2013...

Nytt år, nya tag och nytt liv.
I ärlighetens namn var ju inte andra halvan av 2012 något jag kommer minnas med glädje. Förlorade jobb, har varit arbetssökande sen oktober, lever helt på lånade pengar och ett och annat gage. Det har inte funkat att få ordning på alla a-kassepapper och försäkringskassan.

Robin har fått diagnos ADHD, vilket kanske är bra egentligen. Nu har man ju på något sätt fått svar på varför han reagerar som han gör i vissa olika situationer.
Jag ser Lotta bli mentalt överkörd av kommunen hon bor i. De verkar tro att de kan behandla henne lite som de vill... Jag har inte kollat med Lotta själv, så jag tänker inte "out-a" henne här mer än så.

Inför julen hade jag 78:- på kontot. Skulle ha barnen. Skulle köpa en hygglig julmiddag, med tillhörande julmys och godis. Naturligtvis skulle jag köpa julklappar och sånt också. Tjena!

Lyckades låna ihop så jag i alla fall kunde köpa en skinka, lite julmust, vörtbröd och ett par goda salamibitar. Jag gav mina barn varsitt kuvert, med ett handskrivet brev i. I brevet stod det att eftersom jag sitter i den ekonomiska sits jag gör så har jag inte möjlighet att ge något just nu, men lovar att de ska få en dag på stan. En dag när vi kan shoppa, hänga, fika, lattja och bara mysa. Viktigt är att det blir en dag för var och en.

Hela veckan, bortsett från juldagen då RABALDER spelade i Katrineholm så var jag hos Lotta. Nyårsafton tillbringade vi hos hennes härliga grannar. De bjöd på god mat, god öl och framförallt. ett trevligt umgänge.
Jag fick tillbaka barnen från Marie redan på nyårsdan. Men det var en rätt så kort visit den här gången eftersom jag hade spelning nu i helgen nere på Marstrand. Båtellet, eller restaurang Drott. Har ni vägarna förbi så tycker jag absolut ni ska försöka besöka. Det är vansinnigt vackert och härligt. (trots att det är i göteborg)

Av någon anledning har jag sovit väldigt dåligt de senaste veckorna. Troligtvis stress och nästa eker i depressionshjulet... Jag är ingen doktor så jag har ingen aning.
Det har gjort att under senaste helgen har jag...räknade jag ut...sovit sex-sju timmar på två dygn. Då har det varit gig och grejer också.
Nu är jag fruktansvärt sliten och trött. Jag ska bara ringa till penntrollet och säga god natt och sen är det utcheckning för lille Tarzan.

Hylla Telenor!

Jag vet att en del har någon sorts agg mot telebolaget Telenor. Det har inte jag. Jag har varit kund hos Telenor ända sen de hette Europolitan. Jag tror att jag "signade" upp -92 eller -93. Jag har aldrig haft problem eller strul sen dess.

Ofta (när jag var yngre) så kunde det ju bli så att man inte betalade i tid. Då räckte det med att bara smöra lite för kundtjänst och så kom telefonen igång igen, bara man lovade att betala nästkommande vardag. Något jag självklart gjorde.

För en tid sen så ringde de från Telenor och sa att eftersom jag varit kund så länge så ville de bjuda på en telefon. När jag berättade om mina barn som ville ha telefoner så öppnade de tre konton och skickade två telefoner. Det kostade nästan ingenting.
Så härom veckan så tänkte jag vara bussiga farsan och uppgradera telefonparken lite, eftersom både Felicia och Robin har kvaddat sina telefoner.

Jag köpte två Sony Ericsson xperia pro...


En vit och en svart... De skulle skickas inom fem arbetsdagar. Det var för lite över en vecka sen. Så idag när jag fick en avi om att jag hade ett litet paket att hämta ut så gick såklart jag och Robin ner för att kvittera ut deras telefoner. När söta fröken på utlämningen kom med paketet såg jag till min förvåning att det stod "Thomann" på tejpen. Lustigt... jag väntade paket därifrån också, men det stod på "online tracking" att det paketet låg i Hamburg?!

Så självklart gick jag hem och ringde till Telenor och kollade var telefonerna var någonstans. Matilda på kundservice berättade för mig att det visst hade strulat med någon gammal räkning och jag var skyldig 28:- och 49:-

Jahapp?! Då fick jag helt enkelt betala 75:- så ordern skulle gå igenom. Sagt och gjort, jag surfade in på min internetbank för att föra över rätt summa pengar. Innan jag hann göra något förhastat ringde Matilda igen och sa att jag inte skulle göra någon överföring alls... Istället hade jag tjufyra spänn till godo på mitt egna abonnemang. Hon förde över pengar, strök fakturor och roddade runt så nu är allt på banan igen och alla är glada. Servicemind och som vanligt ett fantastiskt bemötande!

HURRA!!!

Spooky shit

Mina nycklar försvann någon gång förra helgen. Jag letade hela söndagen och hela måndagen. Jag visste att både Robin och Maya hade sprungit runt med just den nyckelknippan. Det är jobbnycklarna så det är rätt viktigt att de inte kommer bort. Nåja, jag ringde till Marie för att höra om hon sett nycklarna i någon ficka eller väska. Det hade hon inte. Jag letade precis överallt i hela lägenheten. Efter ungefär två timmars effektivt letande blev jag en smula desperat. Började liksom titta på ställen som de inte kunde vara på... ni vet, längst in i garderobens överskåp, i kartonger och lådor långt inskjutna under min säng. De förbannade nycklarna fanns ingenstans. Jag gick till jobbet och kvitterade ut en vikarie-nyckel så jag liksom klarade mig tills mina egna nycklar kom fram.

För kanske två år sen hade jag en dröm. Jag drömde om en äldre, tjock kvinna som lyckades tränga sig in i en hiss där jag stod. Det var en hiss någonstans i Storvreten. Hon sa något om några nycklar. Eftersom detta var kanske två år sen så har jag inte tänkt en enda gång på just den drömmen. Den kändes såklart helt oviktig, ända fram tills i fredags.

När jag gick hem från jobbet i fredags så gick jag min vanliga väg. Det är inte något konstigt med det. När jag var sisådär tio meter från min egen port så ser jag en en tjock äldre kvinna. Egentligen inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det var EXAKT samma kvinna jag drömt om några år tidigare. Jag hajade till och insåg när jag ställde mig i hissen att det är ju EXAKT samma hiss jag drömt om några år tidigare. Jag bara väntade att hon skulle tränga in sin överviktiga kropp i den smala hissen och göra som hon gjort i drömmen, nämligen att börja prata om nycklar... Nu hände aldrig det i fredags, men när jag kom in i lägenheten så visste jag exakt var nycklarna låg. Som om de aldrig varit borta?!

De låg såklart på hatthyllan, i en keps. Grejen är att jag HAR letat på hatthyllan, tre-fyra gånger dessutom. Hur kommer det sig att jag visste var de var nu helt plötsligt? Varför hittade jag inte nycklarna tidigare?
Grejen är att jag inte tror på övernaturligt, andar och spöken... men sånt här gör att man börjar fundera lite.

The big 38

Jahapp! Så fyller man år....

Började dagen med att väcka Maya och Billy. Robin var redan uppe. Han hade varit en god son och kokat te-vatten, för han visste inte hur man gör kaffe. Fin kille!
Helt utan stress stack vi iväg för att lämna dotter och söner på dagis och skola. Helt utan tjafs och bråk. Kanon! Maya rusade in på avdelningen och skrattade högt när hon hittade sina kompisar. Normalt brukar det vara tårar och "nej, pappa" när jag ska gå...men just idag gick det riktigt bra. Kändes riktigt skönt att lämna henne idag.
Därefter gick jag till min skola för att hämta elever, vi skulle till Röstuhage för att ha idrottsdag idag. Det var en skön promenad när jag fick tillfälle att prata med några av mina mentorselever. Kändes bra.

Tyvärr valde solen att skolka just den här förmiddagen så vi fick nöja oss med lite regn. Fast alla verkade vara på bra humör ändå. Kändes bra.
Min telefon plingade till ungefär hela tiden, för att visa att jag fått ett inlägg på FACEBOOK. I skrivande stund har jag fått 188 stycken. Känns bra.
Billy ringde och sa att han var på väg hem till mig. Jag stack hem efter idrottsdagen för att hämta honom. Vi drog till Tumba C för att käka glass och handla några öl. Kändes bra!

Just nu sitter jag i bar överkropp på min balkong och njuter av junivärmen och laddar upp inför jobbet på Lagret ikväll. Känns bra.

Jag känner mig omtyckt och uppskattad. Det känns bra.



FISHBONE!!!

Born under a bad sign

En rätt så bra dag... blev till rätt så dålig.
Nu är den nog rätt så bra igen, om man helt enkelt skiter i att känna efter. Jag är ju liksom hellre glad än grin-kuk, om ni hajjar.

Redan just före lunch fick jag se en sak som har stört mig hela eftermiddagen.
Det var så mycket mer än en tjuvrök. Det var ett sviket förtroende, och det kändes som en lögn. Jag fick höra av en elev att hon slutat röka och det gjorde mig så glad. Så, på rasten nu så satt hon precis utanför entrén och rökte. Liksom fel person, på fel plats, vid fel tidpunkt görandes fel sak. Jag vet egentligen inte varför det stör mig så mycket.
Efter det lilla "mötet" fick jag bergis fem SMS med förlåt-texter av alla slag. Men vafan, jag kan ju inte säga något. Vill hon röka så kan jag inte hindra henne, även om jag blir besviken...

Det blir värre...

Billy ringde och frågade om han skulle ta med sig Robin hem. P'fekt att slippa behöva dra ända till Björkhaga för att hämta honom. När jag sen efter konferensen pratade med Billy så hade Robin inte alls hängt med honom hem. Alltså var jag tvungen att gå till Björkhaga också. De ringde från Mayas dagis för att de tydligen stängde 16.30. Jag slutade på skolan samtidigt så det var stress för att hämta flickan. Hon var ensam kvar, med all personal. Sen järnet upp till skolan (den där promenaden som skulle ta mer än en halvtimme) för att hämta Robin. När jag väl hittat honom så gick vi ner mot Indiern... Mitt humör blev lite bättre av den goda doften av indisk mat. Medan de fixade nagget gick jag och hämtade lite frukost på ICA KOM. So far so good. Maya hade blivit lite grinig, det var ju varmt och inte så roligt att sitta i vagn. Dessutom var jag den onda farsan som inte ens bjöd på glass före maten...
Barnvagnen blev rejält baktung av matkassar och hämtmat från Soranga. Den kvävande värmen och min stress för att få i barnen mat och allt gjorde att mitt tålamod inte var på topp. Jag kan såhär efteråt erkänna att det störde mig att TROTS att jag sa att Robin skulle hänga med Billy fick gå uppför den sega backen för att hämta honom störde mig. Samma med den rökande eleven. Inte att hon rökte, för det går ju inte att göra något åt, men att hon sa att hon inte rökte längre. Vilket gjorde mig glad, och nästan stolt... svårt att förklara.

Tio meter från porten, som måste öppnas med en sån där bricka som självklart låg längst ner i barnvagnen...väljer alltså Maya att gå. Jag som gör vad jag kan för att höja mitt och mina barns humör låter henne. Självklart "rymmer" hon mot gungorna och jag ber försiktigt Robin ta henne medan jag hindrar vagnen från att tippa bakåt samtidigt som jag försöker hålla upp dörren. Jag borde ha förstått att det inte skulle funka, så jag fick kila fast vagnen i dörren medan jag själv kutar iväg och hämtar Maya. In genom porten och mot hissen. Naturligtvis blir det konflikt direkt, när hissjäveln inte var nertryckt. Maya gapar som galen och springer uppför trapporna, jag efter och (vem kunde ana) barnvagnen tippar bakåt och ALL indisk mat geggas ut i matkassen.
Det är inte slut än...

Uppe i lägenheten. Maya skriker som en stucken gris i hallen, Jag har tappat allt tålamod. Telefonen ringer och tutar...
Jag kastar in frukosten i kylskåpet och matkladdet upp på bordet. Bara för att inse att den där gula maten som legat i aluminiumformar nu ligger på mitt köksbord. När jag torkade upp har den naturligtvis lämnat fläckar som inte går bort. SÅ.... en timme senare än planerat:

Skrikande barn, förstört köksbord, currysås-fläckiga favoritjeans, hunger, svett, ångest för att jag tappat tålamodet när mina barn egentligen inte gjort något fel.

Engelen...

Jahapp...

Vi är på ENGELEN med bandet igen. Det är skärtorsdag och ikväll kör vi vår tredje dag. Märkligt hur ett så egentligen rackigt ställe, med så liten scen och så trånga utrymmen kan vara så roliga att spela på.
Igårkväll när vi kom dit var det en del som inte riktigt stämde. Mitt basljud var inte alls som det skulle vara, och det kändes som om någon hade spelat på min bas. intoneringen var helt åt helvete. Det var ju bara ren tur att jag hade lagt upp min powertool-tång med insexnycklar på toppen. Så det var bara att snabbskruva lite för att liksom lyckas ta sig igenom kvällen. Jag ska se till att komma in lite tidigare idag för att göra iordning basen lite bättre tills spelningen ikväll. Jag tror att det kommer komma mycket folk.

Efter giget stannande jag kvar en stund för att prata med Åza, en gammal klasskompis från gymnasiet som jag bara sett en gång tidigare sen examen. Kul! Det fick bli ett par Murphys Red innan taxiresan söderut.

Idag kommer mina grabbar över. Jag har lovat Marie att ta dem till frisören för vår-frillan. Det ska bli mysigt att hänga lite med Billy och Robin en stund. Robin är inne i värsta sortens sjuårstrots. Då kanske pappa är en bra idé, lite faderlig kärlek och support kanske är vad han behöver såhär på påsklovet. De kan tyvärr inte stanna eftersom jag spelar ikväll, imorgon och på lördag. På söndag ska de iväg på kryssning och jag får ha Maya hemma. Det ska också bli mysigt. Hoppas på bra väder så vi kan dra ut till parken eller så.

Imorgon ska vi upp till Norrtälje och TWINCLUB för att spela på deras påskfest. Det brukar alltid vara ett fantastiskt drag på deras fester. Ska bli lattjo att träffa Lasse G och de andra igen.
Nu blir det kaffe på balkongen, man ska inte sitta inne vid datorn när det är såhär fint väder.


Kram

en bra farsa....?

Vad är det?
Jag inbillar mig att jag är en bra pappa. Inte för att jag gör något särskilt egentligen, utan för att jag bryr mig om mina barn. Jag skämmer inte bort mina barn med tusen saker... eller jo, det gör jag nog. Men det är bara för att jag äntligen har möjlighet att göra det. Mina barn får äntligen nya saker, när de alltid fått nöja sig med ärvda saker från vänner och släktingar. Det är väl inget fel i det, men nu för tiden är det ju nära på avgörande om man ska vara poppis på skolgården eller inte... En ball jacka ÄR ball, men förlorar ju lite av sin glans om det står kusinens namn i den.
Jag ska ta Felicia till London har jag tänkt. Jag tänkte att vi åker över en långhelg så får hon shoppa loss lite och så kan vi hänga på fik och sånt. När sen Billy fyller 11 så är det hans tur. Robin och Maya likaså.

Mina barn kommer till mig på söndagarna, de sover här tills på onsdagarna. Jag har målat om i grabbarnas rum och äntligen känner killarna att det är DERAS rum. Inte pappas, som de får sova i.

Det blir alltså jäkligt blåa väggar, så är det tänkt att det ska bli silverstänk här och där... Robin (som älskar blått) jublade och berättade att han verkligen känner sig hemma hos mig nu för tiden. Sånt är skönt för en pappa att höra.
Billy kan komma och ge mig en spontan kram, och säga "jag älskar dig, pappa" från ingenstans. Även sånt värmer.
Felicia gjorde ju ett bejublat framträdande på sin skola förra veckan, och stolt som jag är la jag upp ett youtube-klipp från showen. Den la jag i sin tur ut på facebook. Hennes kommentar blev blixtsnabbt att jag är en bajskorv. Jag tror att det betyder tack, när det kommer från henne...

Maya har varit magsjuk här i några dagar, vilket har gjort att jag var tvungen att ta Vård Av Barn. Visst fick man vara beredd med skurhinken och nya kläder... men viktigast för henne var att pappan fanns och kunde trösta när hon grät. När jag frågade om jag skulle ta fram hinken grät hon och snyftade "nej!"... Mest för att hon inte ville kräkas. Duktiga hon prickade hinken nästan varje gång ändå. Bra gjort av en tvååring, kan man tycka. Det var farsan som fick ställa sig och tvätta sängkläder på kvällen bara...men det är ju vad en pappa gör, väl?

Ibland säger folk att jag är en så bra pappa. Jag håller med på sätt och vis, men jag förstår inte riktigt varför inte ALLA pappor är bra. För som jag sa från början, jag gör ju inget särskilt, eller märkvärdigt. Snarare tvärtom, när jag inte kommer på avslutningar, luciafiranden, helgmiddagar och sånt för att RABALDER tar upp sån tid just när jag borde vara hemma med barnen. Som tur är så vet mina barn om att jag aldrig väljer bort dem eller prioriterar bort dem. De vet att jag måste ta spelningarna och att jag kompenserar när jag får tid. Vi drar till badhuset ibland. Vi myser i soffan ibland. De får spöa skiten ur mig när vi spelar XBOX. De vet att jag är så full av kärlek och respekt för dem och att jag älskar dem mer än livet självt.
Nu längtar jag till ledigheten så jag kan göra sköna grejor med dem liksom på riktigt.

Det ska bli fotboll, fika, Heron City, middagar, Gröna Lund och så har jag i ett svagt ögonblick lovat att vi ska ut och campa nån natt. Sova i tält i Grödinge, tänkte jag. Tjuvfiska och kanske (om vi får upp nåt) grilla lite fisk över öppen eld så allt annat sånt där vildliv. Det tror jag de skulle uppskatta. Det är inte så att jag gnäller över min egen uppväxt, men jag vill ge mina barn total uppmärksamhet, och total uppskattning. Något som jag kanske saknar från mina egna barnår. Det var nog inget jag reflekterade över då, men nu har jag förstått att mina kompisar hängde med sina föräldrar och jag hängde med mina kompisars föräldrar... Jag vill bara att mina egna barn ska vara stolta över mig. Lika stolta som jag är stolt över dem. Jag menar, vem kan inte vara stolt över sin dotter som lyckas sjunga "Lilla Snigel" utan att öppna munnen?!

Svenska ord...

Svenska ord. Vad är det? Ja, mer än Hasse å Tage förstås...
Tänkte på det häromdan när min son Billy kommenterade något jag sa eller gjorde med ..."ofta?"
Jag minns inte exakt vad det var jag sa eller gjorde men vi kan hitta på, något som inte är otroligt alls. Jag kommer hem från pizzerian med mat åt barnen. Till Billy har jag köpt en pizza med banan och curry. Jag ser på honom och säger -"här är din pizza, Billy." Han ser på pizzan, sen på mig och säger -"ofta?"

Hans svar i form av en fråga är ju egentligen inte fel, grammatiskt. Men samtidigt så märkvärdigt knasig i situationen. Vad då "ofta?".... pizzan är ju hans hela tiden. Det är lite hit jag vill komma med dagens blogg. Är det så helt enkelt att språket som jag lärt mig håller på att försvinna helt? Eller är det en nödvändig förändring nu med influenser av så många andra språkkulturer och etniska förtecken. För, vad är korrekt svenska?
Självklart måste den vara grammatiskt korrekt, väl?
Naturligtvis måste den vara välartikulerad och bred i vokabulären.
Utan tvekan måste den vara korrekt stavad.

Eller?

Vi har i lärarrummet på skolan ganska många som använder order "svenskalärare"... ett ord som inte ens finns (!)... Att elever från främmande länder använder det ordet är ju en sak. Men svenskfödda vuxna människor borde veta att det heter svensklärare och inget annat. Och vem är jag att rätta?

Allt vanligare är ju att ungdomar, svenska som icke-svenska använder ord som haram (=synd) och para (=pengar) i sitt vardagliga språk. Jag tycker att det är kanon att vi kan föryngra språket genom att låna från andra språk. Men vi FÅR inte glömma vårt eget språk.

Jag kommer ihåg när jag gick i sjuan på Björkhaga. Min svensklärare hette Anette Eriksson. Hon bad oss skriva en novell. Minns inte vad det var för tema, men det kan ha varit "ödet" eller något sånt. Jag gjorde en riktig fuling och översatte en IRON MAIDEN-låt rakt av. Jag valde Hallowed be thy name som egentligen bara handlar om en kille som står i begrepp att avrättas. Jag skrev det på svenska, som bandet sjunger på engelska. Jag gjorde några miljöbeskrivningar här, lade in någon liten dialog där. Men totalt sett var det inte min story alls. Jag fick 4+ i betyg. Då hade jag ju inte hjärta att berätta att jag snott hela idéen. Dessutom berättade Anette att hon använt min novell på någon nätverksträff med svensklärare i Sverige. Alla tyckte att min berättelse var så bra, så fantasifull och liksom bra story. Jo, tjena... det tyckte ju jag med! Den skulle man ha kommit på själv. Haha....

Att jag gillar dialekter är ju inte någon hemlighet. Jag vurmar ju för t.ex. söderslang och södermalmsromatiken. Därför bara älskar jag karaktären Tranzan som Hasse Dahlgren har skapat. Läs här så förstår ni... den nästan sanna sagan om när jag handlade dammsugare. Annars har vi ju berättelsen om när jag skulle bjuda Billy och Robin på käk.

Torsdagsfredag

Jag skyndade mig hem från jobbet idag. Eller... Jag skyndade mig mot Ica KOM och kom ungefär till Storvretsvägen utanför den där vivobutiken i Storvreten när jag kom på att jag kanske vinner på att fiska upp grabbarna på vägen. Det är nämligen min tur ikväll att ha alla barn, utom Maya. Det har jag själv valt, för det är knepigt att hinna med att lämna henne när jag har alla andra också att bråka med imorgon bitti. Hon fick helt enkelt stanna hos Marie.

Väl framme på Björkhaga letade jag upp en som ser ut att veta var alla barn håller hus. Min gamla elev Ida. Hon berättade att sjuåringarna nyss hade gått in, men en del var kvar ute på skolgården. Då kommer Robins klasskompis fram och säger att han ju var sjuk, och hemma idag. Kanske visste jag om det här, men hade förträngt...kanske inte. Jag kommer ärligt talat inte ihåg. Robin var inte på skolan i alla fall. Bättre lycka med nästa kille. Jag frågade både kompisen och Ida om någon av dem sett Billy. Naturligtvis inte. Kanske var han inne i matsalen och åt mellis... Jag kollade, ingen Billy så långt ögat kunde se. Däremot träffade jag Felicia utanför matsalen. Så jag fick ändå med mig ett barn... fast det enda barnet jag inte tänkt mig. Haha... ödets ironi, huh?

Vi kom hem hit. Hon berättade att hon hade läxa i matematik och prov i musik imorgon. Bara att sätta igång att plugga då. Just nu, när jag skrivet det här sitter hon i köket och har just räknat färdigt matten med sin klasskompis. Vi gick förbi affären för att köpa lite grejor till Robins klassfest imorgon. Jag köpte (bortsett från en flaska Workshiresås) bara skräp, haha... för tvåhundra spänn! Chips och sånt.

Så nu njuter jag av en pytteliten Talisker, som medicin förstås för förkylningen. Vill inte höra ett ord om att det inte hjälper! Jag har ju torsdagsfredag idag.
Snart bär det av till lokala pizzerian för middagsinköp. Det gäller ju att passa på med fredagsmat nu när jag har så fint besök.

Imorgon drar jag med RABALDER till Grisslinge Bistro. Alla som bor i den delen av världen är välkomna att hälsa på.

Herrmiddag....

Jag hade herrmiddag igår. Jag bjöd på en jamaica-inspirerad kasslergryta. Körde på med banan, ananas, kokosmjölk och curry. I med grädde och Västerbotten-ost till gratinering. Serverades med ris. I glasen hade vi Trocadero. Herrarna som var på besök var nämligen Billy och Robin. Jag ringde Marie igår på dan och frågade om inte Billy ville komma över och kolla på några TV-spel som jag laddat ner. Självklart ville han det, och självklart ville Robin med. Och självklart ville de även sova över. Och självklart fick de det. Det var lite trångt, men det är mysigt att somna nära sina egna barn. Så enkelt är det.

Spelen jag har fixat är Battlefield II (bad company) och Guitar Hero WT
Båda spelen var mycket uppskattade hos både Robin och Billy. De var noga med att berätta för mig hur mycket de älskade mig, och hur roligt det var att få komma hit och hänga med gamle farsan. Jag önskar såklart att jag redan hade flyttat in i lägenheten så jag har plats för alla barn, nu får jag ta två i taget... för jag har ingenstans att sätta, eller lägga fler. Men snart så...
Imorgon kommer grabbarna över igen, troligtvis med egna kontroller till XBOX'et då... det var lite suckar och sura miner för jag har ju bara en kontroll och det är tråkigt att vänta på roliga saker.

Just nu lyssnar jag på Dweezil Zappa... när han tolkar sin farsa Frank Zappa och låten Montana.

Gott slut....

Året börjar klättra mot sitt slut och jag borde kanske ta titta tillbaka lite på vad som hänt under 2010.
Tänkte inte göra någon lista för det är omöjligt att kategorisera ett liv och händelser. Eftersom t.o.m det dummaste kan ha något gott med sig.

Jag har sålt huset... dåligt.
Fast försäljningen gick bra... bra.
Första mäklaren kom med ett vansinneshögt pris... bra.
Andra mäklaren kom med ett mycket lågt pris... dåligt.
Köparen gav ett högre pris än vad mäklaren sagt... bra.
Jag har gått ifrån Marie.
Vi insåg att vi fortfarande tycker massor om varandra, fast vi ska inte bo tillsammans. Passionen är inte där... men jag är så tacksam för att vi kan umgås och hänga på ett moget och vuxet sätt. Tack Marie! Jag tror att vi inte har varit såhär bra kompisar sen separationen...någonsin.

Min dotter Felicia har kommit in vid musikklass. Jag har lovat henne att jag ska köpa en bra keyboard till henne så hon kan börja spela hemma också. Det är roligt!

Min son Billy har ju haft en fantastisk sommar. Han lärde sig dyka från bryggan. Han har varit ute och seglat. Han har haft klack-premiär. Vi var och kollade på en BAJEN-match och han frågade om vi inte kunde stå i klacken istället för på familjeläktaren. Vi mötte landskrona och Hammarby vann. FORZA BILLY!

Min andra son, Robin... han är nog den som har tagit separationen hårdast. Han är sju år och en ganska ömtålig liten kille. Jag vet att det är en klen tröst men jag försökte kompensera genom att ge honom ett XBOX360 med Kinect. Det var riktigt roligt att se honom packa upp den julklappen. Jag vet att ett tv-spel inte kan byta ut min egen roll i hans liv... men ni skulle ha sett hans min när han packade upp. Han har ju liksom alltid fått ärva Fisens och Billys grejor. För första gången i hans liv fick han vara först...

Min yngsta...Maya... Just nu händer det massor i hennes liv. Hon pratar, sjunger och dansar. Jag är mycket ledsen att jag missar det. Jag försöker träffa mina barn så mycket jag hinner just nu. Det är dem jag saknar. Det är dem jag tänker på. Jag har valt att inte vara i deras liv... När jag får lägenheten i Storvreten kommer jag att kunna umgås och hänga med mina barn mycket mer och det ser jag fram emot.

Jag har ju köpt några basar.


P-ray


Maruszczyk

En fantastisk P-RAY av min vän BBQ och en Maruszczyk av min vän Hellish...
Nu ska jag bara handla ett bra ljudkort och en hygglig keyboard. Sen ska här spelas in minsann. Då blir det hits på Hålvägen.
Måste handla en mxr-envelope också, och en bra choruspedal. Några förslag?

Mitt bloggande har fått fart. Sen i höstas har jag haft nästan 7000 läsare. Coolt!

En sak till... jag var och spelade på Folkets Hus juh... där kom det fram en kvinna (du vet vem du är) och berättade att hon läser det här. Hon gav mig en öl och sa att min blogg är intressant att läsa. Så sa hon en sak som låter ganska vettig. Jag tycker nog bara synd om mig själv... och liksom snyftar ut här i bloggen. Det är nog sant. Jag använder nog bloggen för att liksom få bekräftat vad jag känner och ni som kommenterar här och på FACEBOOK och i det där riktiga livet utanför datorn hjälper ju till just med att ni finns.

MItt nyårslöfte blir att jag ska skriva om något annat för en gångs skull än
"tarzan buhu...!" -sakerna... jag lovar!

Seså...ut i friska luften nu, sitt inte inne och läs bloggar!
kramar!