Det här med att hålla på BAJEN

Det är fanimig inte någon lek.
Jag håller på Sveriges kanske sämsta lag i näst högsta serien. Inte sett till tabellplacering utan sett till vad som förväntas av laget och föreningen.
Vi som håller på BAJEN är inte vana att vinna. Vi är vana att slå underifrån och allt som oftast gå från arenan med tre pinnar back.

Ska man se det ur en sportslig synvinkel så är det inget annat än katastrof. Vi har bra killar på plan som SKA leverera. HAMMARBY IF har köpt in gubbar som SKA göra mål, jobba framåt och vinna varje match. Svårare än så är det inte.
Varför gör vi inte det då?
Jag har inget svar på det, men det ser ju ut som killarna på plan liksom har gett upp. Det ser ut som de inte VILL vinna. Man kan inte springa häcken av sig bara till halva planhalvan... då blir det inte något mål.
BAJEN ställde upp Runa, Pålle, Maic, Sinan och de andra och lik förbannat torskar vi mot vilket jäkla brögäng som helst. Vafan?!

Så vad är det som gör att nästan tiotusen supportrar fortfarande kommer till Söderstadion på matchdag?
Min gissning är att som det stod på en banderoll för några år sen...
våra färger går inte bort med terpentin
det är skillnad på en BAJARE och ett djurgårdsglin



Vår passion för klubben, spelarna, varandra, färgerna och allt det andra känns som något mer än vad andra supportrar känner för sina lag. Det är tradition. Det är också tradition av klubben att ge tröjnummer 12 till fansen på läktaren. Ni kommer aldrig se en spelare med det numret på gräset. Det är VÅRT nummer.


Så varför har man en sån passion för ett lag som bevisligen inte kan vinna? Ja, fan vet...
Men Lasse Anrell skrev det rätt bra tycker jag:
Att vara HAMMARBYARE är lite som att gå med en miljon i sedlar i en plastkasse. Man vet om det, och det är en hemlis. Det gör en glad och det syns på en. Andra skulle vilja vara du, för de ser att du vet något som de inte vet. Du HAR något som andra inte har.




SKÅL FÖR BAJEN!

(alla bilderna är lånade)