TB's i lördags...

RABALDER var och spelade på TB's i Tumba. Det har hänt förut så det var väl inte så mycket nytt i just det inlägget. Däremot så har det skett lite nyheter på själva krogen. Det är nu två unga (!) svenska (!!) grabbar som driver och håller i det stället.
Två sköna snubbar som verkar sådär skönt ambitiösa och "hungriga" på att lyckas utan att ta i för mycket. Jag har pratat med Robin, den yngre brorsan, några sånger om hur vi tänker och hur de tänker inför RABALDER och andra band på just TB's. Det är kul att komma med input. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna komma med många bra och fiffiga idéer... inte bara gällande musiken, utan även i baren och gällande saker som möblering och ljus och sånt.

Jag vaknade hemma hos Lotta på lördagen, vi fikade och jag tog hunden på en promenad. Därefter gick jag hem för att packa ihop scenkläder och sånt. Jag var nere på krogen vid 17:00. Där började jag bygga ihop scenen. De har nämligen en mobil scen, som står inne bakom köket på dagarna. Ett jäkla bärande och kånkande, men det blev bra. Så kom Stiff och Hutten med PA och backline. Vid 19:00 ungefär hade vi fått upp allt och hunnit soundchecka. Då kom Andreas (den äldre brorsan) med fyra tallrikar mat. Vi fick gotländsk entrecot med chilibea. Bra gjort!

Vi hade kommit överens om att bandet skulle börja spela klockan 22:00, vi skulle köra en timme och sen låta DJ spela en timme. Så skulle vi köra vårt andra set vid midnatt. Ett riktigt bra upplägg om man frågar mig.

Inför kvällen hade vi repat in några nya låtar och efter en tids stiltje i rabalderseglen kändes det som vi var taggade att testa något nytt. Fem (för oss) nya låtar in på listan... välbehövligt!

Det var några som tog med kameror och plåtade oss när vi spelade. Hoppas att de lägger upp bilderna så jag kan sno och lägga in på bloggen. Det finns en del bilder här, om man har FACEBOOK och pallar klicka runt.

Kram!

Det ständiga inre kampen...

Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)

På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.

Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"

På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.

Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....

Coverbandsmusiker...

Att spela musik. Ja, vafan är det för nåt?
Nu råkar jag ha den turen/förmånen/lyckan/talangen att få spela i RABALDER. Vi har ju lyckats etablera oss lite sådär lagom. Folk kommer för att se oss. De vill vara vänner till oss på FACEBOOK. De bokar in oss till sina fester och tillställningar. Men varför gör de det?
Många tycker att vi är bra, för det är vi. Många tycker att vi levererar just vad de vill ha, för det gör vi. Bara kolla in förra veckan, när vi ena dagen står och river av åtta låtar som vi normalt inte spelar, bara för att festen ville ha just de låtarna. Dagen efter står vi och spelar lounge-musik i över en timme... för att kund vill ha det så. Leverans.

Ibland får jag gliringar och kommentarer för att jag inte har körkort och är lite beroende av de andra för att komma till gig och hem från gig. Ja, jag vet att jag borde ha fixat lappen för länge sen... säger inte mer om det.

Så vad gör vi i bandet?
Det är ju en del jobb utanför det ni ser. Det ska bokas gig, fixas med utrustning, plockas fram låtar, sättas arr, hemsida, pratas med fans, bokare, publik och eventuella vikarier. Det ska bäras saker, köras fram och tillbaka, det ska underhållas ljud och ljus... det ska underhållas publik.

Vi tar det bit för bit, så ni kanske förstår arbetet man lägger ner på att få vara "gycklare" för en kväll.

Stiff:
Bokar jobben, sköter all kontakt med alla arrangörer och alla kunder. Chaufför. Han köper och underhåller utrustningen, han håller med PA, ljud och ljus. Han har även replokalen. Den funkar i och för sig mest som lagerlokal för grejerna eftersom vi är rätt dåliga på att repa. Väl på scen är hans jobb att vara gitarrist och trampa på pedaler. De flesta går till gitarrljudet, men en och annan går till ljuset. Visst skulle någon annan kunna avhjälpa honom med ljus-trampet... fast jag tycker han gör ett bra jobb som ljustrampare. Han ser fanimig ut som en jäkla balett-dansös där han står och duttar med tårna.

Hutten:
Sköter hemsidan, eller egentligen all IT med bandet. Han roddar med pausmusiken via en dator och några flashiga program som jag inte har någon aning om vad de gör, eller vilka de är. Till det är han keyboardist och lite av min sidekick när vi väl står på scen.

iMan:
Trummis, chaufför. Ser till att vi andra i bandet får käk på varje ställe i är på. Det är iMan som kommer med de flesta "nya" låtförslagen i reppan.

Jag:
Jag har egentligen inte så mycket utanför bandet att göra. Visst lägger jag upp de officiella spelningarna på FACEBOOK, och är väl den som pratar med publiken på och utanför scenen. Mitt jobb är förutom att vara basist och sångare...den som är liksom ansiktet utåt. När de andra jobbar i det tysta så är det mig man ser och kanske tänker på när man ser RABALDER. Inför spelning så är det jag som hänger ljus, drar kabel så de inte ligger över scenen, ser till att även ögat får sitt. Sen... när själva spelningen kommer igång så är mitt jobb att alla i publiken ska minnas just oss, de ska tycka att just vi är det häftigaste man kan se i coverbandsväg. Dessutom är det jag som spelar den dära trubadurdelen om kunden begär en sån. Det är jag som står som kapellmästare och visar tecken om när en låt ska börja och sluta.
Jag skriver ut texter, ackord och arrangemang till de andra i bandet. Jag väljer låtar och försöker läsa av publiken så att alla blir så nöjda som möjligt.

Så vad har jag för roll i coverbands-dammen när jag inte är under RABALDER-flagg?
Jag får ofta försöka hjälpa andra med kontakter till ställen, hitta vikarier till andra band och på nåt sätt försvara den här kulturformen bland grinkukar och folk som generellt ser ner på oss. Att vara coverbandsmusiker är inte helt glamouröst. När man egentligen vill släppa ALLT efter ett gig och istället dra på fest så har vi minst en timme med nerplockning och roddning. Sen ska skiten köras till repan. Tyvärr tror de flesta att det är färdigjobbat när sista ackordet har klingat ut. Så är det alltså inte.

Så om vi ska spela på t.ex. ett bröllop, tio mil från repan... betyder det i praktiken att vi åker hemifrån vid lunch och är hemma igen någon gång vid fyra på morgonen. Glamouröst, va?!

Då och då får man dessutom skäll för att vi inte spelar rätt låtar, men det händer allt mer sällan. Tydligen väljer vi antingen rätt låtar eller så är vi rätt bokade för rätt fest. Skönt. Men lite synd på ett sätt för det är roligt att tänka tillbaka på felbokningar och hur man roddar till det så alla ska bli nöjda.

Ännu mer manliga män...

Vi i RABALDER var ju och spelade för våra vänner på Södermalms Trä igen. Ett intressant gig, eftersom det handlar om ungefär tvåhundra män i blåkläder och kanske tio, max femton tjejer.
De har en fest varje höst och vi har fått äran att spela där tre år i rad nu. Något måste vi ju göra rätt.
Jag hade blandade känslor inför spelningen... just eftersom vi ju spelar bättre för en kvinnligare publik. Det är jäkligt svårjobbat att lira för en publik som inte riktigt vågar visa att de gillar det vi gör.

Vi hade sällskap på scen av Lennie Norman, vilket ju var lite roligt. Fick för mig att han bara körde kiss-å-bajs skämt, men gubben var riktigt fyndig. Han använde min mick så den luktade lite Lennie när han var klar och det var dags för mig att sjunga igen. Hehe...

Efter spelningen skulle vi rodda ner, som vanligt. Då hände det som inte fick hända. Något sa "klonk" i ryggen och jag fann mig själv liggandes i fosterställning på golvet. Kunde inte ens resa mig själv. Kunde inte bära in så mycket som en mick-låda. De andra i bandet fick rodda medan jag flåsandes stod och såg på. Väldigt frustrerande.
När vi kom till repan och skulle få ur allting var det samma sak. De andra fick bära, jag fick flämta... Hutten lovade att köra hem mig, och tog med sig vad han trodde var min bas. Problemet var att han fick med sig Stiff's gitarr istället. Vi har likadana gigbags, det är bara storleken som skiljer... men det är ju inget man tänker på när man bara vill hem!

Hela helgen har gått åt till att försöka kurera mig på alla tänkbara sätt. Voltaren-salva, tigerbalsam, alvedon och whisky har gjort dagarna liiite enklare. Nu är det söndagskväll och jag är på väg in i duschen för lite värme, innan det blir framstupa-sidoläge.

Så här jäkligt i ryggen önskar jag inte ens mina fiender...

kram, kosmonauter!