When I kissed the teacher...

Nä, ingen har pussat på mig ännu. Fast det är en ganska märklig känsla att vara musiklärare på Storvretskolan måste jag säga. Jag har nästan 300 elever, varav hur många som helst kommer från andra kulturer och har därför namn som är (för mig) svåra att inte bara uttala, utan över huvud taget komma ihåg. Det låter ju för fanken som de pratar baklänges.
Kruxet är att killen som jag tekniskt sett vikarierar för är en kompis. Han är riktigt rolig, trevlig och mysig. Hans enda lilla problem var att eleverna inte gillar honom så värst. däremot gillar de mig. Jag vet inte exakt vad jag gjort för att bli så populär, fast jag gissar att det handlar om att jag följer kursplanen, men på ett ganska roligt sätt.
Nästa vecka har åttor och nior läxförhör i notläsning. Vi har skrattat ganska mycket åt dessa noter när de skulle försöka lära sig noter. Jag hörde att flera av tjejerna har bilder på mig i sina mobiltelefoner...smickrande. Jag är visst tillräckligt snygg för att det ska kittla hos grundskoleelever. Trots att jag är gammal nog att vara deras farsa?!
Igår kom en tjej i åttan fram och frågade om min blog. På något sätt visste hon att jag skriver här då och då... jag försöker hålla isär yrkes-Björne och fritid-Tarzan. Därför har jag inte accepterat nuvarande elevers önskan om att vara kompisar på t.ex. FACEBOOK.
Kanske accepterar jag när de gått ut, eller när jag slutat på skolan.

Skolan ja, när jag var där för första gången stod där en ganska ful, sliten och nergången Aria. Minns inte namnet på modellen... Det var arton år sen och den jäveln står kvar! Det är den enda basen skolan har tänkt att använda!!!
Shit, kompisar. Dags att använda lite av min charm och få loss lite pengar till att bygga upp vapenarsenalen på skolan, tror jag. Jag har hunnit bygga en scen och ska möblera om salen. Härom veckan monterade jag upp LED-ljus i aulan. Fick vaktis (Fabbe) att rodda med kablar och grejor. Det blev ganska bra.