Spooky shit

Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.

För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.

När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!

De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.

Såhär borde alla dagar börja.

Tydligen hade jag slagit på TV4 imorse. Inget jag minns, men i drömmen hörde jag några välkända toner. Samtidigt kom en varm kropp och kröp ner under täcket. Det var Maya. När jag kom till sans lagom mycket insåg jag att någon sitter på nyhetsmorgon och pratar om Pink Floyd. Man pratade om en eventuell återförening lagom till OS-invigningen. De var lite osäkra på om det var en tillräckligt viktig spelning, och pratade om ett gig som skulle lösa alla problem i t.ex. Palestina. DET skulle ha varit ett tillräckligt viktigt gig att återförena ett av världens ballaste band.

Jag höjde ljudet och njöt av tonerna till låten Money. Man förklarade att låten ju handlar om att det är fult att tjäna pengar, och att det samtidigt var just den låten som gav Pink Floyd ett ekonomiskt oberoende, total stjärnstatus och ett erkännande som ett av världens allra bästa band.

Efter reklamen var det dags för nästa stora glädje. Thin Lizzy! Robertson är i Sverige för att hylla Phil Lynnot. Bandet spelade It's only Money.

 Jag kollade på telefonen för att få ett hum av vad klockan är. Noterade två sms. Det första var från Lotta. Hon skrev att det är lättare och mysigare att sova om man får göra det tillsammans. Ja, så är det ju... Det andra sms't kom ifrån Bussgods i Södertälje. Min bas har äntligen kommit! Den ligger där och väntar på mig. En sprillans ny SCHATZ. Den är så ny att den blev monterad i fredags. Jag gissar att det är den sista basen som blev monterad 2011.



Det är en bra dag att vara vid liv...

Kram!

Ups and downs...

Okej... Så kommer ytterligare en sån där gnällig uppdatering. En stressig morgon, med trötta barn. Tillsammans rusade vi över bron mot Björkhaga och Mayas dagis. Lyckades leverera barnen i tid. Jag hann dessutom komma upp till "min" skola i tid. På vägen upp ringde jag även till Marie för att lösa eftermiddagen/kvällen med Robins karate. Hon lovade att ta honom. Tack för det. På skolan var det järnet med lektioner fram till lunch, sen var det möte med rektorn och biträdande...

Fick höra att jag visst hade varit olovligt borta i fredags, bara för att jag hade varit och spelat på bröllop. Jag hade skickat ett mail till alla berörda lärare, dessutom till biträdande OCH till rektorn. Han hade inte läst det förrän igår (måndag) och alltså har jag varit olovligt borta. Dessutom ska jag visst vara med på ett överlämnande-möte där en av mina elever ska ha utretts. Grejen är att jag inte fått någon som helst kallelse till det mötet utan fick en bifogad kopia av biträdande. Tydligen måste jag hitta en vikarie till min lektion för att vara på ett möte gällande en elev jag knappt har varit mentor för i tre månader. Inget problem i det egentligen, men jag tycker nog att det känns lite knasigt att inte vara lärare på lektionstid, utan nån sorts sekreterare. Nåja, det ingår väl i jobbet.

Lite senare under dan fick jag äntligen loss min personaldator, en iMac (macbook) som jag nu sitter och skriver det här på. Den fick hänga med på ett föräldramöte som jag naturligtvis hade glömt bort. (Ursäkta att det blir lite hoppigt mellan dagens händelser)
Direkt när jag hämtat datorn kutade jag iväg på en lärarkonferens, där vi skulle diskutera läsförståelse. Vi pratade lite om hur eleverna på skolan egentligen har det med att förstå en läst text. Det visade sig vara lite si och så med det. Jag fick frågan om hur jag jobbar med läsförståelse i mitt ämne, och jag svarade att vi kollar in texter på svenska och engelska. Jag frågar om det finns några ord de inte förstår, och oftast så svarar de inte alls. Kanske är det pinsamt att fråga om ett ord de hört hundra gånger och fortfarande inte vet vad det betyder... t.ex. kust eller skärgård.

Nåväl, när arbetsdagen var slut, ungefär vid 16:30 så gick jag tillbaka till Mayas dagis för att hämta henne. Jag hoppades att Felicia skulle vara hemma och kanske kunde sitta barnvakt några timmar medan jag var på föräldramötet, men hon hade visst andra planer. Så Maya fick hänga med. Smarta farsan tog vägen förbi butiken och hämtade en klase bananer som kunde roa Maya medan lärare och rektorer pratade gymnasieval och elevers framtid. Maya somnade...

På väg hem försökte jag få tag på Billy som skulle hänga med en kompis till nån fritidsgård inne på Ängskyrkan. inget svar på hans telefon... Jag försökte igen, samma resultat. När jag kom hem satt Felicia ensam och spelade lite XBOX, så jag antog att Billy var kvar på kyrkan. Klockan hade hunnit bli 19:45. Eftersom det inte gick att ringa honom så bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit och kolla efter honom. Och se där... det var precis där han inte var! Ingen av dem jag pratade med hade väl sett honom. Inte vad de visste i alla fall. Klockan hade hunnit bli över åtta och jag började bli orolig. Jag ville inte ringa Marie först men insåg att det måste jag ju göra. Kanske visste hon nåt? Självklart hade hon ingen aning, så jag lovade att höra av mig när jag fått tag på grabben. Jag gick tillbaka hem och skulle just få tag på en av Billys kompisars telefonnummer när Marie ringer och tänkte läsa upp just den här polarens nummer för mig. Då hör jag någon öppna ytterdörren och in kommer Billy... som om inget hänt. Jag berättade för honom vad jag gjort den senaste timmen och var jag varit. Frågade självklart var HAN varit och han berättade att han hängt med den där polaren hem, och fick bilskjuts tillbaka av polarens morsa. Slutet gott, men jäklar vad man hinner tänka många saker när en tioåring är ute själv på det där sättet.

Imorgon sticker barnen tillbaka till Marie, för att gå på kalas hos Lottas döttrar... Kul! Själv ska jag (ungefär samtidigt) planera julshow på skolan, ta emot nya möbler till köket, kvällsjobba på Lagret och få ordning på resten av mitt liv. Jösses...

Om Du som läsare orkat läsa ända hit.... grattis!
Du blir belönad med en av mina favoriter på YOUTUBE...

The big 38

Jahapp! Så fyller man år....

Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!
Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.

Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!

Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.

Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.



FISHBONE!!!

Born under a bad sign

En rätt så bra dag... blev till rätt så dålig.
Nu är den nog rätt så bra igen, om man helt enkelt skiter i att känna efter. Jag är ju liksom hellre glad än grin-kuk, om ni hajjar.

Redan just före lunch fick jag se en sak som har stört mig hela eftermiddagen.
Det var så mycket mer än en tjuvrök. Det var ett sviket förtroende, och det kändes som en lögn. Jag fick höra av en elev att hon slutat röka och det gjorde mig så glad. Så, på rasten nu så satt hon precis utanför entrén och rökte. Liksom fel person, på fel plats, vid fel tidpunkt görandes fel sak. Jag vet egentligen inte varför det stör mig så mycket.
Efter det lilla "mötet" fick jag bergis fem SMS med förlåt-texter av alla slag. Men vafan, jag kan ju inte säga något. Vill hon röka så kan jag inte hindra henne, även om jag blir besviken...

Det blir värre...

Billy ringde och frågade om han skulle ta med sig Robin hem. P'fekt att slippa behöva dra ända till Björkhaga för att hämta honom. När jag sen efter konferensen pratade med Billy så hade Robin inte alls hängt med honom hem. Alltså var jag tvungen att gå till Björkhaga också. De ringde från Mayas dagis för att de tydligen stängde 16.30. Jag slutade på skolan samtidigt så det var stress för att hämta flickan. Hon var ensam kvar, med all personal. Sen järnet upp till skolan (den där promenaden som skulle ta mer än en halvtimme) för att hämta Robin. När jag väl hittat honom så gick vi ner mot Indiern... Mitt humör blev lite bättre av den goda doften av indisk mat. Medan de fixade nagget gick jag och hämtade lite frukost på ICA KOM. So far so good. Maya hade blivit lite grinig, det var ju varmt och inte så roligt att sitta i vagn. Dessutom var jag den onda farsan som inte ens bjöd på glass före maten...
Barnvagnen blev rejält baktung av matkassar och hämtmat från Soranga. Den kvävande värmen och min stress för att få i barnen mat och allt gjorde att mitt tålamod inte var på topp. Jag kan såhär efteråt erkänna att det störde mig att TROTS att jag sa att Robin skulle hänga med Billy fick gå uppför den sega backen för att hämta honom störde mig. Samma med den rökande eleven. Inte att hon rökte, för det går ju inte att göra något åt, men att hon sa att hon inte rökte längre. Vilket gjorde mig glad, och nästan stolt... svårt att förklara.

Tio meter från porten, som måste öppnas med en sån där bricka som självklart låg längst ner i barnvagnen...väljer alltså Maya att gå. Jag som gör vad jag kan för att höja mitt och mina barns humör låter henne. Självklart "rymmer" hon mot gungorna och jag ber försiktigt Robin ta henne medan jag hindrar vagnen från att tippa bakåt samtidigt som jag försöker hålla upp dörren. Jag borde ha förstått att det inte skulle funka, så jag fick kila fast vagnen i dörren medan jag själv kutar iväg och hämtar Maya. In genom porten och mot hissen. Naturligtvis blir det konflikt direkt, när hissjäveln inte var nertryckt. Maya gapar som galen och springer uppför trapporna, jag efter och (vem kunde ana) barnvagnen tippar bakåt och ALL indisk mat geggas ut i matkassen.
Det är inte slut än...

Uppe i lägenheten. Maya skriker som en stucken gris i hallen, Jag har tappat allt tålamod. Telefonen ringer och tutar...
Jag kastar in frukosten i kylskåpet och matkladdet upp på bordet. Bara för att inse att den där gula maten som legat i aluminiumformar nu ligger på mitt köksbord. När jag torkade upp har den naturligtvis lämnat fläckar som inte går bort. SÅ.... en timme senare än planerat:

Skrikande barn, förstört köksbord, currysås-fläckiga favoritjeans, hunger, svett, ångest för att jag tappat tålamodet när mina barn egentligen inte gjort något fel.

en bra farsa....?

Vad är det?
Jag inbillar mig att jag är en bra pappa. Inte för att jag gör något särskilt egentligen, utan för att jag bryr mig om mina barn. Jag skämmer inte bort mina barn med tusen saker... eller jo, det gör jag nog. Men det är bara för att jag äntligen har möjlighet att göra det. Mina barn får äntligen nya saker, när de alltid fått nöja sig med ärvda saker från vänner och släktingar. Det är väl inget fel i det, men nu för tiden är det ju nära på avgörande om man ska vara poppis på skolgården eller inte... En ball jacka ÄR ball, men förlorar ju lite av sin glans om det står kusinens namn i den.
Jag ska ta Felicia till London har jag tänkt. Jag tänkte att vi åker över en långhelg så får hon shoppa loss lite och så kan vi hänga på fik och sånt. När sen Billy fyller 11 så är det hans tur. Robin och Maya likaså.

Mina barn kommer till mig på söndagarna, de sover här tills på onsdagarna. Jag har målat om i grabbarnas rum och äntligen känner killarna att det är DERAS rum. Inte pappas, som de får sova i.

Det blir alltså jäkligt blåa väggar, så är det tänkt att det ska bli silverstänk här och där... Robin (som älskar blått) jublade och berättade att han verkligen känner sig hemma hos mig nu för tiden. Sånt är skönt för en pappa att höra.
Billy kan komma och ge mig en spontan kram, och säga "jag älskar dig, pappa" från ingenstans. Även sånt värmer.
Felicia gjorde ju ett bejublat framträdande på sin skola förra veckan, och stolt som jag är la jag upp ett youtube-klipp från showen. Den la jag i sin tur ut på facebook. Hennes kommentar blev blixtsnabbt att jag är en bajskorv. Jag tror att det betyder tack, när det kommer från henne...

Maya har varit magsjuk här i några dagar, vilket har gjort att jag var tvungen att ta Vård Av Barn. Visst fick man vara beredd med skurhinken och nya kläder... men viktigast för henne var att pappan fanns och kunde trösta när hon grät. När jag frågade om jag skulle ta fram hinken grät hon och snyftade "nej!"... Mest för att hon inte ville kräkas. Duktiga hon prickade hinken nästan varje gång ändå. Bra gjort av en tvååring, kan man tycka. Det var farsan som fick ställa sig och tvätta sängkläder på kvällen bara...men det är ju vad en pappa gör, väl?

Ibland säger folk att jag är en så bra pappa. Jag håller med på sätt och vis, men jag förstår inte riktigt varför inte ALLA pappor är bra. För som jag sa från början, jag gör ju inget särskilt, eller märkvärdigt. Snarare tvärtom, när jag inte kommer på avslutningar, luciafiranden, helgmiddagar och sånt för att RABALDER tar upp sån tid just när jag borde vara hemma med barnen. Som tur är så vet mina barn om att jag aldrig väljer bort dem eller prioriterar bort dem. De vet att jag måste ta spelningarna och att jag kompenserar när jag får tid. Vi drar till badhuset ibland. Vi myser i soffan ibland. De får spöa skiten ur mig när vi spelar XBOX. De vet att jag är så full av kärlek och respekt för dem och att jag älskar dem mer än livet självt.
Nu längtar jag till ledigheten så jag kan göra sköna grejor med dem liksom på riktigt.

Det ska bli fotboll, fika, Heron City, middagar, Gröna Lund och så har jag i ett svagt ögonblick lovat att vi ska ut och campa nån natt. Sova i tält i Grödinge, tänkte jag. Tjuvfiska och kanske (om vi får upp nåt) grilla lite fisk över öppen eld så allt annat sånt där vildliv. Det tror jag de skulle uppskatta. Det är inte så att jag gnäller över min egen uppväxt, men jag vill ge mina barn total uppmärksamhet, och total uppskattning. Något som jag kanske saknar från mina egna barnår. Det var nog inget jag reflekterade över då, men nu har jag förstått att mina kompisar hängde med sina föräldrar och jag hängde med mina kompisars föräldrar... Jag vill bara att mina egna barn ska vara stolta över mig. Lika stolta som jag är stolt över dem. Jag menar, vem kan inte vara stolt över sin dotter som lyckas sjunga "Lilla Snigel" utan att öppna munnen?!

Magic Monday

Redan igårkväll insåg jag att det blir en dag i vård-av-barn-tecknet. Maya har hög feber, snorig näsa och är allmänt risig. Ni som är föräldrar VET ju hur frustrerande och jobbigt det är att inte veta var det gör ont, och vad som är fel när gråt-operan drar igång. Jag som pappa blir alldeles löjlig och försöker fixa till det så bra som möjligt. Just nu ligger hon nerbäddad i soffan och tittar på barn-tv. Jag avskyr barn-tv men för hennes skull...

Vilken tur att jag har beställt extra-kort från COMHEM så mina barn kan titta på TV i sina rum. På så vis slipper jag ju uselt dubbade, dåligt tecknade barnprogram. Det kostar några hundringar men det är det värt, tycker jag.

Idag kommer min efterlängtade telefon också. Ska bli lattjo med en sån där IPHONE.
Jag inser att jag måste köpa en del saker till lägenheten.
Soffbord, sängbord och balkongmöbler. Klädkorgar till alla garderober. TV. Jag inser med skräck att det får bli en sorts tur till IKEA i alla fall... jag som lovat mig själv att inte åka dit.

Det allra sämsta med att inte vara på skolan är att jag missar ÄNNU en måndag. Jag tror att det bara är ungefär sex måndagar kvar den här terminen. Niorna har ett musik-teori-test att göra. Dessutom har jag utvecklingssamtal att brottas med. Hade tänkt skriva färdigt mina omdömen för åttorna idag. Hemarbete is the new black...tydligen.

Nu blir det funk

Riktiga män...

fick jag hänga med igår.
Marie tänkte ta med Felicia, Billy och Robin på bio så jag hade Maya här. Vi sjöng, kramades, vilade, åt, såg på film. En sån där fantastisk eftermiddag ni vet. Jag försökte spela in med webcam fast det blev inte bra. Jag ska göra ett nytt försök nästa gång hon kommer hit. Det är absolut värt att titta på. Hon är riktigt tonsäker. Klart att farsan blir stolt! Här är den gamla filmen...

Men när Marie kom och hämtade henne så skulle jag ju iväg och ha lite gubb-mys med Ted, Leiding och Dennis. Kruxet var att jag tänkte dra ner till bolaget för att handla lite gott öl, men trettondagen rörde till just den detaljen lite. Tur att jag hade lite grejor hemma då. Jag packade ryggsäcken med en Maredsous, en blå Chimay, en Seven giraffes, en flaska Motörhead Shiraz, en öppnad flaska Bowmore. Ja, jag var ju inte ensam på vinet och whiskyn utan bjöd generöst. Grabbarna verkade nöjda.

Ted stod vid spisen när jag dök upp. Han hade roddat ihop pannbiff och stekte lök med grädde. I ugnen låg det klyftpotatis med morötter... Vi andra satt vid bordet och pratade om precis allt. Brudar, bågar, fotboll, artister, böcker. Härligt otvunget och opretentiöst. Efter middagen åkte bastun på och fyra glada gubbar klär av sig naket och kliver in i bastun. Mer småprat och mer slappa framför TV'n. Kanalen var VH1 och showen....minns jag inte vad den hette men de visade en ny och en gammal låt varvat liksom. Klockan var nog närmare två när jag och Leiding beslöt oss för att bryta upp och bege oss hemåt. Dennis stannade kvar en stund. Tack grabbar för en pfekt middag. Det är min tur att bjugga när jag flyttat in i lägenheten.

10 shades of grey?

Har hängt med Maya igår, inatt och idag. Marie tog med sig de tre äldre på kryssning. Enligt ett sms har de haft riktigt roligt på båten. Bra! Jag har eftersom jag inte har några möbler och knappt någon värme i huset valt att vara hemma hos Marie. Ungefär samtidigt som hon stängde dörren igår eftermiddag blev Maya sjuk. Hon somnade vid 1630 kanske... och har sen vaknat och gråtit ungefär 20 gånger inatt.
Hon bara ropar efter mamma... rätt så frustrerande, när allt man vill är att hon ska må bra. Allt jag kunde göra var egentligen att fylla på med rump-medicin och se till att hon drack tillräckligt...
Favoriten förstod jag var att bli killad på ryggen... fast vem gillar inte det då?

Jag bar in datorn i sovrummet och kollade på INCEPTION... fast måste ha somnat ifrån den för plötsligt fanns det saker i filmen som jag inte förstod alls. Får väl ge den en chans till när jag är lite piggare. Maya ville höra saga så SPOTIFY fick läsa samtliga Lindeman-scenerna. Jag gissar att det är lite lugnande med publikskratt.

Idag är det onsdag, det är förmiddag och vi två har käkat frukost... just nu ligger Maya och sover i soffan och jag slökollar på ROBIN HOOD med Russel Crowe samtidigt som jag skriver det här. Utanför fönstret är det grått. Jag hostar och snorar... känns också rätt grått.

Hade det inte varit för att finaste Lotta kommit upp från jäkla Skåne hade jag nog valt att stanna i bingen hela dan. Hade det inte varit för att jag ska jobba på LAGRET idag hade jag stannat i sängen.

jag vet att det borde vara onsdag idag
men det är söndag i sängen hos mig - w.crafoord

Gott slut....

Året börjar klättra mot sitt slut och jag borde kanske ta titta tillbaka lite på vad som hänt under 2010.
Tänkte inte göra någon lista för det är omöjligt att kategorisera ett liv och händelser. Eftersom t.o.m det dummaste kan ha något gott med sig.

Jag har sålt huset... dåligt.
Fast försäljningen gick bra... bra.
Första mäklaren kom med ett vansinneshögt pris... bra.
Andra mäklaren kom med ett mycket lågt pris... dåligt.
Köparen gav ett högre pris än vad mäklaren sagt... bra.
Jag har gått ifrån Marie.
Vi insåg att vi fortfarande tycker massor om varandra, fast vi ska inte bo tillsammans. Passionen är inte där... men jag är så tacksam för att vi kan umgås och hänga på ett moget och vuxet sätt. Tack Marie! Jag tror att vi inte har varit såhär bra kompisar sen separationen...någonsin.

Min dotter Felicia har kommit in vid musikklass. Jag har lovat henne att jag ska köpa en bra keyboard till henne så hon kan börja spela hemma också. Det är roligt!

Min son Billy har ju haft en fantastisk sommar. Han lärde sig dyka från bryggan. Han har varit ute och seglat. Han har haft klack-premiär. Vi var och kollade på en BAJEN-match och han frågade om vi inte kunde stå i klacken istället för på familjeläktaren. Vi mötte landskrona och Hammarby vann. FORZA BILLY!

Min andra son, Robin... han är nog den som har tagit separationen hårdast. Han är sju år och en ganska ömtålig liten kille. Jag vet att det är en klen tröst men jag försökte kompensera genom att ge honom ett XBOX360 med Kinect. Det var riktigt roligt att se honom packa upp den julklappen. Jag vet att ett tv-spel inte kan byta ut min egen roll i hans liv... men ni skulle ha sett hans min när han packade upp. Han har ju liksom alltid fått ärva Fisens och Billys grejor. För första gången i hans liv fick han vara först...

Min yngsta...Maya... Just nu händer det massor i hennes liv. Hon pratar, sjunger och dansar. Jag är mycket ledsen att jag missar det. Jag försöker träffa mina barn så mycket jag hinner just nu. Det är dem jag saknar. Det är dem jag tänker på. Jag har valt att inte vara i deras liv... När jag får lägenheten i Storvreten kommer jag att kunna umgås och hänga med mina barn mycket mer och det ser jag fram emot.

Jag har ju köpt några basar.


P-ray


Maruszczyk

En fantastisk P-RAY av min vän BBQ och en Maruszczyk av min vän Hellish...
Nu ska jag bara handla ett bra ljudkort och en hygglig keyboard. Sen ska här spelas in minsann. Då blir det hits på Hålvägen.
Måste handla en mxr-envelope också, och en bra choruspedal. Några förslag?

Mitt bloggande har fått fart. Sen i höstas har jag haft nästan 7000 läsare. Coolt!

En sak till... jag var och spelade på Folkets Hus juh... där kom det fram en kvinna (du vet vem du är) och berättade att hon läser det här. Hon gav mig en öl och sa att min blogg är intressant att läsa. Så sa hon en sak som låter ganska vettig. Jag tycker nog bara synd om mig själv... och liksom snyftar ut här i bloggen. Det är nog sant. Jag använder nog bloggen för att liksom få bekräftat vad jag känner och ni som kommenterar här och på FACEBOOK och i det där riktiga livet utanför datorn hjälper ju till just med att ni finns.

MItt nyårslöfte blir att jag ska skriva om något annat för en gångs skull än
"tarzan buhu...!" -sakerna... jag lovar!

Seså...ut i friska luften nu, sitt inte inne och läs bloggar!
kramar!