var jag hemma i trädkojan vid 04:33.

Detta skriver jag på måndagen 18/6. Min syster fyller 40 och jag försökte ringa henne för att gratulera. Hon plockade bort mig från FACEBOOK när hon hörde att jag inte skulle komma på hennes fest. Tråkigt. Hon plockade bort Lotta också, av samma anledning... tror jag.
Tydligen har hon plockat bort morsan också... Jag vet inte riktigt vad problemet är, men jag tycker det är tråkigt. Hade gärna haft kvar min egen syster på FACEBOOK, för där vet jag att jag kan nå henne. Tycker inte själv att jag gjort något dumt så att jag borde plockas bort. Det är väl inte fel att värna om spelningar och framtiden. Hoppas min syster vet att jag älskar henne ändå, och att varken mil eller månader kommer ivägen för syskonkärlek.

Coverbandsmusiker...

Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.

Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.

Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.

Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.

Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.

Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.

iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.

Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.

Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.

Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!

Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.

Bröllopsfesten...

Jag blev uppringd en gång för rätt så länge sen av Lasse M. Han frågade vad RABALDER skulle ta för ett bröllopsgig i mitten av november. Jag fick prata med Pirre (brudgummen) och vi kom överens om ett bra pris. Preliminärbokat...

Så blev jag uppringd av Pirre igen, för några veckor sen. Han och hans blivande fru, Veronica, var lite nervösa och oroliga för hur vi skulle klara av spelningen. De hade hört att ljudet hade varit lite dåligt på en fest på Tullen i Tullinge. Jag förklarade iskallt för honom att den gången spelade vi i en betongkorridor och den här gången skulle vi ju spela på Lida Värdshus. En scen och massor av trä. Det skulle inte bli några problem.

Veronica och Pirre hade ett önskemål. De ville att vi skulle spela den här:


Det var bara att dra till repan och repa in den. Jag satt hemma ett par gånger och verkligen försökte få in texten. Men det gick inte. Bara att ta med notställ och utskriven text. Det är ju ändå viktigare att brudparet får en rätt sjungen text än att jag går med nån sorts stolthet för att jag inte behöver texthjälp.

Vi svängde upp vid Lida före lunch, för att ställa iordning allting. Men det visade sig vara en rätt dålig idé. De hade fullt av lunchgäster så vi fick vänta en stund för att få in sakerna. Efter en väntan som verkade vara hur lång som helst fick vi ändå börja soundchecka. Det var Stiff, iMan, Muffin och jag. Muffin förresten. En vikarie eftersom Hutten är på semester i Thailand. Muffin spelade med oss första gången i linköping förra veckan, på Engelen i torsdags och nu på Lida. Han ska spela med oss året ut för Hutten landar på svensk mark 2/1 -12. Det känns som det kommer gå riktigt bra, för Muffin är en kul jävel!

Muffinmannen

Efter allt fick jag sällskap av L8, vi gjorde lite toast och jag drack en Maredsous 8. En fantastisk bira i 75cl flaska. Lotta såg till att jag var på plats igen runt 20. Där mötte jag några kompisar från Tumba. Vi började spela någon gång efter 22 och höll på till klockan var fanimig ett par minuter över tre. Kanske inte låter så farligt, men det tar på krafterna att hålla på att spela apa en hel kväll.
Jag tror att alla som var på festen var nöjda med oss. De som önskade låtar fick hela tiden hyggliga alternativ om vi inte kunde "deras" låtar. Mot slutet av kvällen hade folk börjat tackla av en del. Det kom fram en kvinna och jag kan erkänna att varken jag, Muffin eller iMan fattade vad hon egentligen ville. Det var omöjligt att avgöra om hon var arg, eller om hon stötte på någon av oss. Det var liksom inte så tydligt, om man säger.

Efter spelningen lastade vi in allting i släpet och stack till repan. jag kollade på klockan. 03:12.
Inte konstigt att man är lite seg idag.

Kram!

11-11-11 11:11

Spelade på ett bröllop igår, ute i Skogås.

De gifte sig klockan 11:11, den elfte november tvåtusenelva.

en annan tänker på den här...



(det gick inte att bädda in, med klicka på länken och njut!)

Fy fan vad dåligt!

Igår spelade RABALDER på ett bröllopsgig. Vi gjorde bra ifrån oss och hade bra ljud. Soundcheck gick alldeles utmärkt och ljuset såg ut att vara nära på tiptop. Spelningen skulle äga rum på Odelsala bygdegård. När vi svängde upp på gårdsplanen kom vi på att vi faktiskt varit häroch spelat förut.
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!

Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.

När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.


När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....

Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!

Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...