Vad hände här???

Jag var och spelade på ENGELEN, ju... för några veckor sen. Vi började på tisdagen och var klara med bandet på lördagen. Sen tog vi två dagar till med trubadur-sättning, alltså jag och Stiff. Men det var en person där som jag tänkte ta upp den här gången.

Min äldre syster Anneli gick i musikklass, i klassen över mig om man ska vara petnoga. Hon började i sexan, jag i femman... vi var de första som gick på musikklasserna i Botkyrka. I min klass var vi 6 killar och 24 tjejer. I hennes klass vet jag inte hur många killar det gick, men där gick en tjej som jag tyckte var jättefin. Hon heter Lotta. Grejen var att hon var så tuff, kaxig och allt... Hon hängde alltid med äldre killar och rökte, hon hade tuffa kläder och flashig frilla. Jag var inte kär, men intresserad. Jag ville så gärna vara hennes polare. Ett av mina stora problem var att hon var kompis med syrran, och ärligt talat...vem vill ha med lillebrorsan?!

När vi gått ut grundskolan och jag börjat på gymnasiet fick vi kontakt igen. Genom gemensamma vänner... Såna som din mamma säkert skulle tycka är fel sorts vänner. Bikers, hårdrockare och busar. Anneli hade flyttat till Västervik och jag var kvar i Tumba. Det blev så att jag och Lotta började umgås lite. Det blev många koppar kaffe. Jag stack ofta till henne när jag hade lite ledigt sådär någon eftermiddag för jag tyckte verkligen om att umgås med henne. Lotta gjorde gott kaffe och hade alltid kul saker att berätta. Däremot hade hon också en märklig tendens att hamna i trubbel. Vettefan hur hon gjorde men det var alltid något knas.

Hon flyttade, jag träffade Marie... vi gled isär och jag vet inte om varken hon eller jag tänkte så värst mycket på det. Det är ungefär tio år sen vi sågs nu. Ja, kopplingen till ENGELEN kommer nu...

Jag hade gjort ett ganska jobbigt hejdå, och ville egentligen inte spela på fredagen. Jag ville nog helst vara hemma och tycka synd om mig själv. Så... ett par meter ifrån oss, står Lotta! Hon som sen sju år eller vad det är har bott i Skåne. Som ville överraska mig med att bara stå där plötsligt. Vilken chock?! Jag visste att hon går på kryckor nu, jag visste att hon färgat håret. Men jag visste inte att hon skulle stå där och göra mig så glad. Så enkelt att bara vara där så blir man på fantastiskt humör!
Här kommer grejen:

Hon skriver lite kryptiskt nästan varje dag om hur glad hon är nu för tiden för att "en vän från förr" gör henne så glad med bara några ord på facebook-statusen... Jag vill gärna tro att det är jag. Det känns lite som dessa tio år aldrig har funnits, som om alla mil mellan Tumba och Skåne inte finns. Det känns så bra att äntligen ha "hittat" varandra igen.
Och Lotta...
OM du läser det här och inte gillar det så tar jag bort allting... ville bara att du ska veta att du har inspirerat till livet! haha!

Lottas egna fina blogg finns här...