tjugo år senare...

Jag har varit på återträff. Det var alltså tjugo år sen jag gick ut gymnasiet och nu var det alltså dags att träffa min klass igen. Först hade man tänkt att vi skulle hålla till någonstans i stan, men eftersom skolan ligger i Södertälje, många av de gamla klasskompisarna bor där omkring och det fantastiska bandet Phonk N Deevahs skulle uppträda på Torekällberget så valde man att hålla återträffen där. Bra val, tycker jag!

Jag var hemma hos Lotta, men drog hem till trädkojan för dusch, enkelt ombyte och så innan jag tog tåget ner mot tokstan. Jag kom på ungefär vid Östertälje att tågen går ju fifan inte ner till stan längre, utan man får antingen ta buss från Östertälje, eller helt enkelt promenera från hamnen. Jag valde det senare, mest för att det kunde ju vara skönt att gå lite. Det var ett tag sen.
Hoppade av tåget i hamnen och satte i lurarna... Jag hade av någon anledning fått ett riff i skallen när jag satt på tåget och försökte komma på vad det var för något. När jag äntligen kom det så var det ett enkelt val. Jag "spotifyade" fram Whitesnake och Child of Babylon.
När jag gick där, längs motorvägen och hade Scania till höger så funderade jag på när jag lyssnade på den låten sist och insåg att det måste nog vara ungefär tjugo år sen, även det.

Jag kom upp till restaurangen ganska exakt 18.00 och såg genast mina gamla klasskompisar. Många kramar och allt sånt där mysigt. Så kom en tjej (som gick i klassen över mig) och kramade om David, som jag stod och snackade med. Så såg hon på mig och sa något om att hon liksom kände igen mig men inte kunde placera mig. Vafan?! Jag som, bortsett från håret ser EXAKT likadan ut idag som för tjugo år sen...
Vi gick in, hängde av oss lite jackor och sånt och tog välkomstdrinken. Jag hälsade på Vigo. Han var min klassföreståndare på gymnasiet och hade visst gått i pension 1999.
Han var också lite osäker på vem jag var, men när jag droppade mitt efternamn föll alla bitarna på plats. Han frågade efter Gutta. Jag förklarade att jag inte längre hade kontakt med honom eftersom han flyttat till Oslo och blivit jäkligt bra på att springa långt.

Det var en hel del standardfrågor... "vad jobbar du med?", "Spelar du fortfarande?", "Har du familj och barn?"... Trevligt och inte alls så krystat och skitnödigt som jag var rädd att det skulle bli. Så smög det upp en snubbe lite sådär bakifrån och morsade. Jag morsade tillbaka... kände verkligen igen honom, men kunde inte för mitt liv placera honom. Hans första ord till mig var ett enkelt -"Botkyrkabyggen?"
Jag skrattade till och sa att ja, livet är ju sånt. Man bor i ett fint hus och så går det som det går... och man hamnar i hyreslägenhet igen. Men jag trivs... Killen nickade och plirade lite... Hans nästa ord var ungefär lika spontant och förvånande. -"Schatz?" Här förstod jag att det är ju en kille som följer mig. Han vet vad jag håller på med och vad jag kliar för bas. Jag svarade att det är grymma instrument och han borde verkligen testa, om han fick chansen.
Fortfarande var jag lite osäker på vem det var... men det slog mig sen att det ju var Uffe. Snubben som jag åkt tåg med i tre år! Det hade hänt något med honom...
Plötsligt var han cool, medveten och på något sätt livserfaren. Så uppfattade jag inte honom för tjugo år sen.

Efter middagen så var det lite klassiskt barhäng. Då hände något kul.
Åsa, en annan gammal klasskompis bromsade mig och sa att "herregud vilken snygg tjej du har! Hon måste ju vara modell eller nåt"
Ja, vad svarar man på det? Visst är hon läcker... Men jag hade liksom ingen bra replik på det där. Synd, tänker jag. Jag borde ha funnit mig och hyllat Lottas skönhet... både yttre och inre.

Sen var det lite jobbsnack. Jag stod och snackade med några polare om hur RABALDER gör ute på gig. De berättade hur de gjorde. Kul med lite erfarenhetsbyten.

Efter det var det äntligen dags för bandet att gå på. De levererade riktigt bra, med kul låtval och bra ljud. Jag kände ändå att det var dags att hitta en taxi och åka till Lotta, vid halv ett. Hade fått ett SMS av Marie rätt så sent (22.00) om att barnen skulle hämtas klockan 11.
Jag var inte helt sugen på att möta upp barnen före lunch, men så blev det. Nu är jag trots allt rätt glad att vi fick den där bussresan från Salem och hem. När de kom in i trädkojan var det någon sorts harmoni jag inte känt på länge.
På det stora hela en fantastisk helg. Jag är riktigt nöjd.

Kram alla!

var det verkligen bättre förr?

Jag hör ibland att det var bättre förr. Detta sägs i allmänhet av äldre, och ju äldre man blir desto mer "förr" blir det ju att tycka om så resonemanget är inte helt dumt. Men det känns samtidigt en smula bakåtsträvande att säga att allt var bättre förut.

Ska man kolla in... t.ex. musik.
Ja, den var bättre förr. Helt enkelt för att förr var vi ju tvungna att vara duktiga musiker för att en låt skulle bli bra. Vi var tvungna att kunna spela, ha energi och passion i det vi presenterade. Vi kunde inte lura publiken. Publiken var alltså också bättre förr. Men vänta lite... låt oss fundera en stund på åttiotalet. Det var då jag växte upp och liksom blev den jag är idag. Men var det så jäkla bra då? Njae inte direkt... en del av er tycker det såklart, men det är nog mest av nostalgiska skäl. Självklart fanns det fantastiska musiker och band. Det gör det fortfarande. Men i och med att MTV penetrerade våra vardagsrum i mitten på 80-talet så blev ju det visuella viktigare än det audiella på något sätt. Ett av mina favoritband WHITESNAKE gjorde ju en rejäl facelift under slutet av 80 och början av 90... inte bara Coverdale alltså. haha!
Plötsligt kunde han ju inte ha med sköna katter som Bernie och Mickey Moody. De är helt enkelt inte snygga nog.

Men det är ju egentligen bara en av alla aspekter. Visst är det fler som har anammat det visuella. Jag tänker på band som PINK FLOYD och RUSH.

Mer då... instrument? På PRATABAS är det ett ständigt krig mellan vintage-talibanerna och hitech-runkarna. Jag står någonstans mitt i och håller lite på båda lagen liksom. Jag har både gamla och nya basar. Jag gillar gamla inkörda instrument och njuter av det fräscha och färska i ett nytt instrument.

Mat?
Inget fel på gammal hederlig husmanskost men ärligt talat?! Nymodigheter som Pizza och Kebab går fanimig inte av för hackor. Nu vet jag att några av de som läser inte ens var födda när pizzeriorna gjorde entré, men några av oss kommer ihåg det exotiska med att kunna ringa och beställa något så spännande som italiensk mat i platt kartong! Nu för tiden med alla matprogram, nischade restauranger och kunskapen som finns om mat vore det ju nästan dumt att måla in sig i kokt potatis och fläsk-hörnet.
Samma gäller såklart dricket.

När jag blev gammal nog att gå på systemet köpte man Pripps eller Falcon. Punkt slut. Exotiska öl fanns inte, och OM de fanns så visste man för lite om dem. Öl skulle vara av ljus lager-typ.
Tur att vi har kommit vidare...får man väl säga.

Listan går ju att göra hur lång som helst och till sist sitter vi i en framtid och önskade att allt var som förr...
du har ju ägnat massor av tid åt det här inlägget t.ex.

kram!