Fick rätt så sent igårkväll en länk skickad till RABALDER-bloggen. Det var min gode vän Hasse som hade lagt in ett youtubeklipp med nån brat-snärta som skulle berätta vilka ord som hon gillade att använda. (länken finns på http://blog.rabaldermusik.se)
Jag skrattade gott när jag insåg att tjejen är allvarlig! Det är ju hon själv som har lagt ut filmen ungefär som en videoblogg.
Naturligtvis skickade jag vidare till mina vänner på PRATABAS och på bara några timmar hade det blivit 28 svar. Folk tycker om att skratta åt andra som inte inser att de gör bort sig på allmän plats (i det här fallet youtube)...
Men så kom jag på det...är det så värst roligt egentligen? Det är ju tragiskt, när man tänker efter. Någon borde istället maila tjejen och säga att det där håller inte! Samma fenomen brukar uppstå just på PRATABAS när någon kommer och visar upp en basist. Helst någon shredder och de flesta börjar direkt morra och muttra om att det är minsann ingen riktig basist. En missförstådd gitarrist och så vidare.
Vi ser samma problem igen när TV4 visar IDOL-uttagningen. Många (jag inkluderat) sitter bara igenom de absolut första showerna, när alla som INTE kan visas upp, lyteskomiskt.
Billy kollar gärna på AFV, där folk har skickat in sina egna filmer när mormor ramlar i poolen, eller farfar tappar byxorna på ett bröllop. Det är ju lite samma där, fast skillnaden är ju att folk får skratta...ibland är det ju t.o.m pålagda knasiga ljud så man ska förstå vad som är roligt...
nåja, har ni några svar får ni gärna komma med kommentarer och sånt!
ajö
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med dig egentligen. Lyteskomik roar mig måttligt men däremot har jag otroligt kul åt all brist på självdistans. Inte så mycket åt personerna ifråga utan hela fenomenet. Jag tycker själv att det är vansinnigt roligt att driva med detta att sätta sig själv på pidestal och tro att hela världen snurrar runt ens axel. För vad är det egentligen som är kul? Jo, inte personerna som har denna brist utan alla som utan omsorg sväljer hela paketet. Just nu sitter det säkert ett gäng småtjejer och lär sig alla dessa ord som hon lär ut i klippet. Det är tragiskt och kul på samma gång...
Kom och tänka på en intervju med John Cleese där han berättade om Monty Pythons tidiga år. Programmet kunde inte alltid ses över hela England, men ett fan som hade befunnit sig i de norra delarna hade skyndat in på en pub för att se veckans avsnitt.
Programmet hade börjat med en fånig man som gick på en stenmur och pratade med en fånig röst. Killen vek sig av skratt tills han började tycka att sketchen var ovanligt lång. Det var då han insåg att det inte var Monty Python utan ett lokalt TV-program.
Samma sak gäller egentligen för program á la Torsk på Tallinn o.dyl. Det finns ju en seriös förlaga till dansbandsälskaren Roland. En udda värmländsk kille som bor hemma hos mamma och ägnar sitt liv åt dansband typ. Torsk på Tallinn skulle ju kunna vara en dokumentär och då skulle den förmodligen anses som djupt tragisk.
I bloggvärlden tycker jag att det är jäkligt roligt att skriva bloggar som folk kan missuppfatta eller misstolka. Man ska inte veta om jag är allvarlig eller skämtar, då blir det som bäst. Just den här självupptagna mentaliteten som förekommer på de flesta av modebloggarna är jätterolig i mina ögon eftersom den är både lätt och tacksam att driva med. Fast det blir enormt tröttsamt i längden, därför behöver jag en paus (och skriver istället kommentarer av romanlängd här hahahahah...)
Det komiska i youtube-klippet med mode-bitchen är ju att det finns en mängd människor som tycker att det hon gör är såååå himla bra, eller pördigt, kanske jag skall säga.
Däri ligger humorn för mig. Att inte bara hon tar sig själv på största allvar, utan att hennes följe också gör det.
Det är ju helt underbart!
Skicka en kommentar