Tarzan funderar på jobb... kanske sista delen.

I fredags var det avslutning på skolan. Som liksom spiken i kistan på ett rätt så långt lidande. Många frågor söker fortfarande svar. Många är besvikna, frusterarade och känner sig lurade. Ända sen det där med nerläggning och besked om förflyttning och avsked så har det kokat så mycket ilska och dålig energi i personalgruppen. Det mesta har riktats mot skolledningen. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är helt befogat.

Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.

TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.

ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.

TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.

FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.

Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.

Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.

Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!

Tarzan funderar på jobb del 8

Ja, så kom alltså den dagen. Min första arbetsdag efter påsklovet och också det första personalmötet. Vi pratade lite om schema, tider och avslutning. Känns lite konstigt, måste jag säga. En del av mig vill göra en fantastisk avslutning. Som en hejdundrande sorti, liksom. En annan del av mig vill bara få det överstökat. Jag har liksom ingen lust att anstränga mig för den skolan mer. Det känns väldigt kluvet.

Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.

Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"

Ingen annan sa något.

Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.

Eller...?

Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...

Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.

De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!