Säg den glädje...

...som varar...

Jag fick ju ett telefonsamtal härom veckan. Det var rektorn på en skola i närheten som frågade om jag kunde ta musiklektionerna eftersom ordinarie lärare hade råkat ut för en tragisk grej och behövde vara hemma. Ingen visste hur länge han skulle vara borta från skolan. Det började ryktas om både till sportlov, påsklov och kanske t.o.m terminen ut.

Jag har någonstans lärt mig att inte ta ut något i förskott, men ändå så hängde det en sorts förhoppning om att jag skulle ha hunnit göra mig oumbärlig på skolan innan ordinarie kom tillbaka. Nu fick jag besked idag att han kommer redan nästa vecka. Så det blev tillbaka till ruta ett för unge Tarzan.

Jag har på kort tid fått kramar av eleverna, fått hurrarop från kollegorna och lyckats bygga upp en sorts mystisk aura runt mig själv. På mina raster kommer eleverna in i klassrummet bara för att liksom hänga eller komma med några lite fåniga svepskäl för att få vara i "mitt" klassrum. Då ska vi komma ihåg att just musiksalen ligger i fel ände av skolan, så det är inte på vägen till någonting egentligen.

Men biträdande rektor frågade om det var okej att ringa vid vikariebehov, då de insett att jag är en bra snubbe i skolmiljö. Så vem vet... kanske kommer jag få fler timmar på skolan nu när jag inte har timmar på skolan? Logiskt, va?!

Jag fick också ett spännande mail från ett par musikproducenter som frågade om jag har lust att skriva lite musik till dem, jag har inte svarat ännu...för jag vill visa mailet för folk som är bättre i branschen än vad jag är. har inte någon lust att bli blåst på ett snik-kontrakt. Men är sjukt sugen på att få sälja lite grundkomp till folk som kan ha nytta av grejerna.

I morgon drar jag till Lotta för att försöka starta upp hennes bil, då den ska få åka in på service och besiktning.

PAY DIRT!

Frågestund...

Jag har ju en dotter, som ni kanske vet. Hon heter Felicia och har en alldeles egen blogg. Den hittar man här, om man är intresserad av vad som rör sig i en ung flickas huvud.

På hennes, och många andra bloggsidor har jag sett att man tydligen ska ha frågestund.
Det är antagligen på det sättet att läsarna får ställa frågor i kommentarfältet. Det kan vara vilka frågor som helst och bloggaren (jag) ska svara så ärligt, uppriktigt och vettigt som möjligt på frågorna.

Jag är modig... Jag uppmanar er härmed att komma med frågor så lovar jag att svara på allihop, sålänge jag kan och tycker det har tillräckligt värde att få bli publicerat.

Om man tycker att det är svårt att komma på en bra fråga så kan jag ju föreslå saker som musik, öl, mat, basar, favoritsaker och ställen... ja, jag tror ni fattar.

Jag tänker bara publicera de kommentarerna jag besvarar, så ni kan komma med vilka frågor som helst.

Kör hårt!

Slänger förresten in en youtubegrej också. Det är ni värda, eftersom ni orkat läsa ända hit.

KRAM!

Skareva så svårt?!

Jag håller på BAJEN, det vet ni ju om. Att en del av er håller på andra lag kan jag inte göra så mycket åt. Ni får väl hålla på vilka lag ni vill... Men en sak retar mig lite. Det är det här med att klampa in på mitt lags revir. Så fort BAJEN har lirat så kommer kommentarerna haglande från supportrar till både aik och djurgårn och kladdar ner min och andras sidor på FACEBOOK. Varför, liksom?  Även om mitt kära lag spelar uselt så behöver vi grönvita inte ta snacket med smutsiga råttorna eller fåniga aporna. Jag  går knappt in på andras sidor om det handlar om andra lag. Jag tycker mest synd om folk som inte förstått vilken glädje och lycka det är att vara Hammarbyare.

Jag bjuder här på ett favoritstycke ur Supportern. (Slas -62)

"Är det nåt fel på Djurgårn, sa killen"

Njutbart stycke ur "Supportern" utgiven 1962 av Stig "Slas" Claesson (1928-2008). 


"DJURGÅRN, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn.

Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn. 

Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar väl inte bättre. Men sen sa han att jag var lokalpatriot. Han mena på att bara för att en annan var från trakterna så höll man på Hammarby. Att jag i själva verket inte hajade fotboll. 

-Men du har ju själv sagt Djurgårn, sa jag. 

-Vadå?, sa killen. 

-Du sa ju själv Djurgårn. Och nu snackar du om att haja fotboll. För det första snackar vi inte om fotboll. Vi talar om LAG. Lag som är roliga bara för att dom finns. Har du som kil kutat i gräset vid Blockhusudden? 

-Nä, sa killen. 

-Det har jag heller aldrig trott, sa jag. Snacka inte om lokalpatriotism. Jag kunde lika bra ha sagt Reimers, sa jag åt killen. 

-Reimers?, sa killen. 

-Ja just det. Mulle och Masse. Dra inte in Djurgårn i det här. 

-Är det nåt fel på Djurgårn?, sa killen. 

-Fel och fel. Det är inge fel på Djurgårn. Vi snackar inte om Djurgårn. Vi talade om fotbollslag som vi kände för. 

-Ja och då sa jag Djurgårn, sa killen. 

-Ja och det passar inte mej, sa jag. 

Då börja han igen. Likadant. 

-Du är lokalpatriot. Det är väl inge med Hammarby. Vad är det för bra med Hammarby? Killen börja mena på.

-Det är inge med Hammarby, sa jag. Vi snackar inte om, om det är någe med Hammarby. Vi talar om kvalitet. Vi talar om lag som får finnas. Som man inte blir förbannad på bara man hör namnet. Säg Karlberg, sa jag. Eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn. 

-Det finns väl många som håller på Djurgårn. 

-Det är klart att det finns många som håller på Djurgårn, sa jag. Vi snackar inte om det. 

-Du sa ju Hammarby och så sa jag Djurgårn. Är inte det samma sak? 

-Samma sak. Nää, det är det förbanne mej inte, sa jag. Jag sa Hammarby och det står jag för. Kom inte med Djurgårn. 

Jag var färdig att nita killen. Du förstår. Sen sa han nånting om att han i alla fall höll på Djurgårn och så pös han med sin spårvagn. Där stod jag ursinnig. Jag va så lack så jag kunde inte åka trick ens en gång. Då hade jag mördat kondisen. Dom blårandiga! Dra åt helvete."

Börjar om igen...

med bloggen alltså.

Vad har hänt sen jag skrev... få se, jobbet...familjen...bandet... livet.
Man kan kanske säga att det snurrat runt en hel del sen jag "biktade" mig sist.

Ska vi börja med jobbet?
Jag har alltså fått en anställning på Ungdomens Hus i Salem. Där är jag fritidsledare med musikansvar. Det betyder i korta drag att jag håller i sångstudion, replokalen och ser till att det funkar med DJ-båset och lite sånt. Det är ett riktigt roligt jobb, med sköna ungdomar. Duktiga sångare/sångerskor, drivna och intresserade... de vill verkligen lära sig att spela och sjunga!
Enda kruxet med det där jobbet är arbetstiderna. Jag börjar 11.00 och slutar tidigast 18.00... Det skapar problem, eftersom jag inte längre kan ha barnen som jag vill. Maya ska ju hämtas på dagis några timmar tidigare... SÅ i september månad har jag haft barnen totalt fyra dagar. Felicia och Billy har varit här lite mer, men de klarar sig ju själva från skolan och kan vänta på att jag kommer hem.
Chefen på "unkan" glömde berätta om arbetstiderna för mig och visade mig schemat först när jag liksom kom dit för att jobba. Därefter fick jag höra att tiderna går inte att rucka på. Det gällde även kvällar jag sticker ut och spelar med RABALDER. Tråkigt att vi inte kunde hitta en bra lösning för allihop. Jag tror att jag är bra för "unkan" och måste alltså hitta ett jobb med arbetstid under dagtid. Nåja, så kan det bli...

Familjen... Ja, lite som jag sa med jobbet så har mina fantastiska barn kommit lite på kälken. Det är inget jag är glad åt, tvärtom. Jag tror att jag är en bra farsa som gör bra saker. Visst, Felicia tyckte nog att det var riktigt pinsamt när jag hälsade på häromdagen på skolan. Det visade sig att de skulle ha NO. Det visade sig även att de hade sex och samlevnad. Det visade sig också att de hade fått ställa frågor som läraren skulle svara på. En av frågorna var:

-"Varför finns det kondomer med smak?"
Läraren svarade lite svävande att det kanske handlar om att öka försäljning och utöka kundkretsen. Sen frågade han mig (vi var kollegor på Storvreten) om jag hade något bra svar.

Jag svarade att eftersom kondomer är ett utmärkt sätt att skydda sig mot sjukdomar även vid oralsex så har man kommit på idéen att smaksätta... för alla kanske inte uppskattar smak av cykelslang... Jag såg på Felicia, och noterade att hon höll på att skämmas ihjäl. F'låt, gumman... Det var inte meningen att genera dig.


Bandet...
Ja, lite samma där. Det strular och kör ihop sig här och där eftersom "unkan" är nära på omöjligt att komma ifrån. Nu ska jag ändå säga att chefen ÄR bra och löser situationerna så gott det går. Hon ringer in timpersonal och jag får heldagar ledigt utan lön. Det är väl ungefär så man får göra, gissar jag.

Vi har rätt många datum inbokade här och där med bandet. Kolla in vår hemsa så hittar du alla gig. Kanske finns det något/några som passar dig att komma och kolla in? Det skulle jag tycka var kul.

Livet?

Jag får dagligen höra av Lotta att jag är omtänksam, vänlig, generös, oegoistisk, varm, rolig, harmonisk, lugn och bra på alla vis... snart kanske jag t.o.m börjar tro henne. Jag VET att jag är en bra människa, även om det vissa dagar verkligen är svårt att övertala sig själv. 

men jag har fått en bra idé, och låter er såklart få ta del av den så fort jag lyckats ro den i hamn, eller i alla fall i närheten av någon sorts brygga. 

Nu blir det blogginlägg igen, hoppas ni kommer tillbaka och läser mer från Tarzan i hans lilla trädkoja. 

kram

Tarzan funderar på jobb del 8

Ja, så kom alltså den dagen. Min första arbetsdag efter påsklovet och också det första personalmötet. Vi pratade lite om schema, tider och avslutning. Känns lite konstigt, måste jag säga. En del av mig vill göra en fantastisk avslutning. Som en hejdundrande sorti, liksom. En annan del av mig vill bara få det överstökat. Jag har liksom ingen lust att anstränga mig för den skolan mer. Det känns väldigt kluvet.

Rektorn kom in på mötet och berättade att han slutar nu till sommaren. Jag vet inte vad de andra tänkte, men jag fick något som kan liknas vid en axelryckning i sinnet. Sådär, jahopp... Så hans jobb är klart nu? Har han gjort sitt arbete färdigt nu?
Jag vet inte.

Men det blev en rätt så intressant tystnad när han berättat. Det var tydligt att han ville ha någon sorts reaktion, som helt och hållet uteblev. Det slutade med att han själv sa saker som "jaha..." "nähä..." Ja, dåså"

Ingen annan sa något.

Utbildningsledningen var där också. Jag vet inte riktigt vad de ville ha sagt, men det gällde inte mig. De sa nåt om att De andra skolorna i södra Botkyrka ska se över sina tjänstefördelningar. Det är ju jättebra. Ja, för dem som har det dära pappret. En outbildad musiklärare står ju inte så högt i kurs. Det har de visat och sagt. utbildningsnämnden är VÄLDIGT tydliga med att alla ska ha rätt och riktig utbildning på alla poster. Mina tjänster och fördelar är inte önskvärda.

Eller...?

Kommer det ett mail, eller ett telefonsamtal där man ber mig komma och jobba? Kommer det visa sig att de inser att jag är rätt så bra att ha ändå? Ingen vet...

Skolorna har börjat annonsera efter lärare inför nästa termin. Jag har börjat småtitta lite. Men det känns lite som att så länge som det är den här utbildningsledningen som styr så är mina chanser till anställning "slim to none"
Att jag försökte skaka liv i en musikprofil hjälper nog inte.
Att jag skapade en talangjakt med lyckat resultat hjälper nog inte heller.
Att jag fick till några vackra luciatåg spelar nog inte någon roll, alls.
Att jag fått elever att höja sina betyg i ämnet är säkert helt oviktigt.

De hittar nog andra, fina, utbildade och begåvade musiklärare som förstår eleverna. Som bryr sig och som lyssnar. Det finns ju massor!

Tarzan funderar på jobb del 7

Ja, nu när skutan jag jobbat på verkar fått slagsida på riktigt och råttorna blivit beordrade att lämna skeppet  för matroserna börjar bli trötta på att ro och ösa så tog jag det stora klivet över plankan och ut i det där riktiga vuxenlivet. Jag skickade in min anmälan till MUSIKHÖGSKOLAN.

Sökte helt enkelt till musiklärarlinjen för att äntligen få det där jäkla pappret som tydligen ska vara så viktigt. Pappret kommer att fungera som segel på detta hav av kunskap och inspiration. Jag gissar att det dessutom kommer att göra mig till en bättre människa. Kanske t.o.m lite snyggare och rikare. Mer framgångsrik och sådär skön.

Återkommer med rapport om hur det går där.

Kram

341

läsare till 25000. Bäst att skriva något smart och roligt och duktigt.

BAJEN hade över 8300 plåtar sålda igår. På en div2 match!

Kallt upp till knäna men jag är på bra humör.

Min gode vän MARSHALL lämnade min Roger Waters-Fender igår, bara för att konstatera att han ville kolla på min MARUSZCZYK istället. Hehe... Man är som en godisbutik där det är okej att ha en godispåse i en vecka och sen lämna tillbaka.

Nåja, nu ska jag gå och ta ett litet pipstopp.

Det ständiga inre kampen...

Jag var och spelade på ENGELEN igår. Igen. Vi gjorde så gott vi kunde med den lilla publiken. En lite lattjo sak med personalen på ENGELEN är att de ställt en soffgrupp i rotting, mitt på golvet i puben. Exakt samma golv som normalt tjänstgör som dansgolv när RABALDER kommer till stan. Just igår gjorde det nog inte så mycket för det var inte så många där. Men hela möbeln gör att fem personer tar upp lika mycket som kanske femton personer (om man vill)

På ENGELEN träffade jag först RABALDERs (som han själv kallar sig) number-one-male-groupie. Matte. Han har nog sett oss tjugo, kanske trettio gånger över åren och det var roligt att kunna överraska honom med lite nya låtar och ett nytt fejs bakom keyboardarna. Där Hutten ju brukar stå har vi som vikarie ställt Muffinmannen. Han gjorde ett bra jobb att täcka upp när min röst började svikta. En inre kamp, eftersom jag verkligen vill kunna sjunga veckan ut. Tokvilar stämbanden såhär på dagarna, och sjunger bara så mycket jag behöver på kvällarna. Det ska nog gå bra. Lotta kokade ihop nån märklig gegga baserat på te igårkväll. Vet inte vad hon hade i men gissar att det var honung, VICKS BLÅ, Alvedon, whisky... haha, det smakade ungefär som Fernet.

Mot slutet av kvällen på ENGELEN dök Annika upp. En polare sen ungefär hundra år. Vi pratade lite om min blogg och att hon uppskattar och läser det här. (Hej Annika)
Själv har jag ju fortfarande lite svårt att begripa vad det är som gör att ni kommer tillbaka och läser. Men jag uppskattar det. Det är bra för egot att se hur många träffar den här bloggen har, och hur många som har googlat "Tarzan08" eller "Tarzan Rabalder"

På dagen igår hände något som jag inte riktigt kan förklara. Först fick jag ett ganska kort meddelande på FACEBOOK om vilken bra pappa jag var, och att det var så fruktansvärt synd om mig. Förstod ingenting. Så kom ytterligare ett mail via fejjan från en annan kompis, som mer ingående förklarade att han vet hur det känns att inte ha möjlighet att träffa sina barn som man vill och allt. Han skrev också att han läser min blogg. Det var då det slog mig. Dessa fina människor har råkat blanda ihop mig med Anders. Det är alltså en kompis från PRATABAS som är ENSAM PAPPA. Inte jag.
Jag tycker han skriver bra, och det är ett viktigt ämne att ta upp, men det är inte jag som skriver där.

Sådärja. Då var det avklarat. Nu ska jag gå och kurera mig ett tag till.
Kram, gott slut och hoppas vi ses på ENGELEN ikväll och i morgon och dagen efter det och dagen efter det....

Den goda boken

Jag har inget körkort. Det kommer nog inte som en överraskning för de flesta av er, men låt mig berätta att det har vissa fördelar. En fördel är ju att man kan tänka sig ett glas öl, eller vin extra var man än är. Och jag gillar sånt.

En annan rolig fördel är att man får åka med olika bilförare i olika bilar. Något som den som har körkort säkert inte har samma "möjlighet" till.
De flesta nya bilar har ju inbyggd GPS. Det är exakt den här fantastiska uppfinningen det ska handla om idag. Jag har nämligen studerat själva GPS'n och vad den gör med inte bara han/henne bakom ratten utan även med mig som sitter shotgun.

Lite personlig historia:
Jag var bara grabb när jag först började inse att en digital karta vore väldigt praktiskt. Åkte då och då med farsan. Han var nog rätt så bra på att hitta hit och dit när jag tänker efter. Men vid enstaka tillfällen lät han mig agera kartläsare, och jag fick räkna korsningar i den där gamla kartboken han köpt på någon bensinmack i slutet på 70-talet. Han bad mig räkna antal korsningar efter kyrkan... kunde ju inte gärna berätta för honom att jag inte fattade ett smack, och fick på något sätt gissa mig fram. Vi kom ganska rätt hela tiden, och mot slutet av varje resa vevade han ner bilfönstret på (först en röd Mazda 323) en guldfärgad Volvo 740. Han valde ut någon som såg trovärdig ut och frågade helt enkelt efter vägen dit vi skulle. Vi kom alltid fram och nästan alltid i tid. Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu är det ju (i min värld) rätt så unikt att fråga någon efter vägen. Det är ju ännu mer ovanligt att åka Mazda 323 och fanimig helt jäkla otänkbart att ha någon som sitter shotgun och försöker räkna korsningar från kyrkan i en kartbok från någon bensinmack inhandlad i slutet av 70-talet.

Alltså använder vi oss av GPS.
Jag fullkomligt älskar idén av en elektronisk liten grej som vet var jag är på väg. Jag är så förtjust i att gå omkring med en GPS i min egen ficka. Jag är helt tagen av tanken på att jag genom en liten app i min iPhone kan veta exakt var jag ska, helt utan att ha varit där förut.

Så vad är nu grejen med att skriva ett helt blogginlägg om GPS? Och att kalla inlägget "den goda boken"?!
Jag har märkt att just fenomenet GPS gör att bilförare mer och mer struntar i att kolla skyltar, använda sunt förnuft och i vissa fall t.o.m på något sätt glömma att de kört precis den rutt de färdas på bara genom den där irriterande rösten.
-"Sväng nästa höger"
Kanske har den jag åker med kört på den där vägen kanske tusen gånger. Kanske vet föraren att man vinner på att köra rakt fram och svänga lite senare. Lik förbannat blir föraren en smula osäker när rösten kommer med olika förslag.
Ett bra exempel på det här är när jag åkte med Marie igår till Södertälje. Hon har kört bil dit väldigt många gånger. Igår var första gången på länge jag åkte med henne. Hon hade fått en GPS inmonterad i bilen. Plötsligt var hon lite osäker på vilken avfart i rondellen, vilken fil hon skulle ligga i eller t.o.m om hon verkligen skulle ta vänster efter klaff-bron?! GPS'n sa nämligen inte att hon skulle svänga där.
Jag åkte med Shoobah från JUKEBOX till Stubborn MC i lördags. Samma sak där...
Vi kunde ju ha följt skyltarna, men vi båda satt och stirrade oss blinda på vägbeskrivningen på hans fina GPS, och kom självklart fel. Det var först efter just diskussionen om hans GPS's vara eller inte vara som vi började leta efter skyltar och landade till sist på rätt ställe.

Varför har vi börjat lyssna på en ofta rätt fånig röst som berättar för oss saker som vi nästan alltid redan vet? Och varför har just den rösten en sån pondus och sånt mandat att bestämma över såväl volymen på stereon och samtalsämnet i bilen?
I Stiff's förra bil var det en nerladdad version av Lill-Babs som förklarade var vi skulle. Lätt att bli irriterad över en sån sak, och det är ju ändå inte ens jag som har körkort. Varför ska jag bry mig om detta?

Om du har körkort och använder GPS... tänk på det här.
Om du har körkort och åker med någon annan... fundera lite på hur mycket fokus du lägger på bilens GPS oavsett om du, eller föraren har koll på var han/hon ska åka.
Om du (som jag) inte har körkort så har du ju all tid i världen att fundera på det här rätt så löjliga fenomen hur mycket som helst när andra håller i ratten.

Missförstå mig inte, det är ju inte GPS'n i sig som är löjlig. Det är vårt förhållningssätt till den. Den har blivit SANNINGEN! Vi litar blint på att den vet var/hur/vad/när/varför vi ska åka och komma till vår slutdestination.

Så ta nu nästa höger och kolla in något annat av mina blogginlägg. Eller kanske ( i värsta fall) gör en U-sväng där det är möjligt.

kram

häng-höst?

Tisdag. Sjukskrev mig idag. Förkyld, ont i ryggen och huvudet. Lägg till ett dåligt humör och olust så har vi ett inte helt vinnande koncept.
Men det var inte av själv-ömkan jag började skriva idag.
Jag har börjat komponera en låt. En julsång.
Problemet är att jag aldrig tyckt särskilt mycket om julen så det är inte helt lätt att få till det. De första ackorden i versen låter bra. Även ett par passager i refrängen känns okej om jag får till melodin. Men sen är det helt enkelt tvärstopp. Orden kommer inte, ackorden sitter inte som de ska och melodin känns krystad. Jag tror att det är klassisk skrivkramp. Jag känner inte igen känslan.

Lite samma är det nog trots allt med bloggen, där man förväntas skriva lustiga saker i alla fall ett par gånger i veckan. Ibland har man ett "flow" och hittar kul saker att skriva om, och jag tycker ibland att jag får till det rätt bra. Timing och ordval är A och O.
Just nu i dessa oinspirerade dagar har jag varken A eller O, känns det som.

Som de flesta andra här i världen har jag börjat lira WORDFEUD. Inget konstigt med det, säkert. Vad som är lite märkligt är att jag spelar mot folk jag inte har en aning om vilka de är, fast jag känner dem. Och de känner mig. Här kommer en lista på vilka jag spelar mot just nu, klockan 0800 1/11.

Doublekick - Stefan N (trummis i FACESHIFT bl.a)
Reallybadcorrosion - Sunken (basist i LIBRAH)
hoho68 - Susanne
Mymamma - ?
Sussjo - Shoobahs hustru
Nxz_1 - Peter (gamla gitarristen i FACESHIFT)
faceshift - Petri
fredrikodelmalm - FreCko på PRATABAS
Obliviated - Mattis
pntsstrm - Pontus (han som tog över efter mig i dr. VINTAGE)
L8no1 - Lotta

Det är väl där mitt sociala liv ligger just nu. Jag hoppas verkligen att inspirationen kommer tillbaka snart. Att jag hittar tillbaka till något intressant och roligt att skriva om, och att det dessutom blir bra skrivet.

One love...

20089 läsare?!

Har nått över det där magiska 20K-strecket.
Och ändå har jag ännu inte skrivit nåt intressant än. Sedär ja.
Ni får ursäkta men jag är inte riktigt på humör för roliga, spännande och intressanta inlägg här nu för tiden. Tycker att det är uppförsbacke med det mesta.
Fast, äh... jag kommer tillbaka.
Vi siktar på 30K nu.

jäklar! Snart tjugotusen...

Snart är ni tjugotusen besökare?!
När jag kollade in för en minut sen stod det på 19090... kommer att ha tjugotusen innan månadsskiftet.

Ändå är ju det jag skriver inte särskilt intressant. Det är ju bara en massa gnäll och tjat om "stackars" mig. Jag lovar att skärpa mig och skriva något roligt. Jag tänker på vad broder Hasse Dahlgren sa en gång. Han slutade skriva för att han tyckte att han bara upprepade sig och tjatade om samma saker.
Jag tycker inte han gjorde det och saknar verkligen hans kåserier och blogginlägg.
när jag blir stor ska jag försöka skriva som honom.

Han är en bra snubbe.... fast han håller på packet.

Alla dessa läsare?!

En snabb titt på min bloggöversikt visar att jag har 17972 klick. Det betyder alltså att ni varit och läst här på min blogg nära på 18000 gånger. Det var som fan?!

Tack, eller vad man ska säga...


Skriver igen, när jag får tillbaka skrivlust.

Born under a bad sign

En rätt så bra dag... blev till rätt så dålig.
Nu är den nog rätt så bra igen, om man helt enkelt skiter i att känna efter. Jag är ju liksom hellre glad än grin-kuk, om ni hajjar.

Redan just före lunch fick jag se en sak som har stört mig hela eftermiddagen.
Det var så mycket mer än en tjuvrök. Det var ett sviket förtroende, och det kändes som en lögn. Jag fick höra av en elev att hon slutat röka och det gjorde mig så glad. Så, på rasten nu så satt hon precis utanför entrén och rökte. Liksom fel person, på fel plats, vid fel tidpunkt görandes fel sak. Jag vet egentligen inte varför det stör mig så mycket.
Efter det lilla "mötet" fick jag bergis fem SMS med förlåt-texter av alla slag. Men vafan, jag kan ju inte säga något. Vill hon röka så kan jag inte hindra henne, även om jag blir besviken...

Det blir värre...

Billy ringde och frågade om han skulle ta med sig Robin hem. P'fekt att slippa behöva dra ända till Björkhaga för att hämta honom. När jag sen efter konferensen pratade med Billy så hade Robin inte alls hängt med honom hem. Alltså var jag tvungen att gå till Björkhaga också. De ringde från Mayas dagis för att de tydligen stängde 16.30. Jag slutade på skolan samtidigt så det var stress för att hämta flickan. Hon var ensam kvar, med all personal. Sen järnet upp till skolan (den där promenaden som skulle ta mer än en halvtimme) för att hämta Robin. När jag väl hittat honom så gick vi ner mot Indiern... Mitt humör blev lite bättre av den goda doften av indisk mat. Medan de fixade nagget gick jag och hämtade lite frukost på ICA KOM. So far so good. Maya hade blivit lite grinig, det var ju varmt och inte så roligt att sitta i vagn. Dessutom var jag den onda farsan som inte ens bjöd på glass före maten...
Barnvagnen blev rejält baktung av matkassar och hämtmat från Soranga. Den kvävande värmen och min stress för att få i barnen mat och allt gjorde att mitt tålamod inte var på topp. Jag kan såhär efteråt erkänna att det störde mig att TROTS att jag sa att Robin skulle hänga med Billy fick gå uppför den sega backen för att hämta honom störde mig. Samma med den rökande eleven. Inte att hon rökte, för det går ju inte att göra något åt, men att hon sa att hon inte rökte längre. Vilket gjorde mig glad, och nästan stolt... svårt att förklara.

Tio meter från porten, som måste öppnas med en sån där bricka som självklart låg längst ner i barnvagnen...väljer alltså Maya att gå. Jag som gör vad jag kan för att höja mitt och mina barns humör låter henne. Självklart "rymmer" hon mot gungorna och jag ber försiktigt Robin ta henne medan jag hindrar vagnen från att tippa bakåt samtidigt som jag försöker hålla upp dörren. Jag borde ha förstått att det inte skulle funka, så jag fick kila fast vagnen i dörren medan jag själv kutar iväg och hämtar Maya. In genom porten och mot hissen. Naturligtvis blir det konflikt direkt, när hissjäveln inte var nertryckt. Maya gapar som galen och springer uppför trapporna, jag efter och (vem kunde ana) barnvagnen tippar bakåt och ALL indisk mat geggas ut i matkassen.
Det är inte slut än...

Uppe i lägenheten. Maya skriker som en stucken gris i hallen, Jag har tappat allt tålamod. Telefonen ringer och tutar...
Jag kastar in frukosten i kylskåpet och matkladdet upp på bordet. Bara för att inse att den där gula maten som legat i aluminiumformar nu ligger på mitt köksbord. När jag torkade upp har den naturligtvis lämnat fläckar som inte går bort. SÅ.... en timme senare än planerat:

Skrikande barn, förstört köksbord, currysås-fläckiga favoritjeans, hunger, svett, ångest för att jag tappat tålamodet när mina barn egentligen inte gjort något fel.

Magic Monday

Redan igårkväll insåg jag att det blir en dag i vård-av-barn-tecknet. Maya har hög feber, snorig näsa och är allmänt risig. Ni som är föräldrar VET ju hur frustrerande och jobbigt det är att inte veta var det gör ont, och vad som är fel när gråt-operan drar igång. Jag som pappa blir alldeles löjlig och försöker fixa till det så bra som möjligt. Just nu ligger hon nerbäddad i soffan och tittar på barn-tv. Jag avskyr barn-tv men för hennes skull...

Vilken tur att jag har beställt extra-kort från COMHEM så mina barn kan titta på TV i sina rum. På så vis slipper jag ju uselt dubbade, dåligt tecknade barnprogram. Det kostar några hundringar men det är det värt, tycker jag.

Idag kommer min efterlängtade telefon också. Ska bli lattjo med en sån där IPHONE.
Jag inser att jag måste köpa en del saker till lägenheten.
Soffbord, sängbord och balkongmöbler. Klädkorgar till alla garderober. TV. Jag inser med skräck att det får bli en sorts tur till IKEA i alla fall... jag som lovat mig själv att inte åka dit.

Det allra sämsta med att inte vara på skolan är att jag missar ÄNNU en måndag. Jag tror att det bara är ungefär sex måndagar kvar den här terminen. Niorna har ett musik-teori-test att göra. Dessutom har jag utvecklingssamtal att brottas med. Hade tänkt skriva färdigt mina omdömen för åttorna idag. Hemarbete is the new black...tydligen.

Nu blir det funk

Söndag...

och jag är liiiite bakis, misstänker jag. Det har nog att göra med att de envisades med att hälla öl i mitt glas igår. Hängde med Fantastiska Matte på Charles Dickens. Deras ölutbud är inte enormt om man säger. Kilkenny och Brooklyn Lager fick rädda våra torra strupar. Tog en taxi från Medis, inte hem utan mot FASCHING för att fiska upp en kompis och liksom samåka. Men hon hade visst andra planer så jag åkte hem.

Nu väntar jag på barnen som ska komma och bo hos mig hela veckan. Det ska bli kul. Tog ett varv ner till VIVO för att liksom besikta på riktigt. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag gillar den butiken eller inte. Men jag handlade så jag kan fixa käk ikväll till oss i alla fall.

Nu föreslår jag att du tittar på filmen här under.
Så ses vi på MEDIS 18/4....'kej?

Fiskar klick...

Jag tror att det är många fler än jag som fiskar klick. I mitt fall så är det nog bara för att jag är så sugen på att komma över tiotusen läsare. Det kommer jag att göra ikväll.

Det ska jag fira med... ja, vad då?
Kommentera och föreslå något lattjo.



I need you tonight - ZZ TOP - live

Apan ser...apan gör...

Jag vet inte om det är mitt smeknamn som gör det, men jag är fascinerad av apor. Har tänkt ganska mycket på det där med hur ett djur, en primat som apan kan ha en så pass stor roll i mitt liv. Helt utan att det finns några som helst apor i min närhet. Alltså riktiga apor...

Smeknamnet Tarzan kommer från gymnasietiden i slutet på 80-talet när jag träffade dårarna från Gnesta. De tyckte det var så vansinnigt roligt att jag kom från Tumba och att jag på den tiden liknade "den riktiga" Tarzan. Tumba-Tarzan var återfödd. Den riktiga Tumba-Tarzan kan ni läsa mer om här. Jag vill redan nu förtydliga att det här kommer inte att handla om apa if. Inte ens lite grann... Jag har inget till övers för den föreningen.

Okej... Det finns ett prisvärt, vitt vin som heter Tr3 Apor. Säljs på trelitersbox och funkar bra på sommaren som sällskapsvin, eller som bas i en trevlig välkomstbål. Det bästa med Tr3 Apor är nog deras smarta marknadsföring.

Dagens bloggtitel kommer ifrån Wille Crafoords låt med samma namn. Det är en svängig historia som både jag och Billy gillar. Det ligger rätt mycket sanning i den texten, mina vänner.

Så jag är alltså Tarzan, lord of the Apes... Jag kommer ihåg när jag var på språkresa till Gibraltar. Det är den enda platsen i Europa där apor lever vilt. Eller... rykten går att taxichaffisarna på halvön har på något sätt dresserat aporna att göra knasiga saker för saliga turister. Jag och några kompisar tänkte att vi skulle utforska den där klippan en dag och klev över avspärrningarna och ner för en brant och smal trappa som tydligen självaste Napoleon låtit bygga när han var där och "hälsade på". En bra bit ner i trappan kom en vild apunge skuttandes, och bakom honom satt en arg, elak och skitstor hona och spärrade vägen för oss. Hon var nog inte dresserad. Jag hade lite frukt och nån macka i min ryggsäck så jag tänkte liksom muta henne, genom att lura henne från trappan och ner bland träden under oss. Jag började med att kasta en apelsin mot henne, inte alls hotfullt utan liksom så att hon skulle fokusera på mat istället för att vara i "spöa-turist-ungar-mode". Det lyckades inte. Då tog jag en macka och kastade i närheten av henne... Hon fnös bara, visade tänderna och jag började bli riktigt orolig. Mina två kompisar som var med var också nervösa. Apungen snodde mackan och började att käka. Men så, efter några minuter reste hon sig och försvann in bland träden. Gissa om vi skyndade oss ner och tillbaka till stan.

Så kanske är det min vurm för detta spännande djur som gör att jag gärna "spelar apa"... kanske är det Darwin som är den skyldige. När jag väljer låtar att sjunga, särskilt de yngre... så kommer ju apans sång (Djungelboken) förr eller senare. Kung Louie är kung. Så är det bara.

Så kan man ju avsluta med att konstatera att apan är en apa.

Vem va´re som kasta?

Alltså...
När jag kollar in statistiken för den här bloggen så ser jag vilka sökningar ni gjort för att komma hit. Detta har jag sagt förut så det är ingen hemlis.
Sist var ju det lite förvånande att sexrelaterade sökningar hamnade här på bloggen. Men den här gången måste jag ställa frågan lite mer direkt.
Vem är det som gör Lili och Susie- sökningar VARJE dag och landar på min blogg?

Jag har inget emot de två systrarna, tvärtom. Men jag gjorde ett pyttelitet inlägg 23/11 -08 och det börjar ju kännas som det borde vara färdigläst nu, va? Inte så att jag inte vill att ni ska läsa, men jag tycker ju själv att jag skrivit bättre och mer intressanta saker sen dess.
Om det nu inte är systrarna själva som kör den nya folksporten Googla-dig-själv... I så fall finns det med all säkerhet bättre sidor än den här att använda.
Så nu är jag litet nyfiken.

Vem är det som söker på Lili och Sussie, och hamnar här... minst en gång i veckan, varje vecka?

Man undrar ju helt enkelt

Mode...?

En stor del av de som bloggar skriver om mode. Troligtvis är de bra på mode och deras läsare är intresserade av just mode. Jag gissar att ni som läser det här inte är intresserade av att veta vad jag har på mig. Jag kan berätta ändå... Kalsonger, jeans, t-tröja och ett par strumpor.
Jag vet att man borde lista lite mer specifikt vilken sorts plagg man har, gärna med en bild och självklart inköpsställe. Men ni lär ju inte kuta till Danato i Tumba för att ha en likadan tröja som er favoritbloggare?!

Jag har en kompis. Hasse D, han som skriver om Tranzan, ni vet?! Ni kan läsa de grejorna här. Han tog upp ämnet med modeblogg för något år sen, tyvärr har han tagit bort sina inlägg av någon anledning. Jag tyckte det var både roligt och samtidigt jäkligt kaxigt skrivet, på det där bra sättet. Han hade kollat in t.ex. Blondinbellas blogg och skrev ungefär en parodi på den. Lite roligt om man vet hur Hasse ser ut... En jättebjörn på sisådär 100kg.
Bloggen hette Brunettballe.

Men om man ska vara en aning seriös i det hela... Vissa tjänar ju pengar på att blogga om mode. De får sponsring av att nämna vissa klädmärken, sminkmärken och så. Det är ju något jag skulle kunna tänka mig också. Nu när jag börjar få fart på er läsare, och har ungefär hundra läsare om dan.... då skulle det ju vara på sin plats att man får sponsring av de företag jag nämner mest i den här bloggen. För att det ska vara äkta och på riktigt måste jag väl ha bilder och inköpsställe? Ska man dessutom följa modebloggens alla regler ska jag ju kalla er läsare för snyggingar, avsluta allt med puzz och kramiz... jösses!

Men en lista på de företag jag nämner mest skulle ju alltså vara
FENDER
AMPEG
XBOX
systembolaget
Maruszczyk
VIASAT
Botkyrkabyggen

Nu ska vi se. Företagen är listade, med länkar och allt. Nu ska jag bara sitta och vänta på att sponsorpengarna ramlar in.

Puzz och kramiz... snyggingar