I fredags var det avslutning på skolan. Som liksom spiken i kistan på ett rätt så långt lidande. Många frågor söker fortfarande svar. Många är besvikna, frusterarade och känner sig lurade. Ända sen det där med nerläggning och besked om förflyttning och avsked så har det kokat så mycket ilska och dålig energi i personalgruppen. Det mesta har riktats mot skolledningen. Såhär efteråt kan jag ju tycka att det är helt befogat.
Om vi tar bara sista veckan:
MÅNDAG.
Eleverna har studiedag. Vi lärare och mentorer blir bjudna upp till Björkhaga för överlämningskonferens. Jag är inte inbjuden för att jag är mentor för niorna och de ska ju inte dit. Även om jag sökte jobbet som musiklärare på Björkhaga så ska inte jag heller dit. Det är ju en fråga om det där förbannade pappret som jag såklart inte har. Reglerna är så, och jag respekterar såklart att en skola vill ha behörig personal. Nu kanske jag skulle vara en mer lämplig person än någon som har det där pappret, men det får vi aldrig veta.
Istället satt jag och mina kollegor och planerade hela sista veckan. Avslutade med att åka till Brosjön för att kolla in utflyktsmål. Jag föreslog att vi skulle prata med Kassmyrapizzan för att bjuda eleverna på lunch efter utflykten så vi stannade där för att prelboka 60 pizzor till dagen efter. Det gick bra.
TISDAG.
Jag gick till skolan för att möta upp mina elever. Vi skulle promenera till Brosjön för att lira lite boll och hänga lite. De som ville fick bada. Ingen ville...
Sen gick vi till Kassmyrapizzan och käkade lunch. Eleverna blev mycket glatt överraskade när de plötsligt blev bjudna på pizza och läsk av skolan. Det är en ynnest att få glädja ungdomar. På riktigt.
ONDSAG.
Samling i klassrummet. De skulle städa ur sina skåp och lämna in nycklar. Klockan 10:00 var det avspark. Skolan har som tradition att någon av de sista dagarna på vårterminen så ska elever i nian möta lärarna i fotboll. Tjejerna spelade först och lärarna vann rättvist med 3-2. Därefter var det vår tur. Jag var nervös. Våra grabbar är riktigt bra på att spela fotboll, och vi i lärarlaget är ju gamla, långsamma och rätt så dåliga.. Idrottslärarna undantagna. Jag tycker att jag klarade mig rätt bra på plan, gjorde några herrejösses-rusningar som gjorde att jag trodde jag skulle dö... Vår match slutade (lite mer orättvist) 2-2. Vi borde ha vunnit fast vi valde att ställa en bollrädd pajas (mig) i mål under några minuter så där fick ungarna in två mål rätt fort.
På kvällen var det dags för avslutningsfesten för niorna.
Vi hade gjort fint i aulan, jag hade roddat upp ljud och ljus.
Matsalen hade fixat kyckling och stekt potatis och massor av fin sallad och hemgjorda dressingar. Ruggigt gott!
Sen var det dags för själva festen och det flöt på så pass bra att jag funderade på när det skulle komma ett bakslag i form av slagsmål eller något annat. Det hände inte.
TORSDAG.
Niorna var lediga som kompensation för festen. Jag var på skolan vid 8:30 för att fixa i ordning lite av det sista. Jag skulle designa diplom till några elever, mina kollegor skulle ta reda på vem som hade ökat mest i poäng från åttan till nian och vem som hade högst meritvärde. Dessa två skulle få diplom.
Jag avslutade hela dagen, när alla andra hade gått hem med att dra PA från aulan till utescenen, och det lilla PA't från mitt rum till aulan för att det ju var avslutning dagen efter.
Tråkigt och kämpigt att göra allt det där på egen hand.
FREDAG.
Avslutning. Jag var på skolan före åtta för att koppla in PA, dra i kablar och se till att allting funkade inför själva avslutningen. Den skulle kicka igång vid nio, och där innan skulle jag hinna möta mina elever och hålla ett pyttelitet tal för dem. Jag sa att det är fantastiskt hur några som var så små plötsligt har blivit så stora och nu är redo för gymnasium. Nu ska de fatta egna, kloka beslut i livet. Vi kan inte längre påverka dem. Rektorn höll ett tal på en minut, kanske nittio sekunder. Jag tror inte att någon lyssnade. Det gör man liksom inte längre på honom. Han litade helt och fullt på att jag skulle ha koll på programmet. Det blev liksom mer och mer min avslutning. Jag dirigerade upp små elever, stora elever, rektor och mig själv på scenen. Jag skötte ljudet. Jag fick vara den som önskade eleverna trevlig sommar när avslutningen var klar. Av rektorn fick jag inget tack eller "bra jobbat".
Därefter var det niornas samling inne i aulan. De skulle få sina betyg. Vi läste upp eleverna en och en, och gav dem de där kuverten. Efter utdelningen var det alltså dags för det där sista kaffet med föräldrarna. Trevligt, men det var först nu det på riktigt slog mig att jag kommer ju inte att träffa dessa ungar igen. Jag trodde hela tiden att det var en befrielse, den här dagen. Men sanningen är att just när jag satt och pratade med några elever som bara sköljde det över mig på ett rätt omtumlande sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla tillbaka tårarna, men jag inser att de genomskådade mig rätt fort.
Snart var kaffet urdrucket och tårtan uppäten. Eleverna gick hem och vi i personalgruppen skulle bli avtackade och hyllade av skolan. Ppphhhffffft!
Det var rektor som stod med en lapp för att komma ihåg namnen på oss. Han läste upp våra namn, ungefär som när man har upprop i skolan. Så fick vi gå fram och hämta en blomlåda. (fortfarande inget tack för avslutningsroddningen)
Så kom han till sista namnet på sin lista... Då säger han såhär
-"Jaha, då var min lista slut. Så då är det väl bara för mig att tacka då." Han vänder sig mot biträdande på småskolan...
-"Tar du hand om mina nycklar och ger till vaktmästaren?"
Vaktmästaren satt två (!) bord bort och jag bara häpnade. Vilken sorti! Vilket avslut! Först kvaddar han personalgruppen och splittrar både kollegor och elever. Sen bemödar han sig inte att gå fem meter extra för att lämna nycklarna på egen hand?!
Riktigt lågt, tycker jag.
Men nu har jag sett klart av karln och behöver inte fundera mer på honom. Han är säkert jättetrevlig och rolig. Fast han ska inte vara skolledare. Det är nog inte riktigt hans grej.
Vi i personalen har som tradition att mötas på TB's och så gjorde vi även denna gång.
Ett mysigt avslut på en väldigt hård termin.
Tack, kollegor och elever för den här terminen. Ni är kungar!
Visar inlägg med etikett elever. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett elever. Visa alla inlägg
söndag 17 juni 2012
onsdag 14 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 6
Jahapp... så kom då den där reaktionen från eleverna som jag gått och väntat på. Efter informationsmötet igår var det väldigt många upprörda känslor bland elever och föräldrar. Erik från utbildningsförvaltningen hade stått och förklarat om och om igen att det är en bra idé att låta eleverna gå till annan skola. När (gissar jag) han insåg att han inte kom längre i den frågan... eftersom föräldrar och elever inte höll med, började han istället prata om att det SKA finnas rätt papper på samtliga lärartjänster på Storvretskolan. Missförstå mig inte, jag håller med. Det är viktigt att folk med vettig utbildning håller i undervisningen. Det där med att renovera skolan håller jag också med om. Det är en bra idé att fixa till skolan så att den är fin att titta på. Men jag är fortfarande väldigt osäker på att man har gått helt rätt tillväga.
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul
That cannot sleep
At night when something
Just ain't right
Blood red
But without sight
Exploding egos
In the night
Mix like sticks
Of dynamite
Red black or white
This is my fight
Come on courage
Let's be heard
Turn feelings
Into words
American equality
Has always been sour
An attitude
I would like to devour
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Right or wrong
My song is strong
You don't like it
Get along
Say what I want
Do what I can
Death to the message
Of the Ku Klux Klan
I don't buy supremacy
Media chief
You menace me
The people you say
'Cause all the crime
Wake up motherfucker
And smell the slime
Blackest anger
Whitest fear
Can you hear me
Am I clear
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
I've got tapes
I've got CD's
I've got my public enemy
My lilly white ass
Is tickled pink
When I listen to the music
That makes me think
Not another
Motherfuckin' politician
Doin' nothin' but something
For his own ambition
Never touch
The sound we make
Soul sacred love
Vows that we take
To create straight
What is true
Yo he's with me
And what I do
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
The power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Madder than a motherfucker
Lick my finger
Can't forget
'Cause the memory lingers
Count 'em off quick
Little piccadilly sickness
Take me to the hick
Eat my thickness
I've got a welt
From the bible belt
Dealing with the hand
That I've been dealt
Sitting in the grip
Of a killing fist
Giving up blood
Just to exist
Rub me wrong
And I get pissed
No I cannot
Get to this
People in pain
I do not dig it
Change of brain
For Mr Bigot
Little brother do you hear me
Have a heart oh come get near me
Misery is not my friend
But I'll break before I bend
What I see is insanity
What ever happened to humanity
Ärligt talat tror jag att man använder sig av flytt/renovering som svepskäl för att rensa upp i lärarlaget. Jag tror att man vill städa upp bland lärare och pedagoger som på ett eller annat sätt har gjort sig obekväma. Då är det nog skönt att kunna gömma sig bakom renovering/ombyggnad. Jag har ännu inte sett/hört vad som är tänkt att göras med skolan.
Tillbaka till elevernas reaktion.
Biträdande gick runt idag och pratade i några klasser. Hon hade med sig någon från utbildningsförvaltningen som skulle förklara hur bra det är att man stänger skolan. Vilken glittrande idé det är att.... eh, de skulle nog helt enkelt bara försöka möta frustrerade elever och försöka svara på frågor. Idéen är kanon! Om någon ur ledningen ska försöka prata med våra elever är det biträdande. Jag tror att hon verkligen försöker göra det bästa av situationen. Kan inte vara lattjo att vara hon... och du, Biträdande... om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag verkligen FÖRSÖKER sympatisera! Jag gillar dig och önskar att det kunde ha varit sådär som det var förra året.
När biträdande hade varit runt bland sexorna så var de ledsna, frustrerade och oroliga som 12-13åringar kan bli. De började måla plakat och banderoller som de gick runt med i skolan. Jag såg demonstrationståget när de kom till matsalen. Jag log lite och uppmuntrade lite till den där harmlösa civila olydnaden jag fick bevittna. De gick sen ut i rasthallen och fick med sig fler och fler elever som tillsammans sjöng "VI VILL STANNA KVAR!!" och "STORVRETEN"
Åttorna och niorna hängde med i ramsorna och som mest tror jag det var närmare 80 elever. När jag så gick in på lektion (vikarie i NO) så insåg jag att jag inte kunde hålla i någon lektion alls, för det från början lite gulliga demonstrationståget hade blivit mycket större, mycket mer högljutt. Mina elever tänkte inte prata NO... alls. Jag började då prata om det här med civil olydnad, på allvar. Vad vill eleverna uppnå? Kommer eleverna att vinna? Vad får man göra? Vad är okej att göra i en sån här situation? Vi hade en riktigt bra dialog när plötsligt larmet gick. Jag var då tvungen att avsluta "min" lektion och valla ut eleverna till mötesplatsen utanför skolan. Jag möttes av ramsor, sånger och elever som tyckte det var lite kul och spännande. Någon hade visst ringt polisen... de kom i två bilar och ställde sig lite strategiskt en bit ifrån. Bilden var ALDRIG hotfull eller jobbig, bara frustrerad. Jag fick besked att det var liksom slut på skoldagen och började skicka hem elever. Nästan alla gick hem, utan gnäll och tjafs. Fortfarande inget bråk.
Två timmar senare var vi i personalen inkallade till ett krismöte med utbildningsförvaltning, utbildningschef, biträdande. Rektor var såklart inte på skolan idag... heller. (Märkligt att det är okej att finansiera en rektorsutbildning sådär utan vidare när det inte är okej att ge en erfaren lärare hans behörighet... det borde vara billigare)
Vi fick åter igen höra att vi ska vara proffsiga och sköta vårt jobb på ett bra sätt. Vi ska möta eleverna med rätt svar och agera på ett föredömligt sätt. På så sätt kommer inte såna här incidenter att inträffa. Jag har fanimig gjort vad jag kunnat! Detta trots att jag inte har en utbildning... inte ens ett papper som berättar att jag kan. Jag tror t.o.m att jag gjorde helt rätt. Det känns så.
På det där krismötet fick vi också höra att de kommit på att det kanske är en bra idé att låta eleverna flyttas i så intakta grupper som möjligt. Det är ju en bra idé. Om de flyttar t.ex. alla sjuor till Björkhaga och låter dem gå tillsammans så man inte splittrar "mina" elever OCH Björkhagas klasser. Jag räckte upp handen och när jag fick ordet så frågade jag om de pratat med eleverna på Björkhaga om det här. Det hade de inte. Jag som ju har barn i just Björkhaga vet att det snackas en hel del om att de inte vill ha dit Storvretens ungdomar. P'fekt! Jag ska försöka fiska mer av Felicia och Billy... höra hur snacket går på Björkhaga. Det känns viktigt för mig som förälder att mina barn inte blir lidande av att mina chefer inte kan styra båten. Det för mig fram till dagens låtval:
Power of equality...
I've got a soul
That cannot sleep
At night when something
Just ain't right
Blood red
But without sight
Exploding egos
In the night
Mix like sticks
Of dynamite
Red black or white
This is my fight
Come on courage
Let's be heard
Turn feelings
Into words
American equality
Has always been sour
An attitude
I would like to devour
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Right or wrong
My song is strong
You don't like it
Get along
Say what I want
Do what I can
Death to the message
Of the Ku Klux Klan
I don't buy supremacy
Media chief
You menace me
The people you say
'Cause all the crime
Wake up motherfucker
And smell the slime
Blackest anger
Whitest fear
Can you hear me
Am I clear
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
Power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
I've got tapes
I've got CD's
I've got my public enemy
My lilly white ass
Is tickled pink
When I listen to the music
That makes me think
Not another
Motherfuckin' politician
Doin' nothin' but something
For his own ambition
Never touch
The sound we make
Soul sacred love
Vows that we take
To create straight
What is true
Yo he's with me
And what I do
My name is peace
This is my hour
Can I get
Just a little bit of power
The power of equality
Is not yet what it ought to be (ought to be)
It fills me up like a hollow tree (hollow tree)
The power of equality
Madder than a motherfucker
Lick my finger
Can't forget
'Cause the memory lingers
Count 'em off quick
Little piccadilly sickness
Take me to the hick
Eat my thickness
I've got a welt
From the bible belt
Dealing with the hand
That I've been dealt
Sitting in the grip
Of a killing fist
Giving up blood
Just to exist
Rub me wrong
And I get pissed
No I cannot
Get to this
People in pain
I do not dig it
Change of brain
For Mr Bigot
Little brother do you hear me
Have a heart oh come get near me
Misery is not my friend
But I'll break before I bend
What I see is insanity
What ever happened to humanity
söndag 11 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 3
Sådär. En helg har gått och i morgon bär det av mot skolan igen. Det måste erkännas att det inte känns helt enkelt och roligt att gå dit och vara proffsig som skolledningen har bett mig och de andra lärarna att vara. Men självklart kommer jag att göra mitt jobb. Fylla mitt uppdrag och se till att mina lektioner styrs på rätt sätt.
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av
Bara lägga ner och låtsas som ingenting
Men det känns som om jag gräver min egen grav
Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig
Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig
Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt
Nåt som känns rätt, det vore så lätt
Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt
Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett
Jag står och tvekar, jag står och tvekar
Vad är det här för sätt?
Sen jag skrev sist har det rullat upp flera protester på FACEBOOK om hur saker och ting har uppfattats av andra. Det är gamla elever, föräldrar till elever, gamla lärare och andra som engagerat sig och skrivit under något virituellt dokument som cirkulerar. I hjärtat är jag med på alla såna listor. Jag tänker inte skriva mitt namn där, för jag är orolig att det kommer att vändas emot mig. Jag är inte säker på att OM mitt namn syns på en lista där skolledningen kritiseras inte få problem.
Dessa listor och namninsamlingar får ni själva ta ställning till om ni vill vara med på eller inte.
Det är allt jag har att säga om dem.
Jag skrev ju en låt under sportlovet, som jag spelade in. Den finns att lyssna på här.
När jag skrev den hade jag ingen aning om vad som väntade mig på skolan. Jag visste inte att jag, mina kollegor och våra gemensamma elever var utbytbara på det sättet som man lätt kan uppfatta det. Visst, jag är visstidsanställd och har hängt på nåder under några år. Kanske ska jag vara tacksam och nöjd med den tiden som har varit. SÅ är det nog.
Här är texten...
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att jag bara kunde stänga av
Bara lägga ner och låtsas som ingenting
Men det känns som om jag gräver min egen grav
Och som allt går sönder runt omkring
Varenda steg jag tar så vet jag var de kommer föra mig
Har gått varenda gata, varenda gata leder hem till dig
Jag skulle så gärna ha det på ett annat sätt
Nåt som känns rätt, det vore så lätt
Att kunna få vara nummer ett, kunna tänka och prioritera på ett annat sätt
Att kunna få det som har svalnat till att än en gång bli hett
Jag står och tvekar, jag står och tvekar
Vad är det här för sätt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Jag önskar att du nån gång ska förstå
Att en av oss gör så gott han kan
Jag krigar för att det ska bli vi två
Idag är jag en ensam man
Det finns så många saker som jag vill säga dig
Få dig att höra och att du lyssnar på mig
Grejen är att det här känns som en monolog
Det är inte lätt att vara uppåt när man känner sig så låg
Jag skriker ut min frustration, men det hörs inte nåt
Jag målar fan på väggen i svart och i grått
Som om jag gått runt hela livet och sparat på en nitlott
Att få det jag önskar... vad är det för nåt?
Det finns alltid frågor som söker svar
Det finns alltid känslor som dröjer kvar
Det finns alltid en orsak jag inte förstår
Varför är det så ensamt där jag står
Det där skrev jag alltså INNAN jag visste om det här med jobbet. Spooky shit hur enkelt det är att läsa in hur jag och kollegorna känner i mina ord...
Kram!
fredag 9 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 2
Alltså, det kanske inte riktigt framgick i gårdagens gnälliga inlägg. Jag ÄR tacksam för att få ha jobbat på skolan. Jag ÄR glad att få ha lärt känna eleverna. Jag ÄR mycket glad åt att få ha det där förtroendet i dessa terminer och år som jag har jobbat på skolan. Jag skrev förut om lära-känna-samtalet med biträdande. Det var en trevlig bekantskap och jag önskar verkligen att fler kunde ha en sån biträdande.
Rektor kom in till mig idag, för att prata lite om vad jag skrivit på bloggen igår. Jag gillar att han tar tag i, och bemöter mina frågor och funderingar. Jag vet att alla inte känner sig besvarade och bemötta på skolan. Trodde inte att han ens läste det här.
Men i alla fall...
Tarzan funderar vidare.
Skolan jag jobbar på lägger ner, och de har ingen skyldighet att se till att jag har fortsatt anställning varken på den här skolan eller någon annan. Om de skulle komma på att de behöver en musiklärare till sina musiklektioner så har de ingen skyldighet att välja mig. De kan ta precis vem som helst. Skönt att veta, på nåt sätt. För nu kan jag släppa hela den här skolan och behöver inte längre tro, hoppas, fundera. Vi är klara med varandra, Storvretskolan och jag. Jag är övertygad om att den musikläraren som kommer efter mig kommer att göra ett bra jobb, bli omtyckt och respekterad på samma sätt som jag har blivit.
Var står jag idag då?
Jo, jag ska göra mitt bästa på skolan den här terminen.
På nåt sätt... gå med flaggan i topp, och "die with my boots on"
Enligt rektor så har allt det här skötts på ett rätt och riktigt sätt, och varför skulle han ljuga för mig? Säger han att det är så här vi ska göra så är det väl så. Jag tycker att det klingar lite knasigt, men det är bara min lilla åsikt. Ni behöver inte bry er om den.
Rektor kom in till mig idag, för att prata lite om vad jag skrivit på bloggen igår. Jag gillar att han tar tag i, och bemöter mina frågor och funderingar. Jag vet att alla inte känner sig besvarade och bemötta på skolan. Trodde inte att han ens läste det här.
Men i alla fall...
Tarzan funderar vidare.
Skolan jag jobbar på lägger ner, och de har ingen skyldighet att se till att jag har fortsatt anställning varken på den här skolan eller någon annan. Om de skulle komma på att de behöver en musiklärare till sina musiklektioner så har de ingen skyldighet att välja mig. De kan ta precis vem som helst. Skönt att veta, på nåt sätt. För nu kan jag släppa hela den här skolan och behöver inte längre tro, hoppas, fundera. Vi är klara med varandra, Storvretskolan och jag. Jag är övertygad om att den musikläraren som kommer efter mig kommer att göra ett bra jobb, bli omtyckt och respekterad på samma sätt som jag har blivit.
Var står jag idag då?
Jo, jag ska göra mitt bästa på skolan den här terminen.
På nåt sätt... gå med flaggan i topp, och "die with my boots on"
Enligt rektor så har allt det här skötts på ett rätt och riktigt sätt, och varför skulle han ljuga för mig? Säger han att det är så här vi ska göra så är det väl så. Jag tycker att det klingar lite knasigt, men det är bara min lilla åsikt. Ni behöver inte bry er om den.
torsdag 8 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 1
Ett litet tag sen jag bloggade. Har länge tänkt skriva något, men har inte känt att jag är/har varit tillräckligt intressant för ett enda inlägg. Säkert är inte det här heller särskilt intressant men jag tänker att det kan vara en smula spännande att få ta del av vad som snurrar i Tarzans skalle gällande jobbet just nu.
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
torsdag 2 februari 2012
Fantastiska fyran
Jag har det!
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
kram
Jag hade idag (som alla torsdagar) två lektioner efter varandra med ett par klasser från mellanstadiet. Först en femma, och därefter en fyra.
Jag tänkte idag låta de små eleverna sjunga MOVES LIKE JAGGER av MAROON 5.
Jag tänkte naturligtvis förklara lite om vad den handlar om och fick då tillfälle att prata lite om Mick Jagger, om Rolling Stones och om Keith Richards. So far so good...
Eleverna kände till låten START ME UP, eftersom den går som reklammusik i dressmanreklamerna. Därefter var det dags för eleverna att själva välja låtar att spela för varandra. Jag tänkte använda mig av SPOTIFY, för enkelhetens skull. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad de valde för låtar, men då jag satt vid pianot var det enkelt för mig att plocka ut ackorden till "deras" låtar. Och här kommer det spännande:
Första klassen fick välja tre låtar. De gick såhär:
E | B | C#m | A :||
Naturligtvis i olika tonarter, men ackordföljden var exakt! När nästa klass kom in så gav jag dem samma uppgift, först lite sång och sen fick de välja låtar... de valde också tre låtar och jag satt åter och plockade ut ackorden. Skillnaden från förra klassen var hårfin. Det fanns ingenting som stack ut gällande ackord i deras låtval heller. En av låtarna började i parallelltonart, men det var väl ungefär det mest spännande rent teoretiskt. Så här kommer nu min konklusion:
Om man vill skriva en hitlåt så gäller det att hitta något som funkar över dessa fyra ackord. Det är okej att plocka bort ett, men jag tror att man inte kan lägga till ett, utan att det blir för svårt för gemene man.
Se bara på AXIS OF AWESOME:
Jag har nog kommit på sisådär tio titlar till som funkar på de där ackorden.
Men tillbaka till elevernas låtval. De valde moderna rap/hiphopartister. Det var Flo-Rida, Lil Wendy eller vad han nu heter och sånt. Alltså musik som ligger på skivspelarna idag. Jag kan nog inte vara nog tjatig när jag säger att de väljer musik som de själva tycker är väldigt unik och väldigt speciell. De väljer sina låtar och artister för att de har ett budskap (vad nu det är) och för att låtarna (i deras öron) är riktigt bra.
Här kommer en liten jämförselse:
Svenska Dansband.
Jag hyser nog större respekt för dansbandsmusikerna i det här fallet. Dels för att de VET sin plats i den musikaliska hierarkin, och dels för att de trots allt har en mycket mer avancerad låtuppbyggnad. Kanske dags att börja analysera sitt eget låtval, va?
Måste musik vara krånglig för att vara bra då?
Nej, absolut inte.
En av mina favoritlåtar har bara ett enda ackord. Jag pratar om den här:
Men PRIMUS spelar med en energi, en passion och en sorts humor som funkar för mig i alla fall.
Så vad gör jag själv då?
Tja, det senaste jag spelade in är den här.
Den heter OUTTA BREATH och är en ganska enkel sak, fast med en liten twist i B-temat.Som en liten parantes kan jag berätta att den här låten kom till när jag fick hem min fina SCHATZ från BASSTORE.
Nåja, alla ni som inte är musikintresserade, ursäkta.
Ni andra... ja, känn någon sorts frihet att kommentera lite om ni vill.
kram
tisdag 17 januari 2012
Spooky shit
Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.
För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.
När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!
De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.
För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.
När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!
De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.
lördag 7 januari 2012
att döma en hund efter håren...
är ju jäkligt enkelt.
Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.
Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.
Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.
Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.
Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast.
Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...
Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.
Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.
Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.
Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.
Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast.
Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...
lördag 3 december 2011
Alltså...ibland vill man ju bara...
att det ska funka. Liksom allting.
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
Det är officiellt elva dagar kvar på skolan och här kommer en liten lista över vad jag ska göra där:
¤ planera lektioner
¤ ha lektioner
¤ sätta betyg
¤ skriva två klassers omdömen
¤ skriva ett manus till lärarnas julshow
¤ repa in luciatåget
¤ sammanställa en utvärdering av Elevens Val
¤ ha möte med Soc. angående en elev
¤ ha möte med biträdande (lära-känna-samtal)
¤ plocka fram vettigt PA inför avslutningen
¤ sammanställa mina mentorselevers närvaro/frånvaro
¤ rastvakt
¤ inventera klassrummet
Ja, det borde ju inte vara några problem?! Eller?
Så har vi några spelningar med bandet också.
RABALDER är bokade att spela dessa datum i december.
3/12, 7/12, 8/12, 9/12, 10/12, 16/12, 25/12, 26/12, 27/12, 28/12, 29/12, 30/12, 31/12
Borde ju inte vara några problem? Eller?
Mellan skoljobb och speljobb är det tänkt att jag ska vara pappa, kompis, hemmafru, ex, trevligt sällskap, julklappskonsument, julmatskock, wordfeudare, fixare och skön kille.
Jag börjar inse så smått att mina dygn har alldeles för få timmar. Det är ju, som ni ser lite grejer som ska fixas, och det värsta är ju att ingen kan fixa det åt mig. Jag måste göra själv.
Felicia har adventsshow. Hon ringde till mig igårkväll och bad mig att komma på hennes föreställning. Ingen pappa i världen vill ju missa din dotters uppträdanden, men ärligt talat... vettefan hur jag ska lyckas få in det i planeringen. Det måste gå!
tisdag 15 november 2011
Ups and downs...
Okej... Så kommer ytterligare en sån där gnällig uppdatering. En stressig morgon, med trötta barn. Tillsammans rusade vi över bron mot Björkhaga och Mayas dagis. Lyckades leverera barnen i tid. Jag hann dessutom komma upp till "min" skola i tid. På vägen upp ringde jag även till Marie för att lösa eftermiddagen/kvällen med Robins karate. Hon lovade att ta honom. Tack för det. På skolan var det järnet med lektioner fram till lunch, sen var det möte med rektorn och biträdande...
Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.
Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.
Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...
På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.
Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...
Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...
Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.
Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.
Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...
På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.
Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...
Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...
söndag 12 juni 2011
this is goodbye...
Så är det alltså dags att vinka av ytterligare en årskull av elever. Jag har gjort några gånger nu men det är alltid lite vemodigt. Ska sanningen fram så känns det extra mycket den här gången. Jag vet inte riktigt varför, men just årets nior är förjäkla mysiga att ha att göra med. De flesta är verkligen bra! Inte bara som elever utan som människor.
Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.
Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!
Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.
Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.
Avslutning på tisdag! Yay!
Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.
Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!
Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.
Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.
Avslutning på tisdag! Yay!
tisdag 31 maj 2011
Born under a bad sign
En rätt så bra dag... blev till rätt så dålig.
Nu är den nog rätt så bra igen, om man helt enkelt skiter i att känna efter. Jag är ju liksom hellre glad än grin-kuk, om ni hajjar.
Redan just före lunch fick jag se en sak som har stört mig hela eftermiddagen.
Det var så mycket mer än en tjuvrök. Det var ett sviket förtroende, och det kändes som en lögn. Jag fick höra av en elev att hon slutat röka och det gjorde mig så glad. Så, på rasten nu så satt hon precis utanför entrén och rökte. Liksom fel person, på fel plats, vid fel tidpunkt görandes fel sak. Jag vet egentligen inte varför det stör mig så mycket.
Efter det lilla "mötet" fick jag bergis fem SMS med förlåt-texter av alla slag. Men vafan, jag kan ju inte säga något. Vill hon röka så kan jag inte hindra henne, även om jag blir besviken...
Det blir värre...
Billy ringde och frågade om han skulle ta med sig Robin hem. P'fekt att slippa behöva dra ända till Björkhaga för att hämta honom. När jag sen efter konferensen pratade med Billy så hade Robin inte alls hängt med honom hem. Alltså var jag tvungen att gå till Björkhaga också. De ringde från Mayas dagis för att de tydligen stängde 16.30. Jag slutade på skolan samtidigt så det var stress för att hämta flickan. Hon var ensam kvar, med all personal. Sen järnet upp till skolan (den där promenaden som skulle ta mer än en halvtimme) för att hämta Robin. När jag väl hittat honom så gick vi ner mot Indiern... Mitt humör blev lite bättre av den goda doften av indisk mat. Medan de fixade nagget gick jag och hämtade lite frukost på ICA KOM. So far so good. Maya hade blivit lite grinig, det var ju varmt och inte så roligt att sitta i vagn. Dessutom var jag den onda farsan som inte ens bjöd på glass före maten...
Barnvagnen blev rejält baktung av matkassar och hämtmat från Soranga. Den kvävande värmen och min stress för att få i barnen mat och allt gjorde att mitt tålamod inte var på topp. Jag kan såhär efteråt erkänna att det störde mig att TROTS att jag sa att Robin skulle hänga med Billy fick gå uppför den sega backen för att hämta honom störde mig. Samma med den rökande eleven. Inte att hon rökte, för det går ju inte att göra något åt, men att hon sa att hon inte rökte längre. Vilket gjorde mig glad, och nästan stolt... svårt att förklara.
Tio meter från porten, som måste öppnas med en sån där bricka som självklart låg längst ner i barnvagnen...väljer alltså Maya att gå. Jag som gör vad jag kan för att höja mitt och mina barns humör låter henne. Självklart "rymmer" hon mot gungorna och jag ber försiktigt Robin ta henne medan jag hindrar vagnen från att tippa bakåt samtidigt som jag försöker hålla upp dörren. Jag borde ha förstått att det inte skulle funka, så jag fick kila fast vagnen i dörren medan jag själv kutar iväg och hämtar Maya. In genom porten och mot hissen. Naturligtvis blir det konflikt direkt, när hissjäveln inte var nertryckt. Maya gapar som galen och springer uppför trapporna, jag efter och (vem kunde ana) barnvagnen tippar bakåt och ALL indisk mat geggas ut i matkassen.
Det är inte slut än...
Uppe i lägenheten. Maya skriker som en stucken gris i hallen, Jag har tappat allt tålamod. Telefonen ringer och tutar...
Jag kastar in frukosten i kylskåpet och matkladdet upp på bordet. Bara för att inse att den där gula maten som legat i aluminiumformar nu ligger på mitt köksbord. När jag torkade upp har den naturligtvis lämnat fläckar som inte går bort. SÅ.... en timme senare än planerat:
Skrikande barn, förstört köksbord, currysås-fläckiga favoritjeans, hunger, svett, ångest för att jag tappat tålamodet när mina barn egentligen inte gjort något fel.
tisdag 15 februari 2011
Kvarsittning!
Idag har jag varit på föreläsningar. Den första var rätt så intressant om hur elever i utsatta områden som till exempel Botkyrka måste kämpa hårdare för att nå samma förutsättningar som ungdomar i "fina" kvarter... Inga nyheter, men skön uppdatering. Det är ett tufft jobb för oss som jobbar med dessa ungdomar. Det sköna med våra kids är ju ändå att problemen är liksom "hands on" medan problemen på Djursholm, Lidingö och i öfvre Täby är dolda och ingen får se... tänk om man har en pappa som är alkoholist? Tänk om man har en mamma som prasslar vänster? Tänk om man inser att den där världen man betalat miljoner för inte är perfekt ändå???
Då är det bättre i södra Botkyrka... här skiljer sig föräldrar, det blir ett jäkla liv. Men Det smygs inte, det smusslas inte och ingen ser ner på varandra för en sån liten sak som en liten skilsmässa. Här kan folk vara morbror till sin syster och kusin...
En av föreläsarna pratade skol-lagar. Han pratade juridik på skolnivå. Skolverket har ju som ni kanske vet kommit med en ny skolplan, nytt betygssystem och nya direktiv gällande bedömning. Föreläsaren hette Lars Werner (inte politikern...inte heller basisten) och han tog upp en viktig och intressant sak.
Från och med HT-11 får vi pedagoger disciplinärt bestraffa elever med kvarsittning. Det är inte tillåtet idag. Men till hösten är det alltså helt okej att låta sina elever stanna kvar efter skolan... som straff! Man liksom ger eleven mer utbildning som straff. Självklart finns det ett alternativ. Det är att skicka ut eleven som stör under lektion... så den som inte vill ha utbildning slipper densamme. Tänk och fundera på det jag nyss sa. Man bestraffar genom att belöna, och man bestraffar genom att belöna?!
Mitt problem med det här att jag ju har elever som jag tvärtom inte får ifrån skolan! De stannar kvar i musiksalen till 1700 på kvällarna och sjunger och spelar. En del spelar in och lägger upp på facebook, andra väljer att visa mig på någon lunchrast eller så...
Förresten ska "mitt" elevband spela på xcenters web-sändning på torsdag! Det ska bli sjukt spännande... Kolla gärna in på deras hemsa på torsdag klockan 11.30... då syns jag, tror jag.
Vilket straff, va?!
Då är det bättre i södra Botkyrka... här skiljer sig föräldrar, det blir ett jäkla liv. Men Det smygs inte, det smusslas inte och ingen ser ner på varandra för en sån liten sak som en liten skilsmässa. Här kan folk vara morbror till sin syster och kusin...
En av föreläsarna pratade skol-lagar. Han pratade juridik på skolnivå. Skolverket har ju som ni kanske vet kommit med en ny skolplan, nytt betygssystem och nya direktiv gällande bedömning. Föreläsaren hette Lars Werner (inte politikern...inte heller basisten) och han tog upp en viktig och intressant sak.
Från och med HT-11 får vi pedagoger disciplinärt bestraffa elever med kvarsittning. Det är inte tillåtet idag. Men till hösten är det alltså helt okej att låta sina elever stanna kvar efter skolan... som straff! Man liksom ger eleven mer utbildning som straff. Självklart finns det ett alternativ. Det är att skicka ut eleven som stör under lektion... så den som inte vill ha utbildning slipper densamme. Tänk och fundera på det jag nyss sa. Man bestraffar genom att belöna, och man bestraffar genom att belöna?!
Mitt problem med det här att jag ju har elever som jag tvärtom inte får ifrån skolan! De stannar kvar i musiksalen till 1700 på kvällarna och sjunger och spelar. En del spelar in och lägger upp på facebook, andra väljer att visa mig på någon lunchrast eller så...
Förresten ska "mitt" elevband spela på xcenters web-sändning på torsdag! Det ska bli sjukt spännande... Kolla gärna in på deras hemsa på torsdag klockan 11.30... då syns jag, tror jag.
Vilket straff, va?!
onsdag 26 januari 2011
Öppet Hus!
Minsann... det var varit Öppet Hus på Storvretskolan. Tanken är att vi skulle värva elever till vår fina skola, så de inte går till andra skolor i närheten. De andra skolorna har ju sina profiler som de gärna skyltar med. Vi har fotboll och den nya moderna musik-profilen. Det är en tanke som kom redan i slutet av förra läsåret då vi gjorde ett uppträdande med fjolårets nior och åttor. En grym föreställning som vi valde att kalla "Band of the Centruries"
Några av oss lärare insåg ju att det var det HÄR vi ska hålla på med på skolan. Hitta talanger och förädla dessa till sångare, instrumentalister och dansare. Jag insåg rätt snart att på den här skolan har ambitionerna, talangerna både bland elever och personal... vad vi saknar är resurserna i nuläget. Detta håller jag på att försöka ändra på. Det ska bli en riktig modern musik-profil. Jag vill bygga inspelningsstudio, replokaler, olika scener i olika delar av skolan, använda idrottshuset när det blir klart (det förra brann ju upp) för streetdance och breakdance. Jag vill arrangera lunchkonserter och kvällskonserter och låta dessa ingå i liksom den nya kursplanen. Både rektorn och biträdande hade med det i sina tal när de presenterade skolan. Tarzan=stolt snubbe...
Vi hade vanliga lektioner fram till lunch, och därefter hade några av niorna fått i uppdrag att visa femmorna runt. De gjorde ett bra jobb att valla de små runt i våra olika lokaler och till olika lärare. Mig känner femmorna sen tidigare. Några av mina musikelever satt och jammade för att visa hur kul modern musik-profil är... Tack Fredric och Zaed!
Efter rundvandringen gick eleverna hem och vi gick på läroplansinformation. Vi såg på skolverkets film om läroplanen -11... den vi ska arbeta efter från nästa läsår. Spännande!
Någon timme senare var det meningen att mina elever skulle hålla i ett disco i aulan. Så jag roddade upp ljud och ljus för det. Det blev ganska lyckat. Festbesökarna var väldigt nöjda. (ja, en kille i femman var rasande för att vi släppte in hans lillesyrra...nu kunde han ju inte dansa tryckare med snygga tjejen i klassen!)
Samtidigt som de unga roade sig på dansgolvet gick deras föräldrar runt och tittade på våra klassrum och hörde oss prata om undervisning och läget i skolan. Vi hade alla vårat allra gladaste humör och vackraste leenden. Jag hade t.o.m strukit vita skjortan och hade på mig. Mitt korta föredrag om mina visioner om modern musikprofil verkade gå hem hos föräldrarna som lyssnade. De nickade och såg ut att gilla idéen.
20.45 fick jag gå hem och rusade förbi lokala butiken och köpte frukost och lite cashew-nötter. Dessa knaprar jag nu, medan jag skriver det här. Multi-tasking, baby...
Några av oss lärare insåg ju att det var det HÄR vi ska hålla på med på skolan. Hitta talanger och förädla dessa till sångare, instrumentalister och dansare. Jag insåg rätt snart att på den här skolan har ambitionerna, talangerna både bland elever och personal... vad vi saknar är resurserna i nuläget. Detta håller jag på att försöka ändra på. Det ska bli en riktig modern musik-profil. Jag vill bygga inspelningsstudio, replokaler, olika scener i olika delar av skolan, använda idrottshuset när det blir klart (det förra brann ju upp) för streetdance och breakdance. Jag vill arrangera lunchkonserter och kvällskonserter och låta dessa ingå i liksom den nya kursplanen. Både rektorn och biträdande hade med det i sina tal när de presenterade skolan. Tarzan=stolt snubbe...
Vi hade vanliga lektioner fram till lunch, och därefter hade några av niorna fått i uppdrag att visa femmorna runt. De gjorde ett bra jobb att valla de små runt i våra olika lokaler och till olika lärare. Mig känner femmorna sen tidigare. Några av mina musikelever satt och jammade för att visa hur kul modern musik-profil är... Tack Fredric och Zaed!
Efter rundvandringen gick eleverna hem och vi gick på läroplansinformation. Vi såg på skolverkets film om läroplanen -11... den vi ska arbeta efter från nästa läsår. Spännande!
Någon timme senare var det meningen att mina elever skulle hålla i ett disco i aulan. Så jag roddade upp ljud och ljus för det. Det blev ganska lyckat. Festbesökarna var väldigt nöjda. (ja, en kille i femman var rasande för att vi släppte in hans lillesyrra...nu kunde han ju inte dansa tryckare med snygga tjejen i klassen!)
Samtidigt som de unga roade sig på dansgolvet gick deras föräldrar runt och tittade på våra klassrum och hörde oss prata om undervisning och läget i skolan. Vi hade alla vårat allra gladaste humör och vackraste leenden. Jag hade t.o.m strukit vita skjortan och hade på mig. Mitt korta föredrag om mina visioner om modern musikprofil verkade gå hem hos föräldrarna som lyssnade. De nickade och såg ut att gilla idéen.
20.45 fick jag gå hem och rusade förbi lokala butiken och köpte frukost och lite cashew-nötter. Dessa knaprar jag nu, medan jag skriver det här. Multi-tasking, baby...
lördag 22 januari 2011
Vintersaga
Hon gick inte till skolan. Det var mitt i Augusti. Hennes vänner hade vänt henne ryggen för hon hade råkat försäga sig vid ett möte med ungdomspolisen och soc. Hon kände sig hotad av sina förra vänner och hela den nya situationen hon hamnat i. Tidigare hade hon hjälpt en klasskompis med mat och husrum när det var knas på hemmaplan. Vid ett annat tillfälle hade en kompis pojkvän visat lite intresse för henne. Hon hade väl inte varit tillräckligt tydlig, utan lät honom tro att hon ville ha honom också. För det fick hon höra ord som hora, hon blev kallad för "smuts" i korridorerna. Så hon slutade gå till skolan. Det hade nog alla gjort i det läget.
Varför gjorde inte de vuxna något i det här då?
Jo, helt enkelt för att vi inte visste, fick veta eller tilläts lägga oss i. Allt det här har kommit fram nu efteråt. Jag känner mig som en stor svikare gentemot henne och hennes familj. Det enda jag fick höra var att hon inte kände sig säker och välkommen i skolan, och hade gett upp. Det smärtar mig att veta att hon hellre gick till tveksamma killar med tveksamt innehåll i hemrullade cigaretter än hörde av sig till oss på skolan. Men det skulle komma en vändning.
När december kom och det var dags för avslutning så skulle alla elever få betyg. Några för första gången, andra hade fått betyg redan året innan. "Min" tjej fick sitt första betyg... Det var ingen rolig läsning eftersom hon inte deltagit på några lektioner under praktiskt taget hela höstterminen. Vad som kan hända i såna här situationer är att eleverna ger upp fullständigt och skiter i utbildning, framtid och sina egna liv. Men så finns det några som inser att det hänger på deras eget ansvar att skapa sin egna framtid. Det gjorde hon.
Nu i Januari kom hon till skolan, såg mig i ögonen och sa att hon tänkte försöka igen. Hon ville få betyg, få en utbildning och en chans att komma in på någon sorts gymnasium där hon sen kunde bygga en framtid. Kanske få jobb, karriär... Jag applåderade.
Hon skrev GODKÄNT på NO, GODKÄNT på Svenskan, Hon har slutat att röka så hon får vara ledare på skolans idrottsförening. Det gör att hon troligtvis får MVG i Idrott. Hon ler nu för tiden, med ögonen... inte bara med munnen. Hon kramas... hon berättar om alla bra saker hon åstadkommer och vad hon vill skapa och göra! Jag är så lycklig för hennes skull.
Sagan är inte slut, men den är lycklig.
måndag 22 november 2010
Lära-känna-samtal
..har jag varit på. Det var studierektor Anna som tyckte att hon skulle träffa alla anställda på skolan som jobbar med elever i ÅK 6-9. P'fekt! Jag gillar Anna, hon verkar tycka, och prioritera lite som jag.
Jag hade ett rätt så djupt och ingående samtal om skönhetsideal och matvanor med en mysig elev så jag höll på att glömma tiden först. Men så rusade jag iväg till hennes kontor... Hon mötte mig i dörren, log och sa att jag fick slå mig ner, var jag ville. Jag satte mig som jag oftast gör, med ryggen mot väggen. Man är väl Cowboy?!
Jag insåg rätt fort att det skulle handla om hon frågar- och jag svarar-dejt.
Hennes första fråga var:
Vem är du?
Tja, sa jag... hade du frågat för ett halvår sen hade jag kunnat svara, och om du frågar om sex månader från idag kan jag svara.... men just idag vettefan. Hon försökte med att jag är ju en glad prick, populär och duktig med eleverna. Och javisst... det är jag kanske.
Glad förresten. Det är ju en del teater också.
Ungefär som den här karaktären man "klär på sig" när det är dags för gig. När jag blir Tarzan.
Då är det han som skrattar och skämtar, det är han som är den där busiga och roliga. Han tar fanimig inget ansvar eller så. Jag tror hon förstod.
Hennes andra fråga var:
Vad är du bra på?
Här avbröt hon sig själv och fyllde på med massor av saker som hon tycker jag är bra på vilket var rätt smickrande. Hon sa att jag är bra på att se individerna och inte bara eleverna. Hon sa att eleverna tycker om mig för att jag är enkel att tycka om. Ja, kanske...
Jag fyllde i att jag är rätt så bra på att improvisera ihop en lektion. Jag kan gå ifrån planerad stund till helt oplanerad bara för att det känns bättre just för stunden. Individuell läroplan, kallas det visst.
Hon intresserade sig en del för separationen och husförsäljningen och sånt. Det kändes som hon ville veta mer än vad jag berättade. Nåja, kanske får jag ett sånt här samtal till?
Det känns i alla fall riktigt bra att ha ett sånt förtroende som jag har av både ledning och kollegor på skolan. Det har ju liksom blivit min trygga punkt här i livet när det har blåst och stormat fanimig överallt annars...
Nu ska jag gå ner och ta en pizza!
Kram...
Jag hade ett rätt så djupt och ingående samtal om skönhetsideal och matvanor med en mysig elev så jag höll på att glömma tiden först. Men så rusade jag iväg till hennes kontor... Hon mötte mig i dörren, log och sa att jag fick slå mig ner, var jag ville. Jag satte mig som jag oftast gör, med ryggen mot väggen. Man är väl Cowboy?!
Jag insåg rätt fort att det skulle handla om hon frågar- och jag svarar-dejt.
Hennes första fråga var:
Vem är du?
Tja, sa jag... hade du frågat för ett halvår sen hade jag kunnat svara, och om du frågar om sex månader från idag kan jag svara.... men just idag vettefan. Hon försökte med att jag är ju en glad prick, populär och duktig med eleverna. Och javisst... det är jag kanske.
Glad förresten. Det är ju en del teater också.
Ungefär som den här karaktären man "klär på sig" när det är dags för gig. När jag blir Tarzan.
Då är det han som skrattar och skämtar, det är han som är den där busiga och roliga. Han tar fanimig inget ansvar eller så. Jag tror hon förstod.
Hennes andra fråga var:
Vad är du bra på?
Här avbröt hon sig själv och fyllde på med massor av saker som hon tycker jag är bra på vilket var rätt smickrande. Hon sa att jag är bra på att se individerna och inte bara eleverna. Hon sa att eleverna tycker om mig för att jag är enkel att tycka om. Ja, kanske...
Jag fyllde i att jag är rätt så bra på att improvisera ihop en lektion. Jag kan gå ifrån planerad stund till helt oplanerad bara för att det känns bättre just för stunden. Individuell läroplan, kallas det visst.
Hon intresserade sig en del för separationen och husförsäljningen och sånt. Det kändes som hon ville veta mer än vad jag berättade. Nåja, kanske får jag ett sånt här samtal till?
Det känns i alla fall riktigt bra att ha ett sånt förtroende som jag har av både ledning och kollegor på skolan. Det har ju liksom blivit min trygga punkt här i livet när det har blåst och stormat fanimig överallt annars...
Nu ska jag gå ner och ta en pizza!
Kram...
måndag 15 november 2010
Jag hör av mig...eller nä...
Okej... dags att försöka rycka upp mig lite.
Måndag och jag hade några av den här terminens första utvecklingssamtal. Kul och inspirerande att träffa elevernas föräldrar. Jag gillar mina elever!
Fast när jag gick från skolan insåg jag att jag måste glida förbi butiken för att tjacka frukost. Jag handlar ofta på ICA Kom, eller vad den heter nu för tiden. För mig har den alltid hetat så och kommer nog alltid att göra det. Inne i butiken, bland hyllor och varor ser jag en snubbe som jag känner igen, men har lite svårt att placera. Han är tjugonåt och klädd i svart. Rakad på skallen och bara glasögonbågarna kostar nog mer än hela min outfit för dagen. Jag gissar att han jobbar med reklam eller media. Jag hamnar just bredvid honom i kassakön och säger hej. Han ser på mig och hälsar tillbaka och säger lite trevande att han känner igen mig från nånstans. Jag svarade att jag jobbade ju på bolaget förut. DÅ skiner han upp och börjar snacka. Jag berättar om skolan och allt det där, han berättar att han (känn på det här) pluggar journalistisk för han vill komma in vid TV.... Hahaha.... femetta, Tarzan! Utanför butiken pratar vi lite om framtid inom våra respektive yrken innan det blir dags att säga hej då... Jag slänger ur mig ett sånt där vanligt -"tjenare!" och han slänger ur sig ett (för honom säkert vanligt) jag hör av...umm...vi hö...äh, hej!
Tänkte på det när jag passerade Dalvägen... hur han säkert säger "jag hör av mig" istället för hejdå. Och om man tänker på det på det sättet så är det ju nästan lite tragist att ha ett "standardriff" som hejdå-fras...väl?
Äh, jag drog till pizzerian och fick höra av grannfrun att jag är snygg. Ha! Borde ha sagt, -" jag hör av mig" till henne...
Måndag och jag hade några av den här terminens första utvecklingssamtal. Kul och inspirerande att träffa elevernas föräldrar. Jag gillar mina elever!
Fast när jag gick från skolan insåg jag att jag måste glida förbi butiken för att tjacka frukost. Jag handlar ofta på ICA Kom, eller vad den heter nu för tiden. För mig har den alltid hetat så och kommer nog alltid att göra det. Inne i butiken, bland hyllor och varor ser jag en snubbe som jag känner igen, men har lite svårt att placera. Han är tjugonåt och klädd i svart. Rakad på skallen och bara glasögonbågarna kostar nog mer än hela min outfit för dagen. Jag gissar att han jobbar med reklam eller media. Jag hamnar just bredvid honom i kassakön och säger hej. Han ser på mig och hälsar tillbaka och säger lite trevande att han känner igen mig från nånstans. Jag svarade att jag jobbade ju på bolaget förut. DÅ skiner han upp och börjar snacka. Jag berättar om skolan och allt det där, han berättar att han (känn på det här) pluggar journalistisk för han vill komma in vid TV.... Hahaha.... femetta, Tarzan! Utanför butiken pratar vi lite om framtid inom våra respektive yrken innan det blir dags att säga hej då... Jag slänger ur mig ett sånt där vanligt -"tjenare!" och han slänger ur sig ett (för honom säkert vanligt) jag hör av...umm...vi hö...äh, hej!
Tänkte på det när jag passerade Dalvägen... hur han säkert säger "jag hör av mig" istället för hejdå. Och om man tänker på det på det sättet så är det ju nästan lite tragist att ha ett "standardriff" som hejdå-fras...väl?
Äh, jag drog till pizzerian och fick höra av grannfrun att jag är snygg. Ha! Borde ha sagt, -" jag hör av mig" till henne...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
