Är förlovad?!

Jag som inte ens tror på äktenskap, ringar och allt sånt där tjafs. Tjafs, förresten?! Vem har bestämt det? Jag vet inte.
Jag vet bara hur jag klargjort gång på gång att jag inte riktigt har kunnat se mig som en gift man. Har inte riktigt kunna identifiera mig som han som bara ska älska en kvinna, för resten av mitt liv. Det blir ju ändå bara strul när man ska skiljas, har varit min melodi.

Så hände nåt...

Här hade jag, efter separationen med Marie liksom hoppat från tuva till tuva. Jag blev småförälskad lite hela tiden, eller om det bara var åtrå?
Det kändes skönt att inte vara kär. Det kändes bra att kunna säga "tack och hej" när nyfikenheten var stillad. Jag var lite av ett svin, det ska erkännas. Men jag utnyttjade aldrig någon, eller sårade någon.

Så kom Lotta. Hejsansvejsan... hela mitt liv vändes uppochner på bara några minuter.
Jag insåg att jag hade mycket större känslor för henne än vad jag vågat erkänna för mig själv. Känslor som två år senare inte har svalnat det allra minsta, tvärtom.
Jag träffar inte Lotta så ofta som jag skulle vilja. Hon bor på sitt håll och jag på mitt. Jag har barnen i trädkojan och hon har sina barn. Det finns helt enkelt inte plats att tussa ihop båda familjerna, även om vi båda vill.

Jag hör ibland mina polare (män) som diskuterar sexfantasier och så... lustigt nog så är Lotta med i mina fantasier varje gång. Andra kanske fantiserar om grannfrun, Angelina Jolie eller "tjejen i kassan". Men jag har Lotta.

Jag hörde henne allt oftare prata om sina "delmål" och saker hon vill göra i livet, utan att specificera vad det är hon vill. Jag visste bara att det var henne jag ville leva med resten av mitt liv. 

Hennes två döttrar började ty sig till mig, och började liksom se mig som...inte en pappa kanske men i alla fall en fadersfigur. De ville att jag skulle vara med på utvecklingssamtal och möten. De ville så gärna att jag skulle vara med när de spelar XBOX, de ville följa med när jag gick ut med hunden. Jag blev en naturlig del av deras liv. 

Både Lotta och jag vet ju att som ensamstående förälder står man inte högt i kurs, när det kommer till skola eller andra institutioner. Men som par? Ja, där är det mycket lättare. 

Jag fick under några möten med skola i början ha på mig en ring så vi skulle se förlovade ut, för annars hade de rätt att neka mig att vara med. (en påhittad regel, tror jag)

Vi pratar om att köpa hus. Ett stort hus. Med många rum, för alla sex barnen och oss själva såklart. Jag vill kunna spela min musik utan att störa, hon vill ha en ateljé där hon inte blir störd. Det ska vara på landet, nära till sjö, skog och allt. Men ändå nära nog till skola och Stockholm. Troligtvis är det mycket enklare att få till en deal om man är ett par på riktigt. 

Så... i fredags frågade jag henne helt enkelt om hon ville gifta sig med mig. Hon svarade ja!

En kvinna jag älskar, och önskar leva med i resten av mitt liv... 

Vi satte oss och tatuerade in förlovningsringarna på våra handleder. 

Lotta har likadana. Vi gillar båda tatueringar, vi kommer ändå inte att ta av oss ringarna och kärleken ÄR lika evig som två ringar som sitter ihop. Enkelt.

Tarzan är en lycklig man... trots misärer och eländen, men det tar vi inte idag.

KRAM!

2013...

Nytt år, nya tag och nytt liv.
I ärlighetens namn var ju inte andra halvan av 2012 något jag kommer minnas med glädje. Förlorade jobb, har varit arbetssökande sen oktober, lever helt på lånade pengar och ett och annat gage. Det har inte funkat att få ordning på alla a-kassepapper och försäkringskassan.

Robin har fått diagnos ADHD, vilket kanske är bra egentligen. Nu har man ju på något sätt fått svar på varför han reagerar som han gör i vissa olika situationer.
Jag ser Lotta bli mentalt överkörd av kommunen hon bor i. De verkar tro att de kan behandla henne lite som de vill... Jag har inte kollat med Lotta själv, så jag tänker inte "out-a" henne här mer än så.

Inför julen hade jag 78:- på kontot. Skulle ha barnen. Skulle köpa en hygglig julmiddag, med tillhörande julmys och godis. Naturligtvis skulle jag köpa julklappar och sånt också. Tjena!

Lyckades låna ihop så jag i alla fall kunde köpa en skinka, lite julmust, vörtbröd och ett par goda salamibitar. Jag gav mina barn varsitt kuvert, med ett handskrivet brev i. I brevet stod det att eftersom jag sitter i den ekonomiska sits jag gör så har jag inte möjlighet att ge något just nu, men lovar att de ska få en dag på stan. En dag när vi kan shoppa, hänga, fika, lattja och bara mysa. Viktigt är att det blir en dag för var och en.

Hela veckan, bortsett från juldagen då RABALDER spelade i Katrineholm så var jag hos Lotta. Nyårsafton tillbringade vi hos hennes härliga grannar. De bjöd på god mat, god öl och framförallt. ett trevligt umgänge.
Jag fick tillbaka barnen från Marie redan på nyårsdan. Men det var en rätt så kort visit den här gången eftersom jag hade spelning nu i helgen nere på Marstrand. Båtellet, eller restaurang Drott. Har ni vägarna förbi så tycker jag absolut ni ska försöka besöka. Det är vansinnigt vackert och härligt. (trots att det är i göteborg)

Av någon anledning har jag sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Troligtvis stress och nästa eker i depressionshjulet... Jag är ingen doktor så jag har ingen aning.
Det har gjort att under senaste helgen har jag...räknade jag ut...sovit sex-sju timmar på två dygn. Då har det varit gig och grejer också.
Nu är jag fruktansvärt sliten och trött. Jag ska bara ringa till penntrollet och säga god natt och sen är det utcheckning för lille Tarzan.

tjugo år senare...

Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!

Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.

Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.

Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.

Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.

Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.

Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.

Kram alla!

Börjar om igen...

med bloggen alltså.

Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.

Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...

Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:

-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.

Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.


Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.

Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.

Livet?

Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv. 

men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga. 

Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja. 

kram

RABALDER på bröllopet...

Vi var och spelade på bröllop i lördags, jag och grabbarna i RABALDER. Ett vanligt gig sånär som på vem som skulle traska till altaret. Självaste statsministerns sekreterare och hans blivande hustru. Jag hade fått frågan redan tidigare om jag kunde sjunga några låtar i kyrkan, under själva akten. När jag såg vilka låtar det var och hade lyssnat på dem en gång så sa jag okej.
Det var Sweet child o mine, Hon gör mig galen och If I should fall behind.

När jag satte mig för att planka låtarna så insåg jag rätt fort att det kanske var lättare sagt än gjort. Ingen av låtarna är särskilt svår, men det är ju sjukt viktigt att det blir rätt. Det är ju ändå ett bröllop. Den viktigaste dagen i dessa människors liv. De betalade ju bra så jag kände en enorm press att det skulle bli riktigt bra. Kan såhär efteråt erkänna att jag goofade på både ackord och text (trots notställ).
I programmet stod det att solisten "Björn" skulle sjunga en helt annan låt, men jag lyckades snacka bort den och ta den där Lundell-låten istället.

Efter kyrkan (Vätö kyrka) så åkte jag tillbaka till festlokalen, Båthuset på Barnens Ö för att möta upp med de andra i bandet. Vi bestämde oss för att dra till Norrtälje för middag och kanske ett glas öl. Polaren Gidbo och hans gäng TDHP spelade på en av krogarna och vi mötte upp, som en liten överraskning till de gamla bluesboogierockrävarna. Kul!

Senare (efter en hamburgertallrik och ett par öl) åkte vi tillbaka till festen och gjorde oss redo för gig.
Jag tänkte på min syster Anneli, som hade tänkt ha sin 40-fest just den här dagen och att jag hade lite dåligt samvete för att jag inte var i Oskarshamn istället. Men jag hade försökt förklara för henne att det var ett viktigt gig, inte bara för mig utan för hela bandet. Dessa människor, i publiken, betalar ordentligt och gjorde vi ett bra jobb så garanterar det fler jobb. Det är aldrig fel att ha en fot inne i maktens korridorer, även om det bara är som gycklare.

Spelningen kom igång långt senare än planerat, men det är ju som vanligt på bröllop. Vi gjorde 2x60 minuter och alla var riktigt nöjda. Det gör mig glad. Carl (brudgummen) önskade lite mer hårdrock och sånt, så vi brände av allt vi hade i den genren. Det är en mycket unik upplevelse att se Carl Swanson stå och sjunga med i 800° och andra låtar som inte borde höras på en sån här fest.

Det regnade hela eftermiddagen och nära på hela kvällen. Men runt tio så lugnade det ner sig och vi hade "bara" myggen att slåss med. Vid halv två ungefär var det dags för hejdå-funken och vi kunde börja packa ner riggen. Det gick rätt fort ändå, för att trots att vi stannade för urroddning så var jag hemma i trädkojan vid 04:33.

Detta skriver jag på måndagen 18/6. Min syster fyller 40 och jag försökte ringa henne för att gratulera. Hon plockade bort mig från FACEBOOK när hon hörde att jag inte skulle komma på hennes fest. Tråkigt. Hon plockade bort Lotta också, av samma anledning... tror jag.
Tydligen har hon plockat bort morsan också... Jag vet inte riktigt vad problemet är, men jag tycker det är tråkigt. Hade gärna haft kvar min egen syster på FACEBOOK, för där vet jag att jag kan nå henne. Tycker inte själv att jag gjort något dumt så att jag borde plockas bort. Det är väl inte fel att värna om spelningar och framtiden. Hoppas min syster vet att jag älskar henne ändå, och att varken mil eller månader kommer ivägen för syskonkärlek.

Karma

Alltså... Jag tror inte på gud, Allah, Buddah eller någon annan. När allt kommer omkring behöver jag inga låtsaskompisar. Jag är rätt så säker i min egen person, även om självkänslan sviktar då och då. Kanske har det att göra med att jag är världens äldsta tonåring. Vem vet? Däremot så tror jag på att om jag gör något bra för någon, så får jag något bra tillbaka. Är man skön katt blir man klappad... Är man elak katt blir man sparkad på. Enkelt!
En del kallar det för Karma, och det är kanske just det som är karma?! Jag vet inte...

Jag har en kompis som igårkväll var på väg hem till sina föräldrar i Värmland. Hon hade sina två tvillingdöttrar i baksätet och sin pyttelilla hund i framsätet. Tjejerna är 6-7 år sådär... Klockan var ungefär nio på kvällen och här kan man konstatera att solen skiner fanimig inte alltid i Karlstad! Lotta ringde mig och grät, berättade att hon nyss hade kört på en älg. Bilen är en KIA av SUV-typ. Hade de inte suttit i en så stor bil hade Lotta inte varit vid liv idag. Taket är så intryckt att det är ett under att hon inte brutit nacken. Lotta satt i mitt kök härom dan och berättade att trots att det är en KIA så är det liksom hennes liv. Hon får plats med allt hon måste ha med sig... Bilen är snäll och bra. Nu för tiden, när jag skriver det här..är den lite för platt för att kallas bekväm, men ändå...

Nu kan man ju se det såhär, antingen har Lotta varit dum för att hennes bil är kvaddad och hon blev ståendes med vovve och två barn mitt i vinternatten i en skog i Värmland... Men jag väljer såklart att se det som att Lotta har gjort något riktigt bra som inte fått en skråma trots att hon nyss fått en älg i skallen. Hunden och barnen mår också fint, trots allt. Karma, mina vänner!

En lite lustig detalj i det hela är att jag satt några timmar innan hon ringde och läste om en polare från PRATABAS som hade krockat och kvaddat sin bil. Jag skrev till honom att det går att laga bilar, skrota bilar eller köpa nya bilar. Men det går inte att ersätta mysiga basister från Örebro. Några timmar senare kom alltså telefonsamtalet... karma?

En annan lite lattjo detalj är att hon ringde till mig?! Alltså, vi snackar om en omtyckt och respekterad kvinna som alla vill ta del av när hon väl kommer till stan. Ändå valde hon att ringa och berätta för mig. Jag gjorde vad jag kunde för att trösta och vara lugn och skön. Idag har jag pratat med henne igen, och nu är hon lugnare. Det verkar vara lugnt med nacke och rygg.

Nåja... Karma säger att jag är värd en OPPIGÅRD Spring Ale... Tack, Karma!