var det verkligen bättre förr?

Jag hör ibland att det var bättre förr. Detta sägs i allmänhet av äldre, och ju äldre man blir desto mer "förr" blir det ju att tycka om så resonemanget är inte helt dumt. Men det känns samtidigt en smula bakåtsträvande att säga att allt var bättre förut.

Ska man kolla in... t.ex. musik.
Ja, den var bättre förr. Helt enkelt för att förr var vi ju tvungna att vara duktiga musiker för att en låt skulle bli bra. Vi var tvungna att kunna spela, ha energi och passion i det vi presenterade. Vi kunde inte lura publiken. Publiken var alltså också bättre förr. Men vänta lite... låt oss fundera en stund på åttiotalet. Det var då jag växte upp och liksom blev den jag är idag. Men var det så jäkla bra då? Njae inte direkt... en del av er tycker det såklart, men det är nog mest av nostalgiska skäl. Självklart fanns det fantastiska musiker och band. Det gör det fortfarande. Men i och med att MTV penetrerade våra vardagsrum i mitten på 80-talet så blev ju det visuella viktigare än det audiella på något sätt. Ett av mina favoritband WHITESNAKE gjorde ju en rejäl facelift under slutet av 80 och början av 90... inte bara Coverdale alltså. haha!
Plötsligt kunde han ju inte ha med sköna katter som Bernie och Mickey Moody. De är helt enkelt inte snygga nog.

Men det är ju egentligen bara en av alla aspekter. Visst är det fler som har anammat det visuella. Jag tänker på band som PINK FLOYD och RUSH.

Mer då... instrument? På PRATABAS är det ett ständigt krig mellan vintage-talibanerna och hitech-runkarna. Jag står någonstans mitt i och håller lite på båda lagen liksom. Jag har både gamla och nya basar. Jag gillar gamla inkörda instrument och njuter av det fräscha och färska i ett nytt instrument.

Mat?
Inget fel på gammal hederlig husmanskost men ärligt talat?! Nymodigheter som Pizza och Kebab går fanimig inte av för hackor. Nu vet jag att några av de som läser inte ens var födda när pizzeriorna gjorde entré, men några av oss kommer ihåg det exotiska med att kunna ringa och beställa något så spännande som italiensk mat i platt kartong! Nu för tiden med alla matprogram, nischade restauranger och kunskapen som finns om mat vore det ju nästan dumt att måla in sig i kokt potatis och fläsk-hörnet.
Samma gäller såklart dricket.

När jag blev gammal nog att gå på systemet köpte man Pripps eller Falcon. Punkt slut. Exotiska öl fanns inte, och OM de fanns så visste man för lite om dem. Öl skulle vara av ljus lager-typ.
Tur att vi har kommit vidare...får man väl säga.

Listan går ju att göra hur lång som helst och till sist sitter vi i en framtid och önskade att allt var som förr...
du har ju ägnat massor av tid åt det här inlägget t.ex.

kram!

Lära-känna-samtal

..har jag varit på. Det var studierektor Anna som tyckte att hon skulle träffa alla anställda på skolan som jobbar med elever i ÅK 6-9. P'fekt! Jag gillar Anna, hon verkar tycka, och prioritera lite som jag.
Jag hade ett rätt så djupt och ingående samtal om skönhetsideal och matvanor med en mysig elev så jag höll på att glömma tiden först. Men så rusade jag iväg till hennes kontor... Hon mötte mig i dörren, log och sa att jag fick slå mig ner, var jag ville. Jag satte mig som jag oftast gör, med ryggen mot väggen. Man är väl Cowboy?!

Jag insåg rätt fort att det skulle handla om hon frågar- och jag svarar-dejt.
Hennes första fråga var:
Vem är du?
Tja, sa jag... hade du frågat för ett halvår sen hade jag kunnat svara, och om du frågar om sex månader från idag kan jag svara.... men just idag vettefan. Hon försökte med att jag är ju en glad prick, populär och duktig med eleverna. Och javisst... det är jag kanske.
Glad förresten. Det är ju en del teater också.
Ungefär som den här karaktären man "klär på sig" när det är dags för gig. När jag blir Tarzan.
Då är det han som skrattar och skämtar, det är han som är den där busiga och roliga. Han tar fanimig inget ansvar eller så. Jag tror hon förstod.

Hennes andra fråga var:
Vad är du bra på?
Här avbröt hon sig själv och fyllde på med massor av saker som hon tycker jag är bra på vilket var rätt smickrande. Hon sa att jag är bra på att se individerna och inte bara eleverna. Hon sa att eleverna tycker om mig för att jag är enkel att tycka om. Ja, kanske...
Jag fyllde i att jag är rätt så bra på att improvisera ihop en lektion. Jag kan gå ifrån planerad stund till helt oplanerad bara för att det känns bättre just för stunden. Individuell läroplan, kallas det visst.

Hon intresserade sig en del för separationen och husförsäljningen och sånt. Det kändes som hon ville veta mer än vad jag berättade. Nåja, kanske får jag ett sånt här samtal till?
Det känns i alla fall riktigt bra att ha ett sånt förtroende som jag har av både ledning och kollegor på skolan. Det har ju liksom blivit min trygga punkt här i livet när det har blåst och stormat fanimig överallt annars...
Nu ska jag gå ner och ta en pizza!

Kram...

Jag hör av mig...eller nä...

Okej... dags att försöka rycka upp mig lite.
Måndag och jag hade några av den här terminens första utvecklingssamtal. Kul och inspirerande att träffa elevernas föräldrar. Jag gillar mina elever!

Fast när jag gick från skolan insåg jag att jag måste glida förbi butiken för att tjacka frukost. Jag handlar ofta på ICA Kom, eller vad den heter nu för tiden. För mig har den alltid hetat så och kommer nog alltid att göra det. Inne i butiken, bland hyllor och varor ser jag en snubbe som jag känner igen, men har lite svårt att placera. Han är tjugonåt och klädd i svart. Rakad på skallen och bara glasögonbågarna kostar nog mer än hela min outfit för dagen. Jag gissar att han jobbar med reklam eller media. Jag hamnar just bredvid honom i kassakön och säger hej. Han ser på mig och hälsar tillbaka och säger lite trevande att han känner igen mig från nånstans. Jag svarade att jag jobbade ju på bolaget förut. DÅ skiner han upp och börjar snacka. Jag berättar om skolan och allt det där, han berättar att han (känn på det här) pluggar journalistisk för han vill komma in vid TV.... Hahaha.... femetta, Tarzan! Utanför butiken pratar vi lite om framtid inom våra respektive yrken innan det blir dags att säga hej då... Jag slänger ur mig ett sånt där vanligt -"tjenare!" och han slänger ur sig ett (för honom säkert vanligt) jag hör av...umm...vi hö...äh, hej!
Tänkte på det när jag passerade Dalvägen... hur han säkert säger "jag hör av mig" istället för hejdå. Och om man tänker på det på det sättet så är det ju nästan lite tragist att ha ett "standardriff" som hejdå-fras...väl?

Äh, jag drog till pizzerian och fick höra av grannfrun att jag är snygg. Ha! Borde ha sagt, -" jag hör av mig" till henne...