Såhär borde alla dagar börja.

Tydligen hade jag slagit på TV4 imorse. Inget jag minns, men i drömmen hörde jag några välkända toner. Samtidigt kom en varm kropp och kröp ner under täcket. Det var Maya. När jag kom till sans lagom mycket insåg jag att någon sitter på nyhetsmorgon och pratar om Pink Floyd. Man pratade om en eventuell återförening lagom till OS-invigningen. De var lite osäkra på om det var en tillräckligt viktig spelning, och pratade om ett gig som skulle lösa alla problem i t.ex. Palestina. DET skulle ha varit ett tillräckligt viktigt gig att återförena ett av världens ballaste band.

Jag höjde ljudet och njöt av tonerna till låten Money. Man förklarade att låten ju handlar om att det är fult att tjäna pengar, och att det samtidigt var just den låten som gav Pink Floyd ett ekonomiskt oberoende, total stjärnstatus och ett erkännande som ett av världens allra bästa band.

Efter reklamen var det dags för nästa stora glädje. Thin Lizzy! Robertson är i Sverige för att hylla Phil Lynnot. Bandet spelade It's only Money.

 Jag kollade på telefonen för att få ett hum av vad klockan är. Noterade två sms. Det första var från Lotta. Hon skrev att det är lättare och mysigare att sova om man får göra det tillsammans. Ja, så är det ju... Det andra sms't kom ifrån Bussgods i Södertälje. Min bas har äntligen kommit! Den ligger där och väntar på mig. En sprillans ny SCHATZ. Den är så ny att den blev monterad i fredags. Jag gissar att det är den sista basen som blev monterad 2011.



Det är en bra dag att vara vid liv...

Kram!

Snel Hest - Klad Hest

På PRATABAS finns det en sektion som heter Off Topic. Där får man skriva om saker som inte direkt är basrelaterade, utan mer om livet. Där finns det en liten tråd som heter "Jag behöver en kram-tråden". Jag insåg att jag har skrivit rätt så ofta i den tråden. Varför då? Är jag en bekräftelsesökare som bara önskar att alla ska tycka synd om mig hela tiden? Ja, kanske.

ÄR det mer synd om mig än om andra? Ja, kanske.

Tråden kom upp ungefär samtidigt som jag och Marie gick skilda vägar. Det blev några inlägg då. Så skrev jag några inlägg när fotografen var och plåtade huset. Det var ju så tomt och ensamt. När försäljningen gick igenom var jag såklart glad för att det var en snabb affär, men det är många minnen jag just sålt. Ett par inlägg till.

Så gick dagarna och jag fick känna på att det kanske inte var så dumt att leva ändå. Jag åkte häromdagen till Salem och kramade mina barn, käkade lite pasta och tog en taxi hem. När jag klev innanför dörren var jag på bra humör. Jag köpte en bas av Hellish på forumet och kände att kanske vänder det nu.

Dagen efter så får jag höra att Marie åkt på mamografi och jag blev inte glad av att höra vad man hittat... Det var hon som fick trösta mig. Alla mina gamla hjärnspöken kom fram igen, med farsan som gick bort i Leukemi och min kompis Annica som fick cancer i magen.

Det ska fan att vara riddare i dessa dar!

Nu för några minuter sen fick jag dock beskedet att min bas ligger på BUSSGODS i Södertälje och väntar på mig. Det var en glad nyhet mitt i all misär.

men om du vill få tag på mig är det bara att följa spåren

jag står med tungan emot stolpen och längtar efter våren

om du vill få tag på mig så vet du att jag står än

med tungan emot stolpen och längtar efter våren

life is a rollercoaster...

Har ni tänkt på att ibland går det upp och ibland går det ner?

Igårkväll var jag hemma hos Marie och kramade mina barn tills de somnade, en efter en. Alltså, känslan av att få vara nära mina egna barn är obeskrivlig. Mina barn har tagit det här med separationen ganska bra tycker jag. Alla utom Robin, som gråter ofta och har börjat göra dumma saker i skolan och så. Hans fröken säger att han är ett typiskt skilsmässobarn.
Därför känns det extra bra att få hålla om honom, och pussa honom mjukt i pannan och på kunden när han somnat. Då kan man få ett snett leende, liksom i sömnen... Jag skulle kunna betala mycket pengar för att få det leendet varje dag.
Felicia och Billy verkar klara det mycket bättre, men jag vet inte varför egentligen. Kanske förstår de att jag och Marie inte är osams utan vill deras bästa oavsett hur våra egna liv ser ut.

När jag kom hem igår kväll var jag på något sätt varm inombords och tomheten och ensamheten var inte så jobbig som den kan vara. Jag surfade in på PRATABAS och råkade hamna på köp/sälj. Mats Helli från MEADOWS END sålde en Maruszczyk
Så här ser den fina basen ut...



Så fick jag imorse ett mycket jobbigt och tragiskt besked, som gjorde att jag hade svårt att glädjas åt min nya fina bas. Kanske berättar jag mer om den tråkiga nyheten någon annan dag.

Det är inte alltid så djefvla enkelt att vara rolig!