När man hittar tillbaka...

Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!

Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.

Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.

Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.

Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.

Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.

Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.

Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.

Så, Kenta!
Den här låten är till dig...



Jag har hittat tillbaka!