...men en del har det sämre

Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.

Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.

Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.

När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.

Men det finns säkert de som har det sämre.

Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.