...men en del har det sämre

Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.

Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.

Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.

När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.

Men det finns säkert de som har det sämre.

Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.

Börjar om igen...

med bloggen alltså.

Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.

Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...

Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:

-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.

Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.


Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.

Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.

Livet?

Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv. 

men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga. 

Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja. 

kram

Tarzan funderar på jobb del 8

Ja, så kom alltså den dagen. Min första arbetsdag efter påsklovet och också det första personalmötet. Vi pratade lite om schema, tider och avslutning. Känns lite konstigt, måste jag säga. En del av mig vill göra en fantastisk avslutning. Som en hejdundrande sorti, liksom. En annan del av mig vill bara få det överstökat. Jag har liksom ingen lust att anstränga mig för den skolan mer. Det känns väldigt kluvet.

Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.

Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"

Ingen annan sa något.

Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.

Eller...?

Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...

Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.

De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!

Tarzan funderar på jobb del 7

Ja, nu när skutan jag jobbat på verkar fått slagsida på riktigt och råttorna blivit beordrade att lämna skeppet  för matroserna börjar bli trötta på att ro och ösa så tog jag det stora klivet över plankan och ut i det där riktiga vuxenlivet. Jag skickade in min anmälan till MUSIKHÖGSKOLAN.

Sökte helt enkelt till musiklärarlinjen för att äntligen få det där jäkla pappret som tydligen ska vara så viktigt. Pappret kommer att fungera som segel på detta hav av kunskap och inspiration. Jag gissar att det dessutom kommer att göra mig till en bättre människa. Kanske t.o.m lite snyggare och rikare. Mer framgångsrik och sådär skön.

Återkommer med rapport om hur det går där.

Kram

Tarzan funderar på jobb del 5

Idag är det dagen D. Skolledning ihop med politiker och utbildningschefer ska informera föräldrarna till våra elever om hur de tänkt sig hur framtiden ska se ut för just eleverna. Lärarna tror jag inte nämns med större eftertryck just ikväll.

Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.

Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.

Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.

Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.

I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.

In another life...

Tarzan funderar på jobb del 4

Det här med FACEBOOK är intressant. På bara ett dygn har över 350 personer bjudits in i en grupp som ifrågasätter hur saker har skötts på Storvretskolan. De är förbannade, ledsna, frustrerade. De letar svar och söker förklaringar från folk långt över rektor.

Jag har (som jag sa tidigare) valt att inte delta alls eftersom jag inte vet hur/om det kommer vändas emot mig som person. Bäst att ligga lågt en stund, tänker jag.
Tydligen är massmedia inbjudna att vara med på informationsmötet imorgon på skolan. Det handlar om kvällspressen, Metro, ABC och MittI. Jag har ingen aning om de kommer dyka upp, inte heller vilka andra som kommer vara med. Jag kommer inte vara det.

Ett rykte som går runt är att vi inte var inbjudna, vi pedagoger och lärare. Jag vet inte hur det är med den saken. Det känns som det ärligt talat inte spelar någon roll för mig. Mina dagar i ett klassrum är ju räknade. Fick höra idag och kan självklart inte bedöma sanningshalten i det hela, men en liten fin fågel viskade i mitt öra att kommunen har anställningsstopp. Lycka till då, forna kollegor.

Lagen säger, om jag är rätt informerad att arbetsgivare är skyldig att erbjuda en jämförbar tjänst när det är arbetsplatsen som viker. Detta gäller alltså lärare med rätt papper... inte mig. Jag har inget att hämta här.
En lärare i t.ex. matematik ska alltså bli erbjuden en liknande tjänst inom kommunen. Allt gott så långt, men problemet är ju att det redan FINNS mattelärare på de andra skolorna. Lärare med rätt papper, det är ju ett av skälen till varför vår skola rumpkörs på det här sättet. Vi har inte utbildad personal.
Jag ÄR inte utbildad. Det är viktigt att veta.

Men det är inte längre för min egen del jag skriver... det är för mina elever och för mina kollegor. Kollegor som ska bli erbjudna liknande tjänster som de redan har, fast på andra skolor. Bara det nu råkar bli lediga platser på just andra skolor. Jag tror inte att rektor och kommun kan hålla det löftet.

Eleverna då?
Jag förklarade för en av mina klasser som frågade mig var jag ska ta vägen att jag inte kommer att ta vägen någonstans i grundskolemiljö. Jag förklarade också att jag känner en oro för att de kanske får problem med att lyckas sätta alla betyg som ju är livsviktiga. Skolledningens ledord är förresten:

- Alla i mål -

Jag liknande mig själv vid en fågelmamma som har sina ungar i sitt lilla fågelbo. Hon sitter där och förklarar gång på gång hur man gör när man flyger om man är fågel. När eleverna så når nionde skolåret är det alltså dags att en gång för alla testa vingarna och flyga ur boet. Om bara ett par månader är dags för "mina" fågelungar att flyga ur boet... oavsett om de kan flyga eller inte. I allra värsta fall så landar de i en angränsande skola och hittar nya polare och nytt förtroende för lärare. Så kommer kommunen på att de ska renovera DEN skolan och skickar iväg eleverna/fågelungarna igen! Vettefan, men jag har svårt att se ett "alla i mål" med dessa vackra fågelungar.

Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!

Många dom låter strömmen föra dom fram
Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan
Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb
Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt
Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast
Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd

Allting kommer lösas och bli bättre igen...

Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag
Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av
På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men
Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem
I landet med om största varmaste öppnade famnar
Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt
Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar
Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur

Allting kommer lösas och bli bättre igen...

Dom lägger fram förslag efter den franska modellen
Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen)
Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det?
Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC
Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!

Tarzan funderar på jobb del 3

Sådär. En helg har gått och i morgon bär det av mot skolan igen. Det måste erkännas att det inte känns helt enkelt och roligt att gå dit och vara proffsig som skolledningen har bett mig och de andra lärarna att vara. Men självklart kommer jag att göra mitt jobb. Fylla mitt uppdrag och se till att mina lektioner styrs på rätt sätt.

Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.

Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.

Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.

Här är texten...

Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står


Jag önskar att jag bara kunde stänga av
Bara lägga ner och låtsas som ingenting
Men det känns som om jag gräver min egen grav
Och som allt går sönder runt omkring


Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig
Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig
Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt
Nåt som känns rätt, det vore så lätt
Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt
Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett
Jag står och tvekar, jag står och tvekar
Vad är det här för sätt?

Det finns alltid frågor som söker svar

Det finns alltid känslor som dröjer kvar

Det finns alltid en orsak jag inte förstår

Varför är det så ensamt där jag står

Jag önskar att du nån gång ska förstå

Att en av oss gör så gott han kan

Jag krigar för att det ska bli vi två

Idag är jag en ensam man

Det finns så många saker som jag vill säga dig

Få dig att höra och att du lyssnar på mig

Grejen är att det här känns som en monolog

Det är inte lätt att vara uppåt när man känner sig så låg

Jag skriker ut min frustration, men det hörs inte nåt

Jag målar fan på väggen i svart och i grått

Som om jag gått runt hela livet och sparat på en nitlott

Att få det jag önskar... vad är det för nåt?

Det finns alltid frågor som söker svar

Det finns alltid känslor som dröjer kvar

Det finns alltid en orsak jag inte förstår

Varför är det så ensamt där jag står

Det där skrev jag alltså INNAN jag visste om det här med jobbet. Spooky shit hur enkelt det är att läsa in hur jag och kollegorna känner i mina ord...

Kram!

Tarzan funderar på jobb del 2

Alltså, det kanske inte riktigt framgick i gårdagens gnälliga inlägg. Jag ÄR tacksam för att få ha jobbat på skolan. Jag ÄR glad att få ha lärt känna eleverna. Jag ÄR mycket glad åt att få ha det där förtroendet i dessa terminer och år som jag har jobbat på skolan. Jag skrev förut om lära-känna-samtalet med biträdande. Det var en trevlig bekantskap och jag önskar verkligen att fler kunde ha en sån biträdande.

Rektor kom in till mig idag, för att prata lite om  vad jag skrivit på bloggen igår. Jag gillar att han tar tag i, och bemöter mina frågor och funderingar. Jag vet att alla inte känner sig besvarade och bemötta på skolan. Trodde inte att han ens läste det här.

Men i alla fall...
Tarzan funderar vidare.

Skolan jag jobbar på lägger ner, och de har ingen skyldighet att se till att jag har fortsatt anställning varken på den här skolan eller någon annan. Om de skulle komma på att de behöver en musiklärare till sina musiklektioner så har de ingen skyldighet att välja mig. De kan ta precis vem som helst. Skönt att veta, på nåt sätt. För nu kan jag släppa hela den här skolan och behöver inte längre tro, hoppas, fundera. Vi är klara med varandra, Storvretskolan och jag. Jag är övertygad om att den musikläraren som kommer efter mig kommer att göra ett bra jobb, bli omtyckt och respekterad på samma sätt som jag har blivit.

Var står jag idag då?
Jo, jag ska göra mitt bästa på skolan den här terminen.
På nåt sätt... gå med flaggan i topp, och "die with my boots on"

Enligt rektor så har allt det här skötts på ett rätt och riktigt sätt, och varför skulle han ljuga för mig? Säger han att det är så här vi ska göra så är det väl så. Jag tycker att det klingar lite knasigt, men det är bara min lilla åsikt. Ni behöver inte bry er om den.

U-turn of life...

Den här snubben på bilden har just sett en vändning i sitt liv. Han har inte gjort något revolutionerade egentligen. Han har vara insett vad saker och ting går ut på.

Musiken
Jag köpte nya strängar till alla basarna, utom sex-strängade för den är utlånad till Ted. Jag köpte även en mxr-envelope


Gick hem och kopplade in, bara för att inse att jag gjort en riktigt lyckad deal! Jag bara älskar det där funkiga, plaskvåta soundet. Men jag inser att effekt-djävulen har satt klorna i mig och jag måste ha en chorus och en oktavpedal nu också. Jag har redan beställt ett case och en fueltank från Thomann. Sorry, Basse! Men strängarna och funk-stampet handlade jag ju på 4SOUND.

Jobbet
Pratade med några tjejer idag... den ena hade värsta kärleksproblemet, den andra hade värsta betygsproblemet, och som den snälla kram-Björne jag är gjorde mitt bästa för att trösta och stötta. Jag håller på att bygga upp några sköna idéer inför en talangjakt lite senare den här terminen. Hoppas att några elever ställer upp.

Hemma
Även här har jag varit sköna katten ju! Tjackade headset-mickar till både Robin och Billy så de kan prata med varandra, sina kompisar och sin gamle farsa även genom XBOX. Coola grejer som de absolut är värda, mina pojkar! ...gotta love 'em!

Dessutom har jag kommit överens med nuvarande hyresgäst i lägenheten jag ska flytta in i att jag betalar den lilla renovering han är skyldig att fixa innan han flyttar ut. Detta för att jag ska få hans vitvaror... win-win, liksom. För om han låter hyresvärden fixa blir det dyrt. Ska han fixa själv blir det billigt och kanske inte alls bra... nu bli han nöjd, jag nöjd och hyresvärden nöjd! win-win-win, liksom.

Just nu lyssnar jag på FISHBONE - Naz'Tee May'en

Lära-känna-samtal

..har jag varit på. Det var studierektor Anna som tyckte att hon skulle träffa alla anställda på skolan som jobbar med elever i ÅK 6-9. P'fekt! Jag gillar Anna, hon verkar tycka, och prioritera lite som jag.
Jag hade ett rätt så djupt och ingående samtal om skönhetsideal och matvanor med en mysig elev så jag höll på att glömma tiden först. Men så rusade jag iväg till hennes kontor... Hon mötte mig i dörren, log och sa att jag fick slå mig ner, var jag ville. Jag satte mig som jag oftast gör, med ryggen mot väggen. Man är väl Cowboy?!

Jag insåg rätt fort att det skulle handla om hon frågar- och jag svarar-dejt.
Hennes första fråga var:
Vem är du?
Tja, sa jag... hade du frågat för ett halvår sen hade jag kunnat svara, och om du frågar om sex månader från idag kan jag svara.... men just idag vettefan. Hon försökte med att jag är ju en glad prick, populär och duktig med eleverna. Och javisst... det är jag kanske.
Glad förresten. Det är ju en del teater också.
Ungefär som den här karaktären man "klär på sig" när det är dags för gig. När jag blir Tarzan.
Då är det han som skrattar och skämtar, det är han som är den där busiga och roliga. Han tar fanimig inget ansvar eller så. Jag tror hon förstod.

Hennes andra fråga var:
Vad är du bra på?
Här avbröt hon sig själv och fyllde på med massor av saker som hon tycker jag är bra på vilket var rätt smickrande. Hon sa att jag är bra på att se individerna och inte bara eleverna. Hon sa att eleverna tycker om mig för att jag är enkel att tycka om. Ja, kanske...
Jag fyllde i att jag är rätt så bra på att improvisera ihop en lektion. Jag kan gå ifrån planerad stund till helt oplanerad bara för att det känns bättre just för stunden. Individuell läroplan, kallas det visst.

Hon intresserade sig en del för separationen och husförsäljningen och sånt. Det kändes som hon ville veta mer än vad jag berättade. Nåja, kanske får jag ett sånt här samtal till?
Det känns i alla fall riktigt bra att ha ett sånt förtroende som jag har av både ledning och kollegor på skolan. Det har ju liksom blivit min trygga punkt här i livet när det har blåst och stormat fanimig överallt annars...
Nu ska jag gå ner och ta en pizza!

Kram...

Det ramlar på minsann....

Shit, jag är tydligen en sån där bloggare på riktigt nu! Det var inte länge sen jag skålade, skrålade och tjöt att jag hade 3000 träffar på den här sidan. Nu är jag 78 klick ifrån 4000! Vad som slagit mig är att jag kan skriva lite vad som helst och ni fortsätter att komma hit. Kanske för att ni hoppas att nästa inlägg ska vara mer intressant?! Vad vet jag?

Ni är bra för egot i alla fall. Ni som envisas med att flukta in här.

HAMMARBY:
Linus blev ju framröstad på fotbollsgalan som han som gjorde snyggast mål. Grattis, Linus! Om man nu bara slinker in på FIFA's hemsida och röstar fram honom där också så blir vi extra nöjda och glada.
Nu har dessutom motorcykelförbundet beslutat att BAJEN får köra i högsta serien. Först skulle vi, sen fick vi inte....och nu efter överklagan så får vi. HURRA! Fast å andra sidan ska man nog vänta med att jubla, det är ju ändå BAJEN Speedway vi snackar om här.

JOBBET:
Skolan vekar ju fungera riktigt bra. Det är bra att gå dit och plocka på sig den där fasaden och spela oberörd. Till sist luras man så bra att man rent av tror på det själv. Någon berättade för mig att hon hade gått igenom samma sak som jag och förklarade det såhär... man ler, fast folk ser inte att leendet stannar vid munnen och kommer aldrig till ögonen.
På LAGRET är det drag under galoscherna minsann. Chefen sms'ade och sa att virket kommit till att bygga scen på övervåningen. Kanske något att hålla på med imorgon när jag ska jobba där?
RABALDER har bytt trummis och det funkar kanon. Nu ska vi iväg och spela för första gången officiellt. På en 40-fest i Sorunda. Just på den här spelningen blir det Björn Melin istället för Stiff, men det ska nog gå bra. Han är ju förjävla bra, den där Björn!

LIVET:
hmm... Nu har skyltarna kommit upp om att kåken är till salu. Det blir liksom verkligare och verkligare för varje dag nu. Fan, man skulle ha nånstans att ta vägen. Det verkar bli en kall vinter. Jag försöker hjälpa Marie med lite vad jag kan. Jag är där och lagar "min" mat då och då. Jag ger henne pengar när jag kan. Jag gör lite vad jag kan för att mina barns mamma ska vara glad, eftersom det gör mina barn glada... och då är jag glad. Enkelt, eller hur?!

För övrigt har vi haft vinter länge nog nu... jag tycker att det är dags för tussilago och krokus eller så.

Livsinventering

Nu ska vi se här...

Dags att på något sätt inventera sig själv lite tror jag.
Vem är jag? Vad vill jag? Hur kommer jag dit?
Första frågan är rätt så enkel och går att göra precis så djup som behövs.

Jag är den där killen som alla hela tiden förväntar sig ska vara rolig, kul, trevlig och alltid kirra biffen åt andra. Han som man gärna har med på fest för att han ju säger roliga saker och spelar gitarr och kan så många låtar. Han som nu när han är singel har fått en annan status bland de ensamstående morsorna här på byn. Jag är smickrad och glad för det...fast jag gjorde ju inte slut med Marie för att starta något nytt med någon annan. Jag håller som ni vet på BAJEN.
Det där laget som inte kan vinna. Har ett jobb som går bra, spelar i rabalder som går bra. Spelar också i björn-ligan som också går bra. Jag borde vara lycklig. Fast är det inte...

Så vad vill jag?
Tja... först och främst vill jag kunna gå upp på morgonen och kunna känna att det här blir en skön, bra och rolig dag. Så känner jag inte längre. Man håller upp nån jäkla fasad, eller tavla som folk får se på så de tror att livet är en fest. Det blir liksom skönast så för allihopa. Eftersom jag är....se punkt ett.
Jag vill att det ska ordna sig med boende för mig. Marie och barnen har kommit iordning i Salem och det har blivit fint där. De ser ut att trivas. Jag är glad för deras skull. Men jag tänker lite såhär: Nu är det väl fanimig min tur?!
Jag begär inte mycket av livet egentligen. En hyrestrea nära barnens skola är ungefär allt jag vill ha. Den behöver inte vara särskilt flashig eller så. Hel och ren räcker.
Jag vill bli tillräckligt bra och erkänd som basist att folk ringer till MIG och ber om bas. Jag vet ju att jag skulle fixa att spela t.ex. bakom Martin Stenmarck eller nån. Önskar att jag hade en bra mall för hur man kommer dit.

Hur ska jag kunna uppnå mina mål då?
Ja, fan vet...
Vissa dagar är det inte så svårt att vara målmedveten och fokuserad. Andra dagar, som idag känner jag mer för att bara gå och lägga mig igen. Jag måste få undan allt skit på tomten och slänga i containern som hämtas imorgon bitti. Men jag har verkligen ingen lust att ta tag i nånting just nu. Har ni förslag så tar jag tacksamt emot. Just idag är jag tom...