AFTER SKI @ SNERIKES

RABALDER var och spelade på Snerikes Nation. Vi har varit där två gånger tidigare. Det är en spelning jag har sett fram emot, för allt är bra med festerna bland studenter i Uppsala. Nationen är lagd i en kåk mitt i stan, där det samlas flera hundra festsugna tjugo-nåt-åringar. Den här gången var det after-ski. Folk kom utklädda till skidåkare och vi i bandet gjorde väl vad vi kunde för att höja stämningen så mycket som det gick. Vi lyckades.
Scenen är rätt liten och trång, men det gör inte så mycket för det är ännu trängre framför scenen.

Vi tar det från början...
Jag tog bussen till Stiff för inroddning. Av någon anledning hade jag visst glömt att Muffin inte skulle vara med på den här spelningen utan blivit tillfälligt ersatt av Shoobah. Jag och Stiff plockade in hela riggen och fick sällskap mot slutet av just Shoobah som plockade in sina grejer och så var vi på väg mot Uppsala.

Väl framme möttes vi av iMan som hade kollat upp några av förutsättningarna för kvällen. Det enda dåliga med att spela på Snerikes är en krånglig och jobbig roddning. Men vi lyfte, bar och kånkade så allt var på plats i god tid. Salen vi skulle spela i var alldeles fylld av bord och stolar. Det skulle serveras hamburgare. På övervåningen (där vi skulle spela) var det kanske 150 sittplatser och lika många eller fler en trappa ner. Folket kom in och festen kunde börja. Vi hann inte med någon soundcheck så det fick helt enkelt bli som det blev.

Runt 22:30 kom spelningen igång. Vi skulle spela 2x45 och tänkte att nu är ett bra läge att gå "all in". Jag valde låtar med omsorg för att det skulle passa publiken. Jag tror att vi gjorde ett bra jobb. Det var mycket allsång och glada hurrarop hela tiden.

Klippen är från förra året, men känslan och trycket är ungefär samma.
Efter spelningen packade vi ner allting och drog ut det i släpet. iMan skulle åka till Enköping så det var bara jag, Shoobah och Stiff som åkte mot Stockholm. Jag råkade somna i baksätet och vaknade av att något smällde till. Punktering!
Strax utanför Sigtuna stannade vi till och besiktade skadorna. Höger hjul på släpet var obefintligt. Hela kärran rullade på en bucklig fälg. What to do?

Vi kopplade av släpet och åkte till Norrtull där Stiff har extrahjul, domkraft och ett fälgkors. Så var det bara att åka tillbaka till Sigtuna för att montera av trasig fälg och på med det nya hjulet. Så kunde vi vingla söderut igen. Nästa stopp: Tullinge.

Vi kom "hem" helskinnade och roddade ur allting i repan, innan Shoobah skjutsade hem mig. När jag kom upp i lägenheten var klockan sex på morgonen. Jösses...

Nu blir det vapenvård och rekreation några dagar. RABALDER har ju lite att göra runt jul.

kram!

Ännu mer manliga män...

Vi i RABALDER var ju och spelade för våra vänner på Södermalms Trä igen. Ett intressant gig, eftersom det handlar om ungefär tvåhundra män i blåkläder och kanske tio, max femton tjejer.
De har en fest varje höst och vi har fått äran att spela där tre år i rad nu. Något måste vi ju göra rätt.
Jag hade blandade känslor inför spelningen... just eftersom vi ju spelar bättre för en kvinnligare publik. Det är jäkligt svårjobbat att lira för en publik som inte riktigt vågar visa att de gillar det vi gör.

Vi hade sällskap på scen av Lennie Norman, vilket ju var lite roligt. Fick för mig att han bara körde kiss-å-bajs skämt, men gubben var riktigt fyndig. Han använde min mick så den luktade lite Lennie när han var klar och det var dags för mig att sjunga igen. Hehe...

Efter spelningen skulle vi rodda ner, som vanligt. Då hände det som inte fick hända. Något sa "klonk" i ryggen och jag fann mig själv liggandes i fosterställning på golvet. Kunde inte ens resa mig själv. Kunde inte bära in så mycket som en mick-låda. De andra i bandet fick rodda medan jag flåsandes stod och såg på. Väldigt frustrerande.
När vi kom till repan och skulle få ur allting var det samma sak. De andra fick bära, jag fick flämta... Hutten lovade att köra hem mig, och tog med sig vad han trodde var min bas. Problemet var att han fick med sig Stiff's gitarr istället. Vi har likadana gigbags, det är bara storleken som skiljer... men det är ju inget man tänker på när man bara vill hem!

Hela helgen har gått åt till att försöka kurera mig på alla tänkbara sätt. Voltaren-salva, tigerbalsam, alvedon och whisky har gjort dagarna liiite enklare. Nu är det söndagskväll och jag är på väg in i duschen för lite värme, innan det blir framstupa-sidoläge.

Så här jäkligt i ryggen önskar jag inte ens mina fiender...

kram, kosmonauter!

Fy fan vad dåligt!

Igår spelade RABALDER på ett bröllopsgig. Vi gjorde bra ifrån oss och hade bra ljud. Soundcheck gick alldeles utmärkt och ljuset såg ut att vara nära på tiptop. Spelningen skulle äga rum på Odelsala bygdegård. När vi svängde upp på gårdsplanen kom vi på att vi faktiskt varit häroch spelat förut.
Stiff fick för sig att orten hette Hardangervidda. Nära, eller hur?!

Efter soundcheck och snabbt snack med toastmaster Robin åkte vi därifrån. Hutten stack ut i skogen för att leta svamp, iMan åkte hem och hängde med sina barn. Jag och Stiff åkte till Stockholm. Det var ju HAMMARBY-dagen. Tyvärr missade vi allting, så vi drog till Chill vid Medis. Satte i oss varsin hamburgertallrik och pratade lite om roliga alternativ till hur scenen skulle kunna pimpas på ett fint sätt. Detta gjorde att vi bestämde oss för att besöka gamla anrika Engelen. Kanske kunde man använda TV'n bakom scenen som nån sorts interaktiv backdrop? Värt att kolla upp.

När klockan blev tillräckligt mycket drog vi tillbaka till Märstaskogen där bygdegården ligger. Festen var i full gång, med knasiga tal, allsång, tigerjakt och sånt. Eftersom klockan drog iväg så insåg vi rätt snart att vi bara skulle hinna spela 2x60 minuter istället för de 3x45 som vi lovat. Toastmaster Robin tyckte det var en bra idé.


När vi så började så kom det fram en herre och föreslog att vi skulle spela lite dansband istället för våra coverlåtar. Jag försökte förklara att vi inte är så bra på just dansband eftersom vi är ett coverband. Det skulle inte bli bra, helt enkelt. Men efter fler än en påtryckning började vi i alla fall på den där "Margareta". Måttligt bra, om man ska vara ödmjuk. Sanningen är att det lät förjävligt. Vi kan ju helt enkelt inte spela den sortens låtar. Vi har ett annat sound, ett annat sätt att spela och framför allt en helt annan attityd. Något som inte är så lätt att förstå, tydligen.
I andra set var det fullt på dansgolvet. Alla var jättenöjda och glada. Vi med! Det dansades och sjöngs med i varenda låt vi radade upp. Succén var total. Så kom vi fram till den där "Hejdå-funken" och vår dansbandsälskande vän ställde sig några decimeter från mig och sa att man inte alls behövde spela sådär många noter. Detta var mitt i mitt eget lilla bas-feature så jag kom av mig en smula... jag försökte rädda situationen några gånger men blev avbruten gång på gång av honom. Han sa med hög röst att vi var förjävla billiga som inte ens kunde spela dansband. Jag gjorde ett försök att ignorera honom och avslutade showen så proffsigt jag kunde. Alla andra applåderade och ropade "EN GÅNG TILL"
Klockan visade att vi hade ungefär tre minuter på oss att komma med ett extranummer så Stiff drog igång "Purple Rain"...
De dansade och sjöng med... ja, inte dansbandsfarbror förstås...
Han berättade för oss, en efter en (fortfarande MITT i låten) att det måste vara saxofon och inte så många toner....

Vi avslutade, tackade för oss och stängde av. Då kom det...
-"Fy Fan vad dåliga ni är!"
Hur fan kan man kalla sig för musiker egentligen?! Så jäkla billigt!!!

Jag frågade honom då varför han inte bokade ett dansband om han nu ville ha ett dansband. Det hade han inget svar på.
Tur ändå att ALLA andra på festen uppskattade lite RABALDER...