Hylla Telenor!

Jag vet att en del har någon sorts agg mot telebolaget Telenor. Det har inte jag. Jag har varit kund hos Telenor ända sen de hette Europolitan. Jag tror att jag "signade" upp -92 eller -93. Jag har aldrig haft problem eller strul sen dess.

Ofta (när jag var yngre) så kunde det ju bli så att man inte betalade i tid. Då räckte det med att bara smöra lite för kundtjänst och så kom telefonen igång igen, bara man lovade att betala nästkommande vardag. Något jag självklart gjorde.

För en tid sen så ringde de från Telenor och sa att eftersom jag varit kund så länge så ville de bjuda på en telefon. När jag berättade om mina barn som ville ha telefoner så öppnade de tre konton och skickade två telefoner. Det kostade nästan ingenting.
Så härom veckan så tänkte jag vara bussiga farsan och uppgradera telefonparken lite, eftersom både Felicia och Robin har kvaddat sina telefoner.

Jag köpte två Sony Ericsson xperia pro...


En vit och en svart... De skulle skickas inom fem arbetsdagar. Det var för lite över en vecka sen. Så idag när jag fick en avi om att jag hade ett litet paket att hämta ut så gick såklart jag och Robin ner för att kvittera ut deras telefoner. När söta fröken på utlämningen kom med paketet såg jag till min förvåning att det stod "Thomann" på tejpen. Lustigt... jag väntade paket därifrån också, men det stod på "online tracking" att det paketet låg i Hamburg?!

Så självklart gick jag hem och ringde till Telenor och kollade var telefonerna var någonstans. Matilda på kundservice berättade för mig att det visst hade strulat med någon gammal räkning och jag var skyldig 28:- och 49:-

Jahapp?! Då fick jag helt enkelt betala 75:- så ordern skulle gå igenom. Sagt och gjort, jag surfade in på min internetbank för att föra över rätt summa pengar. Innan jag hann göra något förhastat ringde Matilda igen och sa att jag inte skulle göra någon överföring alls... Istället hade jag tjufyra spänn till godo på mitt egna abonnemang. Hon förde över pengar, strök fakturor och roddade runt så nu är allt på banan igen och alla är glada. Servicemind och som vanligt ett fantastiskt bemötande!

HURRA!!!

Spooky shit

Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.

För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.

När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!

De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.