När man hittar tillbaka...

Jag har fått ett jobb. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan bara ett vikariat på en skola i södra Botkyrka. Det är "bara" halvtid och det är rätt så befriat från ansvar och sånt. Men det kändes så fruktansvärt skönt och roligt att kicka igång lektioner igen. Jag inser att jag verkligen trivs som musiklärare. Med lite tur lyckas jag göra mig oumbärlig och skrapar ihop en skön anställning. Håll tummarna!

Jag har hittat en kompis, från grundskoletiden... på FACEBOOK. Ni vet, den där man satt ihop med under hela trean och fyran. Han som man sen gjorde alla hyss med i femman och sexan. Han man började planera en karriär som rockstjärna med. Han fick en Olympic White stratakopia av sin farsa, jag köpte en Westone. Vi började så sakta försöka lära oss några låtar. Satt hemma hos honom och lyssnade på Judas Priest, Saxon, Iron Maiden och Kiss och tänkte bli ännu bättre än dem.

Hans farsa jobbade som chaufför på Wårby, det som sen blev Spendrups. Hemma hos Kenta fanns det alltid läsk. Men det var ju inte därför jag hängde där hela tiden. Det var för att Kenta var så härligt galen. Han var en dåre, men på det där bra sättet.

Det var han och jag som fixade BMX först i Tuna. Vi körde skiten ur ungefär samtliga lekparker och parkeringsplatser i hela området. Många skrubbsår, men också många skratt. Jag minns fortfarande hur han åkte nerför den långa pulkabacken vid Vretarna lite för fort. Liksom i den där hastigheten som borde ha slagit ihjäl honom... men allt som hände var att han, när han kom ner körde ner framhjulet i ett litet dike och gjorde en volt med hojen, flög några meter ut i en åker. Allt vi såg var hur hans ena sko flög iväg ytterligare ett par meter. Den hittade vi aldrig.

Så kom högstadiet, vi började gilla olika saker och av någon anledning började vi hänga med olika människor. Han började boxas, och gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv blev jag ju hookad på musiken. När det var dags för gymnasium så tog sorgligt nog vänskapen slut. Vi slutade höra av oss till varandra och sågs aldrig mer. Det här var 1988.

Jag tänkte på honom flera gånger. Men det är ju som det är... Jag skaffade tjej, sen barn och hus och allt det där. Fick kontakt med en gemensam polare som plötsligt stod utanför dörren en dag. Han som jag trodde hade gått under på Estonia. Vi pratade en del om Kenta, fast ingen av oss hade koll på var han fanns nu för tiden.

Kentas farsa hade fått en allvarlig reumatism och var sjukpensionär. Han bodde bara några hundra meter från mig när jag bodde i huset. Vi snackade då och då. Det gör vi fortfarande. Det är farsan som berättade för mig att Kenta nu bor i Salem, två barn och radhus. Tydligen ska han ha en målarfirma, om jag fattar rätt.

Nåja, såhär tjugofem år senare har jag äntligen Kenta som vän på FACEBOOK. Förhoppningsvis kommer vi att ses riktigt snart. Han bor ju liksom bara ett par hundra meter från Lotta... Jag har gått förbi hans gård flera gånger, helt utan att veta att han varit där hela tiden.

Så, Kenta!
Den här låten är till dig...



Jag har hittat tillbaka!

När världar möts...

Det var en gång två killar i Tumba utanför Stockholm. De gick i åttan i Björkhaga skola. Vi kan kalla den ena Kenta och den andra Jimmy. Detta är påhittade namn, även om killarna faktiskt finns och faktiskt gick på just den skolan just det här året. Det var 1986.
Det var en solig dag i Augusti och killarna hade just börjat skolan igen efter ett skönt sommarlov. En liten bit från skolan ligger Möllebadet.
Den här berättelsen äger rum där.


Kenta och Jimmy hade kommit överens om att cykla och bada. Det fanns snygga tjejer där, från andra skolor och polare från just Björkhaga. Det var som gjort för en lyckad dag på stranden. Som så många andra var våra vänner intresserade av musik. Självklart "ny" musik. Naturligtvis just den musiken man blev matad av på TV. Båda grabbarna bodde i Tuna, ett litet område i Tumba och lägenheterna hade ganska nyss fått kabel-TV. Man ägnade de sena kvällarna till att kolla in Headbangers Ball på MTV.

Kenta var rakt igenom hårdrockare, som så många andra på skolgården. Han hade massor av plattor (LP givetvis) med Saxon, Judas Priest, Accept och Iron Maiden. Jimmy som hade en äldre brorsa var mer inne på punk. Han fyllde sin skivback med plattor från Sex Pistols, Ramones, Clash och de svenska banden KSMB och Ebba Grön.

Jimmy spände bergsprängaren på pakethållaren och cyklade upp till Limporna där Kenta bodde. Han kom in i lägenheten och förklarade glatt att han gjort två blandband med riktigt bra punk som de kunde lyssna på när de kom till stranden. Kenta läste snabbt igenom de handskrivna etiketterna och konstaterade snabbt att ingen av låtarna var hårdrock. -"sån här skit ska vi inte ha med oss!" konstaterade han krasst. -"Vilken tur att jag också har ett blandband med bra musik!"...
Kenta visade stolt upp ett TDK 90 där hela Crusader (utom sista låten som inte fick plats) var inspelat på A-sidan och olika band var representerade på B-sidan.
Jimmy suckade och sa att man ju inte kunde lyssna på sån där skitmusik!
Såhär efteråt kan man ju konstatera att det är som gjort för trubbel. De två vännerna riskerade att bli osams p.g.a olika musiksmak. Sånt var väldigt viktigt 1986.

De stod i hallen och bråkade högljutt om musik. Kenta sa att punkare ju ser förjävliga ut med färgat hår, fult nerklottrade jackor med radikala budskap. Banden lät skit med alla sina politiska budskap om att göra revolution och sätta sig på tvären mot vuxenvärlden. Jimmy kontrade med att det var bara bögar som var långhåriga och sjöng i falsett. Gitarrerna bara fräste och trummorna bara bankade på utan att någon jävel förstod varför.
-"Rob Halford ser ju ut som en bög!" Sa Jimmy.
-"Men han sjunger bättre än alla dina idiotsångare alla dar i veckan" kontrade Kenta.
-"Johnny Rotten har i alla fall ett budskap" sa Jimmy.
-"Visst... se ut som ett fall för Beckis och låt som du skitit på dig" skrattade Kenta.

Så här höll de på. Snart började de knuffa på varandra och det var nära till ett regelrätt slagsmål. Så plötsligt, från ingenstans stannade båda upp och såg på varandra.
-"Vad fan ska vi lyssna på då?!"

Här är vad de fann...

Tarzans trädkoja...

Nu håller det på att bli allvar liksom på riktigt. Mäklaren är taggad att sälja, jag har haft fotograf här som har plåtat varenda rum och varenda vrå i huset. Just nu, när jag skriver det här står en snubbe från ANTICIMEX och gör en grundlig besiktning av huset. Detta känns lite genant, på något sätt. Mest för att jag liksom vet hur många fel och brister det finns i huset. Men jag ska sälja, och jag vet att jag inte kommer att få särskilt mycket för huset. Lite så att köparen får helt enkelt vad han betalar för.
Jag och Marie köpte det här huset 1996. Flyttade in i November och jag har fått lära mig på egen hand hur man gör, när saker och ting går sönder. För det gör det!
Nu har hon flyttat och jag sitter ensam, lite tragiskt...men det kommer att bli bra.

Jag är inne på Botkyrkabyggens hemsa varje dag för att rota runt bland lägenheter. Jag vill bo i Tumba. Jag vill bo nära Björkhaga där mina barn går i skolan. Jag vill att de ska kunna komma hem till mig när de vill. De ska ha sin egen krok i hallen och sin egna säng... En del av mina läsare säger att det är unikt att bry sig om sina barn som jag gör...men vettefan asså, det är ju av ego-skäl jag gör det. Det kommer ju så mycket tillbaka från glada barn, så är det bara.