Fredag. En dag då man av tradition ska känna sig glad, lättsam och sådär sprallig och skön. Jag vaknade runt 6:30 och väckte tjejerna. Igång med frulle och få rätt kläder på rätt barn. Kaffe och utfodra Bonna. Sen var det ut och halka i snön på morgonpromenad.
Därefter hem och fortsätta med kaffedrickandet. Det är jag rätt bra på.
Igår gjorde jag en musikersida på FACEBOOK. Det är tänkt att den ska generera kontakter, tillfällen till spelningar och musikjobb. Den är såklart under ständig uppbyggnad men ni kan kolla här om ni är nyfikna.
Det kommer inte att bli en rolig sida... mer information och skamlöst gigfiske.
Just nu sitter jag och laddar lite inför att åka och hålla i gitarrlektion istället för Ion som är på turné i Rumänien. Vet inte än om jag ska ha lektioner nästa vecka... Han gav mig datumen, men det är ju sportlov och då brukar de ju vara lediga även från kulturskola. Nåja, det är långt till måndag.
Kram och trevlig helg, vänner!
Visar inlägg med etikett tarzan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tarzan. Visa alla inlägg
fredag 21 februari 2014
Fredag...
Etiketter:
botkyrka,
facebook,
ion olteanu,
kaffe,
kulturskola,
rabalder,
tarzan,
tarzan08
söndag 26 januari 2014
I nöden prövas vännen...
Ok. Jag var med på ett basforum som heter Pratabas. Det var ett underbart ställe med sån fantastisk kunskap, värme, humor och kamratskap. Det var helt unikt.
T.ex. minns jag en gång när jag hittade en bas jag ville ha. Det var lite bråttom att få fram pengar till den och jag misslyckades såklart. Då glider en kille in och betalar den åt mig. En kille jag aldrig träffat, sett eller ens pratat med. Vi hade bara skrivit lite till varandra på forumet.
Jag hade sen möjlighet att dels betala tillbaka till honom och dessutom göra liknande saker för andra medlemmar.
Hade man en fråga om precis vad som helst så tog det inte lång tid innan man hade ett svar. Det kunde gälla sport, juridik, musik, historia eller vad som helst.
Så hände det något. En kille reggade sig som medlem, men lyckades på kort tid göra sig ovän med flera av medlemmarna. Plötsligt började det ifrågasättas vem som var bra och vem som var dålig. Vem som kunde musik och vem som inte kunde. I slutändan var det den här killen som hade rätt hur fel han än hade. OK... Det borde ju vara lätt att ignorera honom och köra på som vanligt, tänker man kanske. Fast det var inte så lätt. Hans närvaro på PB infekterade så mycket och människor blev förändrade. En del valde att avregistrera sig, pga den här killen. En sorglig sak är att en annan medlem (som jag egentligen tyckte/tycker om) valde att ta varenda strid. Han skrev lååååååånga inlägg till mina vänner och kallde folk för vuxenmobbare och klumpade ihop "den nya killens" fiender för The Nasty Twelve.
Idag är nog ingen ur The Nasty Twelve med på Pratabas. Istället har man valt att starta upp ett nytt forum som heter Basistforum. Alla är rätt tydliga med vad som gäller där. Ingen påstår sig vara vakren mer eller mindre än någon annan där. Om jag är sämre på bas men har ett bättre ljud så hyllas jag för det. Folk ställer upp för varandra! Så enkelt är det.
I helgen var det vintermöte för TNT. Jag hade redan tidigt tackat ja till inbjudan och såg verkligen fram emot denna helg. Nu blev det lite knas med min ekonomi... (fogden, vräkning och så vidare) så jag blev helt enkelt tvungen att tacka nej i sista stund. Det tog ungefär tjugo minuter innan de andra i TNT hade gått ihop och degat in min del, och alltså bjuder mig på den här helgen. Helt utan att de behövde. De bara gjorde!
Vi bodde tolv män i två stugor utanför Örebro, det var god mat, gott öl, gott sällskap och det fanns ingenting att klaga på eller vara grinig på. Skulle eventuellt vara brist på sovtimmar... men det är ju mest mitt eget fel.
Såhär efteråt känner jag bara en sån total ödmjukhet och lycka för att få ha varit med (igen) på en sån här träff. Så, mina herrar... TACK!
ni vet vilka ni är...
T.ex. minns jag en gång när jag hittade en bas jag ville ha. Det var lite bråttom att få fram pengar till den och jag misslyckades såklart. Då glider en kille in och betalar den åt mig. En kille jag aldrig träffat, sett eller ens pratat med. Vi hade bara skrivit lite till varandra på forumet.
Jag hade sen möjlighet att dels betala tillbaka till honom och dessutom göra liknande saker för andra medlemmar.
Hade man en fråga om precis vad som helst så tog det inte lång tid innan man hade ett svar. Det kunde gälla sport, juridik, musik, historia eller vad som helst.
Så hände det något. En kille reggade sig som medlem, men lyckades på kort tid göra sig ovän med flera av medlemmarna. Plötsligt började det ifrågasättas vem som var bra och vem som var dålig. Vem som kunde musik och vem som inte kunde. I slutändan var det den här killen som hade rätt hur fel han än hade. OK... Det borde ju vara lätt att ignorera honom och köra på som vanligt, tänker man kanske. Fast det var inte så lätt. Hans närvaro på PB infekterade så mycket och människor blev förändrade. En del valde att avregistrera sig, pga den här killen. En sorglig sak är att en annan medlem (som jag egentligen tyckte/tycker om) valde att ta varenda strid. Han skrev lååååååånga inlägg till mina vänner och kallde folk för vuxenmobbare och klumpade ihop "den nya killens" fiender för The Nasty Twelve.
Idag är nog ingen ur The Nasty Twelve med på Pratabas. Istället har man valt att starta upp ett nytt forum som heter Basistforum. Alla är rätt tydliga med vad som gäller där. Ingen påstår sig vara vakren mer eller mindre än någon annan där. Om jag är sämre på bas men har ett bättre ljud så hyllas jag för det. Folk ställer upp för varandra! Så enkelt är det.
I helgen var det vintermöte för TNT. Jag hade redan tidigt tackat ja till inbjudan och såg verkligen fram emot denna helg. Nu blev det lite knas med min ekonomi... (fogden, vräkning och så vidare) så jag blev helt enkelt tvungen att tacka nej i sista stund. Det tog ungefär tjugo minuter innan de andra i TNT hade gått ihop och degat in min del, och alltså bjuder mig på den här helgen. Helt utan att de behövde. De bara gjorde!
Vi bodde tolv män i två stugor utanför Örebro, det var god mat, gott öl, gott sällskap och det fanns ingenting att klaga på eller vara grinig på. Skulle eventuellt vara brist på sovtimmar... men det är ju mest mitt eget fel.
Såhär efteråt känner jag bara en sån total ödmjukhet och lycka för att få ha varit med (igen) på en sån här träff. Så, mina herrar... TACK!
ni vet vilka ni är...
torsdag 9 januari 2014
Nytt år...
Nytt år.
Kanske ska ta tag i det här med att skriva igen. Det har hänt så mycket saker i mitt liv att jag inte kan/orkar/vill ta upp allt.
En del riktigt dåliga saker, men också en hel del riktigt bra saker.
2014 är året då det SKA vända. Det måste bli bra...
Kram
Kanske ska ta tag i det här med att skriva igen. Det har hänt så mycket saker i mitt liv att jag inte kan/orkar/vill ta upp allt.
En del riktigt dåliga saker, men också en hel del riktigt bra saker.
2014 är året då det SKA vända. Det måste bli bra...
Kram
fredag 1 februari 2013
...men en del har det sämre
Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.
Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.
Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.
När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.
Men det finns säkert de som har det sämre.
Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.
- för det finns alltid någon som har det värre.
Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.
Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.
När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.
Men det finns säkert de som har det sämre.
Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.
söndag 6 januari 2013
2013...
Nytt år, nya tag och nytt liv.
I ärlighetens namn var ju inte andra halvan av 2012 något jag kommer minnas med glädje. Förlorade jobb, har varit arbetssökande sen oktober, lever helt på lånade pengar och ett och annat gage. Det har inte funkat att få ordning på alla a-kassepapper och försäkringskassan.
Robin har fått diagnos ADHD, vilket kanske är bra egentligen. Nu har man ju på något sätt fått svar på varför han reagerar som han gör i vissa olika situationer.
Jag ser Lotta bli mentalt överkörd av kommunen hon bor i. De verkar tro att de kan behandla henne lite som de vill... Jag har inte kollat med Lotta själv, så jag tänker inte "out-a" henne här mer än så.
Inför julen hade jag 78:- på kontot. Skulle ha barnen. Skulle köpa en hygglig julmiddag, med tillhörande julmys och godis. Naturligtvis skulle jag köpa julklappar och sånt också. Tjena!
Lyckades låna ihop så jag i alla fall kunde köpa en skinka, lite julmust, vörtbröd och ett par goda salamibitar. Jag gav mina barn varsitt kuvert, med ett handskrivet brev i. I brevet stod det att eftersom jag sitter i den ekonomiska sits jag gör så har jag inte möjlighet att ge något just nu, men lovar att de ska få en dag på stan. En dag när vi kan shoppa, hänga, fika, lattja och bara mysa. Viktigt är att det blir en dag för var och en.
Hela veckan, bortsett från juldagen då RABALDER spelade i Katrineholm så var jag hos Lotta. Nyårsafton tillbringade vi hos hennes härliga grannar. De bjöd på god mat, god öl och framförallt. ett trevligt umgänge.
Jag fick tillbaka barnen från Marie redan på nyårsdan. Men det var en rätt så kort visit den här gången eftersom jag hade spelning nu i helgen nere på Marstrand. Båtellet, eller restaurang Drott. Har ni vägarna förbi så tycker jag absolut ni ska försöka besöka. Det är vansinnigt vackert och härligt. (trots att det är i göteborg)
Av någon anledning har jag sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Troligtvis stress och nästa eker i depressionshjulet... Jag är ingen doktor så jag har ingen aning.
Det har gjort att under senaste helgen har jag...räknade jag ut...sovit sex-sju timmar på två dygn. Då har det varit gig och grejer också.
Nu är jag fruktansvärt sliten och trött. Jag ska bara ringa till penntrollet och säga god natt och sen är det utcheckning för lille Tarzan.
tisdag 25 september 2012
Skareva så svårt?!
Jag håller på BAJEN, det vet ni ju om. Att en del av er håller på andra lag kan jag inte göra så mycket åt. Ni får väl hålla på vilka lag ni vill... Men en sak retar mig lite. Det är det här med att klampa in på mitt lags revir. Så fort BAJEN har lirat så kommer kommentarerna haglande från supportrar till både aik och djurgårn och kladdar ner min och andras sidor på FACEBOOK. Varför, liksom? Även om mitt kära lag spelar uselt så behöver vi grönvita inte ta snacket med smutsiga råttorna eller fåniga aporna. Jag går knappt in på andras sidor om det handlar om andra lag. Jag tycker mest synd om folk som inte förstått vilken glädje och lycka det är att vara Hammarbyare.
Jag bjuder här på ett favoritstycke ur Supportern. (Slas -62)
"Är det nåt fel på Djurgårn, sa killen"
Njutbart stycke ur "Supportern" utgiven 1962 av Stig "Slas" Claesson (1928-2008)."DJURGÅRN, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn.
Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn.
Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar väl inte bättre. Men sen sa han att jag var lokalpatriot. Han mena på att bara för att en annan var från trakterna så höll man på Hammarby. Att jag i själva verket inte hajade fotboll.
-Men du har ju själv sagt Djurgårn, sa jag.
-Vadå?, sa killen.
-Du sa ju själv Djurgårn. Och nu snackar du om att haja fotboll. För det första snackar vi inte om fotboll. Vi talar om LAG. Lag som är roliga bara för att dom finns. Har du som kil kutat i gräset vid Blockhusudden?
-Nä, sa killen.
-Det har jag heller aldrig trott, sa jag. Snacka inte om lokalpatriotism. Jag kunde lika bra ha sagt Reimers, sa jag åt killen.
-Reimers?, sa killen.
-Ja just det. Mulle och Masse. Dra inte in Djurgårn i det här.
-Är det nåt fel på Djurgårn?, sa killen.
-Fel och fel. Det är inge fel på Djurgårn. Vi snackar inte om Djurgårn. Vi talade om fotbollslag som vi kände för.
-Ja och då sa jag Djurgårn, sa killen.
-Ja och det passar inte mej, sa jag.
Då börja han igen. Likadant.
-Du är lokalpatriot. Det är väl inge med Hammarby. Vad är det för bra med Hammarby? Killen börja mena på.
-Det är inge med Hammarby, sa jag. Vi snackar inte om, om det är någe med Hammarby. Vi talar om kvalitet. Vi talar om lag som får finnas. Som man inte blir förbannad på bara man hör namnet. Säg Karlberg, sa jag. Eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn.
-Det finns väl många som håller på Djurgårn.
-Det är klart att det finns många som håller på Djurgårn, sa jag. Vi snackar inte om det.
-Du sa ju Hammarby och så sa jag Djurgårn. Är inte det samma sak?
-Samma sak. Nää, det är det förbanne mej inte, sa jag. Jag sa Hammarby och det står jag för. Kom inte med Djurgårn.
Jag var färdig att nita killen. Du förstår. Sen sa han nånting om att han i alla fall höll på Djurgårn och så pös han med sin spårvagn. Där stod jag ursinnig. Jag va så lack så jag kunde inte åka trick ens en gång. Då hade jag mördat kondisen. Dom blårandiga! Dra åt helvete."
Etiketter:
aik,
bajen,
bajen fans,
blogg,
djurgården,
facebook,
fans,
hammarby,
slas,
supportern,
tarzan,
tarzan08
torsdag 8 mars 2012
Tarzan funderar på jobb del 1
Ett litet tag sen jag bloggade. Har länge tänkt skriva något, men har inte känt att jag är/har varit tillräckligt intressant för ett enda inlägg. Säkert är inte det här heller särskilt intressant men jag tänker att det kan vara en smula spännande att få ta del av vad som snurrar i Tarzans skalle gällande jobbet just nu.
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
På skolan:
Ja, jag vet inte var jag ska börja, egentligen. Det har uppstått en hel del så konstiga saker och jag kanske är ute på djupt vatten i och med att jag ens tar upp det på ett officiellt forum som min egen blogg.
Here goes...
I tisdags fick jag höra att jag var kallad till möte på kvällen. Det skulle gälla information om ombyggnad/renovering av skolan. Eftersom jag hade barnen hemma så begärde jag frikall från mötet (eftersom det inte lät så jäkla viktigt) och istället ge mina barn middag och umgås med mina underbara barn. Jag fick till svar av biträdande rektor att då var det viktigt att jag såg till att få information av mina kollegor så fort som möjligt. Det kunde jag väl ordna... det är ju bara att fråga på onsdag morgon, tänkte jag.
På onsdagen, när jag kom till jobbet möttes jag av följande information:
Skolan kommer att stänga.
Eleverna ska bli flyttade till angränsande skolor som de väljer själva. Enda problemet med det är ju att vi har många elever, och det finns inte plats för våra elever på skolorna i vår närhet. Dessutom är det inte helt säkert att våra elevers föräldrar kan svenska så pass att de förstår vad som står i brevet skolledningen har skickat ut. Eleverna har tre veckor på sig att välja plugg, och samma gäller för lärare med tillvidareanställning. Umm... en sån saknar jag.
Så var står jag i allt det här?
På onsdagen hade jag ingen aning om jag skulle behöva välja skola. Om jag har ett jobb under renovering och ombyggnaden. Idag är det torsdag och jag har fortfarande ingen aning. Jag frågade biträdande om det är "tack för kaffet" men fick inget vettigt svar. Hon sa bara att information kommer senare. Jaha, tack då... problemet är att "senare" sätter inte mat på bordet åt mina barn. Jag känner lite att det gör mindre ont om hon (och rektor) säger att jag borde nog hitta ett nytt jobb nu, fort som fan!
Allt jag gjort för skolan, och för eleverna spelar inte längre någon roll. Jag VET att jag inte har rätt utbildning och borde väl egentligen inte vänta mig något annat. Men för helt egen del så förstår jag inte varför de inte kan säga till mig att jag inte är önskad. Jag menar... Min sal drabbas inte av ombyggnaden. Jag har ungefär 50% av undervisning med elever som inte heller drabbas av ombyggnaden.
Min kollega och kompis Per är den som tagit strid mest av alla i allt det här.
Jag väljer att inte publicera mail som skickats fram och tillbaka mellan honom, skolledning och kommun. Men det är många frågetecken som skulle behöva rätas ut.
Snart kommer del 2 i den här sagan.
Förresten... Nån som vill anställa en rumpkörd gammal basist med underbara värderingar och lite knasig frilla?
Etiketter:
elever,
musiklärare,
rektor,
storvretskolan,
tarzan,
tarzan08
lördag 7 januari 2012
att döma en hund efter håren...
är ju jäkligt enkelt.
Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.
Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.
Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.
Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.
Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast.
Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...
Jag minns när jag stod i kassan på Systembolaget och mötte kunder hela dagarna. Hur enkelt det var att bara avfärda folk som fyllgubbar, dumhuvuden och idioter. Det fanns en äldre herre... sextio-nåt som verkligen såg ut att veta hur sprit smakade. Han var alltid klädd i gamla ADIDAS-brallor och nån ful jacka. Han köpte alltid lite för många Norrlands Dynamit och en liten flarra klar. Han var inte alkis, men en sån där som med all säkerhet har dåligt ölsinne och blir lite dum när han är på lyset. Så visade det sig att han är morfar. Dessutom en mycket älskad sådan visade det sig när jag träffade honom och hans barnbarn på ICA, flera gånger dessutom. Han var klädd likadant, men i ögonen lyste någon sorts kärlek och harmoni när han valde ut bananer och äpplen till sin dotterdotter. Vackert och jag blev tvungen att ta tillbaka mina hemska tankar.
Jag minns också när jag träffade en ung kvinna. Hon hade bröstimplantat och blonderat hår. Hon var sjukt upptagen av sig själv, men hade ändå lyckats snappa upp en del i skolan. Hon hade visst gått ut gymnasiet med elva MVG och resten VG. Återigen fick jag käka upp mina fördomar och mitt lite för snabba dömande av andra människor. Jag menar, hon får väl se ut hur hon vill, och gå klädd som hon vill... inte kan jag vara den som dömer och sätter etikett på henne för hennes utseende.
Detta gör att jag börjar fundera på hur folk egentligen ser på mig, och hur man uppfattar mig. Jag är varken fyllgubbe eller snygg tjej... Jag har vettiga dryckesvanor och ser väl ut som alla andra. Ändå önskar jag att jag sticker ut, men inte på ett dåligt sätt.
Vad får folk för uppfattning om den dära snubben de möter? Jag har tjatat om det här förut, men har inte fått några (för mig) vettiga svar.
Jag vet att en del blir förtjusta i Tarzan, andra i Björn.
Jag vet att jag är annorlunda gentemot elever, lärare, föräldrar, grannar, PRATABAS, publik, polare och andra.
Haha, det där med Tarzan vs Björne... Jag riktigt känner när jag kliver över och blir den där Tarzan. Jag gillar det och trivs med skillnaden på mina två personligheter. Men min fråga är om andra ser/vet skillnaden.
Tillbaka till ämnet. Jag har haft mina barn här sen nyårsdagen. Felicia visar tydliga tonårstendenser. Hade hon inte varit min dotter hade jag med all säkerhet haft förutfattade meningar om henne också. Sminket, frisyren, kläderna... Fast hon är min dotter och jag älskar henne mer än livet självt! Nu när hon dessutom visar respekt och kärlek tillbaka kan man som farsa bara le och njuta. Ingen vet när det vänder... haha.
Billy har också börjat bry sig om sitt utseende, fast han bara är tio år. Det är noga med att kalsongerna från Björn Borg ska synas och att han luktar rätt och riktigt. Kan inte komma ihåg att jag var så noga med sånt när jag var tio bast.
Vet inte om ni kommer ihåg när jag skrev om Greven? Han har börjat prata på ett annat sätt med mig nu när jag flyttat upp till Storvreten och slutat på bolaget. Jag vet nu en hel del om honom och hans historia. Kanske skulle jag aldrig ha lyssnat på honom om han inte verkade på något sätt intressant från början. Jag dömde aldrig hunden efter håren...
Etiketter:
björn borg,
björne,
elever,
felicia,
legender,
pratabas,
rabalder,
storvreten,
systembolaget,
tarzan,
tarzan08,
tumba
lördag 31 december 2011
GOTT NYTT ÅR!
Idag blir det inte något långt, utdraget och invecklat inlägg. Tänkte mest bara önska er ett Gott Nytt År! Hoppas ni får ett fantastiskt 2012. Kram alla!
Etiketter:
eddie murphy,
gott nytt år,
nyår,
rabalder,
tarzan,
tarzan08,
youtube
tisdag 27 december 2011
Ja...
Har inte uppdaterat på ett tag, märkte jag. Jag har inte heller någon vettig förklaring till det. Ibland kommer inte orden, helt enkelt.
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
RABALDER har varit och spelat på många ställen under december. De flesta spelningarna har varit riktigt lyckade och bra. På juldagen åkte vi till Katrineholm, för att spela på deras stora fest. Vi fick till ett grymt bra ljud och ljus. Första set gick väldigt bra, andra set gick kanon...i ungefär fyra låtar. Sen gick strömmen. Inte bara på scen, utan i hela lokalen. När jag såg bort över rummet såg jag att även nästa rum, där barerna var, var kolsvart. Jag tittade ut genom fönstret... Svart på gatan, i hela kvarteret, i fanimig hela stan. Det var ju den där stormen som hade rivit ner...
Igår var första kvällen på ENGELEN, vilket ju alltid är roligt. Där ska vi vara ända till på Nyårsafton! Ser verkligen fram emot hela den här veckan, trots att jag har vansinnigt ont i halsen redan nu.
Lever på te med honung och vicks blå.
Hoppas på mycket allsång och att Muffinmannen står ut med att ta en låt eller så.
Kram alla, och kom för fanken till ENGELEN ikväll, imorgon, nästa dag och varje dag ända fram till nyår!
söndag 27 november 2011
Första advent
Vilken jäkla vecka?!
Bra på många sätt, men också väldigt jobbig och jag är mycket glad att den är över. Jag inbillar mig på nåt sätt att nästa vecka blir en aning lugnare.
RABALDER var ute och spelade i onsdags. Vi var på Piperska Muren och spelade för Nynäs. Det är andra gången vi spelar för just dem. Däremot var det första gången vi spelade på just Piperska Muren. Det var också första gången vi spelade för BlueBird. De var nöjda, betalande kund var nöjd och vi var nöjda. Betalande kund, ja. Vi hade fått i uppdrag att "sätta" åtta låtar. Låtar som gästerna skulle sjunga och göra något roligt av under kvällen. Mitt jobb var att vara kapellmästare och se till att vi och gästerna gjorde ett så bra jobb som möjligt. Jag satt och tog ut ackord och melodislingor hela måndagen innan jag mailade runt harmisar och anteckningar till de andra i bandet. Vi var hemma före 02:00.
På torsdagen var det dags att spela igen. Den gången var det SMARTEQ i Kista som ville bli underhållna av självaste RABALDER. Den festen var väldigt skönt laid-back och anspråkslös. Så skönt lös ohc ledig att vi var tillfrågade att spela nån timme "lounge-musik"... Vilket vi på något märkligt sätt lyckades klara av. Jag beställde White Christmas (C-dur) av Muffin, och han hängde på. Vi spelade massor av mjuka, fina låtar... i långa versioner. Den festen slutade tidigt så vi var hemma någon gång runt midnatt.
Så kom fredagen och det var dags för oss att sticka till TB's i Tumba. Soundcheck och lite käk. Vi var i fin form trots långa dagar OCH nätter. På Tb's spelar man två set på ungefär en timme var. Jag tycker vi fick till låtvalet rätt bra. Fick egentligen bara en enda kommentar om låtval, just det att vi spelar "does your mother know" och "T-N-T". Hon ansåg att alla ju spelar dessa låtar och vi borde verkligen hitta några andra låtar att göra. Hmmm.... vi får se.
Efter spelningen packade vi in allting i släpet och de andra i bandet, Stiff, iMan och Muffin åkte för att rodda ur. Själv tog jag en taxi till Lotta. har varit hos henne hela helgen... hemkörningspizza, BiB-vin och filmer har varit på agendan resten av helgen. Har sovit en hel del, men det kanske beror på att jag på nåt sätt missat några värdefulla sovtimmar under veckodagarna.
Nu är det söndag kväll och jag har fixat advents-fint här hemma. Köpte ZEUNERTS julmust! Det är det enda rätta! Jag satte upp pepparkakor i rött sidensnöre i köket. På dessa pepparkakor hade jag skrivit barnens namn med såndär glasyr.
Nu chillar jag med ett glas öl och slökollar på NFL. Cowboys vann! yay!
Bra på många sätt, men också väldigt jobbig och jag är mycket glad att den är över. Jag inbillar mig på nåt sätt att nästa vecka blir en aning lugnare.
RABALDER var ute och spelade i onsdags. Vi var på Piperska Muren och spelade för Nynäs. Det är andra gången vi spelar för just dem. Däremot var det första gången vi spelade på just Piperska Muren. Det var också första gången vi spelade för BlueBird. De var nöjda, betalande kund var nöjd och vi var nöjda. Betalande kund, ja. Vi hade fått i uppdrag att "sätta" åtta låtar. Låtar som gästerna skulle sjunga och göra något roligt av under kvällen. Mitt jobb var att vara kapellmästare och se till att vi och gästerna gjorde ett så bra jobb som möjligt. Jag satt och tog ut ackord och melodislingor hela måndagen innan jag mailade runt harmisar och anteckningar till de andra i bandet. Vi var hemma före 02:00.
På torsdagen var det dags att spela igen. Den gången var det SMARTEQ i Kista som ville bli underhållna av självaste RABALDER. Den festen var väldigt skönt laid-back och anspråkslös. Så skönt lös ohc ledig att vi var tillfrågade att spela nån timme "lounge-musik"... Vilket vi på något märkligt sätt lyckades klara av. Jag beställde White Christmas (C-dur) av Muffin, och han hängde på. Vi spelade massor av mjuka, fina låtar... i långa versioner. Den festen slutade tidigt så vi var hemma någon gång runt midnatt.
Så kom fredagen och det var dags för oss att sticka till TB's i Tumba. Soundcheck och lite käk. Vi var i fin form trots långa dagar OCH nätter. På Tb's spelar man två set på ungefär en timme var. Jag tycker vi fick till låtvalet rätt bra. Fick egentligen bara en enda kommentar om låtval, just det att vi spelar "does your mother know" och "T-N-T". Hon ansåg att alla ju spelar dessa låtar och vi borde verkligen hitta några andra låtar att göra. Hmmm.... vi får se.
Efter spelningen packade vi in allting i släpet och de andra i bandet, Stiff, iMan och Muffin åkte för att rodda ur. Själv tog jag en taxi till Lotta. har varit hos henne hela helgen... hemkörningspizza, BiB-vin och filmer har varit på agendan resten av helgen. Har sovit en hel del, men det kanske beror på att jag på nåt sätt missat några värdefulla sovtimmar under veckodagarna.
Nu är det söndag kväll och jag har fixat advents-fint här hemma. Köpte ZEUNERTS julmust! Det är det enda rätta! Jag satte upp pepparkakor i rött sidensnöre i köket. På dessa pepparkakor hade jag skrivit barnens namn med såndär glasyr.
Nu chillar jag med ett glas öl och slökollar på NFL. Cowboys vann! yay!
Etiketter:
advent,
bluebird,
dallas cowboys,
denis leary,
muffinmannen,
musik,
rabalder,
smarteq,
tarzan,
tarzan08,
tb's,
youtube,
zeunerts
måndag 26 september 2011
The Funk Projekt...
En gång för många år sen köpte jag en bas. Det var min allra första bas. En WESTONE thunder II!
Men i och med att jag började spela metal så ville jag köpa en tuffare bas. Jag visste inte särskilt mycket om basar, mer än att jag egentligen ville ha en FENDER, för det var ju vad Steve Harris och Jaco spelade på. Det fick bli en Soundgear från IBANEZ. Efter några år med den basen råkade jag komma över en Spector V! Men någonstans långt inne i mig fanns ändå drömmarna om Fender. Nåja, gagen började ramla in och plötsligt hade jag råd att köpa! Min första FENDER var en -72 P-bas. Min andra var en -99 (som blev stulen ur bilen när vi höll på att rodda in. Värdelöst!
För pengen jag fick ut på försäkringen köpte jag den FENDER'n jag har nu. En P-bas HOTROD. Alltså en P-bas med extra J-mick i stalläge. Sen, i och med att jag sålde huset så har jag köpt upp mig på fler basar. Det är Maruszczyk, BBQV, två Fenderbasar till och en avbandad sex-strängad bas... och så fick jag en galen idé. Min gamla WESTONE står ju kvar i garderoben och skäms. Kanske skulle man göra något kul med den?
Jag strippade bort alla sladdar, stämskruvar och det gamla fula stallet. Här ska in med nytt! Jag har en LUNDGREN HOT som ligger i en låda, som ska i. Så letar jag nu så smått efter en liknande som jag ska ha i stalläge. Inga onödiga rattar eller knappar utan varsin volym. That's it! Jag har också fått en galen idé om att avlägsna greppbrädan och montera in LED-ljus där de små korsen (eller vad det är) sitter nu. Idag kom även ett nyköpt (begagnat) stall som jag fick tag på av den fantastiske Basmartin på PRATABAS.
Jag vet inte om någon mer än jag är intresserad av hur det här projektet fortlöper men jag kan ju hota med att det kommer uppdateringar här då och då. Det är ju en bra grej att fylla skallen med när det känns lite tungt såhär på höstjäveln!
LEDLJUS? Ja, det är ju lite såhär jag har tänkt:
Men i och med att jag började spela metal så ville jag köpa en tuffare bas. Jag visste inte särskilt mycket om basar, mer än att jag egentligen ville ha en FENDER, för det var ju vad Steve Harris och Jaco spelade på. Det fick bli en Soundgear från IBANEZ. Efter några år med den basen råkade jag komma över en Spector V! Men någonstans långt inne i mig fanns ändå drömmarna om Fender. Nåja, gagen började ramla in och plötsligt hade jag råd att köpa! Min första FENDER var en -72 P-bas. Min andra var en -99 (som blev stulen ur bilen när vi höll på att rodda in. Värdelöst!
För pengen jag fick ut på försäkringen köpte jag den FENDER'n jag har nu. En P-bas HOTROD. Alltså en P-bas med extra J-mick i stalläge. Sen, i och med att jag sålde huset så har jag köpt upp mig på fler basar. Det är Maruszczyk, BBQV, två Fenderbasar till och en avbandad sex-strängad bas... och så fick jag en galen idé. Min gamla WESTONE står ju kvar i garderoben och skäms. Kanske skulle man göra något kul med den?
Jag strippade bort alla sladdar, stämskruvar och det gamla fula stallet. Här ska in med nytt! Jag har en LUNDGREN HOT som ligger i en låda, som ska i. Så letar jag nu så smått efter en liknande som jag ska ha i stalläge. Inga onödiga rattar eller knappar utan varsin volym. That's it! Jag har också fått en galen idé om att avlägsna greppbrädan och montera in LED-ljus där de små korsen (eller vad det är) sitter nu. Idag kom även ett nyköpt (begagnat) stall som jag fick tag på av den fantastiske Basmartin på PRATABAS.
Jag vet inte om någon mer än jag är intresserad av hur det här projektet fortlöper men jag kan ju hota med att det kommer uppdateringar här då och då. Det är ju en bra grej att fylla skallen med när det känns lite tungt såhär på höstjäveln!
LEDLJUS? Ja, det är ju lite såhär jag har tänkt:
måndag 19 september 2011
giv mig styrka...
Jag vet inte om ni vet hur det är att lida av en höstdepression, men det är vad jag råkar ha. En ständig känsla av att inte ha lust med någonting. Jag vill inte gå upp på morgonen, jag vill inte gå till jobbet, jag vill inte träffa människor, jag vill inte vara den där roliga, mysiga, häftiga snubben som folk verkar tro att jag är.
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
Ett problem är att just nu står jag i läget där jag måste vara stark och den som ställer upp. Det finns så många som räknar med mig och jag är rädd att det går dåligt för folk om jag inte finns där... lite som en trädstam som man kan hålla i om det börjar blåsa.
Mina barn har det lite knepigt i plugget... det är läxor som inte görs, hemuppgifter som inte tas med hem och sena ankomster. Pappa är väl den som ska rodda till allting så att det funkar. Den enda som verkar riktigt stadig i sin tillvaro just nu är fanimig Maya och hon är tre år(!)
Jag tänker inte hänga ut mina barn mer än så, men det är rätt så knäckande att ständigt tjata på barnen att de ska ta med sig böcker och anteckningar hem från skolan varje dag och möts av bok- och anteckningslösa barn varenda jäkla dag... Deras undervisande lärare börjar ställa frågor och det känns som de börjar ana misstankar om att jag inte bryr mig om mina egna barn. Så är det såklart inte. Tro mig, jag försöker...
Jag har en mycket nära vän...
Hon har det inte helt enkelt just nu, med en släkting som just gått igenom två/tre infarkter på bara några dagar. Det är bara hon som orkar ta tag i hans problem, men i och med hennes egna situation blir det naturligtvis ohållbart för henne. Hon måste lösa sin egna situation gällande bostad och skolplats åt sina egna barn. Helst igår! Det är mig hon lutar sig mot, vilket jag är stolt och tacksam för, men ibland känns det som jag själv vacklar. Hon behöver en bil, som kan ta henne dit hon vill när hon vill och det har jag inte någon att erbjuda. Hon behöver pengar till att lösa sina problem och jag är inte säker på att jag kan lösa det åt henne tillräckligt fort. Sånt gnager på en gammal basist.
Jag har så ont i kroppen av stress, utmattning och oro inför hösten och vintern att jag t.o.m får ont av att andas. Det gör mig bara förbannad på mig själv... jag som är så stark och bra?! Ska jag inte ens palla med lite regn och skit utan att gnälla som ett litet barn?
Har en annan vän som litar på mig fullt ut, som ofta kommer till mig med sina problem. För henne är det enorma problem och jag håller väl med. Men jag orkar verkligen inte vara den där stadiga just nu, vilket stör mig otroligt mycket. Jag vill så gärna att alla ska ha det bra, men är det för mycket begärt att även jag ska få njuta lite...bara lite?
Ja, kanske... Jag kanske är så van att njuta av livet att varenda liten sten i dojjan blir till ett berg som man inte kan klättra över. Hmm... läser den där meningen och vet exakt vad jag menar, men tar inte för givet att du som läser kommer att förstå. Det spelar egentligen ingen roll. Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Det är nog mer så att jag önskar ett uns av förståelse om jag inte är så jäkla fantastisk som du tror att jag är.
Så var hittar jag styrkan som jag så desperat behöver?
Vem kan ge mig lagom med styrka att stå ut med mörkret, kylan, regnet, stressen, uppförsbackarna i livet?
Jag får SMS från vänner då och då, men jag har inte svarat... varför?
Ja, jag vet inte... har lite känslan av att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga... Det har ju inte med dem att göra utan jag orkar bara inte vara trevlig längre. Jag orkar inte....
Detta gör mig så förbannad på mig själv för jag VILL verkligen inte vara såhär nere. Det är ju inte jag?! Visst vet väl du också om hur det känns att se sig själv vara någon man inte är. Det är inte någon angenäm känsla.
Prova medicin? Prova ljusterapi? Prova... ja, fan vet?!
Kanske borde man, men jag pallar inte.
Äh...
onsdag 17 augusti 2011
REUNION 2011
Bröder och systrar, välkomna till REUNION BOTKYRKA!
Nu laddar jag upp för sommarens kanske sista storfest.
För er som läst mina kluddiga inlägg vet kanske att jag var lite inblandad i REUNION 2008. Ni kanske minns att jag spelade på REUNION 2010, med Beatles-tema.
När jag i år fick förfrågan om att vara konferencier på rockscenen så tackade jag självklart ja direkt.
Jag kommer naturligtvis att skriva något lattjo om festen, på söndag eller så....
fredag 5 augusti 2011
Det här med att hålla på BAJEN
Det är fanimig inte någon lek.
Jag håller på Sveriges kanske sämsta lag i näst högsta serien. Inte sett till tabellplacering utan sett till vad som förväntas av laget och föreningen.
Vi som håller på BAJEN är inte vana att vinna. Vi är vana att slå underifrån och allt som oftast gå från arenan med tre pinnar back.
Ska man se det ur en sportslig synvinkel så är det inget annat än katastrof. Vi har bra killar på plan som SKA leverera. HAMMARBY IF har köpt in gubbar som SKA göra mål, jobba framåt och vinna varje match. Svårare än så är det inte.
Varför gör vi inte det då?
Jag har inget svar på det, men det ser ju ut som killarna på plan liksom har gett upp. Det ser ut som de inte VILL vinna. Man kan inte springa häcken av sig bara till halva planhalvan... då blir det inte något mål.
BAJEN ställde upp Runa, Pålle, Maic, Sinan och de andra och lik förbannat torskar vi mot vilket jäkla brögäng som helst. Vafan?!
Så vad är det som gör att nästan tiotusen supportrar fortfarande kommer till Söderstadion på matchdag?
Min gissning är att som det stod på en banderoll för några år sen...
våra färger går inte bort med terpentin
det är skillnad på en BAJARE och ett djurgårdsglin

Vår passion för klubben, spelarna, varandra, färgerna och allt det andra känns som något mer än vad andra supportrar känner för sina lag. Det är tradition. Det är också tradition av klubben att ge tröjnummer 12 till fansen på läktaren. Ni kommer aldrig se en spelare med det numret på gräset. Det är VÅRT nummer.

Så varför har man en sån passion för ett lag som bevisligen inte kan vinna? Ja, fan vet...
Men Lasse Anrell skrev det rätt bra tycker jag:
Att vara HAMMARBYARE är lite som att gå med en miljon i sedlar i en plastkasse. Man vet om det, och det är en hemlis. Det gör en glad och det syns på en. Andra skulle vilja vara du, för de ser att du vet något som de inte vet. Du HAR något som andra inte har.

SKÅL FÖR BAJEN!
(alla bilderna är lånade)
Jag håller på Sveriges kanske sämsta lag i näst högsta serien. Inte sett till tabellplacering utan sett till vad som förväntas av laget och föreningen.
Vi som håller på BAJEN är inte vana att vinna. Vi är vana att slå underifrån och allt som oftast gå från arenan med tre pinnar back.
Ska man se det ur en sportslig synvinkel så är det inget annat än katastrof. Vi har bra killar på plan som SKA leverera. HAMMARBY IF har köpt in gubbar som SKA göra mål, jobba framåt och vinna varje match. Svårare än så är det inte.
Varför gör vi inte det då?
Jag har inget svar på det, men det ser ju ut som killarna på plan liksom har gett upp. Det ser ut som de inte VILL vinna. Man kan inte springa häcken av sig bara till halva planhalvan... då blir det inte något mål.
BAJEN ställde upp Runa, Pålle, Maic, Sinan och de andra och lik förbannat torskar vi mot vilket jäkla brögäng som helst. Vafan?!
Så vad är det som gör att nästan tiotusen supportrar fortfarande kommer till Söderstadion på matchdag?
Min gissning är att som det stod på en banderoll för några år sen...
våra färger går inte bort med terpentin
det är skillnad på en BAJARE och ett djurgårdsglin

Vår passion för klubben, spelarna, varandra, färgerna och allt det andra känns som något mer än vad andra supportrar känner för sina lag. Det är tradition. Det är också tradition av klubben att ge tröjnummer 12 till fansen på läktaren. Ni kommer aldrig se en spelare med det numret på gräset. Det är VÅRT nummer.

Så varför har man en sån passion för ett lag som bevisligen inte kan vinna? Ja, fan vet...
Men Lasse Anrell skrev det rätt bra tycker jag:
Att vara HAMMARBYARE är lite som att gå med en miljon i sedlar i en plastkasse. Man vet om det, och det är en hemlis. Det gör en glad och det syns på en. Andra skulle vilja vara du, för de ser att du vet något som de inte vet. Du HAR något som andra inte har.

SKÅL FÖR BAJEN!
(alla bilderna är lånade)
torsdag 28 juli 2011
Jaha ja...?
Har tappat dagar... eller egentligen inte tappat bort några dagar, utan mer tappat fokus på vilken dag som är vilken. Det är väl det som är semester på riktigt?
Varje dag är liksom fredag eftermiddag.

RABALDER har kommit igång igen efter ledighet. Skönt på många sätt. Vi var uppe och gjorde Borlänge osäkert på Liljan. Det var kul! På fredagen hade vi riktigt dåligt ljud, med rundgång och annat elände. Men gode herr Robban M löste det åt oss på lördagen. Hotellet var väl inte så jäkla kul, men det fick duga.
Barnen åkte med Marie till Skara Sommarland. Tydligen har de sjungit på Karaokee, alla fyra(!) vilket gör en pappa stolt. Hade ju varit lattjo att få vara med och se det.
Ikväll blir det grillbuffé på Hågelby. Hoppas regnet håller sig på någon annan plats just ikväll...
Tjenare!
Varje dag är liksom fredag eftermiddag.

RABALDER har kommit igång igen efter ledighet. Skönt på många sätt. Vi var uppe och gjorde Borlänge osäkert på Liljan. Det var kul! På fredagen hade vi riktigt dåligt ljud, med rundgång och annat elände. Men gode herr Robban M löste det åt oss på lördagen. Hotellet var väl inte så jäkla kul, men det fick duga.
Barnen åkte med Marie till Skara Sommarland. Tydligen har de sjungit på Karaokee, alla fyra(!) vilket gör en pappa stolt. Hade ju varit lattjo att få vara med och se det.
Ikväll blir det grillbuffé på Hågelby. Hoppas regnet håller sig på någon annan plats just ikväll...
Tjenare!
fredag 15 juli 2011
Det ska vara lätt att leva...
Och det är det.
Bra musik, gott öl och hyggligt väder. Fixade pass till Felicia och mig nu så nu är det bara att boka London-resa. HURRA!
Det ska bli shopping för henne och pappa betalar.
Nån som har några bra tips för en tolvårig tjej? Liksom vad ska hon se, göra och tänka på?
Just nu njuter jag av en Oppigårds pale summer ale. Det är jag ju värd.
Kram, vänner...
Bra musik, gott öl och hyggligt väder. Fixade pass till Felicia och mig nu så nu är det bara att boka London-resa. HURRA!
Det ska bli shopping för henne och pappa betalar.
Nån som har några bra tips för en tolvårig tjej? Liksom vad ska hon se, göra och tänka på?
Just nu njuter jag av en Oppigårds pale summer ale. Det är jag ju värd.
Kram, vänner...
måndag 13 juni 2011
från dåligt till sämre...

Jag ska till Berlin. Vi är ungefär trettio stycken som åker med jobbet. Resan sker på fredag morgon och vi kommer hem på söndag kväll... Men i skrivande stund är det väldans osäkert om er favorit-Tarzan kommer med. Mitt pass har nämligen gått ut, och jag tänkte idag åka till Södertörns Polishus för att kirra ett nytt pass. Insåg när jag stått i kö i en och en halv timme att de inte kunde utfärda ett riktigt pass på några dagar, utan jag skulle vara tvungen att ha ett provisoriskt pass. Såna utfärdas inte på Södertörn, utan på Arlanda... senast 24 timmar innan avresa. Om man (som jag) har häcken full är det lite av ett äventyr att ta sig till Arlanda senast torsdag. Det är ju avslutning och allt emellan. Nåväl... Jag tog tåget tillbaka från Flemingsberg till Tumba. Där blev jag mött av sju kontrollanter med sina biljettscanners i högsta hugg... Jag som har löst ett sånt där blått kort hade ju inget att dölja så jag flashade kortet glatt. Då berättade farbror kontrollant att jag åker på reducerad plåt. Jag berättade då för honom att jag köpt ett kort för 690:- vilket borde ge mig rätt att nyttja SL hur mycket jag vill. Han visade då att kortet jag håller i är ett så kallat reducerat kort. Alltså giltigt för resenärer under 18.
Nu är grejen den att jag för några dagar sen var inne på Pressbyrån för att få reda vilket av de TVÅ korten jag köpt var reducerat, och den söta tjejen i kassan sa att båda korten jag höll i var fullpris! Min son, Billy åker alltså på fullt pris, och det gör alltså jag med. (trodde jag!)
Alltså... Inget pass, och böter på 1200:- för att jag trodde att jag hade ordentlig biljett. Det blir lite värre...
När jag sen går in på Pressbyrån för att reda ut mitt lilla problem blir jag bemött av en inte alls service-minded snubbe som förklarade att jag nog borde ha varit misstänksam mot att tjejen i kassan kunde ha sagt fel till mig, eller missat att jag ville veta om jag hade ett reducerat kort. Konstigt... jag som i min enfald och naivitet tänkte att hon kunde sitt jobb?!
När jag kom upp i lägenheten, kokande av ilska fick jag se att mina två äldsta barn har förvandlat min hem till en krigszon, med sopor, skräp och matrester tamigfan överallt... Tyvärr hade jag inte tid att bråka om det, eftersom jag var tvungen att springa ner till Tumba Centrum igen för att köpa presenter till deras lärare, eftersom det är avslutning även i deras skola. Detta gjorde naturligtvis att jag var försenad till personalmötet på MUSIKHUSET LAGRET.
Nu sitter jag på balkongen, känner att det börjar bli dags att checka ut... Om jag sover kan det väl inte hända mer skit? Väl?
Etiketter:
dålig,
lagret,
musikhuset lagret,
polis,
pressbyrån,
tarzan,
tarzan08
söndag 12 juni 2011
this is goodbye...
Så är det alltså dags att vinka av ytterligare en årskull av elever. Jag har gjort några gånger nu men det är alltid lite vemodigt. Ska sanningen fram så känns det extra mycket den här gången. Jag vet inte riktigt varför, men just årets nior är förjäkla mysiga att ha att göra med. De flesta är verkligen bra! Inte bara som elever utan som människor.
Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.
Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!
Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.
Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.
Avslutning på tisdag! Yay!
Dessa elever har på något knasigt sätt liksom lyckats beröra mig mer än någon tidigare årskull. Jag har varit med om rätt stora grejor med de här ungdomarna. Många av dem har sett mig som någon sorts BULLEN vilket har hjälpt dem med saker som legat utanför skolarbetet. De har anförtrott sig till mig och jag har lyssnat. Jag har kramat, stöttat, skällt och tjatat på dem. De vet att jag menar väl, och det är väl därför som de fortsätter att komma till mig. Det känns bra.
Jag hade en elev vars hjärta stannade under flera minuter. Han var dödförklarad, men kom till liv efter ett hjältedåd av en klasskompis som gav honom mun-mot-mun. Idag är det en väldigt glad kille, så otroligt full av livslust.
Jag har sett elever bli utfrysta och nätmobbade så skärsåren i armarna kom som ett brev på posten. För någon vecka sen fick jag en youtubelänk från henne... hon ville att jag skulle höra den låten.
Jag har sett ungdomar börja spela musik, och bli riktigt bra på kort tid. Det mesta har varit riktigt bra!
Har det inte funnits något dåligt?
Jodå, såklart har det det.
Det finns några killar på skolan som har en mycket tråkig kvinnosyn, och en alldeles skev självbild. Killar som tror att de är snyggast, bäst och duktigast på allt! Tråkigt är att deras totala orutin på livet gör att de kommer gå på så hårda smällar innan de inser att de inte är bäst i hela världen. Ett bra exempel är en kille som kommer in två-tre gånger om dan i musiksalen för att flexa sina pianoskills... Han verkar tro att om man kan spela "Für Elize" dubbelt så snabbt som de flesta etablerade inspelningar så är man bra?! Det musikaliska är som bortblåst till förmån för (en trots snabbheten rätt så rackig) teknik.
Han tycker inte att han behöver sjunga på lektion, för att han ska ju ändå inte bli sångare. I alla fall inte på engelska. (Läroplanen kräver att man ska delta aktivt i SAMTLIGA moment för att få godkänt i musik) Visst kan han pressa ur sig någon sångton då och då...men det är under protest.
Äh... Ska inte klaga och gnälla....
Imorgon kirrar jag ett sånt där tillfälligt pass för att åka till Berlin nästa helg.
Avslutning på tisdag! Yay!
onsdag 1 juni 2011
The big 38
Jahapp! Så fyller man år....
Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!
Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.
Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!
Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.
Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.
FISHBONE!!!
Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!

Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.
Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!
Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.
Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.
FISHBONE!!!
Etiketter:
billy,
fishbone,
födelsedag,
maya,
rabalder,
robin,
storvretskolan,
tarzan,
tarzan08
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




