När man hittar tillbaka...

Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!

Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.

Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.

Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.

Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.

Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.

Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.

Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.

Så, Kenta!
Den här låten är till dig...



Jag har hittat tillbaka!

När världar möts...

Det var en gång två killar i Tumba utanför Stockholm. De gick i åttan i Björkhaga skola. Vi kan kalla den ena Kenta och den andra Jimmy. Detta är påhittade namn, även om killarna faktiskt finns och faktiskt gick på just den skolan just det här året. Det var 1986.
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.


Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.

Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.

Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.

De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.

Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"

Här är vad de fann...

Legender i Tumba del 2

Nästa figur jag minns från när jag var ung var "jägarn". Han bodde i Tuna. Boställsvägen har jag för mig. Han var skäggig, rätt så långhårig och tatuerad. Självklart hemgjorda och självklart nästan bara kvinnonamn. Han körde motorcykel, en Honda 500cc vill jag minnas. Han hade dubbla strålkastare på styret och en sån där mojo-svans ungefär vid bränslekranen. Han var alltid klädd i jägarväst, hade ofta kniv modell vansinnigt stor utefter låret. På ryggen hade han ett gevär. På somrarna kunde man se honom med pilbåge också.

Vi brukade ta långa omvägar när han stod och packade motorcykeln utanför porten inför helgens jakt-resa. Han gjorde nog hela jäkla Södertörn osäkert tror jag. När jag blev lite äldre vågade jag mig på att hälsa lite på honom ibland. Han hade ett ganska originellt sätt att hälsa på. Han liksom grymtade fram ett "tjena" som om det var det första han sagt till någon på väldigt lång tid. Jag såg honom aldrig ihop med någon utan det var nog en mycket ensam man.

När jag blev 17 flyttade jag till Boställsvägen, i samma port som Jägarn. Fortfarande fick man ett "tjena" när vi sågs, och det var aldrig mer än så. Jag var inte rädd för honom längre utan mer fashinerad av hur han som var så stor hade på något sätt krympt och blivit lite mindre. Borta var den stora magen, och det stora skägget. Istället var han muskulös och hade klippt mohikanfrisyr. Geväret hade han bytt mot en ryggsäck på vilken han hade skrivit med spritpenna "Sniper" och ritat ett kikarsikte. Han hade många örhängen, med fjädrar och grejor. Jägarn såg vild ut. Han hade sålt motorcykeln och köpt en liten moppe istället.

När jag flyttade till Segersjö hittade jag honom i kön till kassan i vår lokala butik. Den här gången kände jag mig större än honom, och jag hörde honom prata ordentligt för första gången i mitt liv. Han pratade om vilket bröd han skulle handla till sin morsa som tydligen bor i Segersjö. Nu var t.o.m mopeden borta till förmån för en cykel. Jag vet inte vad han heter, inte heller var han bor. Frisyren är fortfarande mohikan, tatueringarna finns kvar och ryggan med "Sniper" finns kvar.

Jag tror att det är en rätt rolig jävel om man bara vågar prata med honom...

Legender i Tumba del 1

Jag bor i Tumba. Det har jag gjort sen juni 1978. Inget konstigt i det egentligen, fast jag tänkte ändå liksom nämna några av originalen som har funnits här omkring när jag växte upp och nu för tiden. Det finns ju en del att berätta om varje knasboll så jag väljer att bygga egna kapitel om varje kuf så ni som tycker att det är roligt att läsa kan ju leta efter just den här titeln på inläggen.

Den första jag kommer att tänka på är Kapten Rödskägg.

Jag tror inte att han lever idag. Han var en färgglad jävel under min uppväxt trots allt. En klassisk fullgubbe som gapade och skrek och alla var rädda för honom. Hahaha... När jag jobbade på systemet och vi började prata om dessa legender kom han såklart på tal och det fanns nog ingen mer ofarlig person i den kretsen.

Namnet kommer från hans (på 70- och 80-talet) yviga röda skägg och att han gått på sjön i sin ungdom. Det var en mycket social och pratsam man som hade ett mycket gott öga till kvinnor. Unga, gamla, ljusa, mörka...alla uppskattades av Rödskägg. Det enda han blev arg av var just skolungdomar, och jag råkade ju vara skolungdom under 80-talet. Han bodde i Salem men var gärna i Tumba Centrum, innan man byggde om. Det var nog flera unga tjejer som valde att inte åka 725'an om de såg att Rödskägg stod/satt/låg vid just den busshållplatsen. För om man gick på samma buss som Rödskägg så visste man att man skulle bli antastad. Så enkelt var det.

Ja, en del av Er som läser kommer nog ihåg honom. Sist jag såg så satt han i rullstol med amputerade ben. Tråkigt.

Har ni något kul att berätta om Rödskägg så får ni gärna kommentera.