...men en del har det sämre

Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.

Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.

Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.

När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.

Men det finns säkert de som har det sämre.

Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.

Säg den glädje...

...som varar...

Jag fick ju ett telefonsamtal härom veckan. Det var rektorn på en skola i närheten som frågade om jag kunde ta musiklektionerna eftersom ordinarie lärare hade råkat ut för en tragisk grej och behövde vara hemma. Ingen visste hur länge han skulle vara borta från skolan. Det började ryktas om både till sportlov, påsklov och kanske t.o.m terminen ut.

Jag har någonstans lärt mig att inte ta ut något i förskott, men ändå så hängde det en sorts förhoppning om att jag skulle ha hunnit göra mig oumbärlig på skolan innan ordinarie kom tillbaka. Nu fick jag besked idag att han kommer redan nästa vecka. Så det blev tillbaka till ruta ett för unge Tarzan.

Jag har på kort tid fått kramar av eleverna, fått hurrarop från kollegorna och lyckats bygga upp en sorts mystisk aura runt mig själv. På mina raster kommer eleverna in i klassrummet bara för att liksom hänga eller komma med några lite fåniga svepskäl för att få vara i "mitt" klassrum. Då ska vi komma ihåg att just musiksalen ligger i fel ände av skolan, så det är inte på vägen till någonting egentligen.

Men biträdande rektor frågade om det var okej att ringa vid vikariebehov, då de insett att jag är en bra snubbe i skolmiljö. Så vem vet... kanske kommer jag få fler timmar på skolan nu när jag inte har timmar på skolan? Logiskt, va?!

Jag fick också ett spännande mail från ett par musikproducenter som frågade om jag har lust att skriva lite musik till dem, jag har inte svarat ännu...för jag vill visa mailet för folk som är bättre i branschen än vad jag är. har inte någon lust att bli blåst på ett snik-kontrakt. Men är sjukt sugen på att få sälja lite grundkomp till folk som kan ha nytta av grejerna.

I morgon drar jag till Lotta för att försöka starta upp hennes bil, då den ska få åka in på service och besiktning.

PAY DIRT!

När man hittar tillbaka...

Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!

Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.

Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.

Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.

Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.

Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.

Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.

Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.

Så, Kenta!
Den här låten är till dig...



Jag har hittat tillbaka!

Tarzan funderar på jobb del 5

Idag är det dagen D. Skolledning ihop med politiker och utbildningschefer ska informera föräldrarna till våra elever om hur de tänkt sig hur framtiden ska se ut för just eleverna. Lärarna tror jag inte nämns med större eftertryck just ikväll.

Kollegorna har, vad jag vet, inte blivit inbjudna att medverka. Jag fick en inbjudan via FACEBOOK att vara med, men avböjde. Dels har jag ju mina barn som i så fall skulle sitta utan pappa, dels så känner jag att det här inte längre rör mig. Alls.

Skolledning med sällskap har redan en utarbetad plan för hur saker ska skötas. Jag tycker att det är konstigt att de vet hur lång tid renovering ska ta, när det inte ens finns en byggplan. Jag tycker det är konstigt att de vet att alla elever kommer att "komma i mål" utan att ha egentlig koll på var de hamnar. Jag tycker också att det är märkligt att lärarna på skolan blir erbjudna tjänster i andra skolor i kommunen där det redan finns lärare.

Tidigare idag släpptes bomben om lärarlegitimation. Regeringen har skjutit upp datum för kram om behörighet på skolorna. Det betyder i praktiken ungefär ingenting. Inte för mig i alla fall. Det är ju ingen hemlis att jag inte har rätta pappren för att få arbeta i grundskola. Om Storvretskolan behöver en musiklärare så hittar de säkert en som är bra. En som förstår eleverna och som bygger upp förtroende och relationer med eleverna. Och om de inte gör det så är det ju knappast min huvudvärk. Eller?
De har ju upprepade gånger sagt att de SKA ha utbildad personal på alla poster, och en "riktig" lärare är ju såklart bättre än någon som mig.

Jag har börjat se mig om efter andra jobb. Långt ifrån skolmiljö. Har liksom tappat lusten att jobba när det blir såhär. Tror inte längre på mig själv som förebild, lärare, pedagog eller någonting på samma sätt som jag gjorde för bara någon månad sen.

I den bästa av världar hittar jag ett jobb där jag kan känna mig uppskattad och uppbackad. Där JAG kan känna förtroende och ha en bra relation med min/mina chefer.

In another life...