...men en del har det sämre

Är vad jag försöker intala mig själv. Om man kunde tävla i misär och dåligt mående så skulle jag knipa silvermedaljen direkt.
- för det finns alltid någon som har det värre.

Jobb?
Njae, jag hade ju ett jobb i våras, men tjänsten blev avslutad eftersom skolan inte skulle ha elever som jag kunde undervisa. Därefter fick jag ju en tjänst på Ungdomens Hus, men eftersom jag "bara" låg ute med speldatum tre månader i förväg så tyckte chefen att jag inte skulle jobba kvar.
Sanningen är att jag gav henne ett papper med alla bokade datum i början av oktober, med datum i december. Hon ansåg inte att hon kunde fixa fram personal som kunde ta mina timmar... så jag fick gå, helt enkelt. Hon ville ha mig kvar, men som timanställd. Jag fick 45 minuter. Tack, Salems kommun.
Jag blev uppringd av rektorn på skolan som jag jobbade på så sent som förra veckan, en halvtidstjänst då ordinarie lärare var sjukskriven. Han kommer tillbaka nu på tisdag så, inget mer jobb för mig.
Letar, anmäler intresse på ungefär två jobb om dagen. Både i Botkyrka och runt om i södra Stockholm.

Men här har vi problemet...
Vem vill anställa en 40-årig, arbetslös, outbildad flerbarnsfarsa med tveksamma meriter? Det spelar ju inte någon roll att polare ser mig som en "skön snubbe" och att jag, när jag har jobb sköter mig klanderfritt.

När man har nästan noll kronor i inkomst och i runda slängar 15000 i utgift varje månad så blir det jobbigt, mina vänner. Det kanske kan liknas vid Sisyfos... där stenen blir allt tyngre och berget allt brantare.
Jag har börjat inse att de där jobbiga telefonsamtalen till olika ekonomiska instanser (försäkringskassan, sergel inkasso, kronofogden, intrum m.fl) blir allt svårare att ta tag i. Det finns dagar då jag helt enkelt känner att "äh, vafan?!"
Låt dem komma och ta vad de ska ha... Jag blir ju ändå vräkt vilken dag som helst. När jag inte har någonstans att bo, så behöver jag ju ändå inte vardagsrumsmöbler eller en TV. Vad ska jag med en säng till när jag ändå inte har en lägenhet att ställa den i?
Detta har givit mig, vad jag har förstått... panikångest. Trodde först att det är något som bara händer andra. Men... japp, de drabbar tydligen basister också.

Men det finns säkert de som har det sämre.

Se nu inte det här som någon sorts "buhu- stackars lilla Tarzan" utan mer som en enkel förklaring till varför jag kanske inte är så jävla uppåt alla dagar. Kanske svarar jag inte i telefon, kanske tar det några dagar innan just du får svar på FACEBOOK eller sms.
Det är inte en ursäkt, men en förklaring.

Vilken jäkla resa!

Igår var det fredag. Igår var det fotbollsmatch på Söderstadion. Igår var en spännande dag på många sätt. Jag åkte in till Tullen för att möta upp PANIK och Ted. Det blev en Pleschka och ett par bira. Därefter tog vi tuben till Puben Puben. Där sprang jag in i Nicklas F, som jag jobbade med på bolaget för sisådär hundra år sen. Skön jävel! Ett par öl till och en Fernet, minsann. Sen gick vi förväntansfullt den korta promenaden till arenan. För första gången på trettio år hade vi plåtar till gubbhyllan, på Södra läktaren. BAJEN skulle möta Degerfors. Tre enkla poäng, borde man ju tycka. Redan i första halvlek stod det 0-2 till bönderna. Vafan?!

Vi fick ju se ett fantastiskt snyggt mål som tröst, men 1-2 blev slutresultatet. Skit också!


Efter matchen stack jag och Ted till Fenix för att dränka sorgen i lite öl. Det gick rätt så bra. Framåt 23-tiden hade både han och jag blivit trötta på club-musik så vi stack till Kellys istället. Morsade på lite kompisar och råkade visst få i oss ännu mer öl. på det stora hela en tämligen blöt kväll alltså.
Vi kastade oss in i en taxi när vi skulle hem. Stackars taxichaffisen körde åt helvete så Ted bad honom lugnt och snällt att stänga av mätaren, vilket han gjorde. Jag kan ju tycka att en kille i en bil från Taxi Stockholm ska klara av att inte åka till Nynäshamn när vi tydligt sa att vi vill från Medis till Tumba via Hägersten.
När Ted åkt färdigt svängde vi så mot Tumba. Resan gick bra och han hittade hela vägen hem. Vid Alfa Laval var det poliskontroll och den söta poliskvinnan frågade spydigt om passageraren hade bälte på sig. Det hade jag inte.
Då kom det en snäll farbror i valrossmustach och polisuniform. Han gav mig en liten lapp där det stod att jag tydligen är skyldig svenska staten ettusenfemhundra spänn för mitt lilla hyss. Jag hävdade bestämt att för 1500:- borde man fan få åka naken i taxin. Det tyckte valrossen var lite lustigt.
Det tyckte inte jag.

Lätt att leva!

JUST IDAG ÄR JAG STARK!

Igår var det hemmapremiär med obligatoriska marschen.


Vi vann.

Började med ett par glas öl på min balkong med Petri. Sen drog vi till Tucken med Panik och hans polare. Efter ett par kalla, en schnitzel och en Gammeldansk var så dags att marschera. Väl framme vid arenan blev det en rätt avslagen match. Ungefär till matchminut 88. Magic Sema får via en klackspark chans att peta i 1-1. På övertid pytsar han igen! 2-1 och det är extra lätt att vara grönvit!
Detta firades på jägarn med några Stout och sen blev det tåget hem. Jag somnade gott igår.

Imorse när jag vaknade kändes det märkligt. Nästan lite som att vara förälskad. Jag passade på att dra in till stan, för att köpa strängar. Vi ska ju spela på ENGELEN den här veckan, så det är ju bäst att låta bra, liksom. Basse på 4SOUND plockade fram en oktavpedal som jag insåg att jag behöver. Eftersom jag provade den på en Roger Waters-signatur var jag ju tvungen att köpa den med.
När jag gick över Medis, mot Fatburen tyckte jag att det vär lite konstigt att alla liksom log mot mig. Så kom jag på att det berodde nog på att jag själv gick med ett nästan lite berusat leende själv. Klädd i mina gråa camo och min "just idag är jag stark"-tröja. Kände mig grym!

Ibland är livet rättvist.

Kram, ALLA!