Ännu mer manliga män...

Vi i RABALDER var ju och spelade för våra vänner på Södermalms Trä igen. Ett intressant gig, eftersom det handlar om ungefär tvåhundra män i blåkläder och kanske tio, max femton tjejer.
De har en fest varje höst och vi har fått äran att spela där tre år i rad nu. Något måste vi ju göra rätt.
Jag hade blandade känslor inför spelningen... just eftersom vi ju spelar bättre för en kvinnligare publik. Det är jäkligt svårjobbat att lira för en publik som inte riktigt vågar visa att de gillar det vi gör.

Vi hade sällskap på scen av Lennie Norman, vilket ju var lite roligt. Fick för mig att han bara körde kiss-å-bajs skämt, men gubben var riktigt fyndig. Han använde min mick så den luktade lite Lennie när han var klar och det var dags för mig att sjunga igen. Hehe...

Efter spelningen skulle vi rodda ner, som vanligt. Då hände det som inte fick hända. Något sa "klonk" i ryggen och jag fann mig själv liggandes i fosterställning på golvet. Kunde inte ens resa mig själv. Kunde inte bära in så mycket som en mick-låda. De andra i bandet fick rodda medan jag flåsandes stod och såg på. Väldigt frustrerande.
När vi kom till repan och skulle få ur allting var det samma sak. De andra fick bära, jag fick flämta... Hutten lovade att köra hem mig, och tog med sig vad han trodde var min bas. Problemet var att han fick med sig Stiff's gitarr istället. Vi har likadana gigbags, det är bara storleken som skiljer... men det är ju inget man tänker på när man bara vill hem!

Hela helgen har gått åt till att försöka kurera mig på alla tänkbara sätt. Voltaren-salva, tigerbalsam, alvedon och whisky har gjort dagarna liiite enklare. Nu är det söndagskväll och jag är på väg in i duschen för lite värme, innan det blir framstupa-sidoläge.

Så här jäkligt i ryggen önskar jag inte ens mina fiender...

kram, kosmonauter!